En av dem som påverkats starkt är Martin Wiese, som kommer att berätta hur covid-19 drabbade och fortfarande drabbar honom. I det här första avsnittet kommer vi få höra hur hans liv bokstavligen vändes uppochner av covid-19.

Lite senaste ska vi prata med Johanna Rubin. Hon är expert vid Folkhälsomyndigheten och vet hur risken att bli sjuk ser ut just nu, och svarar på frågorna som många har. Men först Martin Wiese, och hans berättelse om vad som hände när han blev sjuk i covid-19.

– Om vi börjar med att spola tillbaka bandet... Innan dina första symptom, hur såg ditt liv ut då?

– Jag levde ett vanligt liv, kan man säga, med jobb och två tonårsdöttrar hemma i min lägenhet i Sätra i södra Stockholm. Det rullade väl på så där... När man fick höra om corona så blev det ju att man blev försiktig och jobbade hemifrån, och barnen var hemma från skolan.

– Fanns det nån rädsla där eller oro? Hur tänkte ni?

– Jag var ganska orolig eftersom jag har lätt att dra på mig virussjukdomar och influensa och sånt där... Jag brukar vara rejält sjuk ett par tre gånger om året. Jag räknade med att jag skulle kunna bli ganska sjuk om jag fick det här viruset. Och man vill ju inte vara med och sprida det heller. Därför höll jag mig hemma väldigt mycket och jobbade hemifrån. Äldsta dottern hade distansundervisning på skolan. Vi levde ganska isolerat. Men som alla förstår, eftersom jag sitter här nu och pratar, så hjälpte inte det.

– Hur märkte du av de första symptomen? Vad hände?

– Det var väl vanliga förkylnings- eller influensasymptom, om jag nu minns rätt. Det är ju ett tag sen nu. Det var feber, huvudvärk, värk i kroppen, snuva och hosta och såna där grejer. Själva coronainfektionen, eller vad man ska säga, var väl två veckor. Det gick upp och ner ganska mycket under de här två veckorna. Vissa dagar mådde jag lite bättre, och sedan var jag lite sämre igen. Jag blev sjuk sista dagen innan julledigheten. Runt nyår började jag känna mig lite piggare. Men det visade sig vara... Det skulle inte bli så att jag blev bra.

Men det konstiga var att när jag tänkte att "nu håller jag på att bli bra, nu är det några dagar kvar" så vaknade jag en morgon och kunde knappt stå upp. Hela kroppen skakade, jag kunde inte hålla balansen utan att stötta mig på nånting. Händerna skakade. Jag blev ganska rädd förstås, för jag visste ju inte vad som var på gång. Det var nästan att jag inte klarade av att ringa 112 på telefonen. Jag hade svårt att hålla i telefonen för händerna skakade så mycket. Då kom ambulansen och kollade att det inte var en stroke, vilket det inte var. Jag blev tagen till akuten, och de hittade inget fel på mig, mer än att kroppen betedde sig som att jag hade fått en nervskada.

Sedan blev jag hemskickad igen på kvällen. Men nästa morgon var jag ännu sämre. Jag lyckades i alla fall larma 112. Jag har väldigt vaga minnen. Jag minns att jag krälade nerför trapporna ner till ambulansen, för jag kunde inte gå överhuvudtaget. Sedan åkte jag in, och då blev jag kvar på sjukhuset. Det blev liksom tusen undersökningar och grejer. De hade svårt att hitta nånting. Efter mycket om och men, och olika vad det nu var för... Jag minns knappt, jag var så borta. Jag har väldigt vaga minnen av vad som hände. Men det var magnetscanningar och ryggmärgsprov och allt. Till slut hittade de att det var en inflammation i nervsystemet. Då hade coronan på nåt sätt satt sig där, så att hjärnan reagerade som om jag hade en nervskada.

Jag hade inga fysiska skador lyckligtvis. Men kroppen hade fått nåt slags snedtändning och missförstod signalerna. Sedan låg jag inlagd och åkte mellan olika avdelningar för de försökte se vad man kunde göra för att jag skulle bli bättre. Första veckan minns jag nästan ingenting av. Jag var mer eller mindre medvetslös. Jag fick hallucinationer och syn- och hörselrubbningar. Hela perceptionen var liksom förvriden, som att yttervärlden inte hängde ihop. Det var som att höjd, bredd och djup i rummet var tre frikopplade enheter som inte bildade ett sammanhängande rum tillsammans på nåt sätt. Det är det närmaste jag kan komma att beskriva det.

Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad som var på riktigt och vad som var hallucinationer. När jag tänker tillbaka på vad som hände: "Vad fick jag för mediciner? Vad sa läkarna?" Jag har ju insett i efterhand att många av minnesbilder att "Det där kan inte ha hänt, det kan inte ha varit så".

Jag hade en del andningsproblem också, som inte var kopplade alls till lungorna, utan det var väl mer... Jag vet inte, men nåt slags ångestsymptom fast jag inte upplevde nån rädsla och ångest. Men kroppen reagerade på underliga sätt. Det var nog betydligt värre för min omgivning. Jag var för sjuk att förstå hur dålig jag var.

– Ja, hur reagerade din omgivning?

– De blev rädda och oroliga förstås. Mina barn var hemma hos mig första gången när jag åkte in till sjukhuset. Sedan skulle de ändå till sin mamma samma dag, så de försvann därifrån. Andra dagen var de inte där. De fick helt enkelt stanna hos sin mamma under tiden. Jag tror att de inte var så rädda. Vad ska jag säga...? Jag försökte att inte oroa dem. När jag kunde så ringde jag och pratade med dem, och sa att jag blev väl omhändertagen. "Jag har det bra på sjukhuset, och jag kommer att bli frisk?" Det fick jag veta ganska snart. Eftersom det inte var några fysiska nervskador, så skulle jag bli återställd så småningom. Det var bara att kroppen måste lära om.

Min flickvän var den som fick vara länken mellan mig och övriga människor, och hon var nog väldigt orolig. Jag förstod inte riktigt då hur illa det var. Det har kommit till mig bit för bit. Ju friskare jag har blivit, desto mer har jag förstått hur sjuk jag var.

– Är det här nånting som du i dag måste gå i terapi för? Eller hur bearbetar du det i dag?

– Jag har gått i terapi för det. Och jag känner att själva den biten, den... Vad ska man säga...? Själva sjukdomen, det har jag nog bearbetat ganska bra. Men däremot så kommer jag nog att fortsätta ett tag att gå i terapi för att hantera... Spoiler alert, men jag är inte bra ännu. Det går upp och ner och det kan vara väldigt tungt ibland att inte veta från dag till dag vad jag kommer klara av att göra. Det är svårt att inte tappa sugen ibland.

– Vi går från när du skickades hem äntligen från sjukhuset. Hur var tiden för dig då?

– Däremellan var det tre veckor rehab, som var väldigt bra och effektiv, där jag fick väldigt mycket fysisk träning. Jag lärde mig gå igen. När jag kom dit satt jag i rullstol, och sen fick jag gå med en... Vad heter det? Betastöd, heter det väl? Det ser ut som en rollator utan hjul, som man går med. Så småningom kunde jag gå utan stöd. Eftersom jag bor två trappor upp utan hiss, så var jag tvungen att kunna ta mig upp i lägenheten för att kunna ta mig hem.

Jag minns också att jag hade varit hemma på permission en helg för att testa lite hur det skulle funka innan jag blev utskriven. Det visade sig att det funkade hyfsat bra. Men det var en väldigt underlig känsla, för synen var inte riktigt bra ännu, och rumsuppfattningen. Jag minns att det kändes som jag gick in i en fullskalig modell av min egen lägenhet. Det kändes inte som att... Det är jättesvårt att beskriva, men det kändes som att "Det här ser ut exakt som min lägenhet, men det är inte den". Men efter en dag hade jag vant mig, och då kändes det att det var på riktigt.

– Så det var både motoriken och även det psykiska? Perceptionen?

– Ja, precis.

– Nåt annat? Märkte du av nån personlighetsförändring hos dig själv?

– Det märkte jag nog inte av egentligen. Det är nog lättare för andra att säga om det var. Men det är klart att jag blev ju väldigt väldigt trött. Jag är annars en ganska energisk och social person. Men jag har fortfarande ibland, att jag tycker att det är lite jobbigt - även om det är roligt - att vara bland folk. Det var mycket som var svårt.

I och med att motoriken var dålig, så hade jag svårt att skriva mejl och sms. Att skriva med papper och penna var inte att tänka på. Det kunde ju ta en halvtimme för mig att skriva ett sms. Både på grund av motoriken och att jag hade svårt att tänka så långt framåt och bakåt så att jag kunde formulera en längre mening i huvudet. Jag var tvungen att skriva lite, och läsa, och fortsätta, och backa för att få ihop ordentliga meningar.

