• Masten var placerad 30 meter från de klagandes bostad.
  • Den oro klagandena känner, även om oron i sig i enlighet med vad MÖD uttalat är tillräcklig för att kvalificera verksamheten som miljöfarlig verksamhet, har inte en sådan motsvarighet i de faktiska förhållandena, att den kan utgöra grund för att vidta åtgärder för att stänga av eller avlägsna antennen.

Fastighetsägare vände sig till miljönämnd med önskemål om att mobilteleantenn som placerats på intilliggande hus skulle stängas av och tas bort. Nämnden beslöt att inte vidta åtgärder med anledning av klagomålet. Fastighetsägarna överklagade. Länsstyrelsen lämnade överklagandet utan bifall med motiveringen att masten vid kontrollmätning visat sig uppfylla Strålskyddsinstitutet (SSI, numera Strålsäkerhetsmyndigheten) och EU:s rekommendationer med avseende på strålningen. Avslaget överklagades.

Fastighetsägarna anförde i huvudsak följande: Det finns forskning som SSI inte vill kännas vid, som visar att långtidsexponering är farligt. Försiktighetsprincipen skall tillämpas. Ingen kan bevisa att strålningen är ofarlig. De oroar sig över sin 16 månaders dotter och sig själva. Miljööverdomstolen (MÖD) har i mål (M 7485-04) klarlagt att mobilmaster och antenner är miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap 1 § 3 p miljöbalken. Den psykiska oro de lider av är en form av olägenhet som MÖD har konstaterat räcker för att klassificera mobilmaster som miljöfarliga även om de inte är farliga för miljön.

Miljödomstolen konstaterar initialt att tillämpliga lagrum framgår av länsstyrelsens beslut. Som klaganden anfört har MÖD i mål M 7485-04 konstaterat att även om risken för hälsovådliga effekter orsakade av mobilmaster är mycket liten, måste den anses utgöra en sådan risk för påverkan på omgivningen som avses i 9 kap. 1 § 3 p MB.

Som MÖD konstaterat, innebär inte det faktum att en verksamhet är att klassificera som miljöfarlig verksamhet att denna är farlig för miljön. Aktuell mast befinner sig 30 meter ifrån klagandenas bostad. Av information från SSI framgår att strålningen avtar mycket snabbt med avståndet till masten. Av den mätning som utförts vid den aktuella basstationen/antennen, framgår att den uppmätta strålstyrkan ligger långt under gällande referensnivåer för elektromagnetisk strålning.

Som framgår av länsstyrelsens beslut skall, i enlighet med 2 kap 3 § miljöbalken, alla
som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidtar en åtgärd, utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljödomstolen bedömer, med utgångspunkt i de mätvärden som redovisats i
kontrollmätning, att den strålningsnivå som klagandena kan tänkas utsättas för är så låg att detta ej kan anses innebära en sådan risk som kan utgöra grund för att vidta några åtgärder i form av avstängning eller nedtagande av antennen.

Den oro klagandena känner, även om oron i sig i enlighet med vad MÖD uttalat är tillräcklig för att kvalificera verksamheten som miljöfarlig verksamhet, har inte en sådan motsvarighet i de faktiska förhållandena, att den kan utgöra grund för att vidta åtgärder för att stänga av eller avlägsna antennen. Miljödomstolen avslog överklagandet.

Miljödomstol
Mål nr M 2839-05
2006-01-31

Lagrum
2 kap. 3, 7 §§, 9 kap. 1 § 3 p & 26 kap. 9 § miljöbalken (SFS 1998:808)