Sjukdomsinformation om hepatit D

Hepatit D orsakas av ett virus som kräver en samtidig infektion med hepatit B-virus (HBV) för att kunna föröka sig och ge upphov till sjukdom. Smittan finns globalt men är främst rapporterad från länder kring Medelhavet. Från Sverige rapporteras fem till tio fall årligen och det är främst intravenösa missbrukare som drabbats.

Denna information gör inte anspråk på att vara fulltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.

Vad orsakar hepatit D och hur sprids det?

Hepatit D-virus (HDV), är ett inkomplett virus som klär sitt eget, unika genmaterial med höljet från HBV (HBsAg). Följaktligen krävs en samtidig infektion med HBV för att nytt HDV skall kunna bildas. Infektion med båda virus kan ske samtidigt men i regel drabbar infektionen en person som sedan tidigare är kronisk bärare av HBV. Smittöverföringen sker via blod eller kroppsvätskor, det vill säga på samma sätt som för hepatit B och hepatit C.

Inkubationstiden anges vara mellan två och tio veckor.

Symtom och komplikationer

Vid en samtidig infektion med hepatit B, det vill säga en dubbelinfektion, är sannolikheten för hepatitsymtom större än den är vid en ”ren” hepatit B-infektion och risken för ett dödligt förlopp ökar.

En patient som är kronisk bärare av HBV får i regel vid pålagrad HDV-smitta tecken på en akut hepatit med illamående, feber, trötthet samt gulhet i huden, alltså liknande symtom man ser vid övriga hepatitformer. Även här kan förloppet vara dödligt. Den drabbade blir i regel fortsatt bärare av HDV, vilket ökar risken för allvarlig leverskada.

Diagnostik och behandling

Någon specifik behandling finns ej utan behandlingen får riktas mot patientens symtom.

Diagnosen ställs genom att man påvisar virusantigen (HDV-RNA) alternativt antikroppar mot HDV i patientens blod.

Förebyggande åtgärder

Det finns inget vaccin mot hepatit D, men en person som har antikroppar mot hepatit B-virus höljeprotein (= anti-HBs) kan inte insjukna i en D-hepatit. Dessa antikroppar kan personen ha bildad efter en naturlig infektion eller också efter en vaccination mot hepatit B.

I övrigt måste skyddet bygga på generella rutiner för att förebygga blodsmitta och sexuellt överförd smitta, till exempel handskar (eller motsvarande) vid kontakt med blod och kondom vid samlag.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Hepatit D klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Hepatit D är en smittspårningspliktig sjukdom.

Smittbärare skall informeras om blodsmitterisken, risken vid oskyddade samlag och betydelsen av kondom. Smittbärare måste vid kontakt med sjukvård/tandvård informera om sin smittsamhet.

1177 Vårdguiden

Privatpersoner hänvisas till 1177 Vårdguiden för rådgivning och hjälp eller till närmaste vårdcentral, infektionsklinik eller vaccinationsmottagning för medicinsk bedömning.

Statistik över hepatit D