Sjukdomsinformation om tuberkulos

Lyssna

Tuberkulos (TB) är en av de mest spridda infektionssjukdomarna i världen och man räknar med att en tredjedel av jordens befolkning är bärare av tuberkulosbakterien.

Sidans information

Denna information gör inte anspråk på att vara heltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.

Varje år insjuknar nästan tio miljoner människor i aktiv tuberkulos och cirka en och en halv miljon dör till följd av tuberkulos. Flest sjukdomsfall och dödsfall inträffar i Afrika och Asien. Sjukdomen var tidigare vanlig även i Sverige, men numera är den ovanlig och få smittas i Sverige.

Vad orsakar tuberkulos och hur sprids den?

Tuberkulos orsakas av bakterierna inom Mycobacterium tuberculosis komplexet, inklusive M. bovis. Dessa växer långsamt men är också mycket långlivade och kan överleva i åratal. I människokroppen kan de förekomma latent under en persons hela livstid. Latent tuberkulos är aldrig smittsam.

Tuberkulos i luftvägarna sprids genom upphostningar som en luftburen smitta. Tuberkulos i andra organ smittar inte. Långt ifrån alla fall är smittsamma och smittsamheten minskar snabbt och försvinner inom några veckor efter påbörjad adekvat behandling. Smittrisken är störst vid nära och upprepad kontakt inomhus, t.ex. om man delar bostad. Många smittas i barn- och ungdomsåren, men barn upp till skolålder är nästan aldrig smittsamma.

Inkubationstiden vid tuberkulos är svår att definiera. Mindre än 10 % av alla som blir smittade insjuknar någon gång senare i livet. Från smittotillfället dröjer det då i regel minst flera månader innan personen blir sjuk. Risken att utveckla tuberkulos är störst under de första två åren efter smitta men en liten risk att insjukna kvarstår under hela livet.

Globalt är tuberkulos en sjukdom som främst drabbar yngre vuxna, men även barn och äldre insjuknar. I Sverige är de allra flesta som insjuknar födda i något annat land och oftast har de blivit smittade innan de flyttade hit. Bland personer födda i Sverige har vi haft ett minskande antal fall ända sedan 1940-talet. Totalantalet fall i Sverige är starkt relaterat till migrationen hit och har sjunkit sedan 2015.

Många fall av tuberkulos i den svenskfödda befolkningen gäller personer över 80 år, varav de flesta smittats i Sverige under början och mitten av 1900-talet. Man ska dock komma ihåg att det fortfarande sker inhemsk smittspridning och smittspårning bland kontakter till konstaterade fall är viktigt för att kunna förebygga nya fall. Det är alltid störst risk att smittas för personer som delar bostad med någon som är sjuk och därför ser vi mycket lite spridning utanför riskgrupper. Globalt sett finns fortfarande stora problem med tuberkulos och då främst på grund av:

  • bristande tillgång till sjukvård
  • bristande ekonomisk trygghet varför många inte har råd att fullfölja behandling till följd av utebliven inkomst
  • kopplingen till hiv/aids-sjukdomen, som ökar mottagligheten och därmed bidrar till en ökad spridningsrisk
  • uppkomst och spridning av bakteriestammar resistenta mot tuberkulosläkemedel

Symtom och komplikationer

Vanligaste lokalisationen av tuberkulos är lungorna men de flesta organ kan drabbas, till exempel lymfkörtlar, skelett och tarm.

Riskfaktorer för att utveckla tuberkulos är nedsatt immunförsvar t.ex. hivinfektion eller läkemedel som nedsätter immunförsvaret, diabetes, låg eller hög ålder. Hos dessa patientgrupper finns ökad risk för snabb utveckling av allvarlig sjukdom. Särskilt små barn som varit utsatta för tuberkulossmitta bör undersökas utan dröjsmål på grund av att det finns en risk för hjärnhinneinflammation, som kan vara livshotande. Hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar (till exempel vid obehandlad hivinfektion) som utsätts för tuberkulossmitta finns risk för snabb och allvarlig sjukdomsutveckling. Dessa personer reaktiverar också lättare en latent (vilande) infektion.

Klassiska allmänsymtom vid tuberkulos är feber, nattsvettningar, avmagring och trötthet. För lungtuberkulos är långvarig hosta (mer än tre veckor) typisk med eller utan upphostningar av slem och ibland blod.

Diagnostik och behandling

Misstanke om lungtuberkulos grundas på patientens sjukdomshistoria och röntgenbild. För att säkerställa diagnosen vid alla former av tuberkulos utförs bakteriologisk diagnostik (mikroskopi, PCR och odling). Odling är känsligast men svar kan dröja flera veckor.

Fynd av tuberkelbakterier vid mikroskopi och/eller odling av patientens upphostningsprov innebär att patienten har en potentiellt smittsam tuberkulos eftersom den då finns i luftvägarna.

En positiv tuberkulinreaktion (PPD) kan inte skilja på latent eller aktiv tuberkulos men bör utredas vidare för att utesluta aktiv tuberkulos. Numera finns även immunologiska metoder (IGRA – Interferon gamma release assay) för att mäta det cellulära immunsvaret efter exposition av tuberkelbakterier.

Behandlingen inleds i regel med fyra läkemedel, som efter två månader vanligen reduceras till två preparat. I allmänhet behöver man bara vara sjukskriven under en kortare period. För att infektionen ska läka ut är det viktigt att hela behandlingstiden på minst sex månader fullföljs. Om bakteriestammen har en nedsatt känslighet för något antibiotikum kan behandlingstiden bli betydligt längre. Vid fullföljd behandling är risken för återinsjuknande mycket liten. Att behandlingen tas enligt ordination är viktigt för att motverka resistensutveckling.

Förebyggande åtgärder

BCG-vaccination ger framförallt småbarn skydd mot särskilt allvarliga former av tuberkulos. Vaccination av vuxna rekommenderas inte längre.

Sedan mitten på 1970-talet ingår inte BCG-vaccination i det nationella vaccinationsprogrammet för barn. Vaccinationen erbjuds numera i Sverige bara till särskilda riskgrupper. Det gäller i första hand barn i invandrarfamiljer från länder med hög tuberkulosförekomst samt barn med planerad längre vistelse i områden med hög tuberkulosincidens.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Tuberkulos klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och Folkhälsomyndigheten. Snabb diagnos och insättande av adekvat behandling är det absolut viktigaste för att minska risken för smittspridning. Tuberkulos är också en smittspårningspliktig sjukdom och detta görs för att hitta personer som kan ha blivit smittade och därför riskerar att insjukna. Man hittar ibland också odiagnostiserade fall som kan vara smittkällan. Smittspårningen innebär att patientens familj och andra nära kontakter kallas för undersökning, som ofta innebär IGRA-test eller tuberkulinprövning och lungröntgen. Smittade som bedöms riskera att insjukna kan då sättas in på förebyggande behandling mot sin latenta infektion.

Mer om anmälningspliktiga sjukdomar

Kommentar

Mykobakteriella infektioner förekommer även hos djur, men olika djurarter är olika mottagliga för infektion. Den "humana" arten, M. tuberculosis, kan också infektera andra däggdjur, till exempel apor, elefant, hund och katt. Nötboskapens tuberkulos, så kallad bovin tuberkulos, kan överföras mellan människa och flera andra däggdjur, det vill säga att det är en zoonos (en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa).

Publikation

Läs mer

Uppdaterad:

Skriv ut

Mer att läsa inom Smittsamma sjukdomar A-Ö