Denna rapport handlar om hälsa och livsvillkor bland hbtq-personer över 65 år. Resultaten bygger på kvalitativa intervjuer med 16 deltagare i åldrarna 65–83 år.

Det övergripande resultatet kan sammanfattas i en önskan om att få åldras som man lever nu. Det handlar bland annat om att kunna fortsätta leva ett öppet liv som hbtq-person och att bli bemött med respekt. Det rymmer även förhoppningen att ha kvar hälsan, behålla sitt oberoende, kunna vara social och engagera sig i sina intressen.

Studiens resultat visar att många deltagare uppger en god hälsa. Samtidigt framkommer att hälsan är tätt sammankopplad med livsvillkor och levnadsförhållanden såsom öppenhet och synlighet, tillgång till sociala sammanhang, socialpolitiska förutsättningar samt hbtq-kompetent vård och omsorg. Deltagarnas berättelser visar på erfarenheter och oro som de delar med äldre personer generellt, men det synliggörs också hur hetero- och cisnormativitet samverkar med ålder och skapar specifika erfarenheter och livsvillkor som kan påverka hälsan både negativt och positivt.

Åldrandet upplevs generellt som oproblematiskt, i vissa fall också som positivt eftersom det kan ge en större trygghet. Några deltagare beskriver hur åldrandet inneburit nya eller större möjligheter att leva öppet. Det finns samtidigt en rädsla att som äldre komma att förlora fysiska och psykiska förmågor och därmed bli beroende av andras omsorg.

Trots en övervägande god hälsa beskriver deltagarna samtidigt en del krämpor, mindre allvarliga medicinska diagnoser och minskad sexlust. En del beskriver också psykisk ohälsa som en konsekvens av internaliserad homo- och transfobi.

Sociala sammanhang såsom partner och egna barn, självvald familj, vänner och organiserad hbtq-verksamhet är mycket viktiga för deltagarnas hälsa. Utöver att vara en källa till glädje, social stimulans och praktiskt såväl som emotionellt stöd, upplever deltagarna att goda relationer ökar deras trygghet. Motsatt är oro för ensamhet kopplat till rädsla bland deltagarna och ofrivillig ensamhet ökar upplevelser av utsatthet.

Att vara öppen med sin identitet har stor betydelse för hälsan, inte minst påverkar det deltagarnas självbild. Vidare kan möjligheten att vara öppen även ha betydelse för sociala sammanhang och relationer, samt för hur man föreställer sig framtiden. Möjligheterna att leva öppet har för deltagarna varierat utifrån olika tidsperioder och sammanhang. Den socialpolitiska situationen och samhällsattityder har stor betydelse för deltagarnas upplevda möjligheter till öppenhet. För en del beskrivs öppenheten också som villkorad av närstående.

Deltagarna har överlag goda erfarenheter av vården och beskriver generellt att de får ett gott bemötande. Trots detta beskriver de olika strategier och en beredskap för att hantera eventuellt dåligt bemötande. Vad som beskrivs som ett dåligt bemötande är oftast relaterat till okunskap om hbtq, eller normativa antaganden bland vårdgivare, snarare än avsedd diskriminering.

En del upplever eventuella framtida omsorgsbehov som oproblematiska, medan en majoritet ger uttryck för oro. Oron handlar bland annat om att deltagarna är osäkra på om personalen kommer att ha adekvat utbildning om hbtq för att kunna ge ett gott och respektfullt bemötande och tillgodose hbtq-specifika behov.

Den socialpolitiska situationen är betydelsefull för deltagarnas hälsa och livsvillkor. Åldersgruppen som ingår i studien har en livstid som spänner över en omvälvande tid i svensk hbtq-historia. Under perioder när hbtq har ansetts avvikande och bemötts negativt har de flesta känt sig begränsade, rädda och utsatta. För vissa har tidigare erfarenheter av våld, hot, diskriminering, osynliggörande och patologisering lett till långvariga negativa konsekvenser för hälsan.

I resonemang om den nutida socialpolitiska situationen upplever flera deltagare hbtq-rättigheter som hotade. Vissa anger också att kampen för lika rättigheter ständigt måste pågå.

Utifrån studiens resultat och befintlig kunskap har Folkhälsomyndigheten identifierat följande utvecklingsområden:

• Befintlig kunskap om äldre hbtqi-personers hälsa och livsvillkor är begränsad och behöver utvecklas
• Det finns behov av att implementera kunskap om hbtqi i vård- och omsorgsutbildningar från gymnasienivå upp till universitetsnivå.
• Genom integrering av hbtqi-perspektiv i organisationer och äldreförbund skulle förutsättningarna för inkludering av hbtqi-personer i olika sammanhang kunna öka
• Fler organiserade mötesplatser, särskilt bortom storstäderna, skulle kunna skapa bättre sociala förhållanden och ökad trygghet för äldre hbtqi-personer

This report addresses the health and living conditions among LGBTQ people over the age of 65. The results are based upon qualitative interviews with 16 participants aged between 65 and 83.

The overall content can be summarised as the participants hoping to age in a context similar to the one they are currently living in. This involves being able to continue living openly as an LGBTQ person and be treated with respect. It also involves the hope of remaining in good health, maintaining independence and being able to socialise and pursue personal interests.

The results show that many participants report being in good health. At the same time, health appears to be closely linked to living conditions and factors such as openness and visibility, access to social connections, sociopolitical conditions and health and social care that is well-versed in LGBTQ issues. The participants’ accounts demonstrate experiences and concerns they share with older people in general, however they also highlight how both heteronormativity and cisnormativity interact with age and create specific experiences and living conditions that can impact health both positively and negatively.

Aging is generally seen as being unproblematic and in certain cases even positive as it can provide greater security. Some participants describe how aging has led to new or greater opportunities for living openly. At the same time, there is a fear that as an older person, they will lose physical and mental capacity and become dependent on the care of others.

Despite generally being in good health, the participants describe a number of ailments, minor medical conditions and lower sex drive. A number also describe mental health problems caused by internalised homophobia and transphobia.

Social connections, such as their own children and partners, chosen families, friends and organised LGBTQ activities are vital to the participants’ health. The participants believe that good relationships increase their security – in addition to providing a source of happiness, social stimulation and practical and emotional support. In contrast, fears of loneliness form a significant concern among the participants, with involuntary loneliness increasing feelings of vulnerability.

Participants being open about their identity is of great importance to their health, especially as this affects the way participants view themselves. In addition, being able to be open is also significant to social connections and relationships, as well as the way we imagine the future. The ability to live openly varies for the majority of participants, depending on the period and the context. Sociopolitical situations and social attitudes have a major impact on how participants perceive their ability to be open.

Generally, the participants’ experiences of the healthcare services are positive, and they describe being treated with respect and understanding. Despite this, they describe various strategies and preparedness for responding to any negative actions. These negative actions are described as poor treatment in terms of ignorance towards LGBTQ issues or normative assumptions from healthcare professionals, rather than blatant discrimination.

A number are not concerned about any future social care needs, whereas a majority are. Concerns include participants being unsure whether staff will have the necessary knowledge about LGBTQ issues for providing positive and respectful treatment, while meeting the needs specific to LGBTQ people.

The sociopolitical situation is significant to participants’ health and living conditions. The age group included in this study have lived through a revolutionary period in Swedish LGBTQ history. During periods when being LGBTQ was seen as being deviant behaviour and met with negativity, the majority felt restricted, afraid and vulnerable. For some, previous experiences of violence, threats, discrimination, erasure and pathologisation have led to long-term negative health effects.

When discussing the current sociopolitical situation, several participants feel that the rights of LGBTQ people are threatened. Some also state that the fight for equal rights must never stop.

Based on the results of the study and existing knowledge, the Public Health Agency of Sweden has identified the following areas for development:

• There is currently limited knowledge about older LGBTQI people’s health and living conditions, and this needs to be developed.
• There is a need to implement knowledge of LGBTQI issues in health and social care training, from upper secondary education to university level.
• The conditions for LGBTQI inclusion in various contexts can be improved by integrating LGBTQI perspectives into organisations and associations for older people.
• More organised meeting places – especially outside of the major cities – could create better social conditions and increased security for LGBTQI people.

Den här rapporten handlar om hälsa och livsvillkor för hbtq-personer över 65 år i Sverige. Rapporten är baserad på 16 intervjuer genomförda under 2022 med hbtq-personer mellan 65 och 83 år.

Utgångspunkten är ett regeringsuppdrag om att kartlägga äldre hbtqi-personers hälsa och levnadsvillkor. Eftersom inga personer med intersexvariation deltagit i intervjustudien används dock hbtq, inte hbtqi, som begrepp i rapporten.

Rapporten riktar sig till myndigheter, hälso- och sjukvården och civilsamhällets organisationer som möter och arbetar med äldre hbtq-personer. Rapporten riktar sig också till beslutsfattare på nationell, regional och lokal nivå. Studiens resultat kan användas för att bättre förstå behoven hos äldre hbtq-personer och de utvecklingsområden som exempelvis finns inom vård och äldreomsorg.

Studien har genomförts av Evelina Liliequist och Ida Linander vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet.

Den slutliga rapporten har tagits fram av utredaren Eva Linghede på Folkhälsomyndigheten. Ansvarig tillförordnad enhetschef har varit Anna-ChuChu Schindele på Enheten för sexuell hälsa och hivprevention.

Folkhälsomyndigheten

Agneta Falk Filipsson, avdelningschef

Avdelningen för smittskydd och hälsoskydd

Den här rapporten handlar om äldre hbtq-personers egna upplevelser och erfarenheter av livsvillkor och hälsa, med fokus på risk- och skyddsfaktorer samt specifika behov.

Andelen äldre i befolkningen över 65 år ökar. I Sverige är cirka en fjärdedel av befolkningen över 65 år och allt fler lever längre än 75 år (1). Ökningen av andelen äldre personer innefattar även en ökning av andelen äldre homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer (hbtq-personer). En stor övergångsperiod för äldre är övergången från yrkesarbete till pension. Övergången till pension upplevs av många äldre som positiv, men för vissa är det en utmanande period i livet som kan innebära ökad risk för ofrivillig ensamhet och kroppsliga krämpor (2-4).

Enligt tidigare rapporter är det fler äldre som uppger ett gott psykiskt välbefinnande jämfört med yngre åldersgrupper, medan andra studier visar att psykisk ohälsa är vanligare bland dem över 65 år än dem mellan 18 och 64 år (1, 5). Detta kan delvis bero på hur psykisk ohälsa mäts. Exempelvis är uttaget av antidepressiva och lugnande läkemedel högt i den äldsta åldersgruppen och genomförda självmord är vanligare bland äldre än bland yngre (1, 5). Det kan också bero på att förståelsen för psykisk ohälsa ser olika ut i olika generationer.

Tidigare studier visar att äldre hbtq-personer upplever psykosociala, ekonomiska och hälsomässiga utmaningar som delvis kan skilja sig från hetero- och cispersoners erfarenheter (6-8). Forskningsunderlaget med fokus på hbtq-personer över 65 år är dock fortfarande begränsat och hälsoläget för denna målgrupp är därför mer osäkert än andra åldersgrupper inom hbtq-gruppen.

Med anledning av att det fortfarande saknas kunskap om äldre hbtqi-personers hälsa, livsvillkor och behov, fick Folkhälsomyndigheten i februari 2022 i uppdrag av regeringen att kartlägga äldre hbtqi-personers hälsa och livsvillkor (9). Det är i enlighet med målet för det nya fokusområdet äldre hbtqi-personer i regeringens handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter (10). Målet är att äldre hbtqi-personer ska kunna leva öppet och kunna åldras i trygghet, bemötas med respekt och erbjudas en jämställd och jämlik vård och omsorg (10). Handlingsplanen bygger i sin tur på den nationella strategin för lika rättigheter och möjligheter (11). Regeringens ambition med strategin är att hbtqi-personer ska ha lika förutsättningar och möjligheter som heterosexuella och cispersoner att uppnå en god hälsa. Genomförandet av strategins delmål Hälsa, vård och sociala tjänster ingår delvis i folkhälsopolitiken inom ramen för Folkhälsomyndighetens uppdrag (12).

Uppdraget att kartlägga äldre hbtqi-personers hälsa och livsvillkor innefattar att inhämta och sammanställa befintlig kunskap om åldrande och hbtqi-personer i högre ålder. Detta görs bland annat genom:

1. litteraturöversikt om äldre hbtqi-personers hälsa och livsvillkor i en nordisk kontext
2. analys av den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor för äldre hbt-personer
3. intervjustudie med äldre hbtqi-personer om åldrande, hälsa och livsvillkor i relation till hbtqi-identiteten och hbtqi-erfarenheter

Eftersom inga personer med intersexvariation deltagit i intervjustudien används hbtq, inte hbtqi, som begrepp i redovisningen av studien.

Det övergripande nationella målet för folkhälsopolitiken är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och att sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Hälsan i en befolkning beror på många olika faktorer och kan ses som resultatet av ett samspel mellan samhälle och individ. Dessa faktorer kallas ofta för hälsans bestämningsfaktorer eller förutsättningar för hälsa. För att uppnå en god och jämlik hälsa behöver alla ha samma strukturella förutsättningar till en god hälsa (12). Ojämlikhet i hälsa skapas av att olika grupper i samhället, till exempel kvinnor och män, cispersoner och transpersoner, homo-, bi- och heterosexuella personer eller olika socioekonomiska grupper, har systematiskt olika livsvillkor, levnadsförhållanden och levnadsvanor (10-12).

Det här avsnittet ger en överblick över svensk och nordisk forskning om äldre hbtq-personers livsvillkor och hälsa.

För att förstå äldre hbtq-personers hälsoläge och livssituation är det relevant att ta hänsyn till den samhällskontext de har växt upp i. Hbtq-personers livsvillkor i Sverige har ändrats radikalt sedan mitten på 1900-talet när många av deltagarna i denna studie växte upp. 1944 avkriminaliserades sexuellt umgänge mellan samkönade personer, men stigmatiseringen och utsattheten var fortfarande stor och homosexualitet ansågs fortsatt omoraliskt och skadligt. Under 1950-talet antog till exempel medierapporteringen om homosexuella och homosexualitet oftast en homofob och demoniserande vinkel. Det skulle dröja fram till 1979 innan homosexualitet ströks ur Socialstyrelsens register över psykiska sjukdomar (13). Så sent som 2009 togs ”transvestism” bort som psykiatrisk diagnos. 2013 togs steriliseringskravet bort för ändring av juridisk könstillhörighet (14).

Även om livserfarenheterna varierar inom gruppen hbtq-personer visar tidigare studier (4, 15) att i synnerhet äldre generationer bär på mycket skam och skuld kring sin sexualitet eller könsidentitet (så kallat självstigma eller internaliserad homo- eller transfobi). Detta kan förstås utifrån att det är först under senare tid som en relativ öppenhet, acceptans och inkludering av hbtq-personer har funnits i det svenska samhället. De flesta lagliga rättigheter som i dag omfattar delar av hbtq-gruppen har också instiftats under de senaste decennierna (13).

Erfarenheter av att leva i ett mindre öppet samhällsklimat har betydelse för synen på sig själv och kan även bidra till en bristande tillit till vård och myndigheter. Ett exempel är aidsepidemin på 1980-talet när homosexuella män kom att förknippas med sjukdom, död, samhällsfara och smuts (16). För enskilda individer ledde detta till stigmatisering, sorg, skuld, rädsla, risktaganden och begränsningar – erfarenheter som även kan ha långvarig påverkan på det psykiska måendet (17).

Statistik över psykisk ohälsa såsom depression, ångest, självmordsförsök, självmordstankar, självskadebeteende och psykiskt lidande, visar på en större psykisk ohälsa generellt bland hbtq-personer jämfört med övriga befolkningen (18-27). Den ökade risken för nedsatt fysisk och psykisk hälsa bland hbtq-personer jämfört med heterosexuella börjar oftast tidigt i livet. De få kvantitativa studierna som fokuserar på hbtq-gruppen visar att äldre rapporterar bättre psykisk hälsa än yngre hbtq-personer (21, 22). I statistiken är således unga hbtq-personer, i synnerhet unga transpersoner, överrepresenterade när det gäller psykiska besvär, depression och ångest (21, 24). Yngre deltagare har ofta har varit i majoritet bland deltagarna i tidigare studier, till exempel i Folkhälsomyndighetens rapport om transpersoners hälsa (21). Bland de få äldre deltagarna (65–94 år) i den studien svarade ungefär en lika stor andel att de hade ett bra eller mycket bra allmänt hälsotillstånd jämfört med befolkningen i allmänhet (73 procent). Tolv procent av de äldre deltagarna hade allvarligt övervägt att ta sitt liv det senaste året.

Sett till tidigare forskning är kunskapen om homo- och bisexuella män generellt större i samhället än kunskapen om homosexuella kvinnor (28). Bisexuella kvinnor rapporterar mer ohälsa, särskilt psykisk ohälsa, än både homosexuella och heterosexuella kvinnor (22, 23). Bisexuella kvinnor rapporterar också större utsatthet för våld än andra undergrupper, vilket skulle kunna vara en faktor som förklarar den förhöjda ohälsan (22). I dessa studier är dock inte äldre specifikt i fokus. Hur hälsoläget gällande våld ser ut specifikt bland äldre homosexuella kvinnor är därför mer osäkert.

En dansk studie om äldre (50–95 år) hbtqi-personers hälsa och livsvillkor visade att funktionsnedsättning var vanligare i hbtqi-gruppen än i befolkningen generellt (29). Dessutom var det fler äldre hbtqi-personer än heterosexuella som rapporterade psykisk ohälsa, exempelvis rapporterade en hög andel (31 procent) depression. Homosexuella och bisexuella äldre kvinnor hade högre risk för kardiovaskulär sjukdom än heterosexuella kvinnor, och äldre homosexuella män och bisexuella män rapporterade i högre grad dålig fysisk hälsa jämfört med heterosexuella män. I samma studie levde cirka 20 procent av de homosexuella männen och cirka 15 procent av de bisexuella männen med hiv.

För transpersoner kan det finnas vissa specifika erfarenheter av att åldras. En tidigare studie visar att det i denna grupp finns olika erfarenheter och känslor inför åldrandet. Exempelvis kan kroppen bli mer androgyn med åldern, vilket upplevs positivt för några. För andra innebär sådana förändringar svårigheter att presentera sin könstillhörighet på det sätt de vill (30).

Generellt anses ensamhet och isolering vara ett stort problem bland äldre i befolkningen (3). Här kan det finnas specifika utmaningar och behov bland äldre hbtq-personer. Till exempel har förekomsten av hiv påverkat många hbtq-personer. Särskilt bland äldre hbtq-personer kan det finnas erfarenheter av att ha förlorat partner och vänner. Utöver den emotionella påverkan sådana förluster innebär kan det också leda till att betydelsefulla stödjande nätverk försvagas (31).

En enkätundersökning gjord av Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande (RFSL) år 2019 visar att äldre hbtq-personer över 60 år i högre utsträckning är ofrivilligt ensamma jämfört med den äldre befolkningen i genomsnitt. Dessutom uppgav 20 procent att de sällan eller aldrig var öppna med sin hbtq-identitet (32).

Familjeförhållanden kan få konsekvenser för hälso- och sjukvård, socialt liv, omsorg och ekonomi. Vad gäller stöd och närhet från familj och släkt visar studier tendensen att äldre hbtq-personer oftare lever ensamstående än övriga äldre i befolkningen. Generellt har äldre hbtq-män också färre barn än övriga äldre (33). Studier visar vidare att relationer till uppväxtfamiljen kan vara problematiska vilket gör att även den kontakten kan vara begränsad. För många, särskilt äldre, hbtq-personer utgör i stället självvalda familjer bestående av exempelvis vänner, partner och expartner betydelsefulla och trygga sammanhang (34, 35).

Arbetslivet kan för många fylla ett behov av meningsfullhet och utgöra ett socialt betydelsefullt sammanhang. Samtidigt kan övergången till pension innebära en ökad frihet och ge möjligheter att engagera sig i fritidsintressen och andra självvalda sammanhang (2). För hbtq-gruppen kan övergången till pensionen ha särskild betydelse i relation till öppenhet eftersom tidigare studier visar att öppenhet i arbetslivet kan vara problematiskt. Därför kan pension för vissa, och speciellt transpersoner, göra det lättare att komma ut (4, 32).

Brister i vården kan ha konsekvenser för hbtq-personers hälsa (36, 37). Tidigare forskning visar att hbtq-personer kan ha sämre tillgång till vård än heterosexuella och cispersoner (14, 18, 38), och att hbtq-personer kan ha sämre tillit till vården än befolkningen generellt (21, 22). I en dansk studie om äldre hbtq-personers hälsa rapporterade 13 procent att de hade blivit nekade vård eller fått sämre vård på grund av hbtq-identiteten (29). Samma studie visade också att bisexuella kvinnor var mer oroliga än homosexuella kvinnor för att inte få tillgång till vård.

Generellt är bemötandet och kunskapen inom svensk sjukvård varierande (39-41). Särskilt bristfällig är kunskapen om icke-binära identiteter (19, 39, 42).

Ålder kan utgöra ett hinder för transpersoner som kommer ut sent i livet att genomföra de könsbekräftande operationer de önskar (32). Exempelvis kan den åldrande kroppen för vissa utgöra ett hinder för att genomgå könsbekräftande vård, och vissa upplever också att de möter ålderism under transitionsprocessen (30).

En tidigare studie visar att ålder kan vara en begränsande faktor för äldre hbtq-personers sexliv och lust på grund av en utbredd föreställning om äldre som asexuella (30). Detta kan till exempel leda till att sexuellt överförbara sjukdomar missas om vårdpersonalen utgår från att vårdtagaren inte är sexuellt aktiv.

Sammantaget kan dessa faktorer leda till att potentiellt viktig information om äldre hbtq-personers livssituation och behov hålls dold i mötet med vårdgivare, eller att vårdsökande inte berättar om sin samkönade relation, sexuella läggning eller könsidentitet (43). Det kan också leda till att hbtq-personer väljer att avbryta vårdkontakter eller helt undviker att söka vård (44-46).

När man blir äldre ökar beroendet av stöd och insatser från välfärdens olika institutioner. Dock tenderar policyer och tjänster i samband med åldrande att försumma behoven och preferenserna hos personer som inte följer den heterosexuella normen (47, 48). Äldre hbtq-personer uttrycker exempelvis en oro över hur de ska bli bemötta inom vård och omsorg (4, 49). Att bli äldre kan också innebära en oro för att inte kunna välja sin boendeplats eller vilka människor man har i sin närhet (4).

