Termometer. Foto.Hos cirka hälften av de som får en hivinfektion uppträder en så kallad akut hivinfektion eller symtomgivande primärinfektion en till fyra veckor från överföringstillfället, medan övriga inte märker av att de fått hiv. En symtomgivande primärinfektion ger ofta en sjukdomsbild som kan liknas vid andra virusinfektioner som influensa eller mononukleos. I samband med denna viremi har patienten ofta mycket höga virusnivåer och kan få symtom som exempelvis halsont, feber, makulopapulösa hudutslag och svullna lymfkörtlar. För en del är symtomen lindriga och snabbt övergående medan andra får kraftigare symtom som kan innebära att de söker akut sjukvård.

I övrigt ger ofta hiv inga symtom förrän efter flera år. Utan diagnos och behandling försämras därför gradvis immunförsvaret allteftersom t-hjälparcellerna minskar i antal. Då kan patienten drabbas av så kallade opportunistiska infektioner och tumörsjukdomar som till exempel:

  • herpes zoster (bältros) hos yngre patient
  • upprepade svampinfektioner i underlivet eller i munnen
  • svampinfektion i matstrupen
  • svullna lymfkörtlar i flera veckor utan tecken på annan infektion
  • seborroisk dermatit
  • besvärliga och långdragna diarréer
  • anemi, leukopeni eller trombocytopeni >4 veckor
  • olika virusorsakade tumörsjukdomar

Om patienten söker för sådana sjukdomstillstånd bör ett hivtest alltid övervägas som en del av den medicinska utredningen. Genom att hänvisa till att hivtest är ett rutinprov vid den typen av utredningar, kan testet avdramatiseras för patienten.

Om patienten förblir obehandlad uppträder mer allvarliga infektioner, till exempel svårbehandlad lunginflammation (Pneumocystis jiroveci, PCP), lymfom, Kaposis sarkom eller aktiv tuberkulos. Patienten har då utvecklat ett eller flera av de tillstånd som sammanfattas i syndromet aids.