Miljönämnd förbjöd bolag att fortsätta med sändningar från basstationer belägna på tak till bostadsfastighet. Bolaget överklagade och länsstyrelsen biföll överklagandet. Miljönämnden överklagade till miljödomstol.

Nämnden anförde i huvudsak följande: Placeringen av sändarna i omedelbar anslutning till bostaden och balkongen utgör en sådan olägenhet i psykiskt avseende, att välbefinnandet påverkas i inte ringa grad. Störningen är varaktig. Störningen kan inte bevisas vara direkt/akut hälsoskadlig. Nämnden bedömer att flertalet individer inte skulle acceptera att sändare placerades fem meter från deras balkong, varför olägenhetsbegreppet är tillämpligt (9 kap 3 § MB).

Bolaget bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande: I förarbetena kan inte utläsas att definitionen av olägenhet baseras på vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet, utan att olägenhet förutsätter att fråga är om störning som vid en medicinsk eller hygienisk bedömning kan anses påverka hälsa eller välbefinnande menligt. Bolaget är av uppfattningen att verksamheten överhuvudtaget inte omfattas av definitionen i 9 kap 1 § 3 p i o m att den inte är miljö- eller hälsofarlig. Faller verksamheten inte in under 9 kap. tillämpningsområde saknar nämnden tillsynsbefogenhet enligt MB. För det fall domstolen skulle finna att fråga är om miljöfarlig verksamhet i balkens mening utgör sändningarna ändå inte en sådan olägenhet för omgivningen att dessa skall förbjudas. Strålningen är så svag att försiktighetsprincipen (2 kap. 3 § MB) inte aktualiseras i o m att det saknas skäl att anta att verksamheten kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljönämnden bemötte bolagets bestridande och anförde i huvudsak att sändarna definitionsmässigt var att betrakta som miljöfarlig verksamhet enligt balken, oaktat strålningsnivån i det enskilda fallet. Som exempel framfördes att en verkstad som hanterar lösningsmedel klassas som miljöfarlig verksamhet, oavsett nivån på utsläpp från den enskilda verkstaden. Om en verksamhet ger upphov till utsläpp/strålning är den per se miljöfarlig verksamhet enligt definitionen i balken. Nämndens beslut ligger sålunda inom ramen för dess tillsynsbefogenhet.

Närboende anförde bl.a. att gällande gränsvärden var bestämda utifrån föråldrad forskning och att de svenska värdena är högre än andra länders. Med hänsyn till oklarheterna bör försiktighetsprincipen gälla. Efter det att sändarna tagits i bruk har de drabbats av sömnstörningar och ökad trötthet. De har även haft störningar på ett antal TV-apparater.

Miljödomstolen konstaterar initialt att master och antenner för mobiltelefoni är att beteckna som miljöfarlig verksamhet i miljöbalkens mening, eftersom de omfattas av skrivningarna i 9 kap. 1 § 3 p MB (se Miljööverdomstolen Mål nr M 7485-04). Icke joniserande strålning kan, enligt vad som framkommit vid djurförsök, orsaka beteendeförändringar etc. Gränsvärden har tagits fram för att förhindra skadliga hälsoeffekter.

Miljödomstolen finner att det av tillgänglig forskning framgår att antenner för mobiltelefoni inte utgör risk från strålningssynpunkt så länge gällande riktlinjer iakttas. Det har i målet inte gjorts gällande att riktlinjerna överskrids. Bedömningen av huruvida en olägenhet föreligger skall vara medicinskt eller hygieniskt grundad (9 kap 3 § MB). Enbart oron för risken för sjukdom kan således inte läggas till grund för bedömningen så länge medicinskt stöd för risk saknas. Överklagandet skall därför avslås.

Miljödomstol
Mål nr M 1423-05
2006-03-14

Lagrum
2 kap. 3, 7 §§, 9 kap. 1 § 3 p & 9 kap 3 § miljöbalken (SFS 1998:808)