I en kvalitativ studie om äldre hbtq-personers uppfattningar om framtida äldreomsorg i en svensk kontext framkom en önskan om att bli erkänd i den sexuella läggningen eller könsidentiteten i omsorgen (50, 51). Samtidigt fanns det skillnader inom gruppen gällande önskemål om att bo på specifika hbtq-boenden eller om man föredrog ett ”vanligt” boende. För flera var det viktigare att känna sig välkommen som individ än att bli erkänd som hbtq-person.

En intervjustudie med socialarbetare har visat att det finns flera utmaningar i socialtjänstens arbete med äldre transpersoner. Befintliga normer inom socialtjänsten tenderar att osynliggöra transpersoner och deras behov. Kunskapen om transpersoner är också låg (52).

Ett annat problem handlar om risken att osynliggöra närstående och betydelsefulla relationer vid besök på boenden när vårdtagaren inte lever öppet med sin samkönade relation. Partner eller andra nära och betydelsefulla relationer kan i sådana situationer riskera att reduceras till ”väninnan eller vännen” (53). Detta kan bero på att äldreomsorg ofta präglas av heteronormativitet (29, 54, 55), vilket överlag osynliggör homo- och bisexuella uttryck. I synnerhet tenderar homo- och bisexuella kvinnors sexuella läggning att osynliggöras i äldreomsorgen (56).

Även om det finns studier i en nordisk kontext från senare år där äldre hbtq-personer har inkluderats i materialet saknas det fortfarande tillräcklig kunskap som specifikt belyser hälsa, livssituation och behov bland hbtq-personer över 65 år, exempelvis vad gäller psykisk (o)hälsa (57). Det saknas också studier som fokuserar på hälsan i olika grupper av äldre hbtq-personer.

Tidigare forskning argumenterar också för behovet av intersektionella analyser i relation till minoritetsstress (58, 59). Stigmatisering av åldrande som äldre hbtq-personer erfar kan förstärkas i skärningspunkten mellan ålderdom och minoritetsställning (60). I en undersökning rapporteras att ju mer stigmatiserande en hbtq-person har upplevt sin sexuella identitet, desto svårare upplevs också åldrandet. Omvänt visas också att ju mer framgångsrikt personer har kunnat hantera samhällets fördomar tidigare i livet, desto bättre kan de också hantera åldrandets stigmatisering (60). Dock har äldre personers specifika och åldersrelaterade stressorer och behov inte belysts tillräckligt utifrån minoritetsstressmodellen.

Syftet med studien är att genom kvalitativa intervjuer få en fördjupad förståelse för och kunskap om hälsa och livsvillkor för hbtq-personer över 65 år i Sverige.

Följande frågeställningar har varit utgångspunkten för datainsamling och analysarbete:

• Vilka faktorer upplever hbtq-personer över 65 år är viktiga för deras välbefinnande?
• Hur upplever hbtq-personer över 65 år att hbtq-identiteten och hbtq-erfarenheterna påverkar deras hälsa?
• Hur upplever hbtq-personer över 65 år sitt åldrande i relation till hbtq-identiteten och hbtq-erfarenheterna samt sociala sammanhang?
• Hur upplevs kontakterna med olika välfärdsinstitutioner i samband med åldrandet (vård, äldreomsorg med mera)?
• Vilka behov har och vilket stöd önskar hbtq-personer över 65 år för att kunna åldras i trygghet och värdighet?
• Finns det skillnader och vilka i så fall mellan olika personers upplevelser utifrån andra sociala dimensioner och identitetspositioner?

Rapporten baseras på en kvalitativ intervjustudie med hbtq-personer över 65 år. Kvalitativa studier lämpar sig väl för att studera upplevelser i relation till sociala och strukturella förutsättningar, och kan erbjuda en fördjupad förståelse för sociala fenomen. Individuella djupintervjuer, vilket användes i denna studie, kan användas för att utforska och analysera både variationer och likheter inom en grupp (61).

Inklusionskriterierna för studien var personer som är 65 år eller äldre och identifierar sig som hbtq-personer. Deltagarna skulle också bo i Sverige. Urvalet eftersträvade variation och bredd i könsidentitet, sexualitet, relationsstatus, funktionalitet, socioekonomi, ålder, geografisk plats och etnicitet. Ambitionen var också att nå både dem som har och inte har kontakt med hbtq-organisationer eller nätverk.

Hälsa, livsvillkor och handlingsutrymme kan variera mellan en person som nyligen lämnat sitt förvärvsarbete och en person som bor på ett äldreboende. Därför eftersträvades representation från såväl gruppen yngre äldre (personer 65–79 år) och gruppen äldre äldre (personer över 80 år).

I ett tidigt skede inkluderades även personer med intersexvariation i målgruppen för studien. Men eftersom det visade sig att gruppen dels var svår att rekrytera, dels kan bära på erfarenheter som skiljer sig avsevärt från äldre hbtq- personers erfarenheter togs ett gemensamt beslut mellan forskargruppen och Folkhälsomyndigheten att inte inkludera denna grupp i studien.

Inför rekryteringen utarbetades en annons och ett brev (se bilaga 1) som innehöll information om studien och kontaktuppgifter till den ansvariga forskaren. Annonsen innehöll en sammanfattning av studiens syfte och mål, inklusionskriterier samt kontaktuppgifter till forskargruppen och en länk där intresserade kunde anmäla sig. De som anmälde intresse fick mer information om studien och förslag på en tid för intervju.

Den primära rekryteringen skedde genom annonsering i sociala medier med fokus på föreningarna FPES och RFSL:s riktade verksamheter mot hbtq-seniorer samt andra studierelevanta hbtq-sammanhang, till exempel Transsammans. Utöver detta har även andra seniorverksamheter såsom PRO och Sveriges pensionärsförening (SPF) ingått. Information om studien har även skickats till hbtq-certifierade äldreboenden via mejl och via post till hbtq-äldreboendet Regnbågen. Vidare deltog forskargruppen vid en nätverksträff för hbtq-personer över 65 år, där vi presenterade studien och uppmanade till vidare delning av informationen i deltagarnas nätverk. Flyers och informationsmaterial delades även ut i Pridefestivalsammanhang.

Rekrytering har också skett via så kallad snöbollsmetod där informanter tipsat vidare om personer i sina nätverk, samt att information delats i forskargruppens nätverk.

Rekryteringsvägarna och rekryteringsstrategin utvärderades kontinuerligt utifrån antal deltagare och deltagarnas demografiska karakteristika. I ett första skede var det exempelvis fler som bodde i större städer, vilket gjorde att vi kontaktade lokala RFSL-avdelningar och delade information om studien i lokala grupper på sociala medier. Initialt innehöll deltagargruppen ganska få transpersoner och personer med transerfarenhet, varvid vi på nytt kontaktade transorganisationerna.

I ett sista skede reviderades annonsen och uttryckte behov av att få kontakt med män med transerfarenhet samt personer födda utanför Sverige. I syfte att specifikt nå utlandsfödda hbtq-personer kontaktades även samtliga av RFSL Newcomers-avdelningar. På detta sätt finkalibrerades rekryteringsstrategin för att i det slutliga urvalet uppnå den bredd av erfarenheter som vi eftersträvade. I ett senare skede av rekryteringen användes en profil på den virtuella mötesplatsen Qruiser för att synliggöra studien till personer vi potentiellt inte nått genom organiserade verksamheter. Ett foruminlägg gjordes på plattformen där vi specifikt efterfrågade män med transerfarenhet samt personer födda utanför Sverige.

Rekryteringen påbörjades 2022-09-07 och fortlöpte parallellt med materialinsamlingen som påbörjades 2022-09-08 med en pilotintervju. Rekryteringen avslutades 2022-11-08 när en analytisk mättnad ansågs ha uppnåtts, det vill säga att nya intervjuer inte bedömdes tillföra ytterligare för att svara på syftet.

För att fastställa en slutlig intervjuguide genomfördes en pilotintervju 2022-09-08. Efter pilotintervjun justerades intervjuguiden efter feedback från deltagaren och analys av den transkriberade intervjun. De största förändringarna var att frågeområdena tematiserades så att deltagaren lättare kunde följa den röda tråden, samt att några frågor bröts ner i flera, mer specifika, frågor.

Datainsamlingen pågick mellan 2022-09-08 och 2022-10-26. Totalt intervjuades 16 personer. Platsen för intervjun valdes i samråd med deltagaren, som kunde välja telefon- eller videosamtal. En deltagare intervjuades i sitt hem, tio via videosamtal och fem via telefon. Intervjuerna varade mellan 22 och 240 minuter (median 47 minuter och medel 60 minuter). Intervjuerna spelades in på mp3 och transkriberades ordagrant. För att öka läsbarheten har vi gjort mindre språkliga redigeringar i vissa citat, men utan att ändra dess innebörd.

Intervjufrågorna som användes var öppna, vilket bland annat innebär att deltagarna kan styra samtalet och rikta samtalet mot frågor som de tycker är viktiga. Intervjuerna inleddes med en strukturerad intervjudel med bakgrundsfrågor om ålder, socioekonomi, identitet, relationsstatus och boendeplats. Sedan användes en tematisk intervjuguide (se bilaga 2) med möjlighet för deltagarna att själva ta upp ämnen som kändes angelägna. I de flesta intervjuer valde deltagarna att berätta något från sin uppväxt eller tidigare livserfarenheter relaterat till att vara hbtq-person. Intervjuguiden berörde följande teman: Öppenhet; Sysselsättning nu och tidigare; Social samvaro och umgängesliv; Familjeförhållanden; Erfarenheter av att leva som hbtq-personer och vara över 65 år; Definition av god hälsa samt upplevelsen av ens egna hälsa i relation till det; Erfarenheter av vården inklusive nutida eller eventuella framtida omsorgsbehov. Varje intervju avslutades också med en fråga om ifall deltagaren önskade lägga till något som vi inte specifikt frågat om.

Datainsamlingar med frågor om sexualitet, könsidentitet och hälsoläge klassas som känsliga forskningsdata, vilket påbjuder en förhöjd etisk praktik i enlighet med etiska regelverk för forskning som innefattar människor.

För att tillgodose kravet på konfidentialitet har alla intervjuer försetts med en kod och avidentifierats i samband med transkriberingen för att garantera anonymitet. Intervjudata förvarades åtskilda från kontakt- och personuppgifter. En krypterad filyta användes för att förvara inspelade filer, transkriberade intervjuer och inspelade samtycken. Personlig information såsom namn och kontaktuppgifter var endast tillgänglig för intervjuaren och den person som var i kontakt med deltagaren. Namnen som används i resultaten är fiktiva. När ålder anges avrundas den till närmaste 5-tal, för att försvåra igenkänning av deltagarna. Exempelvis om en deltagare är 77 år så skriver vi 75 år.

Före intervjun informerades deltagarna om studien både muntligt och skriftligt innan de gav sitt samtycke till att delta (inspelat). Deltagarna informerades om att de kunde återkalla sitt samtycke och avbryta medverkan när som helst och att de inte behövde besvara alla frågorna. De uppmanades att ta kontakt med intervjuaren om de hade något att tillägga eller om de önskade ändra något i sin intervju.

Eftersom temat för intervjuerna för vissa deltagare också kunde innebära att tala om känsliga ämnen, och potentiellt innebära att minnas emotionellt tunga livshändelser och skeenden, spelade etiska frågor en betydande roll genom hela forskningsprocessen. Deltagarna gavs i samband med studieinformationen också ett informationsblad av intervjuaren med resurser för stöd och sociala verksamheter, och information om att de kunde reflektera över ämnet med intervjuaren direkt efter intervjun eller vid ett senare tillfälle. Vid ett tillfälle kontaktade vi också en deltagare någon dag efter intervjun eftersom intervjun upplevts som emotionellt påfrestande.

Studien är godkänd av Etikprövningsmyndigheten (Dnr: 2022-03581-01).

Datainsamlingen avslutades efter sexton intervjuer. Efter elva intervjuer kom en preliminär analys fram till att liknande teman återkom. Ytterligare fem intervjuer genomfördes för att dels uppnå större bredd av erfarenheter, dels bekräfta att insamlingen hade nått så kallad analytisk mättnad, det vill säga en bedömning av att nya intervjuer inte skulle ge radikalt annorlunda svar på syftet (62).

Intervjuerna analyserades med reflexiv tematisk analys som syftar till att undersöka återkommande teman i informanternas berättelser (63, 64). En abduktiv ansats användes i analysarbetet där analysens fokus pendlar mellan det empiriska materialet och de teoretiska perspektiven (65).

I ett första analyssteg läste båda forskarna igenom intervjuerna och diskuterade innehåll och tolkningar. I ett andra steg valdes meningsbärande delar ut (delar som korrelerade till syftet och forskningsfrågorna) från samtliga intervjuer och kategoriserades preliminärt i domäner. I nästa skede kodades de meningsbärande intervjudelarna utifrån syftet och forskningsfrågorna. I ett tredje steg formulerades preliminära teman, och koder och citat lyftes in under respektive tema. I ett fjärde steg skrevs varje tema fram parallellt med att temana reviderades och underteman skapades.

Denna intervjustudie har genomgående utgått från ett intersektionellt perspektiv, i både rekrytering och analysarbete. Detta innebär att vi har tagit hänsyn till olika typer av sociala kategorier i rekryteringen av deltagare. Ett intersektionellt maktperspektiv har även använts för att analysera intervjuerna och då med fokus på sociala processer (snarare än sociala identiteter). I denna studie har särskilt strukturer och faktorer såsom heteronormativitet, cisnormativitet, ålderism, generation och geografisk plats uppmärksammats i analysen. Exempelvis har vi undersökt hur hetero- och cisnormativitet och normer kring ålder samverkar för att konstruera erfarenheter av hälsa och livsvillkor bland hbtq-personer över 65 år. Vidare har vi tagit hänsyn till intersektioner med socioekonomi och kön i analysen.

Eftersom hbtq-personer är en heterogen grupp och levnadsvillkoren ser olika ut bör även skillnader inom gruppen undersökas. Intersektionalitet är ett begrepp och teoretiskt verktyg som illustrerar hur olika sociala kategorier samverkar (66). Det kan användas för att förstå hur makt fördelar sig, tar sig uttryck och skapar privilegier eller förtryck (67). Att anlägga ett intersektionellt perspektiv innebär att undersöka specifika erfarenheter av hur sociala kategorier samverkar. Det kan antingen innebära att en kategori får mer positiv betydelse i skärningspunkten med den andra, eller en mer negativ. Exempelvis kan det innebära att det finns specifika fördelar eller nackdelar när den sexuella identiteten eller könsidentiteten samverkar med en högre ålder. Intersektioner och samverkan mellan olika kategorier som kön, sexualitet, etnicitet, ålder, funktionsförmåga, geografisk plats och socioekonomisk position skapar med andra ord olika förutsättningar och livsvillkor för olika individer inom hbtq-communityt.

Heteronormativitet och cisnormativitet är två starka samhällsnormer som påverkar hbtq-personers livsvillkor och hälsa. Heteronormativitet innebär ett antagande om att alla är heterosexuella och att det är det naturliga sättet att leva. Detta normsystem hålls uppe av både strukturer, handlingar och relationer som grundar sig på idén om en binär könsuppfattning – män och kvinnor – som förväntas vara varandras kompletterande motsatser (68). Cisnormativitet avser förväntningar på att identifiera sig och uppträda i enlighet med en persons biologiska födelsekön, exempelvis genom beteende, kläder och begär (69). Hetero- och cisnormativitet leder ofta till osynliggörande av andra sätt att leva. Normbrott kan också leda till reprimander i olika form och grad, såsom nedlåtande kommentarer, diskriminering, hot och våld. Hetero- och cisnormativitet kan även ge upphov till självhat och en nedvärdering av hbtq-communityt (internaliserad homo- eller transfobi), vilket kan få emotionellt kostsamma konsekvenser (68).

Utifrån intervjuer med äldre hbtq-personer i Sverige visar en tidigare studie hur normativa förväntningar kring ålder vävs samman med normer för kön och sexualitet (4). Studien lyfter fram specifika förväntningar kring olika hbtq-identiteter, exempelvis hur åldrande kan påverka den könade kroppen hos transpersoner eller att heteronormativa ideal inbegriper äktenskap och barn (4). Slutligen visar studien hur icke-normativa vägval kan göra att man som äldre hbtq-person hittar nya sammanhang, relationer och platser – och skapar valda familjer. Att bryta mot hetero- och cisnormer kan på så sätt möjligen öppna upp för andra möjligheter, och bidra till stärkande faktorer.

Ålderism är en annan faktor som får betydelse i relation till åldrande, hälsa och välbefinnande. Ålderism kan exempelvis kopplas till de begränsande normer som omgärdar äldres sexualitet och lust med konsekvensen att äldres sexualitet ofta uppfattas som dysfunktionell eller att äldre reduceras till asexuella (56). Vidare utgör ungdomlighet en norm som både hyllas och eftersträvas, oavsett ålder och sexualitet, och får konsekvenser för äldre i befolkningen överlag (70). Även inom hbtq-kulturen råder starka ungdomsnormer och ungdomsideal, exempelvis anses företrädelsevis unga kroppar ha hög status (4). Samtidigt kan åldrande bland vissa lesbiska innebära mindre utseendefixering (4). Åldrandet kan även innebära ett större handlingsutrymme för att iscensätta kön och sexualitet mindre stereotypt (71).

Vidare visar tidigare studier på tendenser till att äldre hbtq-personer saknar stöd från medlemmar i det egna communityt (29), vilket kan ses som ett uttryck för ålderism och visar på hur ålder och sexualitet eller könsidentitet samverkar. Många sociala mötesplatser och sammanhang såsom klubbar, föreningsaktiviteter och digitala plattformar riktar sig också främst till en yngre målgrupp (4).

En faktor som kan vara betydelsefull specifikt för hbtq-personer är vilken tidsperiod och samhällskontext en person kom ut i. Livet som hbtq-person i början av 1970-talet kan till exempel ha präglats av den dåvarande sjukdomsstämpeln, jämfört med en person vars komma ut-process skett i en tid där hbtq-personer inkluderats i flera socialpolitiska rättigheter (72).

Det ska dock påpekas att även inom olika generationer så finns skiftande erfarenheter beroende på till exempel bostadsort, funktionsförmåga, etnicitet etcetera, vilket också har betydelse för hur en person ser på sig själv och uppfattar sin livssituation här och nu, samt även tankar om ens liv i framtiden.

Geografisk plats kan vara betydelsefullt i relation till hälsa och livsvillkor för hbtq-personer över 65 år. De generationer som representeras i denna studie har växt upp i ett samhälle där organiserade hbtq-verksamheter, klubbar och så vidare varit närmast uteslutande lokaliserat till större städer. I tidigare forskningsstudier om hbtq-personers liv beskrivs föreställningar om storstäder som viktiga för hbtq-personers tillblivelse och identifikation (73). Större städer anses ofta som progressiva och kunna möjliggöra anonymitet. I dess motsats är det vanligt att landsbygden ansetts som traditionell, hetero- eller cisnormativ och hotfull för hbtq-personer. Sådana föreställningar har dock delvis utmanats i studier från senare år (4, 74, 75), men kan i relation till studiens målgrupp delvis ha fortsatt bäring.

Minoritetsstressmodellen är en modell och teoribildning som används för att förklara den ökade risken för psykisk ohälsa hos hbtq-personer jämfört med heterosexuella och cispersoner (76-79).

Minoritetsstressmodellen kan användas för att beskriva hur faktorer som skapar stress (stressorer) verkar på två nivåer: stressorer långt ifrån individen (distala) och stressorer nära individen (proximala). De distala stressorerna utgörs exempelvis av diskriminering, våld och att möta fördomsfulla uttryck. Sådana händelser och erfarenheter påverkar i sin tur de proximala stressorerna som kan innebära att en person får negativa förväntningar eller ökad vaksamhet (hypervigilans). Exempelvis kan det handla om att förutsätta att få ett dåligt bemötande inom vården. En annan konsekvens kan vara att en person upplever sig behöva eller vilja dölja sin identitet eller upplever internaliserad homofobi eller transfobi. I vilken utsträckning distala och proximala stressorer påverkar hälsan kan påverkas av så kallade copingfaktorer som betyder resurser för att handskas med problem, samt av resiliensfaktorer som betyder en förmåga att klara svåra omständigheter eller påfrestningar. Coping- och resiliensfaktorer kan således ses som skyddande eller stärkande faktorer för hälsan. I tidigare studier har socialt stöd, samhörighet med andra hbtq-personer och stolthet identifierats som viktiga skyddande och stärkande faktorer för hbtq-personer (76, 78-81). För transpersoner har även tillgång till könsbekräftande vård visat sig vara en viktig stärkande faktor (81, 82).

Deltagarna är mellan 65 och 83 år (se tabell 1). Åtta personer i deltagargruppen identifierar sig som kvinnor och åtta personer som män. Tre av kvinnorna har transerfarenheter eller är transpersoner (male-to-female). Nio deltagare identifierar sig som homosexuella, fyra som bisexuella, två som lesbiska och en person som gynofil (kär i eller sexuellt attraherad av kvinnor). Samtliga deltagare lever idag helt, eller i stor utsträckning, öppet som hbtq-personer.

Majoriteten är pensionärer. Fyra fortfarande arbetar i någon utsträckning. Nio har en partner, varav sex personer bor med sin partner i lägenhet eller hus, och en bor i egen lägenhet på ett seniorboende med sin partner. Sju deltagare bor ensamma i lägenhet eller hus. Två av deltagarna bor tillsammans med vänner. Utbildningslängd och yrkeserfarenheter i deltagargruppen representerar olika typer av socioekonomisk status.

Deltagarna bor i olika delar av Sverige, varav en majoritet bor i större städer, två på mindre orter och fyra bor i landsbygd eller glesbygd. En person är född utanför Sverige med utlandsfödda föräldrar (Europa). Tio av deltagarna har barn.

Det övergripande resultatet i denna rapport kan sammanfattas i en önskan om att få åldras som man lever och har levt de senaste årtiondena, och att mötas med respekt. Detta är exempelvis synligt i deltagarnas önskan om fortsatta meningsfulla sociala sammanhang och möjligheter att leva öppet som hbtq-person:

Alltså förstår du, jag vill sitta i min rullstol eller gå med min rullator i en Prideparad med en gammal vargpäls från 80-talet och tycka att livet är toppen! För så har jag levt. Så vill jag att det ska va! (Cecilia, 65 år)

Deltagarna betonar även vikten av att få bibehålla en god hälsa och funktionsförmåga för att i huvudsak kunna klara sig själva. I tankar på ett eventuellt framtida beroende av vård och omsorg understryker deltagarna vikten av att få ett hbtq-kompetent bemötande.

