Provrör med hiv, fotografiProvrör hiv Foto: Per Wahlgren En hivinfektion konstateras genom ett blodprov som analyseras vid mikrobiologiskt laboratorium. Provet ger ofta utslag redan två veckor, dock senast inom sex veckor, efter överföringstillfället. Vid starka misstankar om hivinfektion ska provtagning inte anstå. Om provet är taget innan sex veckor passerat, och är negativt, rekommenderas att patienten då följs upp med ytterligare ett hivtest när minst sex veckor gått från misstänkt exposition. Vissa kliniker erbjuder även snabbsvarstest som ger svar direkt. Dessa snabbsvarstester har en längre fönsterperiod, när en ny hivinfektionen inte kan påvisas, jämfört med de laboratoriebaserade hivtesterna, och den rekommenderade uppföljningstiden är här åtta veckor efter ett misstänkt expositionstillfälle.

Läs mer i vägledningen Uppföljningstid efter hivexposition

Hellre en gång för mycket

Hälso- och sjukvården har en skyldighet att hivtesta den som misstänker att hen har hiv. Socialstyrelsens riktlinjer betonar att vårdgivaren ska ha en generös inställning till rådgivning och testning även om ingen specifik misstanke finns. Ju tidigare en hivinfektion upptäcks, desto tidigare kan behandlingen påbörjas och skadan på patientens immunförsvar minimeras. Hivtestet är alltid gratis för patienten enligt smittskyddslagen. Den som vill testa sig för hiv har rätt att vara anonym, vilket innebär att sjukvården i sådana fall måste använda ett individuellt reservnummer i journal och provremiss istället för namn och personnummer.

Reaktiva svar innebär inte alltid hivinfektion

I Sverige används rutinmässigt kombinationstest vid hivtest. Det innebär att provet både detekterar antigen och antikroppar mot hiv. Ett reaktivt (positivt) hivtest innebär med andra ord att man kunnat påvisa antikroppar och/eller antigen mot hiv hos patienten. Ospecifika reaktioner kan också förekomma i testerna och därför görs alltid konfirmerande tester direkt på laboratoriet vid ett reaktivt hivtest. Ett nytt uppföljningsprov för att fastställa diagnosen och utesluta "testfel" ska också tas från patienten. Då remitteras patienten till en specialistklinik för uppföljning och ställningstagande till behandling etc. Patienten måste få information om hiv och om olika smittvägar, och psykosocialt stöd ska alltid erbjudas och smittspårning genomföras. I smittskyddslagen regleras de förhållningsregler som patienten ska följa för att minimera risken att hiv förs vidare. De ska ges till patienten av den behandlande läkaren muntligt och skriftligt samt dokumenteras i patientjournalen.