– Hur länge pågick det här? Jag antar att du måste ha varit sjukskriven under en längre period?

– Ja, jag var sjukskriven. Jag kom hem, det var i mitten av februari som jag kom hem. Jag var sjukskriven på heltid fram till sommaren, eller fram till...

– Men i alla fall ett halvår?

– Ja, precis. Jag försöker komma ihåg om jag började på 25 procent precis innan... Nej, jag tror inte det. Jag tror jag var sjukskriven fram till augusti på heltid.

– Så ett halvår av återhämtning och att inte ha en vardag som är naturlig mer eller mindre?

– Ja, och det tog också ett tag innan barnen kunde flytta hem till mig igen. De fick börja med att komma en helg eller några dagar i stöten.

Precis som det inte går att säga när Martin Wiese kommer vara hundra procent återställd, är det svårt att veta hur det blir med covid-19 i framtiden. Men med tanke på att det kommer nya varianter och risk för nya utbrott, så behöver så många som möjligt vaccinera sig för att vara förberedda.

– Johanna Rubin, du är expert på Folkhälsomyndigheten. Varför är vaccinering fortfarande viktigt?

– Jag tänker att det som först och främst är viktigt är att komma ihåg att covid är en allvarlig sjukdom, eller covid-19 som vi kallar den. Nu ser vi färre personer som ligger på sjukhus och det är inte lika täta rapporter om hur många som ligger på intensivvården. Men det är ju för att en så stor del av befolkningen är vaccinerad. Om man är vaccinerad med flera doser, så får man som regel en mildare sjukdom.

Vi vet ju att viruset sprids fortare, och att de här nyare varianterna infekterar personer väldigt lätt. Man kan bli infekterad även om man är vaccinerad. Men man får knappt några symptom. Man kanske inte ens vet om att man blir infekterad. Det är därför som vi ser färre personer på sjukhus och färre som avlider. Men viruset cirkulerar ju fortfarande, det finns ju runtom. Och det är fortfarande ovaccinerade personer som blir sjuka.

– Hur ser det ut med sommaren när det kommer till spridning av virus?

– Då tror man att spridningen minskar just under sommarmånaderna. Det har man ju sett. Vi har ett kortperspektiv på det här, men vi har ändå två sommarsäsonger då vi såg att spridningen minskade. Det som man har sett i olika studier, det är att viruset sprids lättare i torrare... I torrt och kallt väder, i sånt klimat. Det blir ju då på vinterhalvåret som viruset sprids lättare. Och det är också kopplat till att man är mer inomhus och man träffas mer tätt. På sommaren kanske inte viruset inte trivs lika bra, och vi är också ute mer, och skolor och en del arbetsplatser är stängda. Det är flera faktorer som samverkar till att det blir mindre spridning och färre fall på sommaren.

Men det är ju med den erfarenhet som vi har från två somrar, så det är så vi tänker oss att det blir i sommar också. Så det är inget facit än, men det är så vi har tänkt oss och har planerat för sommaren.

– Men varför är det då fortfarande viktigt att vaccinera sig, trots att viruset minskar under sommaren?

– Precis. Då kan man tänka att det virus som vi har nu, den variant som vi tänker oss, om det är samma variant som sprids under sommaren också, då kanske den sprids i lite mindre grad. Men om det inte blir nån ändring på den, så är den fortfarande lika sjukdomsframkallande som den vi har nu och har haft under våren. För en ovaccinerad person är ju risken att bli sjuk lika stor. Men kanske då lite mindre risk om det är mindre spridning att man träffar på viruset och blir sjuk. Men den här risken att bli allvarligt sjuk av den här virustypen är ju fortfarande lika hög. Så för att skydda sig själv, så är det ju vaccination som gäller. Eller att helt isolera sig, som vi fick göra i början när vi inte hade nåt vaccin.

Nästa avsnitt, del 11

I nästa avsnitt kommer vi få höra fortsättningen på Martin Wieses berättelse om hur covid-19 förändrade hela hans liv, och hur det än i dag påverkar honom. Även Johanna Rubin kommer tillbaka för att ge oss det senaste inom vaccinforskningen. Och så svarar hon på frågan om vi kommer vara tvungna att ta påfyllnadsdoser under resten av våra liv.