Clostridium difficile är en tarmbakterie som kan orsaka diarré (CDI) och livshotande pseudomembranös kolit, framför allt hos äldre individer som behandlas med antibiotika. Flera studier har visat att incidensen av CDI har ökat de senaste åren i Sverige och i en enkätstudie 2007 rapporterades incidenssiffror på mellan 32 till 200 beroende på län (se epidemiologisk årsrapport 2008). Under 2004 upptäcktes en mer aggressiv typ av C. difficile (PCR ribotyp 027/PFGE NAP1) i Nordamerika och som sedan dess orsakat flera svåra utbrott i världen, inklusive våra närområden Finland och Danmark. Den utbrottsbenägna typ 027 utmärker sig bland annat genom att vara resistent mot moxifloxacin. Det finns även beskrivet utbrott av andra typer i Europa, exempelvis 017, 046, 078 och 106. Det finns en begränsad information om C. difficile-typers utbredning i Sverige i form av studier i slutet av 1990-talet. Eftersom ett system för kontinuerlig övervakning av C. difficile saknas i Sverige initierade SMI tillsammans med landets laboratorier två projekt under 2009. Det ena projektet avser att följa incidensen av C. difficile via ett system för frivillig laboratorierapportering och det andra syftar till att få en landsomfattande och kontinuerlig övervakning av cirkulerande C. difficile-typer.

Frivillig laboratorierapportering

De första laboratorierna anslöt sig från och med vecka 43 år 2009 och idag är 16 laboratorier anslutna och rapporterar kontinuerligt. Eftersom de flesta laboratorier påbörjade sin rapportering i slutet av 2009 går det inte att ange några säkra siffror för 2009.

Övervakning av C. difficile-typer

Samtliga isolat av C. difficile framodlade under vecka 11 och 39 år 2009 skickades till SMI för typning med PCRribotypning och test för känslighet mot metronidazol, vankomycin, erytromycin, klindamycin och moxifloxacin. Totalt 387 isolat typades och cirka 80 % identifierades som kända typer ingående i den internationella referenskollektionen (Figur 1). Endast en typ 027 hittades, men den var känslig för moxifloxacin. De flesta typer var jämt fördelade över landet med vissa undantag. Typerna 012, 017 och 046 var vanligast i Östergötland, Gävleborg och Jönköpings län vilket kan tyda på selektion och spridning (Figur 2). Typ 231 var frekvent i Stockholm under moxifloxacinstudien 2008 men har troligen minskat i andel under 2009. Totalt 57/360 (15,8 %) av isolaten var resistenta mot moxifloxacin (MIC>32). 46 av dessa (81 %) tillhörde typerna 012, 017, 046 and 231. Totalt 60/360 (16.7%) var resistenta mot klindamycin (MIC>4). Återigen var en majoritet av dessa (77 %) av typ 012, 017, 046 och 231. Resistens mot klindamycin observerades också hos typ 001 (26 %) och 010 (50 %). Liknande mönster återfanns även för resistens mot erytromycin, det vill säga associerat med typerna 012, 017, 046 och 231. Inget isolat befanns vara resistent mot metronidazol eller vankomycin.

I flera av de län som uppvisade en geografisk ansamling av dessa typer var incidensen också relativt sett högre än i andra län (Figur 2). Dessutom finns data på att användning av moxifloxacin var tre till fyra gånger högre i Jönköpings och Östergötlands län än för riksgenomsnittet, vilket kan ha drivit på en selektion för moxifloxacinresistenta typer (012 och 046). Sammantaget pekar resultaten på att specifika C. difficile-typer med moxifloxacinresistens och/eller multiresistens är associerade med spridning som delvis kan vara orsakad av en hög lokal användning av moxifloxacin.

Clostridium difficile-infektion

Figur 1. Fördelning av PCR-ribotyper i Sverige under 2009.

Clostridium difficile-infektion

Figur 2. Fördelning av moxifloxacinresistenta C. difficile-typer länsvis i Sverige. Gul markering: Typ representerar 1–10% av alla isolat. Röd: Typ representerar 11–34% av alla isolat. Lila: Typ representerar >35% av alla isolat.

Läs mer från Eurosurveillanc