Övergripande visar resultatet att det finns generations- eller åldersspecifika erfarenheter bland deltagarna, exempelvis en oro för att bli beroende av omsorg, oro för ensamhet och önskemål om social samvaro. Intervjuerna visar även att det finns hbtq-specifika erfarenheter och livsvillkor. Det handlar dels om att vissa aspekter av livet kan få särskilda innebörder utifrån hbtq-identiteten eller hbtq-erfarenheten, dels om att deltagarna bär med sig erfarenheter som skiljer sig från heterosexuella och cisnormativa personers.

Resultatet presenteras under fem teman med tillhörande underteman:

Tema 1: Åldrande och hälsa

• Den goda hälsan är inte alltid given
• Somatiska hälsobesvär
• Oro för framtiden i relation till upplevda brister i välfärden
• Internaliserad homo- och transfobi har långvarig negativ påverkan på måendet
• Åldrandets fördelar och nackdelar
• Åldrande, relationer och sexualitet

Tema 2: Sociala relationer och sammanhang – ett skydd mot ensamhet

• En hotande ensamhet
• Förändringar och utmaningar i samband med pensionTema 3
• Ofrivillig ensamhet
• Egna barn och självvald familj som skydd mot ensamheten
• Betydelsen av hbtq-gemenskaper
• Upplevda hetero- och cisnormativa sammanhang

Tema 3: Öppenhet och stolthet

• Öppenhet är viktigt för hälsan
• Villkorad öppenhet
• Synliggörande och politisk kamp är hälsofrämjande

Tema 4: Boende, vård och omsorg

• Ett upplevt gott bemötande i kontakt med vården
• Beredskap och förebyggande strategier
• Ett dåligt bemötande kan leda till undvikande av att söka vård
• Tankar om framtidens omsorgsbehov
• Delade meningar om hbtq-boenden

Tema 5: Socialpolitisk situation då, nu och i framtiden

• Samhällsförändringar och internaliserad homofobi
• Att sakna ord för känslor och erfarenheter som ung
• Erfarenheter av våld och att dra sig undan
• Rädsla för inskränkta rättigheter
• Kvarstående hot, utmaningar och solidaritet

I samtliga teman finns vissa överlappningar med andra teman. Vissa resonemang återkommer därför.

Detta tema handlar om upplevelser av hälsoläget och åldrandet bland deltagarna. En majoritet av deltagarna upplever sitt hälsoläge som relativt gott, både fysiskt och psykiskt. Detta trots beskrivningar av en del krämpor, medicinska diagnoser och minskad sexlust. En del berättar dock om psykisk ohälsa som en konsekvens av tidigare erfarenheter av homo- och transfobi, vilka har skapat en otrygghet och rädsla bland vissa deltagare och/eller lett till internaliserad homo- och transfobi”. Själva åldrandet upplevs generellt oproblematiskt av deltagarna, och i vissa fall också som positivt eftersom det kan ge en större trygghet. Samtidigt beskrivs en rädsla att förlora fysiska eller psykiska förmågor, och därmed bli beroende av andras omsorg.

Temat innehåller följande underteman:

• Den goda hälsan är inte alltid given
• Somatiska hälsobesvär
• Oro för framtiden i relation till upplevda brister i välfärden
• Internaliserad homo- och transfobi har långvarig negativ påverkan på måendet
• Åldrandets fördelar och nackdelar
• Åldrande, relationer och sexualitet

Genomgående beskriver deltagarna sin fysiska och psykiska hälsa som god. Lena (65 år) säger exempelvis: ”Alltså just nu tycker jag att jag har det jättebra, både fysisk och psykisk hälsa faktiskt.” På liknade sätt beskriver Christer (80 år): ”Jag upplever att jag mår bra.” Flera pratar också om att de lever ett aktivt liv. En del lyfter att de håller sig sysselsatta genom att ta hand om sitt hus eller genom andra fritidsintressen. Andra pratar om regelbunden träning och motion, att de går på gym, tar promenader och tänker på vad de äter och dricker.

Margareta (70 år) framhåller att en god hälsa ”är inget som kommer gratis, utan man får liksom själv vara lite aktiv för att hålla sig någorlunda i trim, både socialt och fysiskt och psykiskt liksom”. På liknande sätt menar Sture (75 år):

Man kan ju vara sin egen lyckas smed lite grann genom att också leva ett liv då … alltså inte för asketiskt naturligtvis, men ändå att man tänker på saker och ting.

Flera deltagare lyfter också vikten av kulturaktiviteter som något de gör i hälsofrämjande syfte, samt gemenskap med andra hbtq-personer och social samvaro, något som även lyfts i fler teman. Samtidigt är det andra som framställer det som att de är ”lyckligt lottade” (Lena, 65 år), ”haft turen” (Sture, 75 år) eller ”har förmånen” (Christer, 80 år) att vara friska.

Vissa deltagare kontrasterar sin nuvarande goda hälsa mot tidigare erfarenheter. Curt (70 år) säger exempelvis:

Jag måste nog säga att min hälsa är god, både fysiskt och psykiskt. Min psykiska hälsa har varit sämre under andra perioder i mitt liv, och särskilt under uppväxtåren, de 20 första åren.

Att den psykiska hälsan var sämre under uppväxtåren hänger för Curt samman med svårigheter att vara sig själv och få utrymme att utforska sin hbtq-identitet.

Även Anita (85 år), som kom ut som transkvinna sent i livet, beskriver en god hälsa jämfört med en period i livet när hon inte kunde leva öppet: ”Jag är den jag är och inget mer med det. Jag mår fruktansvärt bra”, något som delvis skiljer sig från den tid när hon behövde ljuga om sin identitet. För vissa är det just ungdomsåren eller tiden innan de kom ut som beskrivs som särskilt påfrestande, medan det för andra är specifika livshändelser som inneburit perioder med sämre hälsa.

Medan majoriteten av deltagarna vid en första fråga beskriver sin hälsa som god är det samtidigt flera som, ofta i förbifarten, berättar om diverse fysiska besvär eller medicinska diagnoser. Flera deltagare framhäver att de mår bra trots krämpor, ont i ryggen, leder och någon har problem med hjärtflimmer. Nora (70 år), som under de senaste åren varit svårt sjuk och delvis sängliggande, säger:

Jag har det på väldigt många … Bortsett från att jag har så fruktansvärt lite ork och inte kan gå så långt och är … jag blir väldigt trött, så mår jag väldigt bra, så har jag det väldigt, väldigt bra.

Överlag intar flera deltagare en ”jag ska inte klaga”-mentalitet för krämpor och sjukdomar som inte begränsar deras livsutrymme. Som Cecilia (65 år) beskriver: ”Jag tillhör ju också den här skeva generationen där man tar en magnecyl och så har man rena trosor och så går man och jobbar [skratt]”.

Flera deltagare uttrycker en oro för att drabbas av demens eller större fysiska begränsningar. Att upprätthålla ett oberoende från andras omsorg tycks vara en relevant faktor i sammanhanget:

Jag har ju vänner som, vars partner har gått in i demens och, ah att slippa det. Att slippa ta hand om nån och att nån ska slippa ta hand om mig. (Lena, 65 år)

Rädslan kan delvis också bero på upplevelser av brister i välfärden. Ett exempel är Cecilia (65 år) som säger:

Mitt liv när det tar slut det bestämmer jag. Så känner jag. För jag är inte rädd för att dö. Jag är bara jävligt rädd för ’den goda vården’. Och jag vill dö med flaggan i topp. Men det är ju lätt att säga när man inte är sjuk faktiskt. Nej det kan jag känna, det är skitjobbigt att det inte finns nån trygghet i det.

Brister i välfärden uttrycks även i intervjun med Margareta (70 år), vars mamma vid intervjutillfället bor på ett äldreboende: ”då ser man ju hur det är liksom, och det är inget som jag känner att jag vill ha.” Vidare säger Margareta:

Att kunna släppa kontrollen och ändå vara trygg. Det är mer det. För det är det som händer när man blir äldre, att man tappar kontrollen och det är nån annan som måste finnas runt om en och stödja. Och det tycker jag är en skrämmande tanke om det inte funkar. Det runt om en.

Margareta berör en rädsla för att vara utlämnad till andras omsorg om kropp eller knopp förändrats och funktioner försämrats till den grad att man inte längre klarar sig själv. Denna oro är inte specifik för just gruppen hbtq-personer, men kan delvis förstärkas utifrån ett hbtq-perspektiv.

Övervägande tycks deltagarnas hälsa vara god, men i intervjumaterialet är även erfarenheter av pågående psykiska besvär och alkoholproblem synliga. För Pernilla (65 år), som relativt nyligen kommit ut som transkvinna, kan hennes psykiska mående och de konsekvenser det fått delvis relateras till svårigheter att leva öppet:

Jag har druckit väldigt mycket under min … ja, under barnens uppväxt och så här. Och … ja, jag har mått dåligt. Eftersom jag inte har kunnat vara mig själv då. Så jag har väl ett litet dolt alkoholberoende som jag jobbar med fortfarande. Men det blir bättre och bättre. Nej, men sen jag kom ut då så har allting förändrats.

För Pernilla har det psykiska måendet förbättrats efter att hon kom ut som transkvinna, och även om hon fortfarande har ett alkoholberoende, känner hon att det går åt rätt håll.

Walter (70 år) berättar att han brottas med skam- och skuldkänslor och att dessa svårigheter ”kommer tillbaka hela tiden”. Även om Curt (70 år) uttrycker att han har en ”ganska bra fysisk och psykisk hälsa, trots allt” så framkommer också en annan bild under intervjun och han säger att ”livet hade kunnat bli mycket bättre”. Han fortsätter:

Om man hade kunnat få klaga någonstans och be att få ett nytt liv så skulle jag säga så här att ”det där vill jag inte vara med om. Jag vill ha ett nytt liv där jag slipper vara homosexuell, och får leva ett bra liv.” Men vad kan jag göra åt det? Jag går inte och grämer mig över det där. Utan man får ta det liv man fick.

När intervjuaren ber Curt att berätta lite mer om dessa erfarenheter så säger han ”Det är väldigt lätt att man försöker putsa upp tillvaron lite grann” och fortsätter:

... det handlar om vilket humör jag är på för stunden och så där, men om man närmar sig objektivitet lite grann så tror jag faktiskt att jag skulle säga just så där, att det [att vara homosexuell] har nog påverkat hälsan [negativt] väldigt mycket.

Curts berättelse visar att det bakom beskrivningar av en bra fysisk och psykisk hälsa, kan finnas mycket sorg och smärta.

Även om Pernilla, Walter och Curt i dag lever öppet synliggör deras berättelser hur självbild och mående kan påverkas negativt av internaliserad homo- och transfobi.

Flera av deltagarna är inne på att åldrandet är oundvikligt, en del av livet och något de accepterat. När vi frågar Jörgen (75 år) hur han upplever sin åldrande kropp säger han:

Det är väl ett problem. Men det är ju ingenting man kan göra någonting åt, så man får leva med det. Och jag har alltid accepterat saker som de är. Om det inte går att ändra så får man leva med det.

Sture (75 år) har lite tvetydliga känslor inför åldrandet och säger: ”Så att jag har ingen åldersnoja så där. Eller det kan jag väl tycka ibland att ’tänk vad skönt det vore om man …’”. Lite senare säger han:

Men jag har absolut ingen noja för det [döden] så, och tänker ”åh, vad hemskt, nu ska jag bli gammal och dö”. Jag tänker inte så, utan varje dag bjuder alltid på något nytt så lite grann.

Även om Sture och Jörgen beskriver att de accepterar och omfamnar åldrandet kan de sakna den kropp och funktionalitet de tidigare haft.

Bortsett från att en del av deltagarna oroar sig för förlorad funktionalitet, är det flera som påpekar att de inte känner sig så oroliga för att åldras. Några lyfter också fram positiva aspekter av att vara äldre. Jörgen (75 år) menar till exempel:

… Man blir lite modigare. Vågar stå på sig. Vågar säga till. Är det småungar som bråkar så kan jag ryta till. Det skulle jag inte gjort för tio år sen, då skulle jag låta dem hålla på och jävlas och bråka med varandra /.../ Nu har man ingenting att förlora egentligen på det sättet. ”Gammal gubbe” säger de. Ja. Men de följer ändå … gör som man … ja, de dämpar sig och sen säger de ”gammal gubbe”. Men det gör en förändring i dem i alla fall.

Även Anita (85 år) beskriver en ökad upplevelse av trygghet utifrån att vara äldre:

Ja, ingen gör mig något, för jag kan vara den jag är. Och jag gör vad jag vill och, säker på mig själv och råkade aldrig ut för något elände, för jag är så gammal. Alltså unga människor, man är dåligt mobboffer när man är så gammal. Har du hört talas om pensionärer som går och slår ner andra pensionärer?

För Jörgen och Anita har åldrandet medfört att de känner större trygghet, att de blir lyssnade på och i större utsträckning och att de upplever att de har en annan pondus än tidigare.

Sture (75 år) lyfter en annan positiv aspekt av att bli äldre:

Alltså vi problematiserar ju inte vårt liv på det sätt som man gjorde när man var yngre. Det känns att vi kan ju göra … Vi har ju fullständig frihet. Friheten finns här, det är bara att ta den.

Att problematisera mindre har för honom inneburit större frihet och närvaro i tillvaron.

I relation till hbtq-identiteten menar Lars (70 år) att tryggheten i sig själv har att göra med när man kom ut: ”Har man varit bög så länge som jag har varit, då har man en trygghet i sig själv”. För personer som kommer ut när de är ”50–55” tror Lars att det kan vara svårare i och med att vissa upplever den biologiska åldern som det som bidrar till frihet och trygghet, medan andra menar att det handlar om när i livet och under vilka omständigheter en person kommer ut.

Några av deltagarna beskriver dock själva åldrandet som skrämmande, men där tycks det mer handla om identitet än om kroppsligt åldrande. Cecilia (65 år) säger exempelvis ”alltså jag lider av svår ålderspanik” och uttrycker en vilja att få bibehålla sin identitet genom hela livet. Vidare menar Cecilia att hon inte alls kan identifiera sig med ordet ”senior”. Lena (65 år) har också svårt att identifiera sig som ”senior”:

När jag var ung, så kommer jag ihåg att det fanns en kvinna som var fyrtio och då kommer jag ihåg att jag tyckte att de kändes väldigt gamla och nu tycker jag att hbtq-senior låter väldigt gammal så [skratt], så nej jag har [skratt], så är det.

Nora (70) säger:

Även om jag snart är 70 så … Jag identifierar mig inte med att vara äldre egentligen. Och det tror jag få människor gör. För att även om utsidan liksom [skratt] … att det händer saker med utsidan, så är … de flesta av oss är fortfarande lika unga som man har varit.

Möjligen finns det en skillnad här mellan de deltagare som är ”yngre äldre” och ”äldre äldre”, där de som är ”äldre äldre” inte verkar problematisera dessa begrepp.

I några fall får deltagarnas ålder betydelse och mening i relation till beskrivningar av en partner eller önskade sexpartner. Bland annat berättar Nora (70 år) att åldersskillnaden mellan henne och hennes partner på cirka 20 år skapar större problem än den sexuella orienteringen. Leif (75 år) skulle gärna träffa en sexpartner som är yngre än honom själv, men upplever att detta blir allt svårare med stigande ålder. Walter (70 år) däremot upplever inte att ålder och åldersskillnader har varit någon stor sak när han dejtat:

Jag träffade ju en kille här i våras, genom Qruiser tror jag det var. Och han var jättetrevlig, vi började umgås och så, vi hade berättat om våra liv och han var tio år yngre än mig. Men det var inget snack om ålder eller det.

I ett par av intervjuerna lyfts frågor om sex och lust av deltagarna. Några menar att de saknar att ha ett mer aktivt sexliv, samtidigt som andra påtalar att sexlusten minskar med åren:

Det jag någonstans saknar, det är att ha en nära relation inklusive sex. Det har jag inte. Det har jag inte haft på många år nu. Och det kan kännas tomt. Men samtidigt, lusten … ja, i varje fall i mitt fall, den är inte lika intensiv som när jag var 20, 30 precis. Så det är inget stort problem. Men om jag skulle önska att få någon guldkant på tillvaron så är det väl inom ett sånt område. (Leif, 75 år)

Även om Leif upplever att lusten är mindre intensiv i dagsläget, saknar han närhet och sex. Cecilia (65 år) beskriver inte samma saknad, men precis som Leif menar hon att sexlusten avtar med åren.

Nu vet inte jag om det beror på att jag inte har nån relation eller, det kan jag inte svara på. Jag orkar inte heller. Fan man är ledbruten! Nej, jag undrar om det är generellt eller om det bara är jag? Fan vad jobbigt, ont i ryggen, nej men allvarligt. Jo. För mig har den avtagit, så måste man ju säga såklart. Men det har nog också att göra med diverse krämpor och ryggar och ja.

På detta sätt relateras sexualitet till en åldrande kropp. Materialet synliggör även erfarenheter av ålderism. I samband med att Jörgen (75 år) försökt få tillgång till behandling för impotens så har han upplevt att vårdpersonal behöver öka sin kunskap om äldres sexualitet för att kunna ge ett bättre bemötande kring hälsofrågor som påverkar sexlivet för äldre:

Det kan ju bero på den här okunnigheten som … Det är svårt att generalisera, men en del läkare, de fattar inte att även gamla gubbar kan ha sex och tycka att det är kul.

I ett par av intervjuerna pratar deltagarna om hur de upplever möjligheterna att hitta potentiella sexpartner, liksom upplevelser av andras blickar och attraktion. Sten (80 år) säger att han tror att det finns en ungdomsnorm som premierar yngre, medan andra ger uttryck för att digitala mötesplatser delvis skapar möjligheter att träffa personer. Även här finns generationsspecifika erfarenheter där deltagarna som äldre delvis avsexualiseras, vilket till exempel Jörgens erfarenheter av bristande kompetenser i vården visar prov på.

Det här temat handlar om betydelser av sociala sammanhang, något som i intervjumaterialet återkommande beskrivs som en viktig faktor för hälsa och välbefinnande. Sociala relationer och sammanhang upplevs också vara en stark skyddsfaktor mot en oro för att bli ensam. Ett par av deltagarna upplever vid intervjutillfället ofrivillig ensamhet, och de mår påtagligt sämre än de deltagare som beskriver sig ha ett rikt och aktivt socialt liv. Riktad verksamhet för äldre hbtq-personer beskrivs som mycket uppskattad. Det är en trygg plats där hela ens identitet och livshistoria får utrymme.

Temat innehåller följande underteman:

• En hotande ensamhet
• Förändringar och utmaningar i samband med pension
• Ofrivillig ensamhet
• Egna barn och självvald familj som skydd mot ensamheten
• Betydelsen av hbtq-gemenskaper
• Upplevda hetero- och cisnormativa sammanhang

Det finns en medvetenhet bland deltagarna att ensamhet är ett vanligt problem för äldre. Trots att de flesta vid intervjutillfället inte upplever sig ensamma beskriver flera deltagare ändå en oro för att bli ensam som äldre. På så vis kan ensamheten vara ett hot där åldern görs till en betydelsefull faktor. Till exempel säger Margareta (70 år):

Ju äldre man blir desto mer ensam blir man. Det kan ju vara att ens partner dör eller olika saker att familjen eller vänner och, för det har redan börjat hända i min umgängeskrets att vi dör och blir sjuka liksom.

I relation till oron för ensamhet beskrivs tillgången till sociala nätverk som en viktig skyddsfaktor, och i flera av intervjuerna betonas social samvaro med andra som en central faktor för god hälsa. Leif (75 år) säger till exempel:

Många äldre är väldigt ensamma, men det är tack och lov inte jag. Och sen har jag bra kontakt med min storebrorsa, han är fem år äldre. Som inte bor så långt härifrån, en kvart med pendeltåget härifrån söderut. Bra kontakt med mina brorsbarn också, och sen har jag ett antal kompisar. Ingen som jag umgås så där väldigt mycket med, men speciellt en kille, vi var arbetskamrater på 90-talet och har hållit kontakten, som jag kan prata med om precis vad som helst. Väldigt, väldigt nära.

Vidare säger Leif, som bor tillsammans med två vänner i ett minikollektiv:

Förutom hälsan psykiskt och fysiskt, som är hygglig, så är det [jag önskar mig för framtiden] att jag inte blir ensam. Utan att jag har människor omkring mig som bryr sig om vem jag är. Och därför känns det väldigt bra att bo som jag bor nu och leva som jag lever just nu. Det är min förhoppning att det här kommer att fortsätta till mina döddagar.

Här betonas betydelsen av att andra bryr sig om en och att vara delaktig och tillhöra något eller någon. En majoritet av deltagarna upplever att de har goda kontaktnätverk bland både vänner, (före detta) kollegor, släkt, partner och expartner samt organiserade hbtq-verksamheter. Ett aktivt och rikt socialt liv, sociala aktiviteter och tillgången till olika sociala sammanhang beskrivs av de flesta deltagare med både glädje och viss stolthet i rösten.

I övergången till pensionen menar en del av deltagarna att det var skönt att gå i pension. För Nora (70 år) lyfts dock yrkeslivet som något mycket betydelsefullt som ger livet mening och som därför, om än i lite mindre omfattning, gärna får fortsätta ett tag till:

Att helt sluta jobba känner jag, det vill jag inte göra än. Nej [skratt]. /.../ Dels för att det är roligt, men jag tror att det viktigaste är det här att … som du säger, sammanhang. Att ha en mening i livet. Det här att bara kanske ägna sig åt att promenera som en del gör, eller bara läsa för sin egen skull och så, det … Jag vill fortfarande också betyda lite grann. Och att det är en mening även utöver det egna välbefinnandet.

En del av deltagarna beskriver sitt tidigare arbetsliv som ett uppskattat socialt sammanhang. Övergången till pension upplevs för vissa ha förändrat tillgången till sociala sammanhang. Birgitta (65 år) berättar:

Jag har haft ett stort socialt liv, men nu när man är pensionär så har det krympt rejält. Men jag har alltid varit en … vad säger man, en sån som gillar att ha människor runt omkring. Så jag har haft mycket … och fester. Alltså ”nu ordnar vi fest, nu bjuder vi hem folk, nu har vi roligt”. Och mycket med mina arbetskamrater och gjort olika saker. Nej, jag har haft stort … Men nu, både sen pandemin och … ja, så har det ju minskat.

