Loppor
Loppor är en form av vinglösa insekter och det finns minst 2 000 arter och underarter. Vuxna loppor är två till tre millimeter långa och många arter har kraftiga bakben vilket gör att de kan hoppa långt.
Loppor är blodsugande parasiter som i regel lever på däggdjur och fåglar. Lopporna kan ibland hoppa mellan olika djurarter och de kan därmed överföra infektioner från en djurart till en annan. Exempelvis överger lopporna ett döende eller dött värddjur, vilket haft stor påverkan vad gäller spridningen av pest inte minst under digerdöden på 1300-talet då lopporna övergav svartråttor.
Lopporna kan sprida olika sjukdomar, till exempel pest och tyfus. Infekterade loppor utsöndrar smittämnet med sin avföring och en loppbiten person kan sedan gnida in smittan i loppbettet när man kliar sig.
Hur sprids loppor?
Människoloppan (Pulex irritans) trivs där det är fuktigt och smutsigt, vilket gör att den numera är sällsynt i Sverige tack vare våra rena och torra bostäder. Den är dock fortfarande vanligt förekommande i många andra delar av världen. Det är därför numera vanligare att människor får fåglars, hundars och katters loppor.
Symtom och komplikationer
Loppbett ger röda kliande utslag som är några mm till cm stora. Utslagen sitter ofta på rad då lopporna gör provbett. Lopporna kan sprida olika sjukdomar, till exempel pest och tyfus. Infekterade loppor utsöndrar smittämnet med sin avföring och en loppbiten person kan sedan gnida in smittan i loppbettet när man kliar sig.
Diagnostik och behandling
Diagnos ställs genom fynd av loppor. Eftersom loppor inte lever på människor utan i omgivningen bekämpas lopporna genom sanering av miljön. Om husdjur är bärare av loppor kan de behöva behandlas.
Löss
Lössen är blodsugande däggdjursparasiter. Två arter förekommer på människan – människolöss (Pediculus humanus) samt flatlöss (Pthirus pubis).
Löss saknar vingar och har kraftiga extremiteter med enkla klor. De förflyttar sig långsamt och sitter vanligtvis fastklamrade i värddjurets hårbeklädnad. Löss håller sig, till skillnad från lopporna, till ett och samma värddjur och anpassar sig till värddjurets kroppstemperatur. Om de avlägsnas från värddjuret har de små möjligheter att överleva.
Människolöss
Människolöss förekommer i två olika underarter – huvudlöss (Pediculus humanus capitis) respektive kropps- eller klädlöss (Pediculus humanus corporis).
Utseendemässigt är de två underarterna mycket snarlika. Den vuxna honan är tre till fyra millimeter lång medan hanen är något mindre.
Huvudlöss
Huvudlöss har ingenting med hygien att göra och sprider inte någon infektionssjukdom. Spridning sker ofta mellan barn i förskolor och skolor.
Hur smittar huvudlöss?
En huvudlus är två till tre millimeter lång, smutsgul och nästan genomskinlig eller mörkbrun, beroende på "matintag" (blod). Den har tre par kloförsedda ben som används för att klättra på hårstråna. Den biter hål på huden och suger blod mer än fyra gånger per dygn för sin överlevnad. En huvudlus lever ungefär en månad. Varje hona lägger fem ägg per dygn, ca 100 under sin levnad. Äggen, så kallade gnetter, är millimeterstora och sitter fastcementerade på hårstrået nära hårbotten. Efter cirka en vecka kläcks de till nya löss. Huvudlöss trivs bara på människan och de sprids framför allt genom direkt kontakt hår mot hår ". En lus kan inte flyga eller hoppa, och en lus utanför hårbotten har svårt att förflytta sig, kan inte suga blod och torkar oftast ut inom ett dygn. Det finns en viss möjlighet att lössen kan spridas via kammar och borstar, även om sannolikheten är mycket låg. Det kan ta flera dagar, ibland veckor, mellan tiden då löss överförs och den tidpunkt när löss och gnetter upptäcks i hårbotten. Om man aktivt letar efter löss är de dock i regel lätta att påvisa.
Symtom och komplikationer
Det är vanligaste symtomet är klåda i hårbotten. Ökat kliande kan orsaka eksemliknande förändringar och ytliga sår, ibland infekterade, särskilt i nacken. Många får inga symtom alls vilket fördröjer diagnosen och ökar risken för spridning.
Diagnostik och behandling
Diagnos ställs genom fynd av löss. Gnetter nära hårbotten kan tala för aktuell infestation. Det bästa sättet att bli av med huvudlöss är att kombinera luskamning med någon form av lusbehandling. Alla med löss bör behandlas samtidigt för att undvika återsmitta. Personer i omgivningen, det kan vara förskolegrupp, skolklass och familj, bör undersökas för löss. Endast de som har löss ska behandlas. För att undvika återsmitta är det viktigt att alla i dessa grupper undersöks regelbundet de påföljande två–tre veckorna tills utbrottet är över.
Förebyggande åtgärder
Den bästa förebyggande åtgärden är information om löss och deras spridningssätt samt uppmärksamhet på problemet. Medvetenhet om att alla kan drabbas liksom öppenhet att tala om eventuella lusproblem underlättar effektiv bekämpning. För att undvika lusepidemier är det viktigt att finkamma barnen innan skolan börjar efter ett längre lov och första veckorna på terminen, speciellt efter sommarledigheten.
Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott
Enstaka fall av löss bör alltid föranleda en misstanke om att fler smittats och personer i den smittades omgivning bör undersökas. Det är alltid klokt att varsko skolsköterskan om något skolbarn får löss. Barn kan gå till förskola eller skola efter påbörjad behandling, under förutsättning att kontakt hår mot hår undviks den första veckan. Om flera fall förekommer på ett daghem eller i en skola kan en gemensam kampanj behövas.
Kropps- eller klädlöss
Kropps- eller klädlusen finns över hela världen, även om den numera är ovanlig i Europa och ses framförallt hos personer med bristfällig hygien som går i samma kläder under lång tid. Lössen lever i kläderna och kittar fast sina ägg framför allt i sömmarna. När de ska suga blod kryper de ut på huden.
Kroppslusen är en mycket betydelsefull sjukdomsspridare och har förknippats med bland annat fläcktyfus, skyttegravsfeber och lusburen återfallsfeber.
Flatlöss
Flatlusen finns över hela världen. Den är rundare i formen än människolusen och påminner om små krabbor i utseendet. Såväl de aktiva lössen som äggen förekommer endast på kroppens behårade partier.
Flatlöss föredrar grova hårstrån. Mest förekommer de på hår kring könsorganen men även i armhålor, i skägg, på ögonbryn och ögonfransar samt andra behårade partier. Flatlössen sprids från person till person ofta genom sexuellt umgänge, men smitta i förskolemiljö förekommer också.
Flatlöss sprider inte någon infektionssjukdom.
Diagnostik och behandling
Diagnos ställs genom fynd av löss. Flera medel för behandling mot löss förekommer på marknaden. Dessa medel kan inhandlas receptfritt på apotek.
Vägglöss
Vägglusen (Cimex) är egentligen ingen lus utan en typ av skinnbagge. Efter att ha varit i stort sett utrotad i Nord- och Västeuropa har den på senare år åter blivit vanligare. Detta tros bero på ett ökat resande till områden där den är vanlig, eftersom vägglusen kan följa med hem från resan som fripassagerare i bagaget.
Vägglöss lever bland annat bakom lösa tapeter, tavlor och möbler samt i springor och skrevor i väggar, golv eller sängar. Alla vägglöss lever uteslutande av blod. De är aktiva huvudsakligen nattetid och kan suga blod varje natt. De kan även tåla långvarig svält.
Vägglöss sprider inte någon infektionssjukdom.
Diagnostik och behandling
Diagnos ställs genom fynd av vägglöss. Eftersom vägglusen inte lever på människor utan i omgivningen bekämpas vägglusen genom sanering av miljön.