Under 2010 anmäldes 416 fall av sorkfeber, vilket är nära åtta gånger så många som året innan. Den stora ökningen beror på att skogssorkpopulationen befinner sig i en tillväxtfas i sin naturliga tre-fyra-åriga beståndscykel och att det därmed finns många infekterade individer som kan sprida smitta.

Figur: Antal rapporterade fall av sorkfeber 1997-2010

Majoriteten av de anmälda fallen är män

Under 2010 anmäldes som vanligt flest fall i åldersgruppen 40 till 70 år och incidensen var högst bland 60-69-åringar. Majoriteten av de anmälda fallen var män (58 %). Vad denna könsskillnad beror på är oklart. För de fall där sannolikt smittland angavs i anmälan, hade i stort sett samtliga infekterats i Sverige. Fyra fall uppgav att de smittats i Finland, där sorkfeber också är vanligt förekommande.

Liksom tidigare år anmäldes flest fall (81 %) från de fyra nordligaste länen, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Västerbotten uppvisade liksom de flesta föregående åren den högsta incidensen med 51 fall per 100 000 invånare. Som vanligt sjönk antalet rapporterade fall under våren och sommaren, men höstens karakteristiska ökning startade ovanligt tidigt redan i juli. Nära tre fjärdedelar av fallen anmäldes under andra halvan av 2010 med en topp på 70 fall under november.

Skogssorken den naturliga reservoaren

Sorkfeber (nephropathia epidemica) tillhör sjukdomsgruppen blödarfebrar med njurengagemang. Nära besläktade virus (se Virala hemorragiska febrar ) finns på andra håll i världen och kan ge upphov till mycket allvarliga infektioner. I jämförelse med dessa är sorkfebern en relativt mild sjukdom. Sjukdomen karakteriseras av akut hög feber, muskel- och huvudvärk samt påverkat allmäntillstånd. I det typiska fallet tillkommer sedan buksmärtor och njurpåverkan. Blödningskomplikationer förekommer hos de svårare fallen. Sorkfebern orsakas av Puumalavirus (genus Hantavirus, Bunyavirusfamiljen).

Skogssorken (Myodes glareolus) utgör den enda kända naturliga reservoaren för virusets upprätthållande och cirkulation i naturen, även om andra däggdjursarter som till exempel hund, katt, räv och älg och även andra smågnagare kan infekteras. Virus sprids till människa från sorkexkrementer framförallt via inandning av viruskontaminerad luft. Smitta via sorkbett eller via öppna sår utgör också möjliga smittvägar.

I Sverige är incidensen av sorkfeber norr om den naturliga Norrlandsgränsen (Limes norrlandicus, ca 59-60 ° N) tydligt beroende av hur mycket skogssork det finns ute i naturen. Här varierar antalet skogssorkar i beståndscykler, med en periodicitet på tre till fyra år.

Åtgärder för att minska riskerna för smitta

Smittskyddsinstitutet har inlett en studie för att i detalj undersöka hur man på bästa sätt minskar risken för att drabbas av sorkfeber. Nedan listas de åtgärder som sannolikt minskar riskerna:

  • Undvik direktkontakt med gnagare
  • Undvik inandning av damm som kan vara förorenat av sorkens utsöndringar. När du städar bör du inte dammsuga eller torrsopa. Spraya istället med disk- eller desinfektionsmedel och gör sedan rent med en blöt engångstrasa. Använd handskar och tvätta händerna noggrant efteråt med tvål eller desinfektionsmedel
  • Använd handskar vid hantering av sorkspillning, döda sorkar eller föremål där sorkar ofta befinner sig, till exempel ved
  • Klipp eller kratta fjolårsgräs strax efter att det har regnat
  • Fånga sorkar med dödande slagfällor istället för med levandefällor

Läs Smittskyddsinstitutets sjukdomsinformation om sorkfeber här

/Marika Hjertqvist och Åke Lundkvist, Smittskyddsinstitutet