Att gå i pension har för Birgitta inneburit att det sociala livet krympt. Även om hon fortfarande är en social person är det svårare att styra upp träffar och fester när hon inte längre har sina arbetskamrater.

På samma sätt beskriver Walter (70 år) att mycket av hans breda nätverk varit kopplat till arbetslivet och arrangemang som han har varit delaktig i. Han upplever att när dessa har tagit slut så har också vänskapsrelationerna ofta ebbat ut. På det viset har övergången till pensionen, som han i övrigt mestadels upplevt som positiv, varit problematisk.

Överlag beskriver deltagarna dock livet som pensionär som relativt oproblematiskt vad gäller att få fortsatt social stimulans och att aktivera sig när det inte längre sker via det sociala sammanhang som en arbetsplats kan ge. För vissa har övergången till pensionärslivet också inneburit större möjligheter att leva öppet som homosexuell eller transperson.

Övergången till livet som pensionär förändrar även hur dagarna struktureras och fylls med innehåll. Margareta (70 år) påpekar att pensionärslivet därför delvis skapat nya krav på att själv hitta sociala sammanhang och sätt att sysselsätta sig:

För mig är det jätteviktigt med vännerna och när vi gör saker tillsammans, och även familjen. När man gör saker, vi är ett gäng liksom som sådär ”ja nu ska jag gå på konsert, vill nån följa med?” eller ”nu sticker vi ut och vandrar” och liksom så. Och det är ju jätteviktigt. Och det har ju blivit viktigare nu sen jag slutade jobba också och det tror jag att vi alla känner i det gänget.

En annan förändring som pensionärslivet medför är en minskad inkomst. Om detta säger Margareta:

Nu fem år framåt så har man ju hyfsat bra ekonomi, sen försvinner ju en del av ens pension och då blir det ju annorlunda liksom. /.../ för mig så är det jätteviktigt att resa. Jag gillar det jättemycket så att det är väl så jag tänker att om ekonomin förändras så att man inte kan det, då är det ju dötråkigt.

Här synliggörs betydelsen av ekonomiska förutsättningar för att kunna engagera sig i aktiviteter och leva det liv man önskar som pensionär. Det finns vissa ekonomiska skillnader mellan deltagarna, men det lyfts inte i någon större utsträckning i intervjuerna.

Två av deltagarna, Walter (70 år) och Curt (70 år), uttrycker en avsaknad av självklara sociala sammanhang. Curt beskriver att det kan vara svårt att hitta nya vänner och sociala sammanhang som äldre:

Jag skulle gärna vilja skaffa några personliga vänner som jag hade i Stockholm. Lite närmare. Men det måste jag i så fall göra själv. Och nu börjar jag bli gammal, jag är snart 70 år. Det är inte så jävla lätt att göra det.

Både för Curt och Walter är ensamheten emotionellt påfrestande. En gemensam nämnare i deras båda livsberättelser är att deras liv till stor del präglats av andras negativa åsikter om deras sexualitet, vilket i förlängningen även har lett till en internalisering av en negativ självbild.

I Curts (70 år) återblickar på sitt liv beskriver han hur han som ung vuxen levde i en stor stad och var delaktig i hbtq-sammanhang och klubbar, men menar att han aldrig kände sig hemma där och att dessa sammanhang kändes ytliga. I återblickarna blir det också tydligt att en internaliserad negativ självbild och tidigare erfarenheter legat till last för hans möjligheter att skapa nära relationer:

Man får bära med sig vissa ryggsäckar hela livet. Och sen är det så också att jag har dragit på mig en del människor söderut ibland som snarare blivit en belastning. Så lite taggarna utåt. Jag har nog varit en sån människa, lite grann. Att jag ser människor lite grann som ett hot ibland. ”Aj, aj, aj, nu kommer de för nära. Det är inte bra. Det är hotfullt.” Så det kan vara väldigt mycket jag själv som ligger bakom det där, men vad kan man göra? /.../

För vi som gick i skolan på den tiden och som nu är nästan 70 år, vi har nog … väldigt många av oss har såna erfarenheter som jag har. Och som har dragit på sig, kanske, en viss attityd mot andra människor just när det gäller att … Vi sätter ut taggarna. Och vill inte komma folk för nära, för de är farliga. Man släpper dem inte inpå sig. Däremot att umgås ytligt i sociala sammanhang, det går bra. Men inte släppa människor inpå sig. Det kan inte vara bara jag.

Curts (70 år) erfarenheter kan förstås utifrån minoritetsstressmodellen som beskriver hur den omgivande kontexten och tidigare erfarenheter, i hans fall av hot och våld, skapar negativa förväntningar hos individen. Även för Walter (70 år) tycks ensamheten delvis handla om hans mående, vilket försvårar att skapa nya kontakter:

Ja, jag vill ta tag i det här med att jag måste få en djupare ingång på hur jag hanterar min homosexualitet, alltså, och på vilket sätt jag kan förlösa de brister eller de tankar jag har. Att jag inte kommer in i sammanhang i dag, att varför blir jag så ensam där jag ändå försöker bli en del av? Och jag menar inte då att jag ska bli en hej och hopp-kille, som alltid står där, utan bara att jag kommer in på ett naturligt sätt. Och att det kan leda till en relation, ja. För jag vill inte bli ensam. Särskilt om kroppen börjar kännas … som inte jag själv kan kontrollera, mer än det jag gör nu.

Rädslan att närma sig andra, vilket för Curt och Walter bottnar i tidigare erfarenheter av hot och våld och internaliserad homofobi, kan i kombination med krympande sociala sammanhang leda till stor ensamhet och isolering. Här synliggörs hur hbtq-identiteten och åldrandet påverkar och påverkas av varandra. Det kan bidra till specifika upplevelser av ofrivillig ensamhet och en potentiell försämring av möjligheterna att klara sig själv.

En del av deltagarna har egna barn från tidigare heterosexuella äktenskap, vilket inte är ovanligt i äldre hbtq-generationer. Att ha barn beskrivs i intervjuerna delvis som ett skydd mot en framtida ensamhet, delvis som en trygghet i vid bemärkelse. Christer (80 år) påpekar bland annat möjligheten att vid behov kunna få praktisk hjälp. En del av deltagarna som inte har egna barn berättar att de i stället har nära och betydelsefulla relationer till sina syskonbarn. Lena (65 år) säger exempelvis: ”Jag har inga biologiska barn, men jag har många syskonbarn som är vuxna som jag har ganska mycket kontakt med.”

I kontrast tycks avsaknaden särskilt av egna barn öka upplevelsen av utsatthet och ensamhet för Cecilia (65 år):

Jag är så jävla rädd för att bli gammal. Jag vill inte bli det. Det beror naturligtvis mycket på erfarenheter och sen också bristen på familj, att jag har inga barn /.../ där är det ensamt. Jävligt jobbigt är det att tänka på det.

Barn och syskonbarn beskrivs av flera som en trygghetsskapande faktor i både nutid och en potentiell framtid där ens fysiska eller psykiska hälsoläge är försämrat. Samtidigt lyfter flera av deltagarna att de inte vill ligga till last för sina barn eller syskonbarn:

Jag sa till mina syskonbarn, att ”om ni vill ha kontakt med mig så får ni ta den kontakten. Och ni är jättevälkomna. Men jag kommer inte att hänga er i hasorna, så, bara för att vi råkar vara släkt, för att min syster är er mamma …” eller någonting sånt. Så jag var ganska öppen om det direkt så. Men sen har ju de besökt oss ändå ibland. Gör de det blir jag ju jätteglad för det, men de ska ju inte känna att de måste på något sätt eller så. (Sture, 80 år)

Sture (80 år) beskriver att han visserligen uppskattar sina syskonbarn, men vill inte att de ska känna sig tvungna att umgås med honom. Liksom andra deltagare förlitar han sig snarare på vänner, partner, expartner eller andra självvalda familjemedlemmar före biologisk släkt:

Jag känner ju inte att om jag åker till [ort] att jag nödvändigtvis behöver besöka mitt syskonbarn eller så där. Jag kan ju lika gärna besöka bögvänner som jag har där, som är närmare mig i familj kan jag säga, än de här /.../ Jag tror inte att blod är tjockare än vatten. Jag tror att de familjer vi själva har skapat i hbtq-samhället, de är minst lika bra. De som man har vuxit tillsammans med också, det är de som betyder något egentligen. Man behöver inte förakta sin familj för det, men man ska också vara realistisk där och se var man har fått sin energi och var man har fått sin styrka. Det är inte nödvändigtvis från föräldrarna, utan det är kanske från väldigt bra vänner som man har haft.

Den självvalda familjens betydelse framhålls särskilt av dem som inte har egna barn. Cecilia (65 år) säger till exempel ”mina vänner är ju min familj. /.../ Trygghetszon kan jag kalla det mer. Familj har aldrig varit aktuellt för mig, jag har inte levt ett sånt liv.” För Leif (75 år) är en tidigare partner en stor trygghet kopplat till att bli äldre:

Jag känner att jag har människor, och då tänker jag framför allt på [ex-partners namn], som bryr sig väldigt mycket om mig. Jag vet att han kommer att göra det han kan göra, i varje fall. Och det är tillräckligt för att jag ska känna mig trygg och lugn i dag. Sen vet man aldrig vad som händer.

Flera deltagare lever i parrelationer, ofta sedan långt tillbaka. För en del beskrivs möjligheten att kunna ingå partnerskap och senare äktenskap ha varit viktigt och eftersträvat. Andra uppfattar att det i dag inom hbtq-communityt finns en problematisk parnorm. Exempelvis ger Walter (70år) uttryck för att det är svårt att ta sig in i redan etablerade sociala nätverk som utgår från par som umgås med varandra:

Jag märker ju naturligtvis att en del av de här vännerna på gaysidan liksom har bildat, de har gift sig med andra och så vidare och så vidare. Det händer ju faktiskt för andra också att när de bildar familj och får barn och så vidare att de kanske inte umgås längre med de här som är singel. Men jag är lite ledsen över det här faktiskt [gråter].

Att parnormer som förknippas med heterovärlden även kommit att genomsyra hbtq-communityt lyfts som problematiskt även av Cecilia (65 år):

Alla lever i långa relationer. Men alltså man har, gud vad jag låter fördomsfull! Men alltså man har tagit till sig heteronormen så pass att man inte en gång går ifrån en dålig relation för det finns inget alternativ. Här uppe. Sorry to say. Det är min upplevelse.

Här gör Cecilia också en koppling till sin upplevelse av den geografiska plats hon bor på, vilken hon beskriver i ganska stor utsträckning saknar mötesplatser och hbtq-sammanhang utanför egna sociala nätverk.

Överlag ger deltagarna uttryck för att organiserad social samvaro med andra är betydelsefullt för det upplevda hälsoläget. För en del har samvaron med andra hbtq-personer en överordnad betydelse: ”Det är det som definierar en på något sätt” (Jörgen, 75 år), medan andra menar att ”Det är oväsentligt egentligen. Det är ju personen man möter” (Lars, 70 år).

Flera av deltagarna, i synnerhet männen, är vid intervjutillfället aktiva inom föreningar och verksamheter som specifikt riktar sig till hbtq-personer. Sten (80 år) berättar exempelvis ”Jo, jag är medlem i Gayseniorerna. Och jag går rätt ofta med på deras teaterbesök och på utställningar och sånt där”, och beskriver att han har glädje av dessa träffar.

De organiserade verksamheterna för hbtq-personer som nämns i materialet, framför allt RFSL:s seniorverksamhet i olika lokalföreningar och FPES tillskrivs en stor betydelse som både social gemenskap och tryggt rum:

Det betyder väl, det är bara en sorts gemenskap förstås. Så är det. Och det är nyttigt att ha gemensamma vänner, och det här är en grupp, där man ändå kan vara sig själv. Man behöver inte hålla på och tänka på heteronormen, utan man kan berätta. Man kan … Åtminstone för männen i gruppen, så kan man delge sin livsberättelse, vilket är väldigt svårt att förstå. Om man inte är homosexuell man, så är det inte lätt att förstå helt en homosexuell mans livsberättelse. (Christer, 80 år)

Christer menar att det kan vara svårt att förstå en homosexuell mans livsberättelse för den som saknar dessa erfarenheter, vilket ger de trygga rummen en särskild betydelse. Han understryker också att all verksamhet som arrangeras av den lokalförening han är aktiv i är kostnadsfri. Ekonomiska förutsättningar utgör därför inte något hinder för den som vill delta.

Även deltagare som i dagsläget inte aktivt tar del av riktad verksamhet uppskattar ändå att sådan verksamhet finns. Exempelvis säger Birgitta (65 år):

Jag har tänkt att jag skulle göra det [kolla upp en lokal hbtq-verksamhet]. För det skulle säkert vara bra att umgås med gayvänner så i ens egen ålder också.

Ett par av deltagarna framhåller också symbolvärdet i att riktad verksamhet för äldre hbtq-personer finns: ”Alltså synliggörande är ju jätteviktigt, alltså att få finnas öppet och även kanske riktade träffställen och sånt liksom” (Margareta, 70 år). I synnerhet upplevs riktad verksamhet vara betydelsefull för personer som fortfarande lever i garderoben eller kommer ut sent i livet:

Det kan ju faktiskt finnas såna äldre personer som har kommit upp i 50–55-årsåldern eller något sånt här, som helt plötsligt inser att ”jag har levt ett helt fel liv, jag är ju faktiskt bög” eller ”jag är lesbian”. (Lars, 70 år)

Liksom Lars, menar en del att det dock kan vara svårare att nå dessa personer än personer som varit aktiva exempelvis i RFSL. För den som har levt ”i tysthet” hela sitt liv kan det vara svårt att kliva över tröskeln till riktade mötesplatser.

En del av deltagarna lyfter att de inte känner något behov av organiserad social verksamhet som riktar sig till hbtq-personer, eftersom de redan har tillgång till liknande sociala sammanhang. För andra upplevs åldersindelningen i en del föreningar som begränsande:

Det enda jag vet, det är att det finns såna här träffar ibland för om det kallas för silver eller … ja, för äldre. Men när man har en yngre partner, yngre fru, då passar det liksom inte riktigt in. Jag menar, jag skulle vilja ha ett sammanhang i så fall där jag kan … där hon och jag kan vara tillsammans. Så det här att det är så ålders … lite ålderssegregerat, det tycker jag är ett problem. /.../ Det är väl tillåtet för alla att gå på allting, men just det här att man har särskilda grupper. (Nora, 70 år)

Nora (70 år) avstår exempelvis från riktade aktiviteter och träffar inte är något för henne, eftersom hon inte kan gå dit tillsammans med sin yngre fru.

Det finns i dagsläget ett större utbud av organiserad hbtq-verksamhet, i synnerhet för äldre, i storstäder såsom Stockholm och Malmö. Det skapar en större valfrihet för hbtq-personer boende i städer att ta del av olika riktade sociala sammanhang. Samtidigt beskrivs landsbygder utgöra trygga och stimulerande sammanhang genom goda relationer till grannar etcetera. Lena (65 år) och Sture (75 år), som båda bor på mindre orter, berättar att de har kontakt med flera andra hbtq-personer i närheten av där de bor: ”Det är nästan ett litet hbtq-community”, säger Lena glatt.

Vid intervjutillfället uppgav ingen av deltagarna att de tar del av aktiviteter som arrangeras av Pensionärernas riksorganisation (PRO) eller Sveriges Pensionärsförbund (SPF). I beskrivningarna av dessa organisationer uttrycks på olika sätt en upplevelse av dem som främst hetero- och cisnormativa sammanhang.

Och [PRO] där är massa kvinnor som vill ha kontakt med män. Det är jag inte … Jag är inte så intresserad utav det. Det är mycket roligare om någon man vill vara intresserad utav mig. (Jörgen, 75 år)

Uppfattningen av organisationer som PRO och SPF som hetero- och cisnormativa, om än inte direkt homo- eller transfobiska, gör dem ointressanta för deltagarna att ta del av.

Nej, jag har inget behov av det [PRO och SPF]. Jag känner inte det. Den organisation då som jag känner att jag skulle vilja … som jag sa tidigare, det är Gayseniorerna. Att man kan vara med på deras aktiviteter lite mer. (Lars, 70 år)

Flera deltagare menar att det inte gör någon större skillnad om deras vänner är hbtq-personer eller heterosexuella cispersoner, men i relation till organiserad verksamhet tycks de flesta ändå föredra verksamheter där de själva är en del av normen. Sexualitet och könsidentitet tycks här vara betydelsefullt för att eventuellt upprätta nya relationer och bekantskaper som äldre.

Ett annat sätt som PRO och SPF beskrivs som hetero- och cisnormativa i intervjumaterialet är genom upplevelser av att hbtq-frågor inte är tydligt synliggjorda i verksamheterna:

Alltså jag tror att det är väldigt bra om RFSL har riktade saker. För jag tror inom PRO är det lätt att, alltså det är klart att man kan vara där och driva liksom, men det är lätt att man försvinner in i det allmänna. Men alltså det är inte fel att ge sig dit och liksom informera om [skratt] men jag tror att det är bra med RFSL för det är väl dit man vänder sig, om man vänder sig. Det tror jag. (Margareta, 70 år)

Margareta (70 år) lyfter att man inom PRO riskerar att försvinna i mängden, och Birgitta (65 år) och Anita (85 år) ställer sig frågande till pensionärsföreningarnas kunskap och engagemang kring hbtq-frågor. Birgitta säger:

PRO höll jag faktiskt på att skriva brev till. Jag tycker att de också borde liksom ta … Alla äldrefören… eller vad säger man, seniorföreningar, borde i alla fall mer prata om äldre homosexuella och relationer och var man kan söka hjälp om man tycker det är jobbigt, eller vad det nu än kan vara. Eller som jurister. Ja, men allt som … För alla är ju inte gifta heller och … Vi har ju inte alltid riktigt det med oss, kunskap.

Anita menar att PRO och SPF säkert är välkomnande mot hbtq-personer, men påpekar att de inte aktivt bjuder in eller driver hbtq-relaterade frågor. Sten (80 år) menar dock att hbtq-organisationer i första hand bör vara de som lobbar för hbtq-seniorers behov, men lägger till att andra pensionärsorganisationer borde stötta de frågor som rör till exempel hbtq-äldreboenden.

Detta tema handlar om relationer mellan öppenhet, stolthet och deltagarnas hälsoläge. I intervjuerna beskrivs öppenhet både som en källa till välmående och som något som deltagarna ständigt måste förhålla sig till. Möjligheterna att kunna leva öppet och känna stolthet för den man är har även betydelse för andra områden i livet, exempelvis sociala sammanhang och relationer. Det är även betydelsefullt i vårdsammanhang samt för hur deltagarna föreställer sig framtiden.

Temat innehåller följande underteman:

• Öppenhet är viktigt för hälsan
• Villkorad öppenhet
• Synliggörande och politisk kamp är hälsofrämjande

Öppenhet beskrivs i materialet övervägande som en viktig faktor för välmående, som Anita (85 år) uttrycker det ”uppriktig och öppen då mår man bra”. Även Ann (65 år) konstaterar i relation till när hon kom ut inför sig själv: ”Jag har aldrig mått så bra som jag gjorde då.”

Samtidigt som öppenhet främst uttrycks som eftersträvansvärd och förknippas med att vara ”sann”, ”uppriktig” och att inte ljuga eller förneka vem man är, ges också en bild av att hbtq-identiteten inte är något man alltid behöver framhäva. Sten (80 år) säger:

För jag resonerar som så, jag behöver inte skriva folk på näsan vad jag är för någonting, eller vad jag tycker. Utan det kan till stor del få vara min sak, tills jag väljer att tala om det.

Jörgen (75 år) menar att han ”aldrig förnekat det eller försökt hålla det hemligt”. Samtidigt har att vara homosexuell heller aldrig varit något han behövt säga rätt ut, ”det kommer ju alltid fram på något sätt”. Liknande berättar Walter (70 år):

Jag har aldrig varit den person som har sagt uttryckligen att ”ni ska veta att jag är gay”, det har jag aldrig känt att jag har behövt göra. Eller rättare sagt känna att … Det finns ingen anledning att jag ska manifestera det på något sätt. Men självklart, när folk har frågat mig och så där så har jag sagt det.

”Att komma ut från garderoben” syftar på garderoben som en metafor för att hålla en normbrytande identitet eller sexualitet dold för omvärlden. I relation till hbtq-liv har garderoben ofta beskrivits som ett förtryck genom osynliggörande och att komma ut kan därför, som illustreras i intervjun med Walter, vara en frihet:

Då kände jag att nu finns det en frihet här för mig. Bokstavligen, att nu är jag fri. Nu kan jag göra det som jag har längtat efter. Nu kan jag faktiskt vara den som jag tror jag är. Vad det då gäller att jag faktiskt ville ha min homosexualitet öppen. Så jag öppnade upp. /.../ Det kändes oerhört befriande, får jag säga. Öppenhet beror på sammanhang.

I delar av materialet ges exempel på att var öppenhet är möjligt beror på sammanhanget. Exempelvis berättar Cecilia (65 år):

Jag kom ut 1979, då var jag 22 år. Och sen dess så har jag alltid levt helt öppet och jag har jobbat, alltså jag har haft tur om man tänker den generationen som jag är i, för jag har jobbat, jag är frisör från början och sen har jag jobbat på restaurang, och det är ju två yrkesgrupper där homosexuella är nästintill i majoritet va.

Som kontrast berättar Anita (85 år), som kom ut efter pensionen, att det hade varit omöjligt att vara öppet trans på hennes jobb. Öppenhet kan således skifta beroende på kontexten. Detta är synligt i intervjumaterialet där några av deltagarna menar att de varit selektiva med var de fullt ut tar plats som hbtq-personer. Christer (80 år) beskriver det som en sorts dubbelliv:

Man har två liv, kan man säga. Man har ett homosexuellt liv och en kultur i den världen, och sen så har man en annan kultur i den heteronormativa världen, som man ändå måste anpassa sig till och leva i förstås. Så vi har två kulturer. Det är jätteviktigt. Jag tror inte att heterosexuella människor kan förstå detta på djupet. Det tror jag är omöjligt, vad de än säger, så kan de nog inte det, utan det här är på något vis för oss i alla fall, som är äldre, alltså seniorer, som har fått leva i två kulturer.

