Liksom på flera håll i världen har vi i Sverige haft en kraftig ökning av ESBL-bildande gramnegativa bakterier, framför allt Klebsiella pneumoniae och Escherichia coli. Utöver resistens mot penicilliner och cefalosporiner är dessa bakterier ofta resistenta mot andra antibiotikagrupper som kinoloner och aminoglykosider, vilket gör dem svårbehandlade. Karpapenemer har varit en antibiotikagrupp med pålitlig effekt vid livshotande infektioner med ESBL-bildande bakterier. Denna behandlingsmöjlighet hotas nu av enzymer som går under samlingsnamnet ESBLCARBA som bryter ned karbapenemer. Utan karbapenemer återstår i många fall få eller inga behandlingsalternativ.

Dödsfall på transplantationsavdelning i Tyskland

Ett utbrott med karbapenemresistenta Klebsiella pneumoniae (ESBLCARBA) på en transplantationsavdelning i Tyskland visar med tydlighet konsekvenserna av den tilltagande resistensutvecklingen. Fem patienter fick en invasiv infektion med bakterien och samtliga avled senare. Dödsfallen hos fyra av dem var direkt relaterade till infektionen. Utbrott har även förekommit i Holland, Belgien och Irland. Samtliga är varnande exempel från länder nära Sverige och med liknande sjukvårdsstruktur. De visar att den svenska sjukvården måste vara väl förberedd för att klara av utmaningen - att förhindra att motsvarande situationer uppstår här.

Utbrottet i Tyskland belyser också hur beroende den avancerade sjukvården är av verksamma antibiotika för att ta hand om tillstötande infektioner efter exempelvis transplantationer och cancerbehandlingar.
Den snabba globala spridningen av ESBLCARBA utgör ett mycket allvarligt hot med konsekvenser som ökad dödlighet och ökade sjukvårdskostnader. Tidigare har ESBLCARBA även orsakat behandlingsproblem och dödsfall i Grekland, USA och Israel.

Ökat antal fall i Sverige men hittills ingen känd smittspridning
Hittills i år har fler än 3 300 fall av ESBL rapporterats till Smittskyddsinstitutet (SMI), varav 11 fall utgjorts av den här beskrivna särskilt svårbehandlade varianten, ESBLCARBAz. Inrapporterade fall är redan nu fler än under hela 2010. Under 2007-2009 noterades endast mellan 1-5 fall per år. Totalt har 30 fall av ESBLCARBA, rapporterats geografiskt spridda över hela Sverige. SMI har i en majoritet av fallen information om smittland och för alla utom ett finns en koppling till utlandsvistelse, oftast utlandsvård. Patienterna har då vårdats i länder som Grekland, Indien, Egypten, Bosnien och Irak. ECDC visar i sin rapport att patientförflyttningar mellan länder är en riskfaktor för spridning av ESBLCARBA. De understryker i rapporten vikten av att screena patienter som vårdats utomlands vid kontakt med inhemsk sjukvård. Detta är vad SMI erfar redan rutin i de flesta landsting i Sverige. Vidare understryker rapporten betydelsen av smittspårning vid inträffade fall samt isolering av patienter med konstaterad ESBLCARBA-infektion, alternativt kolonisering av bakterier i tarmfloran.

ESBLCARBA bör vara anmälningspliktig även för behandlande läkare
Idag är fynd av ESBL endast anmälningspliktigt enligt Smittskyddslagen för det diagnosticerande laboratoriet, men inte för den behandlande läkaren. Det innebär att det endast finns begränsad information om fallet samt att ESBL inte omfattas av smittspårningsplikt.

För att kunna få bättre överblick av det epidemiologiska läget anser SMI i linje med ECDC:s slutsatser i sin rapport att undergruppen ESBLCARBA bör vara anmälningspliktig även för behandlande läkare. ESBLCARBA bör också vara smittspårningspliktig för att tidigt kunna upptäcka asymtomatiska fall och begränsa eventuell spridning. SMI skickade i mars i år in en begäran till Socialstyrelsen om att de föreskrifter som berör ESBL ses över så att undantaget gällande anmälan av behandlande läkare hävs för ESBLCARBA samt att smittspårningsplikt införs.

/Karin Tegmark Wisell, Enhetschef antibiotika och vårdhygien Smittskyddsinstitutet