En Klebsiella pneumoniae isolerad från CVK-spets hos en patient i Halmstad har visat sig producera KPC-betalaktamas. Patienten drabbades av luftvägsinfektion under semester i Sydeuropa. Antibiotikabehandling i öppen vård hjälpte inte, patienten blev inlagd på sjukhus, fick respiratorvård och även central venkateter (CVK). Patienten genomodlades och gavs piperacillin-tazobaktam. I nasopharynx växte en ESBL-producerande E. coli och behandlingen ändrades till imipenem. Patienten blev bättre, extuberades och vårdades på infektionskliniken. När CVKn drogs odlades från spetsen fram en Klebsiella pneumoniae som var resistent mot betalaktamer och hade nedsatt känslighet för imipenem. Isolatet var även resistent mot fluorokinoloner, trimetoprim-sulfa och kloramfenikol, dock känsligt för gentamicin. Patienten kunde skrivas ut efter en veckas vård i stort återställd.

Isolatet skickades till SMI för vidare undersökning. Där konstaterades att stammen, förutom sitt artspecifika SHV-betalaktamas, även producerade ett enzym som var av KPC-2-typ. Akronymen KPC står för Klebsiella Pneumoniae Carbapenemase och beskriver ett betalaktamas med förmåga att hydrolysera karbapenemer, betalaktam-antibiotika som normalt är stabila mot beta-laktamaser. En litteraturgenomgång visar att det hittills finns fyra varianter av KPC-enzym, -1, -2, -3 och –4, samtliga beskrivs som plasmidmedierade. KPC-1 påvisades redan 1996 i USA. Rapporter om K. pneumoniae med KPC-2 kom först från New York 2004 och flera sjukhusutbrott har beskrivits därifrån. I New York har även KPC-3, en variant av KPC-2, påträffats. Senare har rapporter om KPC-2 också kommit från Frankrike, Israel, Columbia och Kina. I oktober 2007 kunde också HPA (Health Protection Agency) i Storbritannien beskriva det första fallet av K. pneumoniae med KPC-enzym från Skottland.

Värt att notera är att resistensen mot karbapenemer hos dessa isolat ibland är ”låggradig” och potentiellt svår att upptäcka. Det nyupptäckta svenska isolatet klassificerades som ”intermediärt känsligt” med en hämningszon av imipenem på 19 mm. De svenska laboratorierna uppmärksammas därför på att resultat vid resistensbestämning av Enterobacteriaceae som avviker från normal känslighet för karbapenemer bör kontrolleras och vid bekräftad nedsatt känslighet bör isolatet karaktäriseras vidare, lokalt alternativt vid Smittskyddsinstitutet. Baserat på internationella erfarenheter vill vi betona vikten av tidig identifiering samt intensifierade vårdhygieniska insatser, för att förhindra spridningen av Enterobacteriaceae med KPC-enzym.

/Olof Thompson, ST-läkare, Infektionskliniken, Ingegerd Gustafsson, mikrobiolog och Torvald Ripa, verksamhetschef, Klinisk mikrobiologi och vårdhygien Halland, samtliga Länssjukhuset i Halmstad.

Barbro Olsson-Liljequist, Sara Hæggman, Lena Gezelius, och Karin Tegmark Wisell, samtliga Sektionen för antibiotikaresistens och vårdhygien, Bakteriologiska avdelningen, SMI