Övervikt och fetma innebär en ökad risk att drabbas av ohälsa och är en av de främsta orsakerna till sjukdomsbördan och förtida död i Sverige. Övervikt är ett tillstånd som kan öka risken att utveckla fetma. Fetma är en kronisk sjukdom som ofta kräver långsiktig behandling och uppföljning. Övervikt och fetma ökar risken för typ 2-diabetes, cancer och hjärt-kärlsjukdom, men även social stigmatisering och dess konsekvenser. För barn och unga med övervikt och fetma är risken stor att övervikt och fetma kvarstår i vuxen ålder, men också att det påverkar den fysiska och psykiska hälsan. För gravida kvinnor innebär övervikt och fetma, förutom en risk för deras hälsa, även ökad risk för graviditets- och förlossningskomplikationer och negativ påverkan på barnet.
Ohälsan relaterad till övervikt och fetma påverkar individer och samhället. Övervikt och fetma ökar i stort sett i alla åldrar och en stor del av orsaken finns att hämta i vår miljö. Som samhället är utformat riskerar fler att få övervikt och fetma. Det finns även tydliga skillnader i förekomsten av övervikt och fetma i olika grupper och var i landet man bor. Övervikt och fetma har alltså betydelse för den ojämlika hälsan.
Livsmiljö som främjar övervikt och fetma
För att bromsa utvecklingen av övervikt och fetma krävs ett långsiktigt förebyggande arbete på lokal, regional och nationell nivå. Arbetet behöver bedrivas av ett flertal aktörer och sektorer i samhället; allt från förskola, skola och arbetsliv till hälso- och sjukvården, transportsektorn, livsmedelsindustrin och det civila samhället.
Insatser för att bromsa ökningen av övervikt och fetma hos barn
Figur 1. Utvecklingen av övervikt och fetma bland vuxna och barn sedan början på 2000-talet med prognostisering till 2030.
Källa: Nationella folkhälsoenkäten "Hälsa på lika villkor" och Skolbarns hälsovanor, Folkhälsomyndigheten.
Förekomsten av övervikt och fetma ökar med åldern, från 11 procent bland 4-åringar till 31 procent bland unga vuxna (16–29 år) och upp till 61 procent bland vuxna mellan 45–64 år 2018. I alla åldersgrupper finns det könsskillnader, men också regionala skillnader i förekomsten av övervikt och fetma.
Figur 2. Andel (procent) av befolkningen som har övervikt eller fetma i olika faser i livet.
Mer än en miljon vuxna har idag fetma. Andelen har ökat från 11 procent till 16 procent mellan 2004 och 2021, medan andelen med övervikt och undervikt varit i det närmaste oförändrat. Däremot har andelen med normalvikt minskat. Detta betyder att fler individer blivit tyngre och vi har fått en påfyllnad i högre viktkategorier.
Figur 3. Andel i befolkningen med undervikt, normalvikt, övervikt och fetma (1 prick motsvarar 1 person per 100 personer i befolkningen i åldern 16–84 år).
Källa: Nationella folkhälsoenkäten "Hälsa på lika villkor", Folkhälsomyndigheten.
Det finns olika sätt att mäta viktstatus på. Vi använder BMI (Body Mass Index) som uttrycker förhållandet mellan vikt och längd. BMI beräknas genom att kroppsvikten (kg) divideras med kroppslängden i kvadrat (m2). Undervikt innebär ett BMI under 18,5, normalvikt 18,5–24,9, övervikt 25,0–29,9 och fetma 30 eller högre.
För barn finns flera olika klassificeringssystem. De resultat som redovisas på den här sidan baseras främst på iso-BMI enligt IOTF (International Obesity Task Force) där hänsyn tas till ålder och kön för att definiera övervikt och fetma.
Läs mer om klassificeringssystem i publikationen Att mäta övervikt och fetma bland barn.
