Publicerad 15 juni 2018

Testning

Att ha en generös inställning till testning är viktigt. Ju tidigare en hivinfektion upptäcks, desto tidigare kan behandlingen påbörjas och skadan på patientens immunförsvar minimeras.

Bild på provrör med blodprover
Provrör hiv. Foto: Per Wahlgren

En hivinfektion konstateras genom ett blodprov som analyseras vid mikrobiologiskt laboratorium. Provet ger ofta utslag redan två veckor, dock senast inom sex veckor, efter överföringstillfället. Vid starka misstankar om hivinfektion ska provtagning inte anstå. Om provet är taget innan sex veckor passerat, och är negativt, rekommenderas att patienten då följs upp med ytterligare ett hivtest när minst sex veckor gått från misstänkt exposition. Vissa kliniker erbjuder även snabbsvarstest som ger svar direkt. Dessa snabbsvarstester har en längre fönsterperiod, när en ny hivinfektionen inte kan påvisas, jämfört med de laboratoriebaserade hivtesterna, och den rekommenderade uppföljningstiden är här åtta veckor efter ett misstänkt expositionstillfälle.

Läs mer i vägledningen Uppföljningstid efter hivexposition

Hellre en gång för mycket

Hälso- och sjukvården har en skyldighet att hivtesta den som misstänker att hen har hiv. Socialstyrelsens riktlinjer betonar att vårdgivaren ska ha en generös inställning till rådgivning och testning även om ingen specifik misstanke finns. Ju tidigare en hivinfektion upptäcks, desto tidigare kan behandlingen påbörjas och skadan på patientens immunförsvar minimeras. Hivtestet är alltid gratis för patienten enligt smittskyddslagen. Den som vill testa sig för hiv har rätt att vara anonym, vilket innebär att sjukvården i sådana fall måste använda ett individuellt reservnummer i journal och provremiss istället för namn och personnummer.

Reaktiva svar innebär inte alltid hivinfektion

I Sverige används rutinmässigt kombinationstest vid hivtest. Det innebär att provet både detekterar antigen och antikroppar mot hiv. Ett reaktivt (positivt) hivtest innebär med andra ord att man kunnat påvisa antikroppar och/eller antigen mot hiv hos patienten. Ospecifika reaktioner kan också förekomma i testerna och därför görs alltid konfirmerande tester direkt på laboratoriet vid ett reaktivt hivtest. Ett nytt uppföljningsprov för att fastställa diagnosen och utesluta "testfel" ska också tas från patienten. Då remitteras patienten till en specialistklinik för uppföljning och ställningstagande till behandling etc. Patienten måste få information om hiv och om olika smittvägar, och psykosocialt stöd ska alltid erbjudas och smittspårning genomföras. I smittskyddslagen regleras de förhållningsregler som patienten ska följa för att minimera risken att hiv förs vidare. De ska ges till patienten av den behandlande läkaren muntligt och skriftligt samt dokumenteras i patientjournalen.

Testmetoder

För att diagnostisera hiv används idag i Sverige rutinmässigt laboratoriebaserade kombinationstest, som detekterar hiv-antigen (p24) och specifika IgM- och IgG-antikroppar mot hiv. Ett sådant laboratorietest påvisar ofta hiv efter två veckor och senast inom sex veckor från ett expositionstillfälle.

Det finns också andra typer av laboratorietest som inte används rutinmässigt för diagnostik, såsom PCR-test för påvisning av hiv-RNA, eller test som enbart påvisar hiv-DNA eller hiv-antigen. För att mäta effekten av hiv-behandling hos patienter med antivirala hivmediciner används test för detektering av hiv-RNA och bestämning av virusnivåer i blod.

Snabbsvarstest

Närbild på hand som testas med snabbsvarstest
Test hiv. Foto: Per Wahlgren

På vissa testmottagningar finns snabbsvarstest för hiv som ger provsvar direkt. De påvisar vanligen enbart antikroppar mot hiv. De har en längre fönsterperiod och rekommenderas därför inte om man det misstänkta expositionstillfället skett inom de senaste åtta veckorna. Vid reaktivt resultat ska alltid nytt konfirmerande laboratorietest tas och laboratoriet bör få information om att ett snabbsvarstest varit reaktivt.

Smittspårning och informationsplikt

När en hivinfektion misstänks eller har konstaterats görs alltid en smittspårning. Detta görs av behandlande läkare eller till annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften, exempelvis en sjuksköterska eller kurator. Patienten är skyldig att efter bästa förmåga lämna uppgifter om hur hen kan ha fått viruset och om vilka andra som kan ha utsatts för det.

För att minska risken att viruset förs vidare ger den behandlande läkaren individuellt utformade förhållningsregler. Dessa kan omprövas med vissa intervall och beror också på hur välinställd behandlingen mot hivinfektionen är. Förhållningsreglerna är alltid individuella och kan därför variera mellan olika individer. Generellt kan sägas att alla personer med hiv har, enligt Smittskyddslagen, en skyldighet att minimera risken att hiv överförs till andra och att hålla regelbunden kontakt med sjukvården.