Testning

Att ha en generös inställning till testning är viktigt. Ju tidigare en hivinfektion upptäcks, desto tidigare kan behandlingen påbörjas och skadan på patientens immunsystem minimeras samt att överföring av hiv kan undvikas.

Bild på provrör med blodprover
Provrör hiv. Foto: Per Wahlgren

En hivinfektion konstateras genom ett blodprov som analyseras vid mikrobiologiskt laboratorium. Provet ger ofta utslag redan två veckor efter det misstänkta överföringstillfället. Om provet är taget innan sex veckor passerat, och är negativt, rekommenderas att patienten följs upp med ytterligare ett hivtest när minst sex veckor gått från misstänkt exposition. Vissa kliniker erbjuder även snabbsvarstest som ger svar direkt. Dessa tester med snabbsvar har en längre fönsterperiod, som är den perioden då en ny hivinfektionen inte kan påvisas, jämfört med de laboratoriebaserade hivtesterna, och den rekommenderade uppföljningstiden är åtta veckor efter ett misstänkt expositionstillfälle.

Läs mer i vägledningen Uppföljningstid efter hivexposition – Vägledning från Folkhälsomyndigheten och Referensgruppen för antiviral terapi (RAV) (folkhalsomyndigheten.se)

Hellre testa en gång för mycket

Hälso- och sjukvården har en skyldighet att hivtesta den person som misstänker att den har hiv. Socialstyrelsens riktlinjer betonar att vårdgivaren ska ha en generös inställning till rådgivning och testning även om ingen specifik misstanke finns. Ju tidigare en hivinfektion upptäcks, desto tidigare kan behandlingen påbörjas och skadan på patientens immunsystem minimeras. Hivtestet är alltid, enligt smittskyddslagen, gratis för patienten som tror sig ha varit utsatt för risk för överföring av hiv. Den som vill testa sig för hiv har rätt att vara anonym, vilket innebär att sjukvården i sådana fall måste använda ett individuellt reservnummer i journal och provremiss istället för namn och personnummer.

Reaktiva svar innebär inte alltid hivinfektion

I Sverige används rutinmässigt kombinationstest vid provtagning för hiv. Det innebär att provet både detekterar antigen och antikroppar mot hiv. Ett reaktivt (positivt) hivtest innebär med andra ord att man kunnat påvisa antikroppar och/eller antigen mot hiv hos patienten. Ospecifika reaktioner kan också förekomma i testerna och därför görs alltid konfirmerande tester direkt på laboratoriet vid ett reaktivt hivtest.

Patienten remitteras till en specialistklinik för uppföljning och ställningstagande till behandling et cetera. Patienten måste få information om hiv och om olika smittvägar, och psykosocialt stöd ska alltid erbjudas och smittspårning genomföras.

Testmetoder

För att diagnostisera hiv används idag i Sverige rutinmässigt laboratoriebaserade kombinationstest, som detekterar hiv-antigen (p24) och specifika IgM- och IgG-antikroppar mot hiv. Ett sådant laboratorietest påvisar ofta redan efter två veckor och senast inom sex veckor från ett expositionstillfälle.

Det finns också andra typer av laboratorietest som inte används rutinmässigt för diagnostik, såsom PCR-test som påvisar hiv-RNA eller hiv-DNA, eller test som enbart påvisar hiv-antigen. För att mäta effekten av hiv-behandling hos patienter med antivirala hivmediciner används test för detektering av hiv-RNA och bestämning av virusnivåer i blod.

Test med snabbsvar

Närbild på hand som testas med snabbsvarstest
Test hiv. Foto: Per Wahlgren

På vissa testmottagningar finns snabbsvarstest för hiv som ger provsvar direkt. De påvisar vanligen enbart antikroppar mot hiv. De har en längre fönsterperiod och rekommenderas därför inte om man det misstänkta expositionstillfället skett inom de senaste åtta veckorna. Vid reaktivt resultat ska alltid nytt konfirmerande laboratorietest tas och laboratoriet bör få information om att ett snabbsvarstest varit reaktivt.

Smittspårning och olika former av informationskrav

När en hivinfektion misstänks eller har konstaterats görs alltid en smittspårning. Detta görs av behandlande läkare eller till annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften, exempelvis en sjuksköterska eller kurator. Patienten är skyldig att efter bästa förmåga lämna uppgifter om hur hen kan ha fått viruset och om vilka andra som kan ha utsatts för det.

Generellt kan sägas att a alla personer som vet om att de lever med hiv har, enligt Smittskyddslagen, en skyldighet att minimera risken att hiv överförs till andra och att hålla regelbunden kontakt med sjukvården.

I det nya kunskapsunderlaget smittsamhet vid behandlad hiv, samt i Smittskyddsläkarföreningens informationsblad för personer med välbehandlad hiv anges att informationskravet och krav på kondom kan lyftas från patienten. Det ska dokumenteras av den behandlade läkaren.