FästingMellan 1956 och 1984 varierande antalet årliga fall mellan cirka 10 till 50. Under perioden 1985 till 1999 var det i medeltal 63 fall per år.

Sjukdomen höll sig under 2011 i stort sett till samma utbredningsområde som tidigare år. De flesta personerna smittades vid Östersjökusten och utmed Mälarens mellersta och östra delar i Stockholms, Södermanlands och Uppsala län.

Det förekom även TBE-fall längs Östersjökusten i Östergötlands och Kalmars län och längs Vätterns kuster, och då framförallt på den östra sidan vid Omberg samt utmed kusterna längs södra halvan av Vänern. Från Västkusten rapporterades en handfull fall ha smittats spridda från strax söder om Göteborg upp till de norra delarna av Bohuslän.

Liksom de senaste åren har enstaka fall smittats längs Blekingekusten, i Skånes sydöstra hörn och vid Sandhammaren.

De nordligaste rapporterade fallen under 2011 uppgavs ha smittats vid Upplandskusten strax söder om gränsen till Gävleborgs län. Två fall hade även smittats i södra Dalarna.

TBE-karta 2011Ett fåtal fall infekterades utomlands, varav fyra personer smittats på Åland, två i Estland och en i Frankrike.

Under 2011 var det som vanligt en något större andel, 56 procent, män som insjuknade i TBE. Medelåldern var 46 år (2-87 år) och två tredjedelar av de sjuka var i åldersgruppen 30 till 69 år.

Under 2011 rapporterades TBE-fall ha insjuknat från början av april till början av december, med det stora flertalet under juni till oktober.

Rådjuren, skogssorkarna, klimatet och vädret är nyckelfaktorer

I förra veckans nummer av Läkartidningen redogjordes det för TBE-infektionens ekologi och för de epidemiologiska faktorer som sannolikt är orsaken till att så många människor blev TBE-sjuka i Sverige under 2011. Den följande texten är från nämnda artikel i Läkartidningen (nr. 7, 2012) och sammanfattar vår analys.

Den kanske främsta orsaken i denna "epidemiologiska kedja av utlösande faktorer" är den mycket höga individtätheten av fästingen Ixodes ricinus, som är följden av en mycket individrik rådjurspopulation från 1980-talet fram till de senaste två snörika vintrarna, 2009/2010 och 2010/2011.

Den kraftiga nedgången i antalet rådjur under 2010–2011 ledde till att det under båda dessa år, såväl vår och sommar som höst, fanns många "hungriga" värdsökande fästingar, av vilka många kom att suga blod från smågnagare under 2010 och från människor under 2011.

Populationstoppen för skogssorken under 2010 sammanföll tidsmässigt med rådjurspopulationens kraftiga nedgång. Det ledde till att många fästinglarver sög blod tillsammans med och infekterades av infektiösa nymfer just det året.

En sträng vinter 2009–2010 följdes av perioder under senvåren och sommaren med relativt höga temperaturer. Många larver och nymfer blev därmed aktiva samtidigt och kunde därför suga blod samtidigt på samma smågnagare. Även under juli och första halvan av augusti 2010 var vädret gynnsamt för larvers och nymfers samtidiga blodsugning på smågnagare. Resultatet blev att ovanligt många larver det året infekterades med TBE-viruset. Dessa larver utvecklades till infektiösa nymfer, som redan från slutet av mars 2011 kom att suga blod av och infektera många människor med TBE-viruset.

Att fästingangreppen och TBE-virustransmissionen till människor blev speciellt frekventa under 2011 berodde alltså på att det, som en följd av att rådjuren tills nyligen har varit så talrika, fortfarande fanns ovanligt många värdsökande fästingar i markerna och att en ovanligt hög andel av de värdsökande nymferna sannolikt var TBEV-infekterade. Men det berodde också på att rådjuren, och även smågnagarna, hade minskat i antal, vilket gjorde att dessa djur nu inte »konkurrerade« med människan om att vara potentiella värddjur för fästingarna i samma utsträckning som tidigare år. I stället hade människan under 2011 kommit att öka sin potential som värddjur för fästingarna genom att vistas mer utomhus i det varma och soliga vädret under den ovanligt tidiga och varma våren och den varma och nederbördsrika sommaren samt i svampskogarna under senare delen av året. Det varma och ofta fuktiga vädret tillät nymfer och adulta fästingar i södra Sverige att vara aktiva redan i mars och därefter de flesta dygn till slutet av december 2011. Därmed blev kontakten mellan människor och de många nymferna, av vilka en del var TBEV-infektiösa, osedvanligt frekvent. Resultatet blev att många människor blev fästingbitna under 2011. Ett mindre antal av dem infekterades med TBEV, av vilka 287 personer utvecklade sjukdomen TBE.

  • Thomas Jaenson, professor, medicinsk entomologi, Institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet
  • Marika Hjertqvist, epidemiolog, Avdelningen för analys och prevention, Folkhälsomyndigheten
  • Åke Lundkvist, chefsmikrobiolog, Avdelningen för analys och prevention, Folkhälsomyndigheten.