Möjligheterna till öppenhet kan utifrån de ovanstående citaten bero på kontext. Vissa sammanhang som deltagarna oftast inte valt själva (till exempel arbetsplats och kollegor) har för en del inneburit att behöva dölja sin hbtq-identitet, medan andra (främst hbtq-sammanhang och arbetsplatser med många hbtq-personer) gett möjligheter att vara öppen.

Att komma ut för sin omgivning har varit relativt oproblematiskt för en del av deltagarna och lett till att de mått bättre. Ann (65 år) berättar exempelvis att hon har ett mycket bra stöd från sin fru som bland annat köpte en kjol och klänning till henne när hon kom ut. Bland de intervjuade finns dock även andra erfarenheter.

I intervjun med Birgitta (65 år) ges ett exempel på hur öppenhet kan villkoras av omgivningens attityder mot hbtq:

Jag blev väl påkommen kanske när jag var tonåring, att jag hade en kort relation med en tjej. För mina föräldrar var det katastrof. Det var fult och det var sjukt och … Ja, för då var det ju också en sjukdom. Det var väl i slutet på 70-talet som det togs bort som en sjukdom. Så att de visste ju inte bättre. Men jag visste bara att då måste jag dölja det bättre för att kunna leva som gay. /.../ Egentligen fick aldrig mina föräldrar veta riktigt att jag kom ut för att de dog ganska tidigt. Men jag kom ut, kan man väl säga, kanske när man var kring 30. Eller kom ut, men pö om pö. Och sen har jag levt öppet gay.

Birgitta valde, på grund av föräldrarnas starka reaktion, att dölja att hon levde som gay.

Ett annat exempel är Anita (85 år) som berättar att det blev möjligt att komma ut för andra som trans först efter att hennes fru hade gått bort. Innan dess var detta överenskommet att hållas hemligt för andra. Även Ann (65 år) berättar att hon har avvaktat att komma ut och påbörja könsbekräftande vård tills dess att hennes barn blivit vuxna. I båda dessa fall beskrivs det dock som ett eget val att vänta med att komma ut och leva öppet snarare än något de tvingats till. Det kan dock också förstås som att deltagarna har upplevt sin transidentitet som ett potentiellt problem för andra och därmed självmant tagit på sig ett ansvar för sina anhörigas välmående.

En mer problematisk situation beskrivs av Walter (70 år) som berättar att han när han kom ut inför sin fru så togs detta inte emot särskilt väl. Detta föranledde till slut en flytt för att försöka rädda äktenskapet och få en gemensam omstart:

Där öppnade jag upp precis som en vanlig kille, om man nu säger så. Aktiv som attan med min nya tjänst och var väldigt aktiv med detta. Och det blev familjebildningen som blev starkast. Och trots att jag kände att jag hade någonting i mig som malde hela tiden, att jag inte vågade titta extra på killar eller jag vågade inte ta på någon eller jag vågade inte över huvud taget släppa fram någonting om detta. För då skulle jag hamna i en situation som jag inte kunde hantera, kände jag. Så att jag gick helt in i [garderoben].

Walters (70 år) erfarenheter exemplifierar komma ut-händelsen som en process, snarare än ett enstaka tillfälle där en person ”kommer ut”. Det visar också att komma ut-processen inte alltid följer en linjär progression utan kan vara mer komplex.

I intervjun med Nora (70 år) ges ett annat perspektiv på vad som är att ta hänsyn till närstående. Nora menar att komma ut var ett sätt att ta ansvar också för sina barns välmående:

Jag har varit väldigt glad att jag vågade komma ut, att jag är nöjd med det. Jag var orolig för hur mina barn skulle ta det här med skilsmässa och allt det här. Men sen tänkte jag också att det hade varit väldigt, väldigt mycket värre om jag hade sagt när jag … säg vid min dödsbädd att ”jag stannade kvar i äktenskapet med er pappa för er skull. Jag levde inte vad jag … mitt liv, utan jag …” Så fruktansvärt för barnen att behöva ta ett sånt ansvar. Det är väldigt mycket bättre för barn att se … ha sina föräldrar som förebilder, att de gör som de verkligen vill.

För Nora hade det varit betydligt värre om barnen senare insett att hon försakat delar av sig själv för ”deras skull”.

Även i intervjun med Pernilla (65 år) görs öppenhet till en omständighet som är viktig även för hennes familjs välmående. Under tiden Pernilla ”inte kunde vara sig själv”, som kvinna, påverkades hennes psykiska hälsa kraftigt negativt med ett alkoholberoende som en konsekvens. Hon menar att relationen till barnen och hennes fru har blivit bättre efter det att hon började leva öppet som kvinna eftersom det har lett till att hennes mående har förbättrats och alkoholproblemen minskat:

Min fru är fortfarande kvar /.../ Och mina barn älskar mig fortfarande och då har de förstått vad det var som gjorde att jag mådde dåligt. Och mina barnbarn har jag också kvar. Och de mesta av alla mina vänner och släktingar har också då stannat kvar i bekantskapskretsen. Så på det viset så tycker jag att det har gått bra.

Den oro och rädsla Pernilla kände innan hon började leva öppet som kvinna visade sig på så sätt vara delvis obefogad – i alla fall i relation till barn, barnbarn, fru och flertalet vänner.

För flera av deltagarna relateras öppenhet och synliggörande till politisk kamp. För Anita (85 år) betyder att engagera sig för hbtq-rättigheter också att främja en god hälsa:

Jag har ju hittat en ny sak som jag brinner för. Jag har lagt mycket av forskningen på hyllan så att säga eller ja, jag är fortfarande, jag läser fortfarande, men jag skriver inte, publicerar mig inte och är inte aktiv på området. Men däremot det här att jag är aktivist, det håller mig frisk. Jag har något intressant och något viktigt som jag håller på med och det mår jag väldigt bra av.

Att brinna för något, och att vara aktivist, är för Anita (85 år) en friskfaktor. I intervjuerna nämns i synnerhet Pridefestivaler som ett viktigt forum för hbtq-kamp, och som något flera av deltagarna deltar i årligen. Pride beskrivs också som ett betydelsefullt forum för deltagarnas självbild:

Jag är så stolt över att jag kan göra det, och kan göra det tillsammans med andra då. /.../ Och känna den … mottagandet man får runt omkring också. För då kan jag gråta av glädje faktiskt, nästan. Och det här är … Jag tror att det faller tillbaka på att jag tänker då på det här att jag själv har inte kunnat komma ut, som det heter. Jag har inte själv kunnat, vågat, inte varit modig nog. Alltid känt mig ”nej, du är en jävel som håller på med det där”. Det finns i min uppväxt, hela den religiösa bakgrunden. Aldrig var det någonting som togs upp, naturligtvis, men att man hade vetskap om att det inte var riktigt att vara homosexuell. (Walter, 70 år)

Walter (70 år) ger uttryck för betydelsen av Pride för honom själv, men också vikten av att visa solidaritet med andra som inte kan delta. Även Sture (75 år) säger:

Man måste göra statements, tycker jag, åt det hållet, även om jag inte känner behovet för egen del, att jag sätter upp en Prideflagga på [föreningskansliet] förstås. Och jag går med förstås i Pridetåget också. Då har jag med mig också en [kansli]-flagga och en Prideflagga, så att det kan höra ihop så. Så att jag vill gärna stötta där jag tycker det behövs.

I dessa exempel beskrivs öppenhet och synliggörande som betydelsefullt inte bara för en själv utan också som en betydelsefull solidaritetshandling. Det visar också på en medvetenhet om att hbtq-personers livsvillkor och handlingsutrymme varierar både nationellt och globalt och inte kan tas för givet.

Det här temat handlar om deltagarnas upplevelser av kontakter med olika vård- och omsorgsinsatser. Temat visar att deltagarnas erfarenheter av vården överlag är goda, samtidigt som det återkommande finns exempel på beredskap inför motsatsen. Deltagarnas tankar och önskemål om framtidens boende och omsorgsbehov varierar mellan att inte känna någon oro alls, till att känna oro för att hbtq-identiteten potentiellt kan bli problematisk.

Deltagarna ger uttryck för att de önskar att vård- och omsorgsgivares hbtq-kompetens höjs för att framtida eventuella omsorgsbehov ska kunna omgärdas av trygghet och respekt. För en del av deltagarna associeras profilerade hbtq-boenden med att en sådan framtid skulle garanteras och att den sociala tillvaron på boendet skulle vara god utifrån föreställda gemensamma referensramar. Andra resonerar kring att hbtq som en gemensam nämnare inte per automatik skulle skapa gemenskap på boendet.

Temat innehåller följande underteman:

• Ett upplevt gott bemötande i kontakt med vården
• Beredskap och förebyggande strategier
• Ett dåligt bemötande kan leda till undvikande av att söka vård
• Tankar om framtidens omsorgsbehov
• Delade meningar om hbtq-boenden

Överlag är deltagarnas erfarenheter av vården goda: ”Jag tycker att jag har blivit bemött med respekt och blivit bra bemött” (Lena, 65 år), ”Ja, utmärkt” (Sten, 80 år) och ”Ingenting negativt, tycker jag, utan jag har fått den vård som jag har kunnat begära. Så inget moraliserande, så att säga, det har jag aldrig upplevt” (Sture, 75 år). Vidare menar Leif (75 år) att hans identitet som bög aldrig har varit något som stått i vägen för ett gott bemötande:

Jag känner att jag aldrig har upplevt att det har varit något obehag eller någon tendens till diskriminering eller någonting sånt där. Nej, jag har blivit väl bemött i alla sammanhang.

Detsamma menar Margareta (70 år) som säger:

Jag har aldrig haft några problem med att säga att jag lever, att jag är en sån så att säga, men det har aldrig varit något problem för mig som liksom har gjort att jag har fått fokusera på det i vården.

Curt (70 år) resonerar kring risken för dåligt bemötande som en tidsbunden och delvis platsbunden erfarenhet som i dag har tappat bäring:

Den tiden är nog över nu, när vårdpersonal fäller fördomsfulla kommentarer om en eventuell lesbisk eller homosexuell patient som skulle inkomma, det tror jag inte ens händer ute på landsbygden.

Ett par av deltagarna är vid intervjutillfället listade vid hbtq-certifierade vårdcentraler eller går vid behov till kliniker med hbtq-personer som en uttalad målgrupp, till exempel Venhälsan eller övriga vårdinrättningar med erfarenhet av hbtq-relaterad vård. Detta är också en omständighet som flera deltagare menar har betydelse för det goda bemötandet. Bland annat säger Pernilla (65 år):

På vårdcentralen är det lite si och så, men nu går jag varje år då på en uppdatering, undersökning, i [stad] varje år. Ja. Och där är det bra. Det är de som har hand om hormonbehandlingen så att de vet vad de gör.

I vissa fall ifrågasätts dock hbtq-certifiering som koncept:

Jag har sett en del mottagningar man har varit på att de har haft lappar att de är certifierade, men jag vet inte om det gör någon skillnad egentligen. (Jörgen, 75 år)

Cecilia (65 år) är betydligt mer kritisk till hbtq-certifiering:

Det har ingen betydelse för det tar inte bort några fördomar. /.../ Jag tycker det är viktigt för de heterosexuella, men för oss är det inte viktigt. För det borde vara på det sättet redan nu att man inte tar för givet att man är, att inte alla är stöpta i samma mall. Det borde vara en självklarhet under utbildningarna, hos lärarna. /.../ nej det tycker jag inte gör nån skillnad. Jag tycker det är lite pinkwashing.

För Cecilia finns det en stor risk att hbtq-certifieringar används för att man ska framstå som öppen och normmedveten, utan att verksamheten i grunden förändras. Hon menar att det inte räcker med korta insatser, snarare bör normmedvetenhet och hbtq-kompetens införlivas i professionsutbildningar.

Inställningarna till hbtq-certifieringar och andra riktade vårdinrättningar varierar i materialet. Å ena sidan upplevs certifieringen vara en anledning till att bemötandet i vården generellt upplevs ha blivit bättre. Å andra sidan finns, som Cecilia uttrycker, en upplevelse av att sådana certifieringar lätt blir tomma ord.

Samtidigt som en majoritet av deltagarna har goda erfarenheter av kontakt med vården, tycks det ändå finnas en förväntan om ett potentiellt dåligt bemötande i relation till att vara hbtq och vårdsökande. I ett par av intervjuerna ger deltagarna uttryck för en beredskap för att bemöta fördomar hos vårdpersonal eller hantera okunnighet eller till och med homo- eller transfobi i vårdmöten. Cecilia (65 år) beskriver till exempel att hon förväntar sig ett heteronormativt bemötande i mötet med vården och har därför tagit till en förebyggande strategi:

Jag är så jävla trött på att tala om att jag är flata så att ja … nej alltså jag är på allvar trött på det. Så jag brukar alltid ha något regnbågsfärgat på mig. Förstår du?

Jörgen (75 år) påtalar att hans öppenhet minskar risken för att bli felaktigt bemött, men det tycks inte ta bort behovet av att vara beredd på motsatsen:

Eftersom det inte är något problem för mig så spelar det ingen roll. Är det någon som är dum så kommer han få på käften. Förstår du? Jag kommer reagera direkt.

Även Nora (70 år) uttrycker en beredskap att göra motstånd vid behov:

Nej, jag gjorde inte det [kände oro inför vård]. Och det beror kanske på att jag också är … Nu är jag ganska tuff [skratt] och jag säger ifrån och jag kan prata för mig, så att … Skulle det uppstå någonting, då skulle jag inte bli orolig, då skulle jag bli arg i stället och säga ifrån.

Trots deltagarnas övervägande goda erfarenheter är oron för ett negativt bemötande närvarande i deras medvetande. På så vis upplevs inte vårdkontakterna som neutrala och endast fokuserade på det aktuella vårdbehovet. Deltagarna behöver ständigt förhålla sig till att vara både vårdsökande och hbtq.

En annan typ av beredskap som är synlig i materialet handlar om att behöva utbilda potentiellt okunniga vårdgivare. Anita (85 år) berättar:

Skulle vårdpersonalen göra, säga fel eller så, så utbildar jag dem. /.../ Om det blir något, då skriver jag ett brev att om ni ska ha kvar er dekal [hbtq-certifiering] /.../ så får ni faktiskt hålla er till det. Alltså jag ska inte behöva bli uppropad som [tidigare namn] i väntrummet när jag är där som Anita och har talat om i kassan att jag heter Anita och att det står överst i min fil och sånt där va.

Här blir Anita (85 år) den som får axla ansvaret för att påminna vårdpersonal om att i praktiken ge det hbtq-inkluderande bemötande en hbtq-certifiering signalerar. Även i möten med vårdpersonal som själva visar sig vara hbtq-personer kan ibland vårdsituationen omvandlas till att Anita måste axla en annan roll än vårdsökande:

Egendomligt alltså, när de ser att jag är trans och så, så kan den som man har att göra med, distriktssköterska eller vad det nu kan vara, börja prata om sig själv och plötsligt så får man hela deras privatliv och att de är lesbiska och de vet minsann hur det är och sånt där och så alltså det blir ett enda feelgood-möte i stället. För sånt händer, ja. De vågar öppna sig på något sätt.

Anita (85 år) menar att hon varken är lättkränkt eller tycker att det är särskilt jobbigt att utbilda andra, men hon upplever ändå att det är problematiskt att ansvaret för att utbilda vårdpersonal hamnar på vårdtagaren.

Flera deltagare uppger att de sällan söker eller behöver vård, vilket kan bero på att deras allmänna hälsoläge är relativt gott och att behovet därför inte funnits: ”jag har varit mest frisk hela tiden” (Curt, 70 år). Det kan också handla om ”man ska inte klaga”-mentaliteten som flera av deltagarna ger uttryck för (se första temat).

I ett fåtal fall uttrycks den begränsade kontakten med vården bero på en rädsla för ett dåligt bemötande:

Nej jag går inte på de där undersökningarna. Och vet du det här med gynekologer och cellprover, det bottnar sig naturligtvis i att när man var 18 år, alla hade pojkvänner och alla åt p-piller och då var man tvungen att skaffa det. Och så går man till den här manliga gynekologen med de längsta fingrarna ever och man var ju oskuld. Alltså förstår du? (Cecilia, 65 år)

Även om Cecilias (65 år) rädsla för vården främst tycks bottna i tidigare erfarenheter, skapar minnet från dessa fortfarande ett obehag som leder till ett undvikande av vården som på sikt kan få allvarliga hälsokonsekvenser.

Anita (85 år) beskriver att ålder och kunskap hos den vårdsökande kan vara avgörande för att få adekvat hjälp inom transvården:

Om man har gått och funderat på det här i 30, 40 år, så har man ju liksom rätt så att säga väl övervägda svar i diskussioner med psykologer och sånt där va? På det sättet så har man nog lättare som äldre som ja, det måste ju inte vara åldringar så som jag, men som folk som är 40, 50 år eller så är det mycket lättare att ja, avgörandet om de ska få diagnos, eller det verkar vara mycket enklare.

Anita, som till stor del har positiva erfarenheter av transvården, kopplar detta till att hon, som äldre, hade lättare att föra sin talan.

I delvis kontrast berättar Pernilla (65 år) om erfarenheter av att vårdpersonal inom transvården tidigare bemött henne illa och transfobiskt:

Ja, [överläkaren] tryckte ner mig. Det var ingen hjälp utan det var bara att trycka ner och trycka ner och trycka ner. Medan då attityden i [stad] var en helt annan, för där sa de ”ja, men vi vill hjälpa dig. Vi kommer att fråga en massa saker men det är för att få reda på om du behöver extra hjälp för att komma ut”. Men … ja, så det var ett helt annat bemötande där.

Pernillas erfarenheter visar på hur erfarenheterna av samma typ av vård kan vara helt olika. I Pernillas fall ledde det dåliga bemötandet vid första teamet till att hon under ett antal år undvek transvården, vilket försenat hennes möjligheter att leva fullt ut som Pernilla. I intervjun blir det tydligt att processen till att i dag kunna leva öppet har varit lång och kantad av en stark emotionell påfrestning: ”… ja, jag har mått dåligt. Eftersom jag inte har kunnat vara mig själv då” (Pernilla, 65 år).

Samtliga deltagare bor vid tiden för intervjun i egen lägenhet eller hus, varav en bor i egen lägenhet i ett seniorboende. Ett par av deltagarna berättar att de under senare år bytt bostad. För en del handlar det om att anpassa hyran till en minskad inkomst som pensionärer och för en del om att vilja ha ansvar för mindre hushållsytor. Två deltagare delar i nuläget boende med vänner eller bekanta, vilket beskrivs utgöra en trygghet på flera sätt, exempelvis i relation till ett eventuellt kommande omsorgsbehov.

En deltagare, Nora (70 år), har tidigare haft hemtjänst men klarar sig i nuläget själv precis som övriga deltagare. Hon beskriver sina erfarenheter av hemtjänsten som främst positiva:

Vi hade otroligt många hemtjänstpersoner här under vintern och våren, och i början … Det var några som sa efteråt att de inte … de blev lite ställda. Men sen har de ändå bara försökt [skratt] omfamna det hela och varit mycket vänliga och positiva.

Samtidigt är det andra deltagare som pratar om hemtjänst som ett orosmoment, och att det framför allt kan vara det för hbtq-personer som inte lever helt öppet:

Det finns ju de som är så, som säger, särskilt de som är inte är öppna, va? De som fortfarande är i garderoben, att de kommer att gå så långt in i garderoben när de får med hemtjänsten att göra. Ingen ska kunna få veta att de är hbtq, det får inte, att de är trans och de ska utplåna varje spår av det hemma hos sig så att inte hemtjänsten ser någonting. (Anita, 85 år)

För andra innebär tanken på hemtjänst ingen större oro. Lars (70 år) säger: ”Nej, det är inga konstigheter för mig om jag skulle få hemtjänst”, och Sture (75 år) säger: ”Om [min man] och jag behöver vård här, på något sätt hemtjänst, så ska vi absolut ha det. Det ser jag inget hinder.”

Pernilla (65 år) funderar över hur ett eventuellt omsorgsbehov skulle påverka möjligheten att bli respekterad som kvinna:

Vad händer när jag blir så skröplig så jag inte kan sköta mig själv? Blir jag respekterad som kvinna eller hur ser de? Jag känner … jag måste på något sätt bli respekterad som kvinna därför att jag ser ut som en kvinna där nere. Men det är ändå lite annorlunda. Det är inte äkta, om man säger. Så att ja, jag vet inte hur människorna skulle … hur personalen hanterar det. Och det gör mig lite … vad ska jag säga? Jag funderar på det. Jag kan inte säga att jag är nervös och oroad i dag, men det ligger där i bakgrunden. Funderingar på hur det kan bli.

Som nämnt lever de flesta av deltagarna vid intervjutillfället hemma utan behov av hemtjänst eller liknande omsorg. När deltagarna får frågor om tankar och förväntningar på framtida boendeform och omsorgsbehov är detta för flera deltagare en avlägsen fråga som de inte reflekterat så mycket över. Detta kan delvis bero på att flera deltagare är ”yngre äldre” och i nuläget friska. När deltagarna reflekterar vidare framkommer hos många en önskan om att bo hemma så länge som möjligt. För en majoritet av deltagarna är detta inte primärt relaterat till en oro för att bli dåligt bemött som hbtq-person. I en del av intervjuerna berörs dock en sådan oro, vilket också innefattar vård- och omsorgsbehov i det egna hemmet.

Christer (80 år), en av de äldsta deltagarna, säger:

Hur ska vi ha det framledes, när vi behöver ha samhällets hjälp? Och då är det ett par saker. Så länge man kan bo hemma så är det faktiskt bra att man gör det. Men då måste också hemvårdspersonalen, de som kommer till en och hjälper en med livet, alltså med det vanliga vardagliga. De måste ha åtminstone en grundutbildning i hbtqi. Det tycker jag att man ska ha rätt att begära, för annars så blir det väldigt fel, alltså en del.

Curt (70 år) beskriver också en oro för att hamna på äldreboende:

Det är ju min generation, och jag har ingen lust att sitta där med den generation som jag växte upp i. /.../ det är samma sorts människor som jag växte upp med på 60- och 70-talet, och som hade … genom sitt skitprat om homosexuella och sina vedervärdiga könsrollsvärderingar gjorde livet svårt för alla som var annorlunda. /.../ jag har ingen lust att sitta på ålderdomshem tillsammans med dem.

