Antalet fall av gonorré har ökat i Sverige sedan slutet av 1990-talet: 2025 rapporterades mer än 4000 fall jämfört med endast omkring 200–300 fall per år i mitten av 1990-talet. Samtidigt har antibiotikaresistensen hos gonorrébakterien Neisseria gonorrhoeae generellt ökat globalt, vilket även påverkar situationen i Sverige. Komplikationerna av gonorré kan därför befaras bli vanligare på grund av ökad incidens och antibiotikaresistens som försvårar behandlingen.

Smittrisken vid oskyddade samlag är hög. Vid ett vaginalt samlag är risken för överföring 70–80 procent från man till kvinna, och 20–30 procent från kvinna till man. Risken ökar vid upprepade samlag med en person som har en infektion med gonorré. Gonorré hos en kvinna som fått otillräcklig eller ingen behandling alls, kan i första hand leda till salpingit, inflammation i äggledarna, med nära 10 procents risk. Efter en salpingit är risken för infertilitet 13 procent och den ökar efter flera genomgångna salpingiter. För män gäller komplikationsrisken främst epididymit, inflammation i ena bitestikeln, med enstaka procents risk. Risken för infertilitet är lägre än hos kvinnor, men det saknas studier gjorda i modern tid på hur stor risken är för infertilitet hos män.

Dagens mikrobiologiska diagnostik med så kallade NAT-tester är känsligare än tidigare använda bakterieodlingar. Det krävs dock att rätt provmaterial analyseras med hänsyn till sexuell praktik. Efter analsex eller oralsex räcker det inte med enbart urinprov, utan även rektalprov och svalgprov krävs för att ställa korrekt diagnos. Bakterieodling med resistensbestämning från samtliga provtagningslokaler är nödvändigt för att kunna välja rätt antibiotikabehandling. Gonorré behandlas idag vanligen med antibiotika i injektionsform, med efterföljande kontrollprov efter behandlingen för att säkerställa att infektionen är utläkt.

Icke optimal effekt av gonorrébehandling på grund av ökad spridning av antibiotikaresistens innebär ökad risk för komplikationer för patienterna och fortsatt smittspridning, men även sjukvården drabbas genom ökad belastning och högre kostnader. För att motverka dessa konsekvenser behövs riktad information och förebyggande insatser till personer som har en ökad risk att få gonorré, liksom lättillgänglig och adekvat tillgång till preventivmedel, testning och sjukvård för sexuellt överförbara infektioner. Smittspårning är obligatorisk för sjukvården att utföra då gonorré är klassificerad som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen (2004:168). Det är en viktig åtgärd för att identifiera och ge behandling till personer med gonorré, eftersom inte alla får symtom av infektionen. Smittspårning kan därmed förhindra såväl komplikationer hos smittade individer som fortsatt smittspridning.

The number of gonorrhoea cases has increased in Sweden since the late 1990s. In 2025, more than 4,000 cases were reported, compared with only around 200–300 cases per year in the mid‑1990s. At the same time, antibiotic resistance in the gonorrhoea bacterium Neisseria gonorrhoeae has generally increased globally, which also affects the situation in Sweden. The complications of gonorrhoea can therefore be expected to become more frequent due to the increased incidence and the antibiotic resistance that makes treatment more difficult.

Gonorrhoea poses a high risk of transmission and complications

The risk of transmission during unprotected intercourse is high. During vaginal intercourse, the risk of transmission is 70–80 percent from man to woman, and 20–30 percent from woman to man. The risk increases with repeated intercourse with a person who has a gonorrhoea infection. Gonorrhoea in women who receive insufficient treatment or no treatment at all, gonorrhoea can primarily lead to salpingitis, inflammation of the fallopian tubes, with a risk of nearly 10 percent. After an episode of salpingitis, the risk of infertility is 13 percent, and it increases with repeated episodes of salpingitis. For men, the main complication risk is epididymitis, inflammation of one epididymis, which occurs in a small percentage of cases. The risk of infertility is lower in men than in women, but there are no studies conducted in modern times on how great the risk of infertility is in men.

