Vi befinner oss mitt i norovirussäsongen (”vinterkräksjukan”). Studerar vi rapporteringen av diagnostiserade fall av norovirus som publiceras veckovis på SMI:s hemsida bekräftar den att så också är fallet. Vi ser dock att det hittills i vinter har rapporterats betydligt färre fall av norovirus än vintern innan.

I ett försök att förstå epidemiologin bakom norovirus uppträdande, har vi valt att genom sekvensering av virusgenomet (kapsid- och polymerasgen), typa cirkulerande virusstammar under perioden januari 2002 fram till idag.

Vi har valt utbrott och enstaka fall så väl spridda geografiskt och tidsmässigt som möjligt. Ambitionen har varit att typa minst tio väl åtskilda utbrott/fall per månad. Under sommarperioden har vi typat alla tillgängliga stammar. Totalt ingår 260 stammar i analysen.

Jämför man utbrott inom vården med utbrott och enskilda fall från samhället i övrigt under hela tidsperioden (Fig. 1 och 2), ser man den totala dominansen av stammar tillhörande genotypen G2:4 (Lordsdale) inom vården. Övriga stammar har noterats endast vid enstaka tillfällen.

Figur 1. Genotyper vid utbrott av norovirus utanför vården
Figur 2. Genotyper vid utbrott av norovirus på sjukhus/vårdhem

Ser vi istället på situationen de enskilda säsongerna blir bilden mer nyanserad (för närmare information, se power-point bildspel ). Lordsdale-stammarna har helt dominerat under två vintrar (2002-3 och 2004-5) medan åren däromkring knappt visat sig inom vården. Det har dock varit tydligt skilda och tidigare ej påvisade G2:4 stammar de båda vintrarna. Dessutom vet vi att vården har upplevt dessa vintrar som speciellt besvärliga med åtskilliga utbrott av magsjuka. Dessa G2:4-stammar har även cirkulerat i samhället i övrigt utan att på något sätt dominera bilden.

I mellansäsongerna är alltså typbilden en helt annan inom vården. Antalet riktiga utbrott är få, och de stammar som ändå hittats är av mycket varierande slag. I viss mån får man en falsk bild av variationen då avsaknaden av en dominerande stam gör, att vi har fått ”dammsuga” sjukhusen i jakten på utbrott att analysera.

I själva verket är det förmodligen så att det vi ser under mellansäsongerna är den bakgrundsbild av virusstammar som finns alla år, men som dränkts i mängden Lordsdale-utbrott. Det är ändå intressant att notera, att under åtminstone en tioårsperiod då vi i olika grad har följt norovirusstammarnas uppträdande, har aldrig någon icke-G2:4 gett upphov till en besvärlig vinterkräksjukesäsong inom vården.

Varför får vi denna dominans av G2:4 inom vården och varför bara vissa år? Att G2:4 stammar är vanliga kan bero på att en stor del (ca 80%) av befolkningen har receptorer för just detta virus. Sedan kan man spekulera i om just dessa stammar utsöndras i större mängd via de rikliga kräkningar som är så typiska.

Viruset kan dessutom vara en bättre överlevare just i sjukhusmiljö. Vidare antas vi inte skapa en bestående immunitet mot norovirus. Eftersom det trots allt är förändrade stammar av en mycket vanlig genotyp som dykt upp med något års mellanrum, kan vi ändå spekulera i att befolkningen ändå har ett visst skydd mot redan cirkulerande stammar. Med detta resonemang skulle man kunna förklara den cykliska bild vi sett de senaste sex åren.

Det presenterade resultatet är en sammanställning av typningar som gjorts på prov som analyserats på SMI samt prov och sekvenser från laboratorierna i Malmö, Borås, Umeå samt KS.

/Kjell-Olof Hedlund
/Maria Lysén
/Margareta Thorhagen
Avdelningen för virologi, SMI