Ehrlichios är en sjukdom, som sedan många årtionden är känd hos djur och som försvagar värdens immunförsvar genom att angripa vissa "nyckelceller" i infektionsförsvaret. Hos människan förekommer sjukdomen i två former, monocytär respektive granulocytär, beroende på vilka målceller som infekteras. Dessa mänskliga varianter beskrevs först från USA, monocytär 1987 och granulocytär 1994. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

I Sverige är granulocytär ehrlichios känd sedan 1950-talet som betesfeber hos nöt och får. Sedan 1990 har granulocytär ehrlichios påvisats hos hund, häst och katt. De första europeiska humanfallen med granulocytär ehrlichios rapporterades så sent som 1997. Även svenska fall med granulocytär ehrlichios hos människa har diagnostiserats.

Den monocytära formen har aldrig påvisats i Sverige, varken hos djur eller människa.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Ehrlichios orsakas av en bakterie, numera döpt till Anaplasma phagocytophilum, som förökar sig inne i de vita blodkropparna. Flera arter finns beskrivna. Bakterien sprids huvudsakligen via fästingar. Smittreservoaren är inte känd, men i USA har vissa smågnagare utpekats.

Det finns inga belägg för att ehrlichios kan smitta från människa till människa. Inkubationstiden har angetts till någon eller några veckor efter fästingbettet.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

I regel noterar den smittade inga symtom alls. Ibland drabbas smittad person av feber, huvudvärk, muskel- och ledvärk, illamående och allmän sjukdomskänsla (ungefär som vid influensa). Enstaka fall uppvisar ett allvarligare, mer stormande förlopp med lunginflammation och uttalade andningsbesvär, njursvikt och neurologiska symtom. Enstaka dödsfall har beskrivits. Sjukdomen kan behandlas med antibiotika.

Diagnosen kan misstänkas utifrån den kliniska bilden samt vissa karakteristiska förändringar i blodbild och leverprover. Den kan ofta fastställas med serologiska metoder.

Allmänt förebyggande åtgärder

Sedvanliga försiktighetsåtgärder mot fästingbett kan rekommenderas.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, men inträffade fall bör meddelas till smittskyddsläkaren i landstinget samt eventuellt till länsveterinären.

Skydd mot fästingbett:

Fästingar brukar trivas i gräs- och buskvegetation, särskilt där det är fuktigt. När du vistas i fästingmiljö kan du tänka på följande:

  • Stövlar, långbyxor med byxbenen nedstoppade innanför stövelskaften samt en skjorta, nedstoppad innanför byxlinningen, ger gott skydd.
  • Kontrollera kläderna regelbundet och borsta bort eventuella fästingar, som lättast syns på ljusa kläder.

Då dessa åtgärder inte utesluter fästingbett kan det rekommenderas att man efter vistelse i fästingområde inspekterar hela sin kropp, speciellt mjuka och behårade kroppsytor. Hos barn sitter fästingarna ofta på huvudet, speciellt vid öronen och i hårfästet. Eftersom fästingarna ofta tar ganska lång tid på sig att välja ett lämpligt bettställe kan det också vara klokt att duscha (eller bada) och kamma håret.

Om du blir fästingbiten:

  • Fästingen bör tas bort så snart som möjligt, helst med en finspetsig pincett eller en fästingborttagare.
  • Fatta tag om fästingen så nära huden du kan och dra rakt ut. Du ska inte vrida, detta kan göra att mundelar bryts loss och fastnar i huden, och du ska inte smörja på fett eller nagellack, detta kan få fästingen att "kräkas".
  • Tvätta såret med desinfektionsmedel och tvätta händerna med tvål och vatten.
  • Om du inte fick bort hela fästingen, vänta några dygn. I regel uppstår en liten inflammation och då är det ofta enkelt att med pincett eller nål få bort kvarvarande delar.

Läs mer på andra webbplatser

CDC: Ehrlichia infection