I Nederländerna uppmärksammas f.n. ett utbrott av Q-feber i södra delen av landet (framför allt Noord Brabant), som drabbat gårdar med mjölkproducerande getter eller får. Redan 2005 uppmärksammades de första fallen i och med att Q-feber identifierades som orsak till spontana aborter bland getter på två gårdar. Antalet gårdar med utbrott har sedan ökat och 2008 drabbades 8 olika gårdar. Humana fall av Q-feber förekom relativt sparsamt fram till 2007, då 192 fall rapporterades och man såg en närmast explosiv utveckling 2008 då nära 1000 personer insjuknade. Sjukdomen verkar åter ha blommat upp – på ProMed anges i veckan att 200 personer insjuknat de senaste dagarna.
Sedan 2008 utfärdade jordbruksministeriet förordningar avseende vilka åtgärder som skulle vidtas för att hindra smittspridning; bl.a. utfärdades rapporteringsplikt gällande höga abortfrekvenser och besöksförbud i ladugårdar med smittade djur och förbud att avlägsna och sprida gödsel från gårdar med smitta. Även frivillig vaccination av djuren med ett i Frankrike licensierat vaccin anbefalldes. Eftersom de vidtagna åtgärderna inte varit tillräckliga för att få utbrottet under kontroll, har man i år beslutat om obligatorisk vaccinering av getter och får på ”högrisk”-gårdar och fortsatt rapporteringsplikt gällande förhöjda spontanabortsiffror.
Ett samband mellan utbrotten bland djur och ökningen av humanfallen anses som högst sannolikt.
Q-feber är en zoonos, som orsakas av Coxiella burnetii, en intracellulär bakterie som är högresistent mot såväl värmebehandling och uttorkning p.g.a. sin förmåga att bilda sporliknande partiklar. C. burnetii är smittsam i mycket låg dos (1-2 organismer). Människor smittas vanligen via aerosol eller damm som kontaminerats av urin, faeces eller placenta från infekterade djur. Även otillräckligt pastöriserad mjölk eller ull från infekterade djur är smittsam. Sjukdomen beskrivs ofta som ”influensalik”, med hög feber, huvudvärk och pneumoni, men kan också, såsom dess namn antyder (Q står för ”query”, d.v.s frågetecken) ha en bild som påminner om andra infektionssjukdomar såsom hepatit, tuberkulos eller brucellos. I sällsynta fall ses svårbehandlad endokardit. Vaccin för humant bruk finns inte allmänt tillgängligt, men har sedan länge använts inom bl.a. den amerikanska försvarsmakten.
Djur smittas i naturen ofta av infekterade fästingar, medan fästingsmitta till människor beskrivs som mycket sällsynt.
I Schweiziska Val de Bagnes beskrevs 1983 ett stort utbrott av Q-feber, där ca 400 av bygdens drygt 3000 invånare insjuknade. Det hade sitt ursprung i förflyttningen av en infekterad fårhjord från högalpin terräng till betesmarker i dalen och spridningen skedde sannolikt via de vindar som blåste i området. Liknande spridning av smitta med vindar har sedan dess rapporterats från såväl Frankrike som Tyskland och sannolikt nu också från Nederländerna.
Sverige anses relativt fritt från Q-febersmitta, trots att coxiella-bakterien isolerats vid enstaka tillfällen. Svenska humana fall med sannolik inhemsk smitta har beskrivits ett par gånger, men de 5-10 patienter, som diagnostiseras årligen har i allmänhet smittats utomlands (oftast på Kanarieöarna). Diagnosen ställs serologiskt, eftersom lämpligt provmaterial för odling eller PCR sällan föreligger. Misstänkt Q-feber behandlas med doxycyklin i första hand, medan kombinationsterapi med flera substanser kan vara aktuellt vid Q-feberendokardit.
Sirkka Vene
Avdelning för virologi
Smittskyddsinstitutet