Nyligen har den europeiska kommittén för resistensbestämning (EUCAST) tillsammans med Referensgruppen för Antibiotikafrågor (RAF) och övriga nationella antibiotikakommittéer i Europa ändrat brytpunkterna för tolkning av stafylokockers känslighet för vankomycin. De nya gränserna är S ≤ 2 och R > 2 mg/L (tidigare S ≤ 4 och R > 8). Vi vill därför uppmärksamma på att ett fåtal Staphylococcus aureus isolat med lätt förhöjda MIC-värden av vankomycin, vilka tidigare kategoriserats som känsliga, nu kommer att kategoriseras som resistenta. Det innebär också att det i anmälningarna enligt Smittskyddslagen för MRSA (meticillinresistenta S. aureus) kan noteras resistens (R) mot vankomycin i enstaka fall.

Det är viktigt att isolat med dessa lätt förhöjda MIC-värden inte förväxlas med det mycket sällsynta fenomenet höggradig vankomycinresistens (MIC ≥ 32 μg/ml) som internationellt går under begreppet, VRSA (vankomycinresistenta S. aureus), och som orsakas av överförbara van-gener, i likhet med vankomycinresistens hos enterokocker (VRE). Endast ett knappt 10-tal S. aureus med höggradig vankomycinresistens finns dokumenterade i världen. Majoriteten av dessa har identifierats i USA. Inget sådant isolat finns rapporterat från Europa. Mekanismen hos låggradigt resistenta isolat (MIC i regel 4-8 mg/L) beskrivs istället som en förtjockning av cellväggen, vilken försvårar vankomycinets inbindning. Denna typ av låggradig vankomycinresistens finns beskriven över hela världen, så också bland ett fåtal S. aureus isolat i Sverige.

För bakgrund och terapeutiska konsekvenser av de nya brytpunkterna hänvisas till en nyligen publicerad artikel i Läkartidningen nr 11, 2010, volym 107 av Christian G Giske, Inga Odenholt och Gunnar Kahlmeter

/Barbro Olsson-Liljequist, Johan Struwe, Karin Tegmark Wisell, Magnus Thore och Tomas Söderblom, Smittskyddsinstitutet

Christian G. Giske, Karolinska Universitetslaboratoriet, Ordförande RAF-M