Totalt finns i hela Angola 50-80 svenskar, och kanske dubbelt så många norrmän. I "indexprovinsen", Uige, har Läkare Utan Gränser (MSF) och Rädda Barnen, liksom ett antal missionärer, haft arbete redan innan Marburgutbrottet tog sin början. Afrika-grupperna jobbar inte i Uige, men väl i grannprovinsen Malanje (samt söderut i Benguela).

I Luanda möts regelbundet frivilligorganisationerna (NGO), men tillgänglig information upplevs som undermålig och bemängd av rykten. Man uttycker ett uttalat behov av uppdaterad information och enkla råd - även för personer som inte är direkt involverade i epidemibekämpningen men löper risk att exponeras om de tvingas uppsöka sjukhus av en eller annan orsak.

Vad gäller epidemins utbredning finns de officiella siffrorna som talar för en fördubbling av antalet sjuka jämfört med de 80-100 fallen för 4 veckor sen. Några samlade data kring antalet personer som är föremål för kontaktspårning är svårt att få fram, men det kan röra sig om mer än 400 personer enbart i Luanda.

Ett hinder i smittspårningsarbetet har enligt uppgift varit bristen på utbildad personal och när man nu har färdigställt utbildningsmaterial saknas skyddsutrustning för den personal som ska utbildas att utföra arbetet. Samtidigt rapporteras från Uige om stor rädsla och misstro som bl.a. kommit till uttryck i att lokalbefolkningen hotat och kastat sten på biståndspersonal, upprättat vägspärrar för att hålla dem ute samt skytt sjukhus, inklusive den isoleringsenhet som MSF ställt i ordning.

/Inger AvRosen, Smittskyddsläkare i Jämtlands län och medlem i Centrala Fältepidemiologiska Gruppen