Några deltagare lyfter fram biståndshandläggare som centrala aktörer för att säkerställa att man får insatser som är relevanta eller ett boende där det finns hbtq-kompetens. Här upplevs dock potentiella brister: ”I dag är det inga biståndshandläggare som frågar någonting över huvud taget om sexuell läggning, utan man blir bara placerad” (Christer, 80 år). Christer fortsätter: ”Det är biståndsbedömaren som måste kunna ställa frågan, så att man åtminstone skulle kunna tala om att man skulle vilja bo där på det trygghetsboendet.” Utifrån deltagarnas perspektiv är det därför av stor vikt att biståndshandläggarna själva har hbtq-kompetens och inte tar för givet att alla äldre lever heterosexuellt eller är cis-personer.

Även Anita (85 år) identifierar biståndshandläggarna som centrala:

Alltså om biståndshandläggaren inte får veta, om man mörkar halva sin tillvaro för biståndshandläggare, då kan ju resultatet inte bli särskilt bra. Men problemet är att den som har varit i garderoben i 30 år eller hela sitt liv, ska den då plötsligt komma ut så kommer den samtidigt naturligtvis också ut för sina familjer, nära släktingar och sånt där också. Det är ett jättestort steg. Och det där är det många som mår dåligt av. Detta mår många dåligt av i åratal. Det finns folk som talar om att ta livet av sig.

Här återkommer öppenhet som en betydelsefull faktor som också kan ha påverkan på hur framtiden kan komma att te sig. Utöver denna individuella faktor lyfter ett par av deltagarna också behovet av att utbilda vårdpersonal och andra som de identifierar som nyckelpersoner, till exempel biståndshandläggare, om hbtq. Biståndshandläggare är viktiga utifrån att de bedömer behovet, medan enhetschefer, som är ansvariga för hur vård och omsorgsinsatser utförs i praktiken, också är viktiga nyckelpersoner i sammanhanget.

I dagsläget finns ett profilerat hbtq-äldreboende, Regnbågen, som drivs som en bostadsrättsförening och finns i Stockholm. Flera deltagare påpekar dock att Regnbågen dels har en lång kölista med en förväntad väntetid på uppemot 20–25 år, dels att det kräver en stor kontantinsats. Även om ett par av deltagarna skulle vilja bo på ett sådant profilerat hbtq-boende menar de att det av dessa anledningar förmodligen inte skulle vara möjligt. Några av deltagarna efterfrågar därför fler sådana boenden:

Jag tror att det skulle behövas mer av det. För om man är i min generation, det är nog väldigt många som jag kan tänka mig har svårt att komma och känna att man kan vara riktigt öppen med vem man är och så där, och då kan det vara en trygghet, kanske, i att man har en del hbtq-vänner nära inpå sig. Eller att man åtminstone vet att personalen är väl uppdaterad om det hela och anstränger sig att förstå saker och ting som kanske inte fungerar på riktigt samma sätt som för vem som helst. (Leif, 75 år)

För Leif skulle det exempelvis kännas som en trygghet att ha hbtq-vänner nära inpå sig. Bland de deltagare som är positiva till ett sådant boende beskrivs upplevelsen av att kunna utgöra norm som en anledning:

Alltså, det är ju inget fel att bo med andra också, det är inte så, men det har man ju gjort hela sitt liv [skratt], så … Så då skulle det vara roligt att göra något annat. Och så slippa de där frågorna. För jag ser ju många nu när vi flyttade till det här seniorboendet, så alla stirrade ju på oss. Och tänkte ”vad fan, är de systrar eller … eller väninnor som ska bo ihop?” Det är ju de här mellan 85 och 95 som frågar sånt. Någon gissade väl … förstod på en gång. Och ibland så ids man ju inte svara riktigt heller. Man orkar inte förklara varje gång. (Birgitta, 65 år)

Bland några av de som är starkt positiva till hbtq-boenden återkommer även tankar om att hbtq-personer är en del av en egen kultur. Cecilia (65 år) säger till exempel ”vi har ju också ett annat språk, en annan kultur”, och framhäver betydelsen av att ha gemensamma referensramar:

Jag [skulle] vilja ha ett, fy fan vad coolt, fattar du att ha ett ställe, man har sin lilla etta och så äter man med gamla bögar. Förstår du vilka minnen vi skulle kunna prata om? Vem ska jag kunna prata med det om på ett äldreboende? Vem kommer att förstå vad en bastuklubb var? Ingen.

På liknande sätt säger Birgitta (65 år): ”Så det hade ju varit kul, för gaymänniskor har ofta roligt. Alltså de är partymänniskor. I alla fall tycker jag det, de man har känt och känner.”

För andra innebär tanken på ett hbtq-boende snarare känslan av att bli ihopklumpad. Margareta (70 år) säger: ”Jag har jättesvårt för att bli ihopbuntad nu på ålderns höst liksom”. Vidare resonerar hon kring att det inte är säkert att det att vara hbtq-person per automatik skulle skapa gemenskap: ”Bara för att alla är hbtq-personer så kan det ju ändå vara flängda personer som man blir satt ihop med [skratt] om du förstår?” Eftersom människor är mångfacetterade, och inte bara består av hbtq-erfarenheter, finns det för Margareta inget som talar för att riktade boenden skulle vara bästa lösningen. I alla fall inte för henne.

Det här temat handlar om deltagarnas resonemang om, och erfarenheter av, den socialpolitiska situationen då, nu och i framtiden. Deltagarna återkommer i sina berättelser om sitt nuvarande liv, hälsa och livsvillkor till tiden de växte upp och hur vissa av dessa erfarenheter påverkar dem och deras hälsa än. Temat berör också deltagarnas oro för framtida queera generationer och vad eventuella försämringar i samhällsattityder och rättigheter kan innebära. Här uttrycks en solidaritet med framför allt yngre queera generationer.

Temat innehåller följande underteman:

• Samhällsförändringar och internaliserad homofobi
• Att sakna ord för känslor och erfarenheter som ung
• Erfarenheter av våld och att dra sig undan
• Rädsla för inskränkta rättigheter
• Kvarstående hot, utmaningar och solidaritet

Flera deltagare menar att den socialpolitiska situationen förändrats väldigt mycket till det bättre och att det skett framgångar på flera sätt, som Leif (75 år) säger: ”Det är en dramatisk skillnad på samhällsutvecklingen, visst är det det.” Lena (65 år) är inne på något liknande: ”Det finns ju en helt annan öppenhet i dag och en helt annan tid för de som är unga i dag.” Sten (80 år) påpekar att förändringarna är så stora att unga i dag inte ens kan ”föreställa sig vilken enorm förändring det är från 1940-talet då jag föddes, till nu. Det är alltså fullständigt revolutionerande”.

Nora (65 år) beskriver hur denna samhällsförvandling märkts hos henne själv:

Det har ju förändrats väldigt mycket. Och jag märker det bara på mig själv, för att jag har haft … Jag växte upp på 60-talet, och det här med homosexualitet, det fanns inte i min familj eller i min omgivning. Första gången som jag reagerade på en annan kvinna så kände jag bara jättekonstigt och jag var otroligt … jag tyckte det var jättesvårt och jag blev väldigt osäker.

I likhet med vad Nora uttrycker är det flera deltagare som har brottats med sina känslor av samkönad attraktion. I berättelserna återkommer känslor av skuld och skam, äckel, osäkerhet, avstängda känslor och rädsla. Walter (70 år) säger:

Och den här skam- och skuldkänslan har funnits med mig hela tiden /.../ det gick så långt att jag också drack en del, för att dämpa känslor och allt det här. Och där kom ännu starkare de här suicid … Och till slut så var det så att jag tog tabletter på vägen hem en natt. Och hamnade i ett dike, där en människa hittade mig. Och jag hamnade på psyk.

Walter beskriver vidare hur han:

tog bort alla de där [homosexuella] känslorna. Att jag har inget intresse för att umgås med killar på det sättet eller män på det sättet. Jag bara stängde av. Det var bara farligt för mig.

I Walters berättelse blir det tydligt att hans psykiska hälsa påverkats starkt av internaliserad homofobi. Även andra deltagare beskriver hur de påverkats, om än inte i samma utsträckning.

Något som flera deltagare återkommer till är att de, när de var unga, saknade ord för att beskriva sina känslor och erfarenheter av homosexuell identitet, attraktion, kåthet eller kärlek. Som Christer (80 år) säger: ”Vi hade inga ord för någonting vad gäller sexuell läggning.”

Även Cecilia (65 år) beskriver erfarenheter av detta:

Vi hade ingen tonårsupplevelse. Man förstod inte vad de andra kände, för jag känner inte så. Och det fanns inte en gång ett ord! Man hade inte en gång ett ord för det …

Cecilia nämner dels avsaknaden av ord för att beskriva sina känslor, dels att det var svårt att förstå jämnårigas tonårsupplevelser för att känslorna var annorlunda. Sture (75 år) har delvis en annan erfarenhet:

… 40-talister på något sätt som kunde surfa på den här vågen då när det blev en större öppenhet runt homosexualitet och sånt där. Så att vi behöver inte vara bittra heller att vi har missat vår ungdom, utan att man levde sin ungdom också, som homosexuell. Och var aktiv och sånt. Så att det är ingenting man … Man har liksom inte missat något. Jag menar, då har vi levt livet som de flesta andra människor gör. Man är ung, man förälskar sig, man gifter sig och så. Man utbildar sig och så. Så att jag tycker egentligen att jag har följt en bana som vem som helst kan ha gjort. Och man har varit nyfiken och tagit för sig.

Sture upplever inte att han har missat sin ungdom med allt vad det innebär och menar snarare att han har ”levt livet som de flesta”. Detta är dock inte den dominerande bilden i materialet, utan i de flesta berättelser framkommer på olika sätt svårigheter att leva ut sin homosexualitet tidigare i livet. En sådan aspekt var möjligheten, eller svårigheten, att hitta andra homosexuella, att hitta sexpartners och inleda romantiska relationer:

Denna studie syftar till att bidra till en fördjupad förståelse för och kunskap om hälsa och livsvillkor för hbtq-personer över 65 år i Sverige. Studien baseras på en analys av 16 intervjuer med deltagare mellan 65 och 83 år.

Studiens resultat visar att många intervjudeltagare uppger en god hälsa, liksom att denna ökat med åren. Samtidigt framkommer att är hälsan är tätt sammankopplad med livsvillkor och levnadsförhållanden som öppenhet och synlighet, tillgång till sociala sammanhang, socialpolitiska förutsättningar samt hbtq-kompetent vård och omsorg. I vissa avseenden är deltagarnas erfarenheter generations- eller åldersspecifika (och inte specifika för hbtq-personer), exempelvis oro för att bli beroende av omsorg, oro för ensamhet och vikten av social samvaro.

Resultaten visar också hur hetero- och cisnormativitet samverkar med ålder och skapar specifika erfarenheter och livsvillkor bland deltagarna, vilket kan påverka hälsan i såväl negativ som positiv riktning. Det innebär att omsorgsberoende, ensamhet och social samvaro ibland har särskilda innebörder utifrån hbtq-identiteten och hbtq-erfarenheten. Det handlar också om att deltagarna bär med sig andra erfarenheter än äldre hetero- och cispersoner, exempelvis erfarenheter av att inte kunna leva öppet, att bli negativt bemött eller erfarenheter av våld.

I intervjumaterialet är det tydligt att möjligheten att leva öppet utgör en central faktor för deltagarnas hälsa. Deltagare som uttrycker en stolthet över sin identitet beskriver också en större trygghet i sig själva. Det finns tendenser i materialet att de deltagare som levt öppet längre, och de som i mindre utsträckning upplevt negativa bemötanden från det omgivande samhället, dels mår bättre psykiskt, dels tycks ha lättare att upprätthålla och skapa nya sociala relationer. Frågan om öppenhet har på så vis även betydelse för möjligheter att tillgodogöra sig andra viktiga faktorer för välmående och trygghet. På liknande sätt har tidigare studier med fokus på äldre hbtq-personer argumenterat för att öppenhet kan påverka möjligheten att skapa sociala relationer, liksom interaktion med andra hbtq-personer (83).

Utifrån rapportens material är det inte möjligt att dra slutsatser om skillnader i öppenhet utifrån olika identiteter, men tidigare studier har visat att bisexuella män och kvinnor oftare döljer sin identitet vilket påverkar deras psykiska hälsa och möjligheten till socialt stöd (17). Även bland transpersoner, och framför allt icke-binära, är det i forskningen vanligt att rapportera att inte kunna leva i enlighet med sin könsidentitet (21, 44).

Även om öppenhet generellt beskrivs som centralt för välmående synliggörs det samtidigt som en komplex fråga i relation till hälsa. Det är inte en självklarhet att öppenhet leder till ett ökat välmående. Öppenhet kan skapa en ökad synlighet som hbtq-person, vilket kan leda till en högre risk för att utsättas för återverkningar eller bestraffningar, och i förlängningen sämre hälsa (84, 85). En majoritet av deltagarna beskriver tillfällen eller perioder i livet när de inte kunnat eller velat leva öppet som hbtq-person i den omgivande kontexten den dåvarande livssituationen.

För en del har en så kallad ”dubbellivssituation” (86) uppstått, vilket har inneburit att de uppvisat en till synes hetero- eller cisnormativ identitet, och ett liv som i vissa fall innefattat heterosexuella äktenskap och barn. Samtliga deltagare som har barn från tidigare heterosexuella relationer är glada över detta. En del av deltagarna har också goda relationer till sin ex-partner, medan andra beskriver konflikter och emotionella påfrestningar som uppkommit i samband med att de kommit ut som hbtq-person inför tidigare make eller maka.

Av hänsyn till familjemedlemmar har en del av deltagarna valt att utåt fortsätta leva ett dubbelliv, även om de har kommit ut för sig själva eller delar av familjen. Öppenhet är på så vis inte alltid självklar och bidrar heller inte alltid entydigt till en bättre hälsa.

Flera av deltagarna beskriver vid en första fråga sin hälsa som god. Dock framkommer senare i intervjuerna att de har eller är under utredning för medicinska diagnoser, eller att de beskriver upplevelser av psykisk ohälsa. Flera kontrasterar också den nuvarande goda hälsan mot tidigare perioder i livet när de mått sämre, vilket delvis beskrivs som en konsekvens av att de under dessa perioder inte kunnat leva öppet, ibland även varit utsatta för våld.

Deltagarnas hälsoupplevelser där de å ena sidan uppger att de mår bra, och å andra sidan senare berättar om ohälsa på olika sätt, behöver förstås utifrån tidigare forskning om ålder, hbtq och hälsa. Tvärsnittsstudier som inkluderar olika åldrar visar att yngre hbtq-personer rapporterar mer psykisk ohälsa än äldre hbtq-personer (21, 22), men det är då inte möjligt att kontrollera för de olika tidsperioder som de olika grupperna levt i. Det saknas dock studier, exempelvis i form av kohortstudier, av hur hälsan förändras under livsloppet hos hbtq-personer. Det finns också en tendens i befolkningen generellt att personer över 65 år mindre ofta rapporterar psykisk ohälsa i exempelvis enkäter (1). Samtidigt finns det statistik som visar att uttaget av psykofarmaka är relativt högt i de högre åldersgrupperna (1). Det skulle å ena sidan kunna bero på att det finns en underrapporterad psykisk ohälsa i gruppen, å andra sidan även bero på att psykofarmaka kan bidra till en förbättrad psykisk hälsa.

Skillnader i enkätdata mellan yngre och äldre kan möjligen också, utifrån vad som framkommer i intervjumaterialet, påverkas av olika förståelser och tolkningar av frågor om psykisk ohälsa och idéer om att man ska bita ihop.

Beskrivningar av den goda hälsan kan också förstås som att deltagarna kontrasterar sin situation mot andra äldres, de som har sämre hälsa eller funktionsförmåga (exempelvis genom beskrivningar av att de har haft tur med hälsan). Den goda hälsan lyfts samtidigt fram som något som kan uppnås genom att vara aktiv och göra hälsosamma val. På liknade sätt knyter deltagarna i en tidigare studie an till idéer om det goda åldrandet och framhåller en aktiv livsstil (4).

Moderna idéer om den aktiva och oberoende äldre personen har vuxit fram på senare år, delvis som svar på tidigare idéer om äldre som passiva, beroende och stillasittande (2, 4). Det innebär ofta en statusförlust att uppfattas som gammal (85). Utifrån sådana föreställningar och uttryck för ålderism går det också att förstå vissa av deltagarnas svårigheter att identifiera sig som seniorer eller äldre. Framhållandet av en aktiv livsstil kan därför delvis också vara en strategi för att undvika att bli reducerad till ”gammal och passiv” i andras ögon (2, 4).

För några av deltagarna innebär åldrandet upplevelser av ökad trygghet, liksom att tas mer på allvar. Det kan jämföras med tidigare studier som visar att det som äldre kan vara lättare att säga ifrån och uttrycka sin åsikt i olika frågor (87). I en studie om äldre kvinnor talar deltagarna också om sig själva med större trygghet och självkänsla (88), vilket överensstämmer med hur en del av våra deltagare beskriver positiva aspekter av att bli äldre. Den ökade tryggheten gäller för vissa deltagare även hbtqi-identiteten. Det finns exempelvis beskrivningar av hur åldrandet, och livshändelser som att gå i pension eller bli änka/änkeman, inneburit nya och större möjligheter att leva öppet med sin sexuella orientering eller transidentitet.

Önskan om ett bibehållet oberoende och att kunna klara sig själv är centralt i deltagarnas berättelser om att må bra fysiskt och psykiskt. Vikten av att ha hälsan i behåll och kunna bo kvar hemma är också återkommande i tidigare forskning, oavsett personernas kön och sexualitet (89, 90).

Deltagarna ger i intervjuerna uttryck för en oro för att bli begränsade i tillvaron, med konsekvenser för exempelvis det sociala livet, om den fysiska eller psykiska hälsan kraftigt skulle förändras. På liknande sätt visar en tidigare studie om övergången till pensionärsliv hur blivande och nyblivna pensionärer föreställer sig en önskad framtid som beroende av att ens hälsoläge är bra (2).

Även om omsorgsbehoven vid intervjutillfället känns avlägset för de flesta av deltagarna finns tankar om hur en sådan framtid skulle kunna se ut specifikt i relation till att leva som hbtq-person. För en del beskrivs det som oproblematiskt, medan andra ger uttryck för en oro. Här framkommer således specifika erfarenheter utifrån hur ålder och hetero- och cisnormativitet samverkar. I vissa fall är oron relaterad till en osäkerhet om huruvida vård- och omsorgspersonal kommer att ha adekvat utbildning om hbtq för att kunna ge ett gott och respektfullt bemötande, och om hbtq-specifika behov såsom hormoner kommer att tillgodoses (4, 29). Deltagarna understryker här öppenhet som en betydelsefull faktor för att öka möjligheterna att få en adekvat vård och bemötas med respekt utifrån den man är.

Önskan om ett bibehållet oberoende kan också förstås i relation till deltagarnas uppfattningar om brister i välfärden, i synnerhet vad gäller situationen för personer som bor på särskilda boenden för äldre, eller på andra sätt är beroende av omvårdnadspersonal och en hållbar och välfungerande vårdapparat. Ett par av deltagarna ger uttryck för en önskan om att få känna trygghet i att bli beroende av andras omvårdnad, vilket kan tolkas som en önskan om att kunna lita på att få god och värdig omvårdnad om så behövs (89, 90). I relation till detta lyfter vissa deltagare vikten av att biståndshandläggare har hbtq-kompetens och inte tar för givet att alla äldre lever heterosexuellt eller är cis-personer, medan andra påtalar att det krävs djupgående kompetensutveckling om hbtqi hos vård- och omsorgspersonal.

Ett antal studier har belyst brister inom den svenska äldreomsorgen. Bland annat påtalas att äldreomsorgens resurser har minskat sedan 90-talet (91), samt att mål om brukarinflytande inte alltid uppfylls i praktiken utan att det snarare råder en brist på autonomi hos de äldre (92). I en intervjustudie om hemtjänst svarade de äldre deltagarna först att de var nöjda med omsorgen, men under intervjuns gång lyfte i princip alla deltagare problem med inflytande, självbestämmande, personlig omvårdnad och kontinuitet bland personalen (93). Oron för att bli beroende av en bristande omsorg är gemensam för hbtq-personer och den äldre befolkningen generellt, men för hbtq-personer tillkommer de specifika orosmoment som nämnts ovan (4).

I deltagarnas tankar om framtida behov av särskilt boende för äldre aktualiseras en aspekt av den övergripande längtan om att få åldras som man har levt de senaste årtiondena. Dels uttrycker deltagarna en oro för att vid en flytt till särskilt boende för äldre reduceras till en ”gamling”, dels lyfts en oro för att hbtq-specifika referensramar och ens livshistoria kan komma att bli osynliggjord, eller ligga till grund för kränkningar, i relationer med personal och andra boende. Denna oro kan bero på de hetero- och cisnormativa strukturer som ofta präglar äldreomsorgen (29, 54, 55), och synliggör hur åldrande och hbtq-erfarenheter samspelar och ger upphov till specifika upplevelser – och behov – hos äldre hbtq-personer.

Önskemål och åsikter om framtida boendealternativ varierar bland deltagarna. En del är starkt positiva till att flytta in på ett riktat hbtq-äldreboende, medan andra motsätter sig tanken att bo på ett riktat boende utifrån en ovilja att ”bli ihopklumpad” baserat på hbtq-identiteten. I stället upplevs andra värderingar och erfarenheter vara viktigare. På liknande sätt visar en tidigare svensk studie att det finns olika önskemål bland äldre hbtq-personer när det gäller framtida omsorgsbehov, där vissa lyfter fram önskemål om en jämlik omsorg medan andra betonar vikten av ”specialbehandling” i relation till hbtq-identiteten (51).

I dagsläget finns få riktade boenden och både lång väntetid och en relativt hög kontantinsats gör att valet att bo med andra hbtq-personer för de allra flesta inte är möjligt. Här synliggörs en viss skillnad relaterat till ekonomi bland dem i deltagargruppen som önskar att flytta in på ett riktat boende.

Det finns tidigare forskning som visar att på individuell nivå har homosexuella män lägre inkomst än heterosexuella män, medan på hushållsnivå har lesbiska par sämre ekonomi än heterosexuella par (94). I Folkhälsomyndighetens rapport om transpersoners hälsa och livsvillkor var det runt en tredjedel av de mellan 30 och 64 år som hade en inkomst under 13 999 kronor som då räknades som existensminimum (21). Möjligen kan detta peka på att hbtq-personers handlingsutrymme när det gäller äldreomsorg och trygghetsboende är mindre än cispersoners och heterosexuellas. Utifrån ett intersektionellt perspektiv kan detta visa på hur hbtq-erfarenheter kan samverka med socioekonomi och skapa vissa specifika förutsättningar.