Treatment is based on careful analysis and antimicrobial susceptibility testing

Current microbiological diagnostics utilizing nucleic acid amplification tests (NAATs) offer superior sensitivity compared to traditional bacterial cultures. However, it is necessary to analyse the correct sample material, taking into account sexual practices. After anal sex or oral sex, a urine sample alone is not sufficient; rectal and pharyngeal swabs are also required to make a correct diagnosis. Bacterial culture with susceptibility testing from all sampling sites is necessary in order to choose the appropriate antibiotic treatment. Gonorrhoea is currently commonly treated with antibiotics given by injection, followed by a test of cure after treatment to confirm bacterial clearance.

Targeted preventive measures and contact tracing can mitigate the impact

Suboptimal effectiveness of gonorrhoea treatment due to increasing spread of antibiotic resistance means a higher risk of complications for patients, while also impacting the healthcare system is through increased workload and higher costs. To counteract these consequences, targeted information and preventive efforts are needed for people who are at increased risk of acquiring gonorrhoea, as well as easily accessible and appropriate access to contraceptives, diagnostic testing and healthcare for sexually transmitted infections. Contact tracing is a mandatory requirement for healthcare providers, conducted in cooperation with the patient, for cases of gonorrhoea, which is classified as a disease hazardous to public health under the Communicable Diseases Prevention Act (2004:168). It is an important measure for identifying and providing treatment to individuals with gonorrhoea, since many do not develop any noticeable symptoms of the infection. Contact tracing can therefore prevent both complications in infected individuals and further transmission.

Gonorré är ett ökande problem med smittspridning såväl lokalt och nationellt som globalt, samtidigt som antibiotikaresistens gör infektionen mer svårbehandlad. I Sverige hade vi från 1980-talet och ett par decennier framåt en låg incidens av sjukdomen, men efter 2010 har gonorréfallen ökat markant och räknas nu till flera tusen diagnostiserade fall årligen.

Den ökade incidensen av gonorré i befolkningen innebär att tidigare sällsynta komplikationer av gonorré också kan komma att öka. För hälso- och sjukvården utanför den specialiserade vården inom venereologin har gonorré under de senaste decennierna varit en ovanlig sjukdom som nästan fallit i glömska. På grund av den ökade smittspridningen i Sverige och omvärlden behöver dock gonorré och dess olika komplikationer återigen uppmärksammas och finnas i minnet hos hälso- och sjukvårdens utförare, så att relevant provtagning och diagnostik görs och adekvat behandling ges. Medvetenhet och kunskap om gonorré och dess komplikationer är en förutsättning för att säkerställa rätt diagnos och att effektiv antibiotikabehandling samt smittspårning blir genomförd.

Kunskapsunderlaget är baserat på en litteratursammanställning och ger en uppdatering om gonorré, dess komplikationer på individnivå samt konsekvenser för sjukvården. Texten riktar sig i första hand till sjukvårdspersonal inom primärvård och specialistvård som kan möta patienter med gonorré eller komplikationer orsakade av sjukdomen. Den vänder sig även till personer som arbetar med sexuell hälsa och preventionsinsatser och andra som vill veta mer om sjukdomen.

Rapporten har utarbetats av docent Hans Fredlund, Folkhälsomyndigheten och Universitetssjukhuset Örebro, samt utredarna Torsten Berglund, Lilian van Leest och Nataliia Tsekhmestruk, Folkhälsomyndigheten. I den slutliga handläggningen har enhetschefen Maria Axelsson deltagit.

Anna Bessö

Avdelningschef

Avdelningen för folkhälsoanalys och datautveckling

Folkhälsomyndigheten

Kunskapsunderlaget syftar till att öka uppmärksamheten inom hälso- och sjukvården på kliniska och epidemiologiska aspekter av gonorré, med särskilt fokus på att förmedla uppdaterad kunskap om komplikationer som kan orsakas av obehandlad gonorré. Publikationen baseras på en litteratursammanställning och riktar sig främst till sjukvårdspersonal inom primärvård och specialistvård som kan möta patienter med gonorré eller komplikationer orsakade av sjukdomen. Den vänder sig också till aktörer inom sexuell hälsa och arbetet med förebyggande insatser mot sexuellt överförbara infektioner och andra som söker information om gonorré och sjukdomens komplikationer.

