• Flyktingförläggning i eget lägenhetsboende i det vanliga bostadsbeståndet föll under 9 kap 9 § miljöbalken, trots relativt självständigt boende.
  • Migrationsverket, som ansvarade för själva flyktingmottagandet, var att anse som verksamhetsutövare.
  • Nämnden hade rätt att, och fog för, att begära in egenkontrollprogram av Migrationsverket.
  • Nämnden hade rätt att ta ut tillsynsavgift.

Miljööverdomstolen

Fråga var om en flyktingförläggning där flyktingar bodde i egna bostadslägenheter i ett visst bolags fastighetsbestånd. Kommunen fann brister i lägenheternas prestanda och underhåll. Kommunen förelade Migrationsverket att inge en redovisning med tidplan för hur verket skulle åtgärda bristerna. Kommunen beslutade även om tillsynsavgift.

Migrationsverket överklagade med motiveringen att myndigheten inte var verksamhetsutövare enligt miljöbalken (MB). Migrationsverket hyrde bostäderna i det vanliga bostadsbeståndet. Lägenheterna anvisades sen till behövande flyktingar. Det var inte en blockuthyrning, utan separata hyreskontrakt, även om myndigheten stod som hyresgäst i hyresavtalen. De boende svarade själva för sitt hushåll. På plats fanns så kallade boendevärdar.

Miljööverdomstolen konstaterar att flyktingmottagningen har sådana likheter med annat tillfälligt boende eller vårdboende, även när det rör sig om ett relativ självständigt boende, att verksamheten faller under 9 kap. 9 § MB:s tillämpningsområde. Kommunen har därmed tillsynsansvar över verksamheten. Migrationsverket skall se till att lokalerna inte brukas under sådana förhållanden att hälsorisker uppkommer.

Enligt 26 kap. 19 § MB har tillsynsmyndigheten rätt att ställa krav på egenkontrollprogram och förbättringsåtgärder. Bristerna i bostäderna var sådana att det fanns fog för att ställa krav på kontrollprogram.

Nämnden hade däremot - vilket nämnden medgivit - inte fog för att kräva en redovisning med tidplan för hur Migrationsverket skulle åtgärda konstaterade brister. De faktiska åtgärderna skulle ha vidtagits av bostadsbolaget i egenskap av fastighetsägare. Migrationsverket hyr inte längre bostäderna, varför egenkontrollprogramsfrågan fallit. Nämnden hade rätt att ta ut tillsynsavgift.

Miljödomstolen

Miljödomstolen (underinstans) kom till motsatt slutsats. Den fann att Migrationsverket inte kunde anses som verksamhetsutövare. Verkets upplåtelse av bostäder kunde inte ses som en anläggning för annat omhändertagande enligt 45 § förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Verksamhetsutövare var bostadsbolaget i och med att dess uthyrningsverksamhet föll under balkens tillämpningsområde. Migrationsverket hade inga skyldigheter enligt 2 kap 3 § MB för att förhindra olägenheter (försiktighetsprincipen). Nämnden hade inget stöd för att förelägga verket enligt 26 kap. 9 § MB. I och med att Migrationsverket inte var att anse som verksamhetsutövare har nämnden inte heller haft lagligt stöd för att besluta om tillsynsavgift.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen hade i sitt beslut kommit fram till att MB saknar en definition av begreppet verksamhetsutövare, varför denna fråga överlämnats till praxis. Länsstyrelsen fann att den som upplåter bostäder och lokaler med hyresrätt inte bedriver miljöfarlig verksamhet. Det är den som använder hyresrätten på ett sådant sätt att det kan ge upphov till störningar för omgivningen enligt punkterna 2 och 3 i 9 kap. 1 § MB som bedriver miljöfarlig verksamhet. Vidare hänvisades till praxis som säger att den som har faktisk och rättslig möjlighet att vidta en åtgärd betraktas som verksamhetsutövare.

I och med att länsstyrelsen fann att bara den som bedriver miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap MB kan ses som verksamhetsutövare, samt då det aktuella föreläggandet inte innehöll krav på åtgärder mot störningar för omgivningen, fann länsstyrelsen att Migrationsverkets förhyrning av lägenheterna inte utgjorde miljöfarlig verksamhet. Migrationsverket var inte heller att anses som verksamhetsutövare i balkens mening. Verket kunde inte heller anses ha faktiska eller rättsliga möjligheter att åtgärda konstaterade brister. Föreläggandet och avgiftsbeslutet undanröjdes.

Dom

Miljööverdomstolen
Mål nr M 6554-2009
2010-03-12
Lagrum
9 kap 9 § & 26 kap. 19 § miljöbalken

Kommentar

Miljödomstolen hänvisar i sina domskäl till Miljööverdomstolens dom 2229-2008. I det målet var en grannhyresvärds hyresgäster störda av en annan hyresvärds hyresgäster. Miljööverdomstolen konstaterar i och för sig i domen att bolaget som äger den fastighet varifrån störningarna kommer är att se som verksamhetsutövare i egenskap av hyresvärd. I målet är dock inte fråga om att en fastighetsägare hyr ut till en aktör som i sin tur upplåter lägenheter åt andra, som denne aktör har ansvar för. Fråga var om att ge grannhyresgästerna rätt att nyttja den störande fastighetens störningsjour. Ägaren till den fastighet som var "störningskällan" var enligt Miljööverdomstolen skyldig att vidta åtgärder enligt 2 kap. 3 § MB. Miljödomstolen hade kommit till en annan slutsats. Den fann i målet att hyresgäster skall rikta klagomål till sin egen hyresvärd, oavsett störningens uppkomst, varför det aktuella föreläggandet till grannhyresvärden var riktat till fel adressat. Miljööverdomstolen delade som synes inte den bedömningen.