I intervjuerna diskuterar deltagarna samhällsutvecklingen i relation till hbtq-frågor. Deltagarnas liv inrymmer erfarenheter från en omvälvande period i svensk hbtq-historia med radikala förändringar av såväl samhällsattityder som rättigheter (13). I återblickar på sina liv beskriver en del en tydligt förbättrad hälsa jämfört med tidigare i livet. Även om det är svårt att utröna exakt vad som gjort att hälsan förbättrats, pekar deltagarnas erfarenheter mot att en förbättrad socialpolitisk kontext kan verka hälsofrämjande. Det kan handla om tillgång till grundläggande rättigheter, förändrade attityder från majoritetssamhället samt utökade möjligheter till socialt stöd och öppenhet (76, 78, 95, 96).

I relation till den samtida politiska situationen uttrycker deltagarna en oro för en tillbakagång till tidigare negativa samhällsattityder och politiska hållningar gentemot hbtq-personer. Med hänvisningar till den egna uppväxten uttrycker deltagarna även en oro för hur dagens unga hbtq-personer har det. Även om de flesta deltagare upplever att det skett stora framgångar när det gäller hbtq-personers livsvillkor under deras livstid, utmanar deltagarnas reflektioner om nutiden och framtiden idéer om ständig förbättring (97, 98). I stället är den socialpolitiska situationen konstant i förändring, och de förbättrade livsvillkoren kan inte tas för givna. Det finns således en rädsla för att hbtq-personers livsvillkor på nytt kan komma att begränsas, och det upplevs som viktigt att kampen fortgår.

Stressforskning har visat att erfarenheter i unga år kan ha kvarvarande traumatiserande effekter och påverka hälsan långt upp i åldrarna (99). Utifrån vårt intervjumaterial är det uppenbart hur tidigare erfarenheter av homo- och transfobi i olika utsträckning fortfarande påverkar deltagarnas hälsa och livsvillkor. En del berättar om att de har utsatts för våld tidigare i livet, exempelvis utanför hbtq-klubbar, vilket fortfarande påverkar hur de rör sig i det offentliga rummet. Erfarenheter av våld är generellt högre bland hbtq-personer än hetero- och cispersoner. Inom hbtq-gruppen är transpersoner, cismän, bisexuella kvinnor och yngre mer utsatta (21-23). Även i denna studie är det fler män som berättar om våld.

Vidare ger en del av deltagarna uttryck för att tidigare ha känt skam inför att leva som hbtq-person, vilket har påverkat deras vilja och önskemål kring öppenhet samt deras sociala relationer. För en del är skammen och dess konsekvenser alltjämt närvarande.

Utifrån minoritetsstressmodellen synliggörs hur erfarenheter av yttre stressande faktorer såsom kränkningar, hat och hot kan skapa en ökad medvetenhet och uppmärksamhet på tänkbara hot (76). Detta kan i vissa fall vara en adekvat reaktion för att minska risken för diskriminering eller våld (96). Men det kan också ses som något problematiskt för individen, exempelvis eftersom det begränsar möjligheten till hälsofrämjande sociala relationer och stöd, vilket är synligt i denna studie.

I deltagarnas resonemang kring vad som utgör en god hälsa betonas fungerande sociala relationer och aktiviteter. Deltagarna ger uttryck för att ha rika sociala liv, och är engagerade i flera aktiviteter. Det är tydligt att sociala relationer med partner, egna barn och annan släkt, självvald familj, vänner, grannar, före detta kollegor och andra sociala sammanhang är betydelsefulla för hälsan. Fungerande relationer beskrivs som hälsofrämjande utifrån sociala aspekter, men förknippas även med trygghet, om stöd och hjälp behövs. Deltagarna betonar betydelsen av nära och fungerande sociala relationer i både nutiden och framtiden. På liknande sätt har tidigare studier visat att socialt stöd kan fungera som ett skydd mot negativ stress (80, 100), och även minoritetsstress (76, 78).

Motsatt beskriver en del av deltagarna hur sociala relationer och sammanhang kan upplevas som belastningar, och att potentiella konflikter påverkar måendet negativt. På samma sätt kan känslan av att vara exkluderad från sociala sammanhang få negativa konsekvenser för hälsan (84).

Samtidigt som majoriteten av deltagarna upplever att de har tillgång till och ingår i betydelsefulla sociala sammanhang uttrycks en oro för ofrivillig ensamhet. Detta kan främst förstås som en åldersspecifik erfarenhet, det vill säga en upplevelse som inte markant skiljer sig från heterosexuella äldre. Till exempel visar studier att det är vanligare att äldre personer upplever sig ensamma än yngre, och att ofrivillig ensamhet har hälsokonsekvenser (3, 101, 102).

Oron får dock delvis förändrad betydelse i relation till att vara hbtq-person och visar hur samverkan mellan ålder och sexualitet eller transerfarenheter kan ge specifika förutsättningar. Exempelvis är det synligt i materialet att avsaknaden av barn, vilket generellt är vanligare bland hbtq-personer, kan öka upplevelsen av utsatthet och oron för att drabbas av ensamhet. Samtidigt lyfter de flesta deltagare fram andra sociala sammanhang som betydelsefulla. Exempelvis utgör den självvalda familjen en trygghet flera, och ett par deltagare tillskriver dessa relationer större betydelse än andra relationer (till exempel uppväxtfamilj och annan släkt). Betydelsen av självvalda familjer har tidigare uppmärksammats inom hbtq-forskning (29, 34). Den självvalda familjen utgör en hbtq-specifik möjlighet till social gemenskap och trygghet.

I intervjumaterialet beskrivs riktade verksamheter för hbtq-personer över 65 år som uppskattade. I kontrast till organiserade hbtq-sammanhang är det få som finner PRO:s och SPF:s verksamhet lockande, utifrån en upplevelse av dessa organisationer och dess utbud som hetero- och cisnormativt.

En del av deltagarna deltar regelbundet i exempelvis RFSL:s seniorverksamhet i olika lokalavdelningar eller i andra föreningar och sociala verksamheter med hbtq som gemensam nämnare. Ett par av deltagarna är själva drivande i dessa verksamheter, och engagemanget i hbtq-frågor beskrivs som en hälsofrämjande faktor. Detta ligger i linje med hur unga transpersoner upplever att engagemang och möjligheter att kunna påverka samhället är främjande för den psykiska hälsan (81).

Även deltagare som inte själva aktivt tar del av riktad verksamhet för hbtq-personer över 65 år uttrycker en uppskattning för att sådan finns. Verksamheternas symbolvärde betonas av deltagarna i relation till en uppfattning om att många äldre hbtq-personer fortfarande lever i garderoben, och att det kan vara svårare att komma ut som äldre än som yngre. I tidigare studier har samhörighet och tillgång till hbtq-sammanhang visat sig vara en viktig stärkande- eller friskhetsfaktor (29, 49, 103). Utifrån minoritetsstressmodellen kan de hbtq-specifika sociala sammanhangen förstås som att de ökar möjligheten att hantera den normativa, och ibland våldsamma, kontext som hbtq-personer stundtals upplever (67).

Utifrån ett intersektionellt perspektiv på materialet synliggörs betydelsen av geografisk plats för möjligheten att ta del av eller vara aktiv i organiserad verksamhet, och därmed hur geografisk plats, åldrande och hälsa är sammanflätade. I dagsläget erbjuder flera av RFSL:s lokalavdelningar riktad verksamhet för hbtq-personer över 65 år, men den verkar vara mest livskraftig i större städer. Detta beror delvis på att anställd personal, såsom samordnare för RFSL:s hbtq senior-nätverk, är placerade i Stockholm. På mindre orter, där organiserade hbtq-mötesplatser ofta saknas, får privata sociala nätverk större betydelse. Det är dock inte självklart att sådana finns. På så vis både förstärks och utmanas normer och föreställningar om vilka typer av geografiska platser som möjliggör tillgång till hbtq-sammanhang och upplevelser av trygghet (104).

I viss utsträckning visar vårt material skillnader i deltagande i sociala verksamheter beroende på kön. De intervjuade männen tar i större utsträckning än kvinnorna del av organiserad verksamhet. Här syns en skillnad gentemot majoritetssamhället där i synnerhet medelålders och äldre medelklasskvinnor tar del av och är aktiva i kultur- och föreningslivet (87). I viss mån kan skillnaden mellan vårt resultat och tendenser generellt i majoritetssamhället förklaras utifrån att en del verksamheter som deltagarna nämner vänder sig specifikt till homo- och bisexuella män. Det kan i sin tur delvis bero på att homo- och bisexuella män generellt varit mer tongivande inom hbtq-communityt (105). Samtidigt som de flesta av männen betonar sitt deltagande i organiserade aktiviteter finns det också män som beskriver sig som ensamma och relativt isolerade. Äldre män, i synnerhet de som kommer ut sent i livet, anses av deltagarna också vara den grupp som främst är i riskzonen för ensamhet. I befolkningen generellt rapporterar fler äldre kvinnor än män ensamhet och isolering (3, 106).

Vidare syns en viss uppdelning mellan vilka föreningar våra deltagare som identifierar sig som homo- och bisexuella eller trans tillskriver mening. Bland transdeltagarna är FPES en särskilt betydelsefull organisation. Det kan till stor del bero på verksamheternas uttalade målgrupper.

Möjligen kan också socioekonomisk position påverka tillgången till sociala sammanhang. En tidigare studie visade starka samband mellan utbildningslängd och socialt deltagande bland hbtq-personer (22), vilket visar på vikten att nå ut brett med information om riktade sociala aktiviteter. Detta är dock inte framträdande i denna studie.

De flesta deltagare beskriver att de får ett gott bemötande i vårdsammanhang. Trots detta berättar en del att de har en beredskap för motsatsen, och olika strategier för att hantera potentiell homo- och transfobi är synliga i materialet. Behovet av strategier kan utifrån minoritetsstressmodellen förstås som exempel på att hbtq-personer uppvisar en ökad vaksamhet (så kallad hypervigilans) till följd av negativa förväntningar eller en upplevelse av att hbtq-identiteten kan leda till sämre bemötande eller vård (76).

När deltagarna beskriver att de har en beredskap att säga ifrån eller utbilda vårdpersonal hänvisar de till att de känner en trygghet inför sig själva som hbtq-personer och därför kan göra motstånd vid behov. På så vis kan deltagarna i detta hänseende inte sägas bära på en internaliserad homo- eller transfobisk självbild (76, 78) – problemet förläggs inte till deras identitet, utan okunskapen och potentiella brister beskrivs i stället som vårdpersonalens fel. En sådan förskjutning pekar mot en trygghet – hbtq är inte problemet, utan den med kunskapsbrist eller normativa antaganden. Samtidigt kan deltagarnas upplevda behov av beredskap peka på låga förväntningar på vården, vilket också visats i tidigare studier (21, 22).

I de fall deltagarna beskriver erfarenheter av dåligt bemötande handlar det ofta om okunskap om hbtq-frågor eller om heteronormativa eller cisnormativa antaganden, vilket är i linje med tidigare forskning (39). Genom okunskap kan vårdgivare med andra ord riskera att omedvetet skapa en otrygg vårdsituation, vilket potentiellt kan förvärra måendet hos vårdtagaren. Här synliggörs ett behov av ökad hbtq-kunskap bland vårdpersonal för att kunna ge ett gott bemötande och adekvat vård.

Den kvalitativa metod som använts i denna rapport är särskilt lämpad för att få kunskap om människors egna formuleringar om deras upplevelser och erfarenheter (61). I ett kvalitativt material kan man inte generalisera utifrån resultatet. I rapporten visar vi däremot på tendenser, exempelvis om en majoritet av deltagarna delar vissa erfarenheter eller beskriver något på liknande sätt (107, 108). Av praktiska skäl genomfördes de flesta intervjuer via telefon eller videosamtal. Detta gav möjlighet att intervjua personer med stor spridning geografiskt på tider och platser som passade såväl deltagarna som intervjuarna. En nackdel är att en del av det personliga mötet faller bort när intervjun sker på distans, vilket kan påverka förtroendet i intervjusituationen (108). Ibland kan dock distansen omvänt underlätta att berätta om känsliga ämnen (109).

Ett intersektionellt ramverk har använts i denna studie. Vi har även tagit hänsyn till detta i rekryteringen och försökt nå en så blandad deltagargrupp som möjligt. Studien annonserades via många olika kanaler, både i sociala medier och på fysiska platser och events, vilket ökade chansen att nå bredd bland deltagarna.

Deltagargruppen inbegriper en bredd av erfarenheter när det gäller boendeplats, socioekonomi, ålder, civilstånd och sexuell orientering. Gällande könsidentitet har vi nått tre transkvinnor och har uppnått en relativt jämn könsfördelning. Män med transerfarenheter (female-to-male) eller transmaskulina och icke-binära har dock varit svåra att nå. Denna grupp är också frånvarande i föreningar och nätverk såsom FPES och HBTQ-seniorerna. Varför det ser ut så är inte helt känt. Möjligen känner sig transmaskulina inte hemma eller välkomna i dessa sammanhang, som i flera fall dominerats av homosexuella cismän (till exempel Gayseniorerna) eller transkvinnor (till exempel FPES). På liknande sätt har vi inte lyckats rekrytera personer med intersexvariation. För att ge en rättvisare bild av studiens fokusområde valde vi därför att ta bort i:et ur hbtqi i vår rapport.

Deltagarna är relativt friska individer med stor självständighet och utan omsorgsbehov, vilket exempelvis kan ha påverkat de resultat som visar att de överlag har en god hälsa. Det har varit svårt att nå ut till personer på särskilt boende för äldre, vilket delvis kan förklaras utifrån att det sällan finns några direkta eller självklara kontaktvägar till enskilda individer. Slutligen är deltagargruppen homogen avseende etnicitet och endast en av deltagarna har föräldrar med utomskandinavisk bakgrund. Dessa glapp i deltagarunderlaget är en brist som framtida studier bör ta hänsyn till.

Studiens resultat visar att de flesta deltagare upplever sin hälsa som god. Samtidigt framkommer att hälsan är tätt sammankopplad med livsvillkor såsom öppenhet och synlighet, tillgång till sociala sammanhang, socialpolitiska förutsättningar samt hbtq-kompetent vård och omsorg.

Flera deltagare kontrasterar den nuvarande goda hälsan mot tidigare perioder i livet när de mått sämre, delvis som en följd av att de inte kunnat leva öppet, ibland även varit utsatta för våld. Intervjuerna visar samtidigt att tidigare erfarenheter av homo- och transfobi kan få långvariga och negativa konsekvenser för den psykiska hälsan. Vissa deltagare beskriver kvarvarande skam- och skuldkänslor, ökad beredskap för negativt bemötande och socialt undvikande.

Riktad verksamhet för äldre hbtq-personer upplevs av intervjudeltagarna som fristäder från hetero- och cisnormer, vilket påverkar hälsan positivt och möjliggör öppenhet och social samvaro. Även aktivt engagemang i hbtq-frågor lyfts som en hälsofrämjande faktor, liksom fungerande sociala relationer och tillgång till sociala sammanhang.

Bland deltagarna uttrycks varierande behov och önskemål när det gäller framtida omsorg och boende. Vissa önskar större tillgänglighet till specifika hbtq-boenden, både trygghetsboenden och särskilda boenden, medan andra menar att det viktigaste är att det finns hbtq-kompetens och gott bemötande inom all typ av omsorg. Flera deltagare uttrycker en oro över att bli beroende av vård- och omsorgspersonal i relation till sin hbtq-identitet eller hbtq-erfarenhet, eftersom det finns en rädsla för att inte bli respektfullt bemött eller få hbtq-specifika behov tillgodosedda.

Utifrån studiens resultat och tidigare forskning har Folkhälsomyndigheten identifierat utvecklingsområden för att öka möjligheten att nå målet om en god och jämlik hälsa för äldre hbtqi-personer:

Befintlig kunskap om äldre hbtqi-personers hälsa och livsvillkor är begränsad, särskilt när det gäller äldre intersexpersoner, transmaskulina, bisexuella och utlandsfödda. Behovet av kunskap gäller även hbtqi-personer som bor på särskilda boenden för äldre och/eller på andra sätt är beroende av omvårdnadspersonal i sin vardag. Utökad kunskap inom dessa områden har potential att stärka positiva interventioner.

Det finns behov av att implementera kunskap om hbtqi i vård- och omsorgsutbildningar från gymnasienivå upp till universitetsnivå för att säkerställa att vård- och omvårdnadspersonal har grundläggande hbtqi-kompetens. Exempelvis behöver enhetschefer, biståndshandläggare och hemtjänstpersonal kunna fånga upp hbtqi-specifika vård- och omsorgsbehov.

Hbtqi-kompetens behöver även främjas på särskilda boenden för äldre (SÄBO) och trygghetsboenden över hela landet för att hbtqi-personer ska känna trygghet och respekt i andras omsorg, oavsett var de bor. Detta kan också lindra tidigare erfarenheter av homo- och transfobi. Att fortsatt implementera utbildningsinsatser om hbtqi inom vård- och omsorgsverksamheter kan ses som ett sätt att öka kunskapen om hbtqi-personers specifika erfarenheter och behov samt ett sätt att motverka uttryck av hetero- och cisnormativitet. Vidare behöver utbildningsinsatser regelbundet följs upp så att kunskapen är uppdaterad och exempelvis omfattar nyanställda.

Sociala relationer och sammanhang beskrivs som viktiga faktorer för en god hälsa. Organisationer och förbund som får statligt stöd bör uppmuntras att rikta mer verksamhet till hbtqi-personer, och utveckla arbetet med hbtqi-frågor. Detta skulle kunna öka förutsättningarna för inkludering av hbtqi-personer i olika sociala sammanhang.

Fler organiserade mötesplatser för hbtqi-personer över 65 år, särskilt bortom storstäderna, skulle kunna skapa bättre sociala förhållanden och ökad trygghet för äldre hbtqi-personer. Dessa verksamheter behöver också bli bättre på att inkludera bisexuella och lesbiska kvinnor samt transpersoner och icke-binära.

Cisperson – En person som identifierar sig med det kön den tilldelades vid födseln.

Cisnormativitet – Den norm som förutsätter att alla är cispersoner samt att kön är binärt, det vill säga att det bara finns två könskategorier. Cisnormen ger status och privilegier till cispersoner, medan transpersoner kan möta motstånd eftersom de bryter mot cisnormen.

Coping – Möjligheter eller resurser för att handskas med problem som en individ stöter på.

Hbtq-certifiering – En utbildning för arbetsplatser om hbtq-frågor och normer i syfte att ge verktyg för bättre arbetsmiljö och bemötande. Utbildningen ges av RFSL mot en kostnad.

Hbtq-diplomering – En utbildning för i första hand vårdinstitutioner om hbtq-frågor och normer med målet att all personal ska få kompetens och färdigheter för att kunna arbeta normmedvetet. Diplomeringen erbjuds internt inom vissa regioner.

Heteronormativitet – Den norm som förutsätter att alla personer attraheras av, blir kära i och vill ha sex med personer av ”motsatt” kön. Precis som med cisnormen kan de som följer heteronormen få fördelar såsom status och privilegier, medan personer som bryter mot normen kan bestraffas.

Ickebinär - En person vars könsidentitet inte är kvinna eller man. En del känner sig som både tjej och kille, andra att man befinner sig mellan de två kategorierna. Många ickebinära är inget kön.

Intersektionalitet – Ett begrepp och teoretiskt verktyg som illustrerar hur olika sociala kategorier samverkar. Det kan användas för att förstå hur makt fördelar sig, tar sig uttryck och skapar privilegier eller förtryck i olika situationer och sammanhang.

Könsbekräftande vård – Vård i form av hormoner, kirurgi, hårborttagning och röstbehandling som syftar till att den könade kroppen ska överensstämma med könsidentiteten. För att få tillgång till subventionerad könsbekräftande vård måste vårdsökande gå igenom en utredning och få diagnosen könsdysfori.

Minoritetsstressmodellen – Minoritetsstressmodellen används för att försöka förklara att hbtq-personer i högre utsträckning rapporterar psykisk ohälsa. Minoritetsstress används för att beskriva den specifika psykosociala stress som härstammar från att bryta mot hetero- och cisnormer.

Pinkwashing – Innebär att profitera på regnbågsflaggan, eller utge sig för att vara hbtqi-vänlig eller – kompetent – utan att arbeta aktivt för hbtqi-personers rättigheter på något annat sätt.

Resiliens – En förmåga att klara svåra omständigheter eller påfrestningar.

FPES – Full Personality Expression Sweden – En förening för transpersoner, som historiskt riktat in sig på äldre.

Ftm – Female to male (transperson).

Hbtq – Paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera. I vissa fall används även i (intersexuell) och + (för att inkludera fler identiteter och sexualiteter). I några fall används även l för lesbisk. I vår studie har vi inkluderat deltagare som identifierar sig som homosexuella, bisexuella, transpersoner eller queera och därför använder vi hbtq.

Mtf – Male to female (transperson).

PRO – Pensionärernas riksorganisation.

RFSL – Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

SPF – Sveriges Pensionärsförbund.

SÄBO – Särskilt boende för äldre.

