Scharlakansfeber är hudinfektion som orsakas av betahemolyserande grupp A-streptokocker (GAS) som främst drabbar barn. Tillståndet var tidigare en fruktad barnsjukdom när det inte fanns antibiotika.

Vad orsakar scharlakansfeber och hur sprids det?

Sjukdomen orsakas av betahemolyserande streptokocker grupp A (GAS). Bakterierna utsöndrar ett gift (exotoxin) som är av betydelse för vissa av scharlakansfeberns karakteristiska symtom och sjukdomstecken.

Smittämnet finns hos den sjuke i svalget och sprids till andra framför allt som droppsmitta men även genom direktkontakt. Smittsamheten är hög, främst mellan barn.

Inkubationstiden är två till fyra dygn.

Symtom och komplikationer

Scharlakansfeber debuterar med feber och tilltagande svalgsmärtor samt ofta viss allmänpåverkan, illamående och kräkningar som vid ”halsfluss”. Efter någon dag debuterar ett upphöjt, finprickigt och småknottrigt utslag, främst på bålen. Man kan ofta känna knottrorna med fingertopparna, och det sägs att utslaget ofta känns mer än det syns. Intensiteten varierar från knappt synligt till ilsket sammanflytande.

Vid typisk sjukdomsbild är svalget kraftigt rodnat och tonsillerna är svullna med beläggningar. Även tungan brukar i tidigt skede vara gulvitt belagd, men den blir senare snarast röd och glatt, "smultrontunga". I gommen kan man ofta se punktformiga blödningar.

Efter genomgången scharlakansfeber är man immun mot exotoxinets effekter men inte mot streptokockerna som sådana. Man kan alltså smittas med streptokocker igen och insjukna i enbart halsfluss. Det är ovanligt att man får scharlakansfeber igen även om det kan förekomma då det även finns olika varianter av exotoxinet.

Diagnostik och behandling

Diagnosen ställs vanligen lätt utifrån den kliniska bilden men kan annars bekräftas genom att bakterien påvisas genom snabbtest eller bakterieodling från svalget.

Sjukdomen behandlas vanligtvis med antibiotika, och patienterna blir i regel helt återställda inom någon vecka. Smittsamheten har i regel försvunnit efter två dygns behandling. I efterförloppet är en hudfjällning, som efter en solbränna, typisk.

Förebyggande åtgärder

Bakteriebärare är ganska vanliga och detta kan vålla problem inom till exempel barngrupper. God hygien på förskolor är viktigt för att förebygga smittspridning.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Scharlakansfeber är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Anmälan ska dock göras om sjukdomen har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller uppträder i en elakartad form (paragraf 5 i smittskyddslagen). Några särskilda smittskyddsåtgärder är inte motiverade annat än vid påtagliga utbrott och/eller återkommande streptokockinfektioner.

Kommentar

Historiskt sett, innan antibiotika fanns tillgängligt, var scharlakansfeber en fruktad barnsjukdom. Effekterna av bakteriegiftet kunde vara betydande, och en svalginfektion kunde spridas till omgivande vävnad och ge upphov till svårbehandlad böldbildning. Tidigare var det också ganska vanligt att patienten i efterförloppet drabbades av reumatisk feber eller njurinflammation.