Dengue är, tillsammans med malaria, en vanlig orsak till feber hos tropikresenärer. De senaste 30 åren har denguefeber-incidensen ökat i världen, bl.a. på grund av befolkningsökning, försämrad vektorkontroll och ett ökat resande. En ökning av den allvarligare formen, dengue hemorragisk feber (DHF) har också setts1. Utbrott av dengue rapporteras ständigt på ProMED (2), ffa från Sydostasien och Latinamerika. För närvarande pågår utbrott bl.a. i Indonesien.
Det har också rapporterats en förändrad epidemiologi hos europeiska resenärer, med ökat antal fall, ökad andel (2,7 %) DHF samt ökning av fall med ovanliga manifestationer, bl.a. hepatit och opticus-påverkan (3,4,5). Från Stockholm rapporterades i juni 2003 ett fall av misstänkt dengue-encefalit hos en patient som hade varit i Thailand.

Detta gör att det har blivit allt viktigare att ställa dengue-diagnos hos hemvändande resenärer med feber. Flest fall brukar dyka upp under sommarmånaderna.

Dengue omfattas inte av smittskyddslagen. Den svenska statistiken baseras på frivillig lab-rapportering. Diagnos ställs genom serologi, som oftast är positiv fr.o.m. sjukdomsdag 5. (Innan dess kan RNA påvisas med PCR-teknik.) Konvalescentserum bör tas.

Insjuknandedatum, smittland samt eventuell vaccination (gärna med datum) mot gula febern, japansk encefalit och TBE (då dessa flavivirus kan orsaka korsreaktiva titrar mot dengue) bör anges på remissen till SMI.

I Sverige analyseras dengue enbart på virologiska avdelningen på Smittskyddsinstitutet, varför nedan angivna data torde täcka samtliga diagnostiserade fall i Sverige. Subkliniska fall av dengue är dock vanligt. En del resenärer blir också sjuka under pågående resa då inkubationstiden är relativt kort: 3-14 dagar (i snitt 4-7 dagar).

De senaste åren har ca 30-50 fall av dengue rapporterats årligen i Sverige. 1998 diagnosticerades dock 92 fall, och 2002 var ett ”toppår” med 105 fall. Den absoluta majoriteten smittades under resa till Sydostasien.

Under 2003 insjuknade 45 personer i dengue i Sverige. Könsfördelningen var jämn (23 män). Medelålder 36 år, medianålder 31,5 (spridning 4-65 år). Flest fall (26/45, 58 %) återfinns i åldersgruppen 20-35 år.

Fallen diagnostiserades framför allt i Stockholm och Göteborg (12 respektive 11 fall), i Lund (6 fall), i Helsingborg (4 fall) och i Jönköping (3 fall), men även Uppsala, Umeå, Linköping, Kristianstad, Sundsvall, Halmstad och Karlskrona upptäckte 1-2 fall/ort.

Insjuknandedatum är utspridda över året, med toppar under januari och juni (se fig.1), det speglar troligen främst semestertider i Sverige och därmed antal resenärer men även i viss mån denguesäsong (f.f.a. regnperioden) på resmålen.

Figur 1. Insjuknade fall per månad 2003

Två tredjedelar (68%) smittades i Sydostasien, majoriteten (42%) i Thailand. Övriga länder i Sydostasien varifrån smitta rapporterades detta år var Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Laos och Burma. Nästan en fjärdedel, 23 %, smittades på den indiska subkontinenten (f.f.a. i Indien), medan endast 9 % smittades i Brasilien (Fig. 2). Inga svenska fall med smittland i övriga delen av Sydamerika, Karibien, eller Afrika rapporterades 2003. Tidigare år har några få, som mest 7 personer/år, diagnosticerats med dengue efter resa i Latinamerika och endast enstaka i Afrika. Tre av fallen som smittats i Indien 2003 utgjordes av en familj.

Figur 2. Smittland för dengue-fallen år 2003

Bland ProMEDs dengue-rapporter 2003 fanns ett utbrott i Thailand och ett i Indien i början av året. Det rapporterades även ett utbrott i Cairns, Australien.

En retrospektiv fall-kontroll-studie på svenska resenärer 1998 och 1999 visade att riskfaktorer för att insjukna i dengue var resa till Malacka-halvön, reslängd >25 dagar och ålder 15-29 år. Månadsvis incidens för fallen som smittats i Thailand 1998-99 följde väl den säsongsvariation i inhemska fall som rapporterades till WHO. Endast 3 (= 4%) av de 74 dengue-fallen i studien hade fått resemedicinsk information om dengue före resan6.

De flesta dengue-patienter har ett okomplicerat sjukdomsförlopp, men förekomst av ovanliga manifestationer, tillsammans med risk för DHF eller Dengue Shock Syndrome, visar återigen på vikten av att informera tropikresenärer om risken för dengue. Då det ännu inte finns något vaccin är användandet av myggmedel och skyddande kläder, f.f.a. på morgnar och sen eftermiddag då Aedes-myggan är som mest aktiv, det sätt som finns att skydda sig. Det är också viktigt att överväga dengue i differentialdiagnostiken av tropikfeberpatienter.

/Jenny Nilsson, Margareta Löfdahl, Sirkka Vene

1. Guzman MG and Kouri G. Dengue: an update. Lancet Infectious Diseases. 2002 January;2: 33-42.
2. www.promedmail.org
3.Wichmann O and Jelinek T. TropNetEurop: Surveillance of imported dengue infections in Europe. Eurosurveillance Weekly 2003;7 (32)
4.Wichmann O et al. Dengue – the Underestimated Risk in Travellers. Dengue Bulletin. 2003;27:126.137.
5. Haritoglou C et al. A tourist with dengue fever and visual loss. Lancet 2002; 360:1070.
6. Lindbäck et al. Dengue Fever in Travellers to the Tropics 1998 and 1999. Emerging Infectious Diseases. April 2003; vol 9, no 4: 438-442.