1. Folkhälsomyndigheten. Psykisk ohälsa vanligt bland personer 65 år eller äldre – men det går att förebygga : ett kunskapsstöd om äldres psykiska hälsa. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2021.
2. Lundgren AS, Liliequist E, Landén AS. Between activity and solidarity: Comprehending retirement and extended working lives in Swedish rural areas. Journal of Aging Studies. 2018;44:1-8.
3. Jakobsson U, Hallberg IR. Loneliness, fear, and quality of life among elderly in Sweden: a gender perspective. Aging clinical and experimental research. 2005;17:494-501.
4. Siverskog A. Queera livslopp: Att leva och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld [Queer life courses: To live and grow old as a lgbt person in a heteronormative world]: Linköping University; 2016.
5. Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa hos personer 65 år och äldre: uppföljning av vård och omsorg vid psykisk ohälsa hos äldre. Öppna jämförelser. Stockholm: Socialstyrelsen; 2018.
6. Choi SK, Meyer IH. LGBT aging: A review of research findings, needs, and policy implications: JSTOR; 2016.
7. Fredriksen-Goldsen KI, Kim H-J, Bryan AE, Shiu C, Emlet CA. The cascading effects of marginalization and pathways of resilience in attaining good health among LGBT older adults. The Gerontologist. 2017;57 (suppl_1):S72-S83.
8. Teaster PB, White JT, Kim S. Sexual minority status and aging. Handbook of LGBT Elders: An Interdisciplinary Approach to Principles, Practices, and Policies. 2016:27-42.
9. Arbetsmarknadsdepartementet. Uppdrag att kartlägga äldre hbtqi-personers hälsa och levnadsvanor. Stockholm: Regeringskansliet; 2022.
10. Arbetsmarknadsdepartementet. Handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter. Stockholm; 2021. Hämtad från: https://www.regeringen.se/498e47/contentassets/c0a4e8a8450a4d59aa9c973e3e528c28/handlingsplan-for-hbtqi-personers-lika-rattigheter-och-mojligheter-webb.pdf.
11. Arbetsmarknadsdepartementet. En strategi för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Stockholm: Regeringen; 2014. [citerad 21 mars 2023]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/contentassets/a9e6f17695204d5380edee25b1f069a8/en-strategi-for-lika-rattigheter.pdf.
12. Regeringen. God och jämlik hälsa – en utvecklad folkhälsopolitik. Regeringens proposition 2017/18:249. [Internet]. Stockholm: Socialdepartementet; 2018. 24 juli 2018. Hämtad från: https://www.regeringen.se/498282/contentassets/8d6fca158ec0498491f21f7c1cb2fe6d/prop.-2017_18_249-god-och-jamlik-halsa--en-utvecklad-folkhalsopolitik.pdf.
13. Norrhem S, Rydström J, Winkvist HM. Undantagsmänniskor: en svensk HBTQ-historia med utblickar i världen: Studentlitteratur AB; 2015.
14. Linander I. “It was like I had to fit into a category” People with trans experiences navigating access to trans-specific healthcare and health. Umeå: Umeå Universitet; 2018
15. Norrhem S. Den hotfulla kärleken: homosexualitet och vanlighetens betydelse: Carlsson bokförlag; 2001.
16. Svensson I. Liket i garderoben: En studie av sexualitet, livsstil och begravning. Stockholm: Normal Förlag AB; 2007.
17. Fredriksen-Goldsen KI, Emlet CA, Kim H-J, Muraco A, Erosheva EA, Goldsen J, et al. The physical and mental health of lesbian, gay male, and bisexual (LGB) older adults: The role of key health indicators and risk and protective factors. The Gerontologist. 2013;53(4):664-75.
18. Zeeman L, Sherriff N, Browne K, McGlynn N, Mirandola M, Gios L, et al. A review of lesbian, gay, bisexual, trans and intersex (LGBTI) health and healthcare inequalities. European journal of public health. 2019;29(5):974-80.
19. Lundberg T, Malmquist A, Wurm M. HBTQ+: Psykologiska perspektiv and bemötande: Natur och kultur; 2017.
20. Socialstyrelsen. Psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016.
21. Folkhälsomyndigheten. Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner - En rapport om hälsoläget bland transpersoner i Sverige. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2015.
22. Folkhälsomyndigheten. Utvecklingen av hälsan och hälsans bestämningsfaktorer bland homo- och bisexuella personer: Resultat från nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/u/utvecklingen-av-halsan-och-halsans-bestamningsfaktorer-bland-homo--och-bisexuella-personer-resultat-fran-nationella-folkhalsoenkaten-halsa-pa-lika-villkor/: Folkhälsomyndigheten; 2014.
23. Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin - Region Stockholm. Psykisk ohälsa och utsatthet bland hbt-personer i Stockholms län. Region Stockholm; 2020:8. Hämtad från: https://www.folkhalsoguiden.se/globalassets/verksamheter/forskning-och-utveckling/centrum-for-epidemiologi-och-samhallsmedicin/folkhalsoguiden/rapporter-och-faktablad/rapport-2020.8-psykisk-ohalsa-och-utsatthet-bland-hbt-personer-i-stockholms-lan-kortrapport.pdf.
24. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag” Unga hbtqi-personers levnadsvillkor. Växjö: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor; 2022.
25. Bränström R, Hatzenbuehler ML, Tinghög P, Pachankis JE. Sexual orientation differences in outpatient psychiatric treatment and antidepressant usage: evidence from a population-based study of siblings. European Journal of Epidemiology. 2018;33:591-9.
26. Bränström R, van der Star A, Pachankis JE. Untethered lives: barriers to societal integration as predictors of the sexual orientation disparity in suicidality. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology. 2020;55(1):89-99. DOI:10.1007/s00127-019-01742-6.
27. di Giacomo E, Krausz M, Colmegna F, Aspesi F, Clerici M. Estimating the Risk of Attempted Suicide Among Sexual Minority Youths: A Systematic Review and Meta-analysis. JAMA Pediatr. 2018;172(12):1145-52. DOI:10.1001/jamapediatrics.2018.2731.
28. Avrahami D. Vi dansar inte på bordet: lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet. Ramlösa: Pickabook förlag; 2007.
29. Fredriksen-Goldsen KI, Kim H-J, Emlet CA, Muraco A, Erosheva EA, Hoy-Ellis CP, et al. The aging and health report. Seattle, WA: Institute for Multigenerational Health. 2011.
30. Siverskog A. Ageing bodies that matter: Age, gender and embodiment in older transgender people's life stories. NORA-Nordic Journal of Feminist and Gender Research. 2015;23(1):4-19.
31. Cochran SD, Mays VM. Burden of psychiatric morbidity among lesbian, gay, and bisexual individuals in the California Quality of Life Survey. Journal of abnormal psychology. 2009;118(3):647.
32. Siverskog A. Queer äldreomsorg? : att möta äldre lhbtq-personer inom vård och omsorg. Stockholm: RFSL; 2021 2021. 78 s.
33. Wallace SP, Cochran SD, Durazo EM, Ford CL. The health of aging lesbian, gay and bisexual adults in California. Policy Brief (UCLA Center for Health Policy Research). 2011:1.
34. Bromseth J. "Som en riktig familj" : Äldre lesbiska och bisexuella kvinnors berättelser om familj och nära ­relationer. I: Janne B, Anna S, redaktörer. LHBTQ-personer och åldrande : Nordiska perspektiv. 1 uppl. Lund: Studentlitteratur AB; 2013. s. 47-77.
35. Weston K. Families we choose: Lesbians, gays, kinship: Columbia University Press; 1997.
36. Zeluf G, Dhejne C, Orre C, Nilunger Mannheimer L, Deogan C, Hoijer J, et al. Health, disability and quality of life among trans people in Sweden-a web-based survey. BMC public health. 2016;16:903. DOI:10.1186/s12889-016-3560-5.
37. Gustafsson PE, Linander I, Mosquera PA. Embodying pervasive discrimination: a decomposition of sexual orientation inequalities in health in a population-based cross-sectional study in Northern Sweden. International Journal for Equity in Health. 2017;16(1):22. DOI:10.1186/s12939-017-0522-1.
38. Buchmueller T, Carpenter CS. Disparities in health insurance coverage, access, and outcomes for individuals in same-sex versus different-sex relationships, 2000–2007. American journal of public health. 2010;100(3):489-95.
39. Linander I, Nilsson M. ”Det är fokus på rätt saker” Hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering. Region Västerbotten: Region Västerbotten; 2021.
40. Klittmark S, Garzón M, Andersson E, Wells MB. LGBTQ competence wanted: LGBTQ parents’ experiences of reproductive health care in Sweden. Scandinavian journal of caring sciences. 2019;33(2):417-26.
41. Stål J, Westerståhl A, redaktörer. Jag ska inte behöva outa mig varje gång jag har ett samtal–utredningsuppdrag om bemötande av lhbtq-personer i VGR. Rapport från Kommittén för Rättighetsfrågor Västra Götalandsregionen United Nations World Conference on Human Rights: Vienna Declaration and Programme of Action, A/coNF; 2012.
42. Linander I, Alm E, Goicolea I, Harryson L. “It was like I had to fit into a category”: Care-seekers’ experiences of gender regulation in the Swedish trans-specific healthcare. Health. 2019;23(1):21-38. DOI:10.1177/1363459317708824.
43. Durso LE, Meyer IH. Patterns and Predictors of Disclosure of Sexual Orientation to Healthcare Providers among Lesbians, Gay Men, and Bisexuals. Sex Res Social Policy. 2013;10(1):35-42. DOI:10.1007/s13178-012-0105-2.
44. Transgender Europe. Overdiagnosed but under served: Trans healthcare in Georgia, Poland, Serbia, Spain and Sweden: Trans Health Survey. Transgender Europe; 2017.
45. Van Dam MAA, Koh AS, Dibble SL. Lesbian disclosure to health care providers and delay of care. Journal of the Gay and lesbian Medical Association. 2001;5:11-9.
46. Bauer GR, Scheim AI, Deutsch MB, Massarella C. Reported Emergency Department avoidance, use, and experiences of transgender persons in Ontario, Canada: Results from a respondent-driven sampling survey. Annals of emergency medicine. 2014;63(6):713-20.
47. Hughes AK, Harold RD, Boyer JM. Awareness of LGBT aging issues among aging services network providers. Journal of Gerontological Social Work. 2011;54(7):659-77.
48. Tolley C, Ranzijn R. Heteronormativity amongst staff of residential aged care facilities. Gay and Lesbian Issues and Psychology Review. 2006;2(2):78-86.
49. Bromseth J, Siverskog A. LHBTQ-personer och åldrande: nordiska perspektiv: Studentlitteratur AB; 2013.
50. Löf J, Olaison A. ‘I don’t want to go back into the closet just because I need care’: recognition of older LGBTQ adults in relation to future care needs. European Journal of Social Work. 2020;23(2):253-64.
51. Löf J, Olaison A. Care decision-making and older LGBTQ adults in Sweden: Getting past generalities. Innovation in Aging. 2018;2(Suppl 1):844.
52. Smolle S, Espvall M. Transgender Competence in Social Work with Older Adults in Sweden. Journal of Social Service Research. 2020:1-15.
53. Norrman L, Nilsson E, Törnblom J. Den kommunala garderoben. I J. Bromseth & Siverskog, Anna (Red.). LHBTQ-personer och åldrande: Nordiska perspektiv. 2013:229-50.
54. Siverskog A. Möjligheter och hinder att vara hbtq-person inom äldreomsorgen: Hur påverkar normer för kön och sexualitet? ÄLDRES SEXUALITET. 2022:103.
55. Leyerzapf H, Visse M, De Beer A, Abma TA. Gay-friendly elderly care: Creating space for sexual diversity in residential care by challenging the hetero norm. Ageing & Society. 2018;38(2):352-77.
56. Sandberg L, Larsdotter S. Äldres sexualitet: Hälsa, rättigheter och njutning: Södertörns högskola; 2022.
57. SOU. Transpersoner i Sverige: förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor [Trans persons in Sweden: suggestion for strengthened position and better life conditions]. Stockholm: Wolters Kluwer; 2017:92.
58. Hoy-Ellis CP. Minority Stress and Mental Health: A Review of the Literature. Journal of Homosexuality. 2021:1-25. DOI:10.1080/00918369.2021.2004794.
59. Tan KKH, Treharne GJ, Ellis SJ, Schmidt JM, Veale JF. Gender Minority Stress: A Critical Review. Journal of Homosexuality. 2020;67(10):1471-89. DOI:10.1080/00918369.2019.1591789.
60. Adelman M. Long time passing: Lives of older lesbians: Alyson Books; 1986.
61. Kvale S, Brinkmann S, Torhell S-E. Den kvalitativa forskningsintervjun: Studentlitteratur; 2014.
62. Charmaz K. Constructing grounded theory. London: Sage; 2014.
63. Braun V, Clarke V. Reflecting on reflexive thematic analysis. Qualitative research in sport, exercise and health. 2019;11(4):589-97.
64. Braun V, Clarke V. Using thematic analysis in psychology. Qualitative research in psychology. 2006;3(2):77-101.
65. Swedberg R. Theorizing in sociology and social science: turning to the context of discovery. Theor Soc. 2012;41(1):1-40. DOI:10.1007/s11186-011-9161-5.
66. Crenshaw K. Mapping the margins: Intersectionality, identity politics, and violence against women of color. Stan L Rev. 1990;43:1241.
67. Bowleg L. The problem with the phrase women and minorities: intersectionality—an important theoretical framework for public health. American journal of public health. 2012;102(7):1267-73.
68. Rosenberg T. Queerfeministisk agenda. Stockholm: Atlas; 2006. 209 s.
69. Nord I, Bremer S, Alm E. Redaktionsord: Cisnormativitet och feminism. Tidskrift för genusvetenskap. 2016;37(4):2-13.
70. Lövgren K. Se lika ung ut som du känner dig: kulturella föreställningar om ålder och åldrande i populärpress för kvinnor över 40: Linköpings universitet; 2009.
71. Sandberg L. "Man har ju lärt sig ett och annat”: Äldre män och berättelser om sexualitet, mognad och förändring. I: Gottzén L, Jonsson R, redaktörer. Andra män: Maskulinitet, jämställdhet och normskapande. Malmö: Gleerups; 2012.
72. Lundahl P. Lesbisk identitet: Carlsson; 1998.
73. Weston K. Get thee to a big city: Sexual imaginary and the great gay migration. GLQ: A Journal of Lesbian and Gay Studies. 1995;2(3):253-77.
74. Wimark T. Beyond bright city lights: The migration patterns of gay men and lesbians: Department of Human Geography, Stockholm University; 2014.
75. Liliequist E. Digitala förbindelser: Rum, riktning och queera orienteringar: Umeå universitet; 2020.
76. Meyer IH. Prejudice, social stress, and mental health in lesbian, gay, and bisexual populations: conceptual issues and research evidence. Psychological bulletin. 2003;129(5):674. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2072932/pdf/nihms32623.pdf.
77. Hendricks ML, Testa RJ. A conceptual framework for clinical work with transgender and gender nonconforming clients: An adaptation of the Minority Stress Model. Professional Psychology: Research and Practice. 2012;43(5):460-67.
78. Testa RJ, Habarth J, Peta J, Balsam K, Bockting W. Development of the gender minority stress and resilience measure. Psychology of Sexual Orientation and Gender Diversity. 2015;2(1):65.
79. Forte. Hälsa och livsvillkor bland unga hbtq-personer – Vad vet vi och vilka forskningsbehov finns? : Forte; 2018. Hämtad från: https://forte.se/publikation/unga-hbtq/.
80. Higa D, Hoppe MJ, Lindhorst T, Mincer S, Beadnell B, Morrison DM, et al. Negative and Positive Factors Associated With the Well-Being of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, Queer, and Questioning (LGBTQ) Youth. Youth Soc. 2014;46(5):663-87. DOI:10.1177/0044118X12449630.
81. Linander I, Wiklund M. ”Att bara få finnas, utforska eller prata om det” : Unga transpersoners egna erfarenheter av stärkande faktorer för den psykiska hälsan. "Jag är inte ensam, det finns andra som jag": Unga hbtqi-personers levnadsvillkor. Växjö: Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor; 2022. s. 89-113.
82. Folkhälsomyndigheten. Psykisk ohälsa, suicidalitet och självskada bland unga transpersoner [Elektronisk resurs]. Folkhälsomyndigheten; 2020. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/p/psykisk-ohalsa-suicidalitet-och-sjalvskada-bland-unga-transpersoner/?pub=75747.
83. Loeb AJ, Wardell D, Johnson CM. Coping and healthcare utilization in LGBTQ older adults: A systematic review. Geriatric Nursing. 2021;42(4):833-42. DOI:https://doi.org/10.1016/j.gerinurse.2021.04.016.
84. Linander I, Goicolea I, Alm E, Hammarström A, Harryson L. (Un)safe spaces, affective labour and perceived health among people with trans experiences living in Sweden. Culture, Health & Sexuality. 2019:1-15. DOI:10.1080/13691058.2018.1527038.
85. Lundberg T, Wurm M, Malmquist A. Att göra livet (över) levbart: Transpersoners ontiska, relationella och reflekterande arbete för att skapa minoritetsro och hantera utsatthet i vardagen. Tidskrift för genusvetenskap. 2022;43(1):7-26.
86. Lindholm M. Dubbelliv: reflektioner om döljande och öppenhet: Kabusa böcker; 2003.
87. Lövgren K. " Ååå tanter, ååå tanter": Tant-representationer och forskning. I: Liliequist M, Lövgren K, redaktörer. Tanten, vem är hon?: en (t)antologi Umeå: Borea bokförlag; 2012. s. 23-59.
88. Lövgren K. Tanten som symbol : Åldrande och kvinnlighet. I: Marianne L, Karin L, redaktörer. Tanten, vem är hon? : En (t)antologi. Umeå: Borea bokförlag; 2012. s. 139-63.
89. Snellman M-L. ”Det är ju inte hela tiden bara lycka heller”: äldre kvinnors berättade liv- om arbete, omsorg och åldrande i landsbygdsmiljö. Umeå: Umeå Universitet; 2009 [citerad 2009-12-16t10:14:44.026+01:00]. Hämtad från: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-30298.
90. Jönson H, redaktör. Åldrande, åldersordning, ålderism. 1:1 uppl. Linköping: Linköping Universisty Electronic Press; 2009.
91. Trydegård G-B. Vad hände med äldreomsorgen efter Ädel? Äldre i Centrum. 2012;2:12.
92. Harnett T. The trivial matters: everyday power in Swedish elder care: Intellecta infolog; 2010.
93. Westerberg K, Hjelte J, Josefsson S. Understanding eldercare users' views on quality of care and strategies for dealing with problems in S wedish home help services. Health & Social Care in the Community. 2017;25(2):621-9.
94. Ahmed AM, Andersson L, Hammarstedt M. Inter- and Intra-Household Earnings Differentials among Homosexual and Heterosexual Couples. British Journal of Industrial Relations. 2011;49(s2):s258-s78. DOI:https://doi.org/10.1111/j.1467-8543.2011.00849.x.
95. Pachankis JE, Bränström R. Hidden from happiness: Structural stigma, sexual orientation concealment, and life satisfaction across 28 countries. Journal of Consulting and Clinical Psychology. 2018;86(5):403.
96. Bränström R, Pachankis JE. Country-level structural stigma, identity concealment, and day-to-day discrimination as determinants of transgender people’s life satisfaction. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology. 2021;56(9):1537-45. DOI:10.1007/s00127-021-02036-6.
97. Jagose A. Queer theory: An introduction: nyu Press; 1996.
98. Ambjörnsson F. Vad är queer? Stockholm: Natur och kultur; 2006. 237 s.
99. Nurius PS, Green S, Logan-Greene P, Borja S. Life course pathways of adverse childhood experiences toward adult psychological well-being: A stress process analysis. Child Abuse & Neglect. 2015;45:143-53. DOI:https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2015.03.008.
100. Weinhardt LS, Xie H, Wesp LM, Murray JR, Apchemengich I, Kioko D, et al. The Role of Family, Friend, and Significant Other Support in Well-Being Among Transgender and Non-Binary Youth. Journal of GLBT Family Studies. 2019;15(4):311-25. DOI:10.1080/1550428X.2018.1522606.
101. Strang P. Att höra till: om ensamhet och gemenskap: Natur & kultur; 2014.
102. SCB. Var femte arbetslös kände sig ensam 2020. Statistikmyndigheten; 2020. Hämtad från: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/levnadsforhallanden/levnadsforhallanden/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulf-silc/pong/statistiknyhet/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulfsilc-2020/.
103. De Vries B, Megathlin D. The meaning of friendship for gay men and lesbians in the second half of life. Journal of GLBT family studies. 2009;5(1-2):82-98.
104. Halberstam J. In a queer time and place: Transgender bodies, subcultural lives. New York: New York University Press; 2005.
105. Rosenberg T. L-ordet: vart tog alla lesbiska vägen?: Normal; 2006.
106. Folkhälsomyndigheten. Ensamhet och isolering vanligast bland unga och de äldsta 2022. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2022/december/ensamhet-och-isolering-vanligast-bland-unga-och-de-aldsta/.
107. Fägerborg E. Intervjuer. I: Kaijser L, Öhlander M, redaktörer. Etnologiskt Fältarbete. Lund: Studentlitteratur; 1999.
108. Hagström C, Nylund Skog S. Intervjuer. I: Silow Kallenberg K, Nystrand von Unge E, Wiklund Moreira L, redaktörer. Etnologiskt fältarbete : nya fält och former Lund: Studentlitteratur; 2022.
109. Thunberg S, Arnell L. Pioneering the use of technologies in qualitative research–A research review of the use of digital interviews. International Journal of Social Research Methodology. 2022;25(6):757-68.

Vill du bidra till kunskap om hälsa och livsvillkor för hbtqi-personer över 65 år genom att dela med dig av dina erfarenheter i en forsknings intervju? Intervjuerna kommer exempelvis att handla om dina upplevelser av hälsa, tillgång till och bemötande inom vården, upplevelser av sociala sammanhang och annat som har betydelse för ditt välbefinnande.

Vi söker personer som identifierar sig som hbtqi-personer/har sådana erfarenheter och är över 65 år. Intervjun kan genomföras vid en fysisk träff, via telefon eller online och tar mellan 45–90 minuter. Möjlighet finns att genomföra intervjun på svenska eller engelska och med tolk för andra språk.

För att kunna delta i studien ska du:

• Identifiera dig/lever som homosexuell, bisexuell, bög, lesbisk, transperson, ickebinär, queer eller intersex
• Vara över 65 år
• Vara boende i Sverige

Är du intresserad av att delta och vill få mer information om studien? Kontakta Ida Linander:

ida.linander@umu.se

Studien heter ”Hälsa och livsvillkor för hbtqi-personer över 65 år: en intervjustudie” och är godkänd av Etikprövningsmyndigheten och finansierad av Folkhälsomyndigheten. Studien utförs av Ida Linander och Evelina Liliequist. Vi har båda lång erfarenhet av att arbeta med hbtqi-frågor. Projektet genomförs vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå Universitet. Ansvarig forskare för studien är Ida Linander.

– Du kan väl börja med att berätta lite om dig själv?

• Tema 1: Öppenhet (nu och tidigare)
• Tema 2: Sysselsättning (nu och tidigare), inklusive erfarenheter av pensionärsliv
• Tema 3: Social samvaro, umgängesliv och fritid
• Tema 4: Familjeförhållanden
• Tema 5: Erfarenheter av att leva som hbtq-person och vara över 65 år
• Tema 6: Hälsa
• Tema 7: Erfarenheter av vård och omsorg – och tankar kring vård och omsorg i framtiden

De inledande frågorna inom respektive temaområde var öppna och följdfrågor ställdes utifrån vad deltagarna berättade.

– Är det något du vill lägga till eller något du vill ta upp som vi inte berört?

– Hur upplevde du intervjun?