Vancomycinresistenta enterokocker – sjukdomsstatistik

Vankomycinresistenta enterokocker (VRE) 2024

Sammanfattning och bedömning

Under 2024 rapporterades 390 fall av VRE motsvarande en incidens av 3,7 fall per 100 000 invånare. Det är en ökning med 50 procent jämfört med 2023 (n=260; figur 1). Medianåldern bland fallen var 75 år (spridning 13–99 år) och liksom tidigare år rapporterades fler fall hos män (58 procent, n=225) än kvinnor. Majoriteten av fallen diagnostiserades i samband med sjukhusvård (72 procent) och fall rapporterades från 16 av 21 regioner. VRE påvisades framförallt hos patienter som bar på bakterien i tarmen (feces-, rektum- och perianalprover stod för 88 procent, n=343) medan fynd från urin och sår (6 procent, n=23) samt blod (2 procent, n=6) var mindre vanligt (figur 2).

Under 2024 utfördes typning av isolat från 386 av de totalt 390 rapporterade fallen (99 procent) inom det nationella mikrobiella övervakningspgrogrammet. Enterocoocus faecium var vanligast (95 procent, n=372) och 18 fall orsakades av Enterococcus faecalis varav 7 fall rapporterades med dubbelinfektion (med både E. faecium och E. faecalis). VanA-genen var vanligast förekommande hos E. faecium (74 procent, n=287) (figur 2).

Åtta större sjukhusrelaterade utbrott med E. faecium (10–37 fall vardera) pågick under 2024 (figur 3). Två av utbrotten med beteckningarna SE-EfmB-2311 och SE-EfmA-2314 enligt gällande nationell nomenklatur, identifierades i september respektive november 2023 fortsatte under 2024. Under 2024 identifierades också 22 mindre kluster med 2–8 fall (totalt 20 procent, n=77). Tolv sekvenstyper (ST) påvisades i dessa mindre spridningar. Av alla E. faecium identifierade under 2024 tillhörde 43 procent någon av de åtta större smittspridningarna. Totalt 143 av E. faecium-isolaten klustrade inte med andra isolat och betecknades därför som unika, vilka fördelades på 25 olika ST (figur 4).

Av de 15 E. faecalis-isolaten som typades var 13 unika medan två isolat bedömdes vara relaterade till varandra och utgjorde ett kluster. E. faecalis-isolaten tillhörde fem olika ST varav ST6 var vanligast förekommande med nio isolat.

Under 2024 rapporterades sex fall där VRE orsakat invasiv sjukdom jämfört med fem fall 2023. Av dessa orsakades fyra fall av utbrottsstammar (SE-EfmA-2405, SE-EfmB-2415, SE-EfmA-2419 och SE-EfmA-2424) och övriga två fall var E. faecium med vanB respektive E. faecalis med vanB.

Folkhälsomyndigheten har inte kännedom om att fall av vankomycin-variabla enterokocker (VVE) påvisats i Sverige under 2024. Under året påvisades fem E. faecium med vanA som tillhörde ST1421, en sekvenstyp som kopplats till VVE. Förekomst av VVE är inte begränsat till ST1421, men de VVE som tidigare påvisats i Sverige har framför allt tillhört denna ST. Enligt tillgängliga uppgifter var de fem isolaten fenotypiskt vankomycinresistenta och tre av dessa utgjorde ett kluster tillsammans med ett fall från 2023.

Gener eller mutationer förknippade med linezolid-resistens påvisades hos sju VRE-isolat varav fyra, som bar på mutationen G2576T i 23S rRNA-genen, ingick i ett av de större klustren under 2024 (SE-EfmB-2408). Totalt ingick 35 fall i klustret men det var endast i dessa fyra som mutationen påvisades.

Figur 1. Incidensen av VRE bland fall med klinisk infektion, smittbärare och där uppgift saknas samt totalt under åren 2015–2024.

Figur 2. Antalet rapporterade fall av VRE per art och van-gen under åren 2015–2024.

Figur 3. Antal rapporterade fall av VRE som ingick i de åtta större sjukhusrelaterade smittspridningarna under 2024 samt respektive sekvenstyp.

Figur 4. Fördelningen av sekvenstyper hos unika VRE-isolat av E. faecium under 2024 (n=143).