Sjukdomen som senare fick namnet gonorré har följt människan genom historien. Den kan anas beskriven i historisk litteratur så tidigt som av ”läkekonstens fader”, Hippokrates (född cirka 360 före Kristus), och i Gamla testamentet i Bibeln. Först i slutet av 1800-talet började man förstå vad det rörde sig om för sjukdom och kunna skilja den från syfilis och andra sjukdomar som överförs sexuellt, vilka man tidigare ofta tolkat som olika symtom av en och samma veneriska sjukdom (1). År 1912 fick Sverige bestämmelser som innebar att behandlande läkare måste anmäla diagnostiserade fall av gonorré, och sedan 1919 har sjukdomen omfattats av olika smittskyddsåtgärder som är reglerade i lag (2). I dag är gonorré en av de allmänfarliga sjukdomar som ska rapporteras av sjukvården enligt smittskyddslagen (SFS 2004:168) och smittskyddsförordningen (SFS 2004:255).

Gonorré är en sexuellt överförbar infektion (STI) som orsakas av bakterien Neisseria gonorrhoeae, en gramnegativ diplokock som identifierades på 1870-talet av den tyske läkaren Albert Neisser (1855–1916). Några år senare kunde den odlas fram och man kunde senare särskilja N. gonorrhoeae från andra bakteriearter inom Neisseriasläktet. Numera fastställer man bakteriearten via molekylärbiologiska metoder (3). N. gonorrhoeae är en strikt humanpatogen mikroorganism och infektionen överförs alltså enbart mellan människor.

Gonorré ger vanligen symtom från de genitala organen i form av flytning, klåda, sveda och liknande besvär. En stor andel av personer som smittats med gonorré får inga besvär alls, vilket är vanligare hos kvinnor än hos män. Symtomen varierar också utifrån lokal och det är vanligare med asymtomatisk infektion i ändtarm och svalg än i urinrör. Om infektionen inte behandlas kan uppåtstigande infektioner från könsorganen ge komplikationer, och senare även leda till infertilitet (4, 5). N. gonorrhoeae kan också, om än mer sällan, spridas till blod och ledvätska och orsaka sepsis (blodförgiftning) och inflammation i leder (polyartrit) (3).

Gonorré behandlas med antibiotika, ibland med en kombination av två olika antibiotika. Antibiotikaresistens är ett allt större problem, vilket gör att det alltid behövs mikrobiologisk provtagning och laboratorieanalyser för att säkerställa vilken behandling som krävs för att bota infektionen. Internationellt rekommenderas numera kombinationsbehandling med olika antibiotika, särskilt när resistensbestämning saknas eller uppföljningsprov efter behandling inte kan utföras (6, 7, 8). Hittills har inget effektivt vaccin mot gonorré tagits fram, men inom dagens molekylärbiologiska forskning pågår flera utvecklingsprojekt som i framtiden kan komma att leda till ett effektivt skyddande vaccin (9). I bland annat Storbritannien har man också börjat att erbjuda ett befintligt vaccin mot infektion med meningokocker grupp B, som orsakas av den närbesläktade bakterien Neisseria meningitidis, till personer med hög risk att smittas av gonorré, särskilt män som har sex med män (MSM). Förhoppningen har varit att vaccination mot meningokocker genom korsimmunitet skulle kunna ge ett visst skydd mot gonorré, vilket observationsstudier har indicerat (10). En randomiserad och placebokontrollerad australiensisk studie publicerad 2026 kunde emellertid inte påvisa någon signifikant skyddseffekt mot gonorré genom meningokockvaccination hos MSM, och ger därmed inget stöd för att sådant vaccin kan ge något effektivt skydd mot gonorré (11).

I Sverige finns en samlad nationell statistisk över antalet fall av gonorré sedan andra halvåret 1912 (Figur 1). År 1970 uppmättes den högsta nivån i befolkningen med cirka 40 000 rapporterade fall (incidens cirka 490 fall per 100 000 invånare). Därefter sågs en snabb minskning under 1970-talet tack vare förbättrad