Risk att smittas i Sverige

I dagsläget har Statens veterinärmedicinska anstalt analyserat över 3 000 rävar från hela Sverige för att se om de är infekterade med dvärgbandmask. Av dessa 3 000 har fyra smittade rävar hittats, två utanför Uddevalla, en i Södermanland och en i Dalarna. Det är möjligt att man kommer finna fler, och det kan inte uteslutas att parasiten finns i hela landet.

Även i länder där smitta bland rävar är vanlig är det ovanligt med sjukdom hos människa. Av de länder/områden där man gjort epidemiologiska studier liknar troligen Tyskland, och Österrike mest Sverige. I delar av dessa länder är ungefär varannan räv smittad, men sjukdomen hittas endast hos cirka 2-3 personer per miljon invånare per år. Huvuddelen av de få som insjuknat är vuxna människor. Det är mycket sällsynt att barn får sjukdomen. Eftersom så få rävar i Sverige har funnits vara smittade med rävens dvärgbandmask bedömer SMI att smitta till människa i nu rådande situation kommer att vara än mer ovanlig i Sverige än i nämnda europeiska länder i Centraleuropa.

Parasitens ägg sprids i naturen via rävars avföring och potentiellt också via smittade hundars avföring. Hundar kan bara smittas genom att de äter gnagare som är smittade i områden där parasiten förekommer. Smittade rävar och hundar kan ha maskägg i sin päls. Rävar går gärna på stigar, och det är oftast där och inte i bärskogen som deras avföring finns.

Människor smittas genom intag av parasitens ägg, troligen genom föda som innehåller parasitägg eller genom att man på annat sätt får in äggen i munnen, till exempel via händerna efter att man rört smittade föremål.

Särskilda riskgrupper och risker

I den sammansällning som SMI gjort har man funnit att hundägare, lantbrukare och jägare har ökad risk att insjukna. Man har man inte kunnat bekräfta koppling till särskilda sysslor eller beteenden, förutom till trädgårdsarbete i centraleuropeiska länder, men i dessa länder är det betydligt vanligare med att rävar lever stadsnära. Bärplockning/bärförtäring har till exempel inte visat sig ge säkert förhöjd risk att insjukna. Bilden som framkommer är att risken att insjukna är kopplad till vistelse i utomhusmiljöer där parasiten förekommer, men att den inte säkert kan kopplas till specifika beteenden, som att plocka bär. Det har spekulerats i huruvida svenskar som har en tradition av att vistas mycket i naturen skulle löpa en högre risk än invånare i andra europeiska länder. Vi har inte funnit data som styrker att det förhåller sig så, men det kan inte uteslutas att beteende i naturen är viktigt. Det finns dock sannolikt många andra faktorer än beteende som avgör hur stor risken för människor att drabbas är inom ett område . Till exempel är befolkningstätheten och rävpopulationstätheten högre i de Centraleuropeiska länder där sjukdom hos människa förekommer än i Sverige.

Vad kan man göra för att skydda sig?

Baserat på de riskstudier som gjorts anser inte SMI att några nya, särskilda rekommendationer är befogade för vistelse i skog och mark då risken att drabbas bedöms vara mycket liten. Liksom tidigare gäller följande för att skydda sig mot smittämnen som kan förekomma i naturen.

  • Tvätta händerna efter utevistelse i skog och mark eller trädgårdsarbete
  • Undvik direktkontakt med döda djur som påträffas i naturen och använd handskar om djuren måste flyttas.
  • Använd skyddshandskar eller tvätta händerna väl efter handhavande av djur i samband med jakt.
  • Tvätta händerna med tvål och vatten före matlagning och måltid. Handsprit har inte säker effekt.

Om man ändå känner oro kan man minska risken ytterligare genom följande:

  • För den som önskar absolut säkerhet kring livsmedel är kokning ett effektivt sätt att döda parasiter, bakterier och virus. Hur stor effekt sköljning av bär och grönsaker har för att ta bort eventuella parasitägg är inte känt, men sköljning kan ändå ha viss effekt.
  • Om man är hundägare och har en hund som fångar och äter gnagare kan man avmaska hunden en gång per månad (se SVA rekommendation) för att undvika att hunden bär på smittan.