Harpest är en bakterieorsakad zoonos som finns över hela norra halvklotet, framför allt i Nordamerika och de norra delarna av Europa och Asien. Majoriteten av de svenska harpestfallen smittas genom myggbett, men också genom direktkontakt med infekterade djur, inandning av förorenat damm eller intag av smittat vatten. Sjukdomsbilden varierar beroende på smittväg, men generella symtom är hög feber, frossa samt muskel- och huvudvärk. Om smittan skett via huden, till exempel via insektsbett, bildas ofta ett svårläkt sår på bettstället och närliggande lymfkörtlar svullnar upp.

Harpest har rapporterats i Sverige sedan 1931. Antalet fall har varierat kraftigt, från inga alls vissa år till 2 700 fall toppåret 1967. Länge drabbades människor bara inom ett relativt begränsat område i Norrland, men under de senaste 15 åren har infektionen spridit sig söderut. Det senaste decenniet har några 100-tal fall anmälts varje år – samtidigt har åren med hög förekomst av fall infallit allt oftare.

Utfall och trend

Under 2015 anmäldes 859 fall. Det är det högsta antalet sedan 1960-talet. Den kraftiga ökningen berodde på en ansamling av fall i norra Sverige, framförallt i Norr- och Västerbotten.

Figur 1. Antal rapporterade harpestfall 1980–2015

Graf över fall av harpest 1980-2015

Ålder och kön

Liksom tidigare anmäldes under 2015 fler män (59 %) än kvinnor med harpest, vilket innebar en könskvot på 1,4 anmälda män per kvinna. Majoriteten (drygt två tredjedelar) av fallen var som vanligt i åldern 40–69 år. Sjukdomen är ovanlig hos barn och 2015 anmäldes endast 13 barn under 5 års ålder med harpest.

Figur 2. Antal rapporterade harpestfall 2015 per åldersgrupp och kön

Graf över antal fall av harpest per åldersgrupp och kön

Smittvägar

För 478 av 859 (56 %) anmälda fall fanns smittväg angiven. Av dessa angav 434 personer (91 %) att de smittats via insektsbett. För 35 fall (7 %) angavs kontakt med djur ha orsakat smittan och 9 personer (2 %) bedömdes enligt anmälningarna ha smittats inom sin yrkesutövning.

Smittland

I stort sett alla rapporterade harpestfall smittas i Sverige. Under 2015 angavs en person ha smittats utomlands, i Finland.

Geografisk spridning i Sverige

Liksom tidigare förekom harpest nästan enbart i Norrland och Svealand samt i Västra Götalands län. Under 2015 var incidensen högst i Norrbottens län med 162 fall per 100 000 invånare, den högsta siffra som någonsin rapporterats från detta län. Under året anmäldes 406 fall av harpest från Norrbotten. Det mest närliggande tidigare toppåret, 2012, rapporterades totalt 205 fall från länet. Majoriteten av fallen hade smittats i kustområden nära Bottenviken, framförallt i Luleå och Bodens kommuner. Ovanligt många fall rapporterades även från Västerbotten med en incidens på 68 fall per 100 000 invånare.

Säsongsvariation

Under årets första halva rapporterades endast en handfull fall per månad. Majoriteten av harpestfallen (82 %) rapporterades under augusti och september. Det är den vanliga säsongsfördelningen, med en topp i anmälningsfrekvens främst i september. Under årets tre sista månader klingade antalet anmälda fall snabbt av (figur 3).

Figur 3. Antal rapporterade harpestfall per månad 2015

Graf över fall av harpest per månad 2015

Sammanfattande bedömning och åtgärder

Kraftiga svängningar i antalet harpestfall är ett vanligt fenomen, men exakt vad variationerna beror på är oklart. Sannolikt samverkar ett flertal faktorer, till exempel antalet värddjur, myggmängden och väderförhållanden. Det är oklart exakt vilka faktorer som utlöste att så många människor i delar av Norrland blev sjuka under just 2015. Under samma period som de flesta harpestfallen anmäldes fick Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) in ovanligt många rapporter (omkring 150) om döda skogsharar i naturen, främst från Norrbottens och norra Västerbottens kustområden, samma område som de flesta människorna smittades i. SVA kunde bekräfta att 24 av 31 inskickade skogsharar från utbrottsområdet var infekterade med harpestbakterier. Detta är signifikant mer än de två föregående åren, vilket tyder på att smittcirkulationen var ovanligt intensiv även på djursidan.

Vad den ojämna ålders- och könsfördelningen bland harpestfallen beror på är inte helt klart. Sannolikt är olika beteende bland kvinnor och män och mellan olika åldersgrupper en bidragande faktor.

Att smittväg bara angivits i drygt hälften av anmälningarna försvårar bedömningen av hur viktiga olika smittvägar är. Sannolikt är de flesta fallen omedvetna om var och när de smittats men generellt bör ändå personer som vistats ute i naturen i endemiska områden informeras om smittrisken, sannolika smittvägar samt möjliga skyddsåtgärder som till exempel skydd mot myggor.