(Texten reviderad 2 september 2005)
Spridning av tuberkulossmitta på daghem har inte rapporterats i Sverige under de senaste trettio åren. Däremot finns uppgift om sådana händelser i andra länder. I de flesta fall har smittan upptäckts genom att tuberkulos konstaterats hos en vuxen person och sekundärfall har vid kontaktundersökning kunnat konstateras bland barnen. I enstaka fall har smittkällan identifierats hos vuxen person först sedan tuberkulos har konstaterats hos något av barnen.

Bland annat rapporterades år 2003 om ett daghemsutbrott i Grekland där 24 av 27 barn på ett daghem utvecklade tuberkulos efter nära kontakt med en tuberkulossjuk vuxen person (Aivazis et al. Tuberculosis outbreak in a day care centre: always a risk. Acta Paediatr 2004;.93: 140).

Barn som har varit i kontakt med tuberkulossjuk person och som visar sig smittade med en latent tuberkulös infektion ( dvs. hudtest med PPD tuberkulin är positivt, men barnen är symtomfria och har normal lungröntgenbild) är aldrig smittsamma. Barn som är nyinsjuknade med tuberkulos och har begränsade lungförändringar synliga på röntgen, är inte heller smittsamma.

Barn har oftast inte så långt framskridna lungförändringar med bakteriefyllda hålrum i lungorna som vuxna. Tuberkuloshärdarna är oftare lokaliserade till lymfkörtlar och/eller är mer ”inkapslade” i lungorna. Barn har därmed endast sparsamt med tuberkulosbakterier i luftvägssekretet. Hosta är inte ett framträdande symtom hos barn. Men om små barn hostar, hostar de sällan upp slem från lungorna och de åstadkommer inte så kraftiga djupgående hoststötar som vuxna. Detta har som konsekvens att diagnosen hos barn mer sällan går att bekräfta genom att påvisa tuberkulosbakterier genom odling.

I sällsynta fall kan en teoretisk risk för smittsamhet föreligga vid långt framskriden sjukdom med avancerade lungröntgenförändringar. Detta kan i enstaka fall gälla äldre barn eller tonåringar, som utvecklat en s.k. vuxen form av tuberkulos.

I Sverige har tuberkulos under perioden 1989 tom 2004 rapporterats hos i genomsnitt nio förskolebarn (0-6 år) per år, varav hälften är födda i land där tuberkulos är en vanlig sjukdom. Bland de i Sverige födda barnen är de flesta utlandsrelaterade dvs gäller barn i familjer med ursprung från tuberkulosrika länder. Barnen har i de flesta fall smittats av familjemedlem eller annan hushållskontakt eller nära släkting. Endast enstaka fall av smitta utanför hushållet har rapporterats.

Hos knappt hälften av barnen (45%) har diagnosen kunnat bekräftas genom odling, i de flesta fall från magsköljvätska eller vävnadsprov från lymfkörtel. Under den senaste femtonårsperioden återfinns totalt sju förskolebarn där bakterier kunnat påvisas från prov från upphostning (sputum).

För att förebygga att spädbarn och små barn utsätts för tuberkulossmitta är det angeläget att upptäcka om det finns någon i barnens omgivning med symtom som kan tyda på tuberkulos.
Långvarig hosta (mer än tre veckor) eller andra mer allmänna symtom som feber, viktminskning eller nattliga svettningar bör uppmärksammas. I synnerhet hos personer, som tidigare kan ha varit utsatta för smitta i familjen eller vid vistelse eller uppväxt i annat land med hög tuberkulosförekomst, bör möjligheten av tuberkulos övervägas.

Det finns anledning att genom intervjuer uppmärksamma eventuell tuberkulosrisk i samband med besök vid mödrahälsovården, barnhälsovården och skolhälsovården samt även vid företagshälsovården.

Vaccin mot tuberkulos (BCG vaccin) finns i Sverige sedan 1930-talet Vaccinet skyddar främst små barn mot allvarliga former av tuberkulos. I länder där tuberkulos är en vanlig sjukdom är smittrisken för små barn hög. I dessa länder rekommenderar WHO vaccination av alla nyfödda barn.

Vaccination mot tuberkulos (BCG vaccination) gavs i Sverige till alla nyfödda barn från 1940-talet fram till 1975. Med hänsyn till den minskade förekomsten av tuberkulos och den låga smittrisken för barn ansågs allmän vaccination inte längre befogad. Detta med hänsyn till de obehag som vaccinet kan medföra (t.ex. lokalt sår, som i vissa fall kan vara svårläkt och som ibland utvecklas till en böld eller en lymfkörtelinfektion).

För barn med ursprung från tuberkulosrika länder eller med planerad vistelse i sådana länder och/eller barn i kontakt med anhörig som har eller har haft tuberkulos bedöms dock risken att utsättas för tuberkulossmitta vara högre än nackdelarna med vaccinet. Därför erbjuds dessa barn vaccin från sex månaders ålder. Enligt vaccinationsstatistik från barnavårdscentralerna blir drygt 15% av barnen i varje årskull BCG vaccinerade på dessa grunder.

Det är viktigt att veta att man kan utveckla tuberkulos trots tidigare vaccination. Vaccinationen förhindrar inte att den vaccinerade kan bli smittad, men skyddar mot allvarligare sjukdomsformer.

/Victoria Romanus