Egenkontroll enligt miljöbalken

Enligt miljöbalken (1998:808) 26 kap. 19 § ska en verksamhetsutövare fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenhet för människors hälsa eller skada på miljön. Verksamhetsutövaren är formellt den som är ansvarig för en verksamhet eller del av en verksamhet som innefattas av miljöbalken. Exempel på verksamhetsutövare kan vara fastighetsägare, rektorer eller den som driver ett bassängbad. Alla verksamhetsutövare som omfattas av miljöbalken omfattas av kraven på egenkontroll enligt 26 kap. 19§.

De verksamheter som är anmälnings- eller tillståndspliktiga enligt miljöbalken omfattas, utöver kraven i 26 kap. miljöbalken, även av förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. I denna förordning specificeras det närmare vad en egenkontroll ska innehålla för verksamheter som är anmälningspliktiga enligt 38 § i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Anmälningspliktiga verksamheter inom Folkhälsomyndighetens område för tillsynsvägledning är skolor, förskolor, fritidsverksamheter och bassängbad. Anmälningspliktiga verksamheter inom Socialstyrelsens område för tillsynsvägledning är yrkesmässig hygienisk verksamhet där det finns risk för blodsmitta.

Syftet med egenkontrollen är att en verksamhetsutövare ska åstadkomma och upprätthålla ett väl fungerande miljö- och hälsoskyddsarbete för sin verksamhet. Arbetet ska säkerställa att miljöbalkens och myndigheternas krav följs.

En verksamhetsutövare är skyldig att bedriva egenkontroll utan någon uppmaning från myndigheterna. Egenkontroll kan beskrivas som verksamhetsutövarens eget system för att förebygga eller åtgärda eventuell negativ påverkan på hälsa och miljön.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att bedriva tillsyn. En viktig del av myndighetens tillsyn är att kontrollera hur verksamhetsutövarens egenkontroll är utformad och om den fungerar. En fungerande egenkontroll med säkra rutiner ska kunna redovisas i samband med tillsynsbesök.

Mål och tillämpning

I miljöbalken 1 kap 1§ anges att miljöbalkens syfte är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Dessutom anges att miljöbalken ska tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan.

Bevisbörda och hänsynsregler

I miljöbalkens andra kapitel finns hänsynsregler som ska följas för att uppnå miljöbalkens mål och de utgör grunden för en verksamhets egenkontroll. Enligt miljöbalken är det den som bedriver en verksamhet eller som vidtar en åtgärd som ska kunna visa att det kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller för miljön. Det är verksamhetsutövarens uppgift att visa att egenkontrollen är tillräcklig och rimlig för att förhindra hälsoproblem. Det kallas också för principen om omvänd bevisbörda.

Hänsynsreglerna är viktiga principer

Miljöbalkens grundläggande hänsynsregler riktar sig till alla, verksamhetsutövare eller enskilda, som gör eller ska göra något som faller under miljöbalkens tillämpningsområde. Det är verksamhetsutövaren som har ansvaret att se till att verksamheten och egenkontrollen uppfyller kraven i miljöbalken och, för de verksamheter som är anmälningspliktiga, egenkontrollförordningen.

Kunskap: Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd ska ha den kunskap som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skada. Kravet innebär att alla i en verksamhet är medvetna om de risker som finns och vad egenkontrollen innebär och vilka åtgärder som kan behövas göras.

Försiktighet: Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller göra en åtgärd ska utföra skyddsåtgärder och försiktighetsmått för att förebygga skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Redan risken för en olägenhet för människors hälsa eller miljön innebär en skyldighet att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Det innebär att en riskbedömning behöver göras för att bedöma vad som ska kontrolleras i egenkontrollen och hur kontrollen görs på bästa sätt.

Bästa möjliga teknik: För att undvika skada på människa och miljö ska i yrkesmässig verksamhet bästa möjliga teknik användas. Här ingår även frågor om utbildning, arbetsledning, drift, skötsel, underhåll, avveckling med mera. Det innebär bland annat att det ska finnas fungerande rutiner för att styra hur verksamheten i olika avseenden ska kunna arbeta förebyggande.

Produktval: Alla som bedriver en verksamhet eller som vidtar en åtgärd ska undvika att använda kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Detta kallas substitutionsprincipen. Det gäller även varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller bioteknisk organism.

Förorenaren betalar: Den som orsakat eller riskerar att orsaka en miljöstörning ska bekosta förebyggande eller avhjälpande åtgärder.

Lokalisering: Den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd ska välja den plats som är mest lämplig med tanke på risk för olägenhet för människors hälsa eller för miljön.

Hushållning och kretslopp: Handlar om att hushålla med råvaror och energi. Till exempel att återanvända eller återvinna material och andra resurser, eller att göra detta möjligt. Hushållning ligger normalt utanför hälsoskyddets tillsyn.

Rimlighet: Kraven i miljöbalken gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. De krav som ställs enligt miljöbalken ska vara hälso- och miljömässigt motiverade, utan att vara ekonomiskt orimliga.

Krav i förordning om verksamhetsutövares egenkontroll

Utöver vad som finna angivet i miljöbalken om egenkontroll ska en verksamhetsutövare:

  • Ha en fastställd och dokumenterad fördelning av det organisatoriska ansvaret.
  • Upprätta rutiner för fortlöpande kontroll.
  • Göra regelbundna undersökningar och riskbedömningar utifrån hälso- och miljösynpunkt och dokumentera dessa.
  • Ha en förteckning över verksamhetens använda kemiska produkter som kan innebära en risk ur hälso- och miljösynpunkt.

Vem är ansvarig för egenkontrollen?

Den som bedriver en verksamhet eller utför åtgärder – verksamhetsutövaren – är ansvarig för egenkontrollen. Enligt miljöbalken kan en verksamhetsutövare antingen vara en juridisk person (ett företag, en organisation etc.) eller en fysisk person (en människa) som ansvarar för en verksamhet, eller del av en sådan. Enligt miljöbalken ska bostäder och lokaler för allmänna ändamål användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Det innebär att i en byggnad kan både fastighetsägaren och nyttjanderättsinnehavare ha ansvar för att miljöbalkens regler efterlevs. Beroende på omständigheterna kan flera parter föreläggas att vidta åtgärder. Den som ordnar tillfälliga arrangemang omfattas också av regler för egenkontroll.

Principer för egenkontroll

Viktiga grundläggande principer för egenkontrollen är att den:

  • Förebygger olägenhet för människors hälsa eller miljön.
  • Knyter an till hänsynsreglerna. Särskilt viktiga är bestämmelserna om kunskapskrav, principen om den omvända bevisbördan och att yrkesmässiga verksamheter ska använda sig av bästa möjliga teknik.
  • Utformas så att den ger verksamhetsutövaren sådan styrning över verksamheten att miljöbalken, och de krav som följer av den, alltid kan efterlevas.
  • Utgör en del av den dagliga verksamheten. Därför blir egenkontroll en ständigt pågående process.
  • Kan samspela med motsvarande krav på egenkontroll i annan lagstiftning, till exempel arbetsmiljölagen.

Vad ska egenkontrollen innehålla?

Kraven på egenkontroll, och den dokumentation som behövs, ska anpassas till varje verksamhet så att den förebygger risk för olägenhet för människors hälsa. Egenkontrollen behöver inte vara mer omfattande och detaljerad än nödvändigt. Innehållet i egenkontrollen kommer därför att vara olika för olika typer av verksamheter, men kan också skilja sig åt mellan verksamheter inom samma område.

Krav på dokumentation finns endast för anmälningspliktiga verksamheter. För andra verksamheter som endast berörs av egenkontrollansvaret i miljöbalken 26 kap. 19 §, finns inget direkt dokumentationskrav. Men för en fungerande egenkontroll behöver oftast rutiner, åtgärder och resultat vara dokumenterade för att kunna följas upp. Tillsynsmyndigheten kan kräva in förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder om tillsynsmyndigheten anser att det behövs för tillsynen.

Det finns inga krav i miljöbalken att tillsynsmyndigheten ska fastställa egenkontrollen. En fungerande egenkontroll med säkra rutiner ska kunna redovisas i samband med tillsynsbesök. För en verksamhetsutövare kan det vara praktiskt att samordna olika lagstiftningars krav på egenkontroll.

Naturvårdsverkets information om egenkontroll

Naturvårdsverket har givit ut allmänna råd om egenkontroll, Naturvårdsverkets allmänna råd (NFS2001:2) om egenkontroll och en handbok om egenkontroll enligt miljöbalken, Egenkontroll, en fortlöpande process, Naturvårdsverkets Handbok 2001:3. Den är främst skriven för Naturvårdsverkets ansvarsområde men innehåller principer och grundläggande synsätt som gäller hela miljöbalkens område. Handboken är skriven i samråd med andra berörda centrala myndigheter, däribland Socialstyrelsen. Även Naturvårdsverkets handbok om operativ tillsyn, Operativ tillsyn, Naturvårdsverkets Handbok 2001:4, innehåller information om egenkontroll.

Egenkontroll enligt annan lagstiftning än miljöbalken

En verksamhet kan beröras av krav på egenkontroll enligt flera olika lagar, exempelvis arbetsmiljölagen, livsmedelslagen och räddningstjänstlagen. En egenkontroll enligt miljöbalken ska inte innebära att krav i andra lagstiftningar som berörs inskränks på något sätt. Berörs en verksamhet av flera lagstiftningar är det därför praktiskt att samordna arbetet med egenkontrollen.