Mjältbrand (antrax) är en mycket allvarlig sjukdom som kan drabba många djurslag, framför allt idisslare, men som även kan smitta människor. Mjältbrand orsakas av Bacillus anthracis, en sporbildande bakterie. Förr grävdes djur som dött i mjältbrand ner. Då sporerna kan överleva länge i jorden utgör dessa en smittrisk under flera decennier, framför allt för betande djur som kommit i kontakt med smittad jord eller som druckit vatten som innehåller mjältbrandssporer.

Människor är visserligen relativt okänsliga för mjältbrandssmitta och löper därför inte samma risk som idisslare att smittas av sporer i jord och vatten. Smitta till människa kan dock ske genom kontakt med vävnader eller kroppsvätskor, exempelvis ull och hudar från sjuka eller döda djur. Människor kan även smittas genom konsumtion av otillräckligt tillagat infekterat kött eller via inandning av bakteriens sporer. Infektion via lungorna är den smittväg som ger högst dödlighet och mjältbrandsbakteriens sporer är ett av de smittämnen som utgör hot avseende avsiktlig spridning, inklusive bioterrorism. Fall av mjältbrand på människa är extremt sällsynt i Sverige. Det senast kända fallet inträffade 1965 då en person som arbetade på en mattfabrik avled efter att ha smittats av importerad ull.

Utfall och trend

Mjältbrand hos djur har varit ovanligt i Sverige sedan mitten av 1900-talet, men de senaste åren har två sådana utbrott inträffat – år 2008 i Hallands län och år 2011 i Örebro län. I Halland insjuknade och dog flera nötkreatur efter misstänkt smitta i hö från mark som översvämmats efter ett grävarbete vid vad som troligen varit en gammal mjältbrandsgrav. Ett omfattande smittspårningsarbete utfördes med förebyggande antibiotikabehandling av människor och djur. Ett liknande utbrott inträffade sommaren 2011 i Örebro län (se nedan). Med start 2011 kartlägger Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) gamla mjältbrandsgravar i Sverige som ett underlag till smittskyddsarbete och som kunskapsunderlag inför stora grävarbeten.

Utbrott

Under sommaren 2011 insjuknade och dog ett 20-tal nötkreatur på en gård i Örebro län. Orsaken till utbrottet kunde verifieras med positiv B. anthracis-odling från jordprover tagna från en nyligen utförd grävning vid en misstänkt gammal mjältbrandsgrav i närheten av ett vattendrag. Ett av de avlidna djuren återfanns nedströms vattendraget och troligen hade sporerna förts med vattnet. Vid tiden för utbrottet var det låga vattenflöden och koncentrationen blev troligen då tillräckligt hög för att djuret skulle kunna infekteras. Jordprover tagna längre från grävningen och vattenprover från bäcken var negativa. Personer som hade varit i kontakt med de sjuka och/eller döda djuren identifierades och antibiotikabehandlades i förebyggande syfte.

Analys

De båda utbrotten bland djur under senare år belyser bakteriernas överlevnadsförmåga och spridningspotential via gamla mjältbrandsgravar, även många år efter att döda kadaver grävts ned. Händelserna visar därmed på vikten av ökad kunskap om var i landet dessa gamla gravar finns. SVA:s kartläggning kommer att ge värdefull information för dagens smittskyddsarbete. Tidig förebyggande behandling av människor som varit i kontakt med smittade djur är mycket viktigt för att förhindra sjukdomsfall på människa i samband med fall och utbrott hos djur.