Rosfeber är en vanlig hudsjukdom som tidigare var fruktad men i dag oftast är godartad. Tillståndet ska behandlas med antibiotika för att undvika komplikationer.

Vad orsakar rosfeber och hur sprids det?

Rosfeber är en bakteriesjukdom som vanligen orsakas av så kallade betahemolyserande streptokocker. Även stafylokocker kan ge upphov till sjukdomen. Det är sålunda ingen egentlig ”egen” sjukdom, utan mer ett sjukdomstillstånd som kan ha flera orsaker. Bakterierna förekommer ofta på huden även hos friska. Infektion kan uppstå om huden är skadad exempelvis genom skärsår, skavsår eller kroniskt bensår, men det går inte alltid att påvisa orsaken. Människor med vätskesvullen vävnad (ödem) drabbas oftare eftersom den ovanliggande huden är extra känslig för sjukdomen.

Teoretiskt sett kan sjukdomen smitta från person till person via direkt eller indirekt kontakt, men oftast är det patientens ”egna” streptokocker som genom någon defekt i huden tar sig ner på djupet och orsakar infektionen.

Det går inte att ange någon egentlig inkubationstid eftersom det oftast är patientens ”egna” bakterier som utlöser sjukdomstillståndet. Eventuella symtom brukar dock komma något eller några dygn efter en yttre skada.

Symtom och komplikationer

Rosfeber kan börja med feber, illamående och kräkningar, och efter några timmar får man en tilltagande rodnad någonstans i huden, ofta i anslutning till ett synligt sår. Huden kan bli intensivt röd, och rodnaden kan sprida sig tämligen snabbt. Utan behandling kan tillståndet övergå i blodförgiftning (sepsis).

Om infektionen orsakas av en toxinbildande streptokock kan patienten bli hastigt svårt sjuk. I undantagsfall kan så kallad nekrotiserande fasciit (vävnadsnedbrytande infektion i muskel- och bindväv) uppstå, vilket kan leda till stora vävnadsskador. Oftast är dock tillståndet mindre dramatiskt; patienten behöver inte bli allmänpåverkad och alla får inte ens feber.

Se Betahemolytiska grupp A-streptokocker (GAS)

Behandling och diagnostik

Rosfeber behandlas med antibiotika. I de flesta fall är det lätt att ställa diagnosen utifrån den kliniska bilden men annars kan man göra en bakterieodling.

Förebyggande åtgärder

Vissa personer drabbas om och om igen, framför allt de som har kroniska bensår eller kroniskt ödem. De kan behöva ha antibiotika hemma för att kunna börja behandlingen vid de första tecknen på ett återfall.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, och det behövs inga särskilda smittskyddsåtgärder.