Den vanliga fästingen Ixodes ricinus förekommer allmänt i hela Götaland, större delen av Svealand och längs Norrlandskusten, åtminstone upp till Kalix och Haparanda. Fästingar är ovanliga i nordvästra Svealand och inre delarna av Norrland. Eftersom fästingar gynnas av hög luftfuktighet brukar det finnas fästingar i skuggiga, fuktiga miljöer med frodig mark- och buskvegetation. Där vistas dessutom ofta fästingarnas värddjur vilket bidrar till att öka antalet fästingar.

Den så kallade vegetationsperioden, den period under året när temperaturen är över +5o C, har blivit allt längre i Sverige. Det är just vid temperaturer från +5o C och strax däröver som fästingen börjar bli aktiv och söka efter värddjur. Genom att den perioden förlängts har vi fått allt fler fästingar i Sverige. Man räknar med att fästingarna på grund av klimatförändringar kommer att fortsätta att bli fler och utvidga sitt utbredningsområde i Norrland. Detta gäller under förutsättning att fästingarna fortsatt har god tillgång på rådjur eller andra lämpliga värddjur [Jaenson & Lindgren 2011].

Trots en långsiktigt ökande trend i antalet fästingar så har fästingarna de två senaste åren minskat i antal i många områden i norra Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten. Nedgången i dessa områden är en följd av att antalet rådjur har minskat kraftigt i dessa områden. Detta är i sin tur en följd av att de två senaste vintrarna har varit kalla och snörika, vilket har påverkat rådjurens överlevnad negativt. Även de nu relativt talrika stammarna av både räv och lodjur har bidragit till att antalet rådjur och därmed fästingar minskat.

Rådjuret viktigaste värddjuret för vuxna fästingar

Att rådjurspopulationens storlek påverkar mängden fästingar beror på att rådjuret är det viktigaste värddjuret för vuxna fästingar på det svenska fastlandet. Där det finns många rådjur finns det gott om lättillgänglig föda, det vill säga blod, för fästingen och i synnerhet för honorna. Detta leder till en rikligare avkomma och att det blir många fästingar i de yngre stadierna, så kallade larver och nymfer. Dessa "unga" fästingar kan i sin tur bli infekterade med TBE-virus, och Borrelia-, Anaplasma- eller Rickettsia-bakterier när de suger blod från näbbmöss, smågnagare eller harar. Det är huvudsakligen dessa icke fullvuxna men infektiösa fästingar som orsakar borrelia, TBE och andra fästingöverförda infektioner hos människor.

På grund av fästingens långsamma utvecklingscykel på två till fem år, så blir nedgången i fästingpopulationen fördröjd i förhållande till värddjurspopulationen. Antalet fästingar kommer därför sannolikt att fortsätta att minska i de aktuella områdena i norra Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten några år framöver även om antalet rådjur skulle öka till följd av mildare vintrar och färre rovdjur.

Många faktorer påverkar antalet fästingöverförda infektioner bland människor

Om antalet TBE-fall bara vore relaterat till fästingpopulationens storlek skulle vi kunna förvänta oss färre fall totalt under 2011 jämfört med 2010. Men, många fler faktorer än antalet fästingar påverkar antalet fästingöverförda infektioner bland människor. Sådana faktorer är bland annat mängden andra värddjur (förutom rådjur) samt människors beteende. Tillgången på bär och svamp, temperatur och nederbörd, speciellt under semesterperioden, påverkar människors kontakt med infekterade fästingar.

/Thomas Jaenson, Professor i medicinsk entomologi, Institutionen för organismbiologi, Uppsala universitet
Referens:
Jaenson, T.G.T. & Lindgren, E. 2011. The range of Ixodes ricinus and the risk of Lyme borreliosis will increase northwards when the vegetation period becomes longer. Ticks & Tick-Borne Dis. 2: 44-49. http://dx.doi.org/10.1016/j.ttbdis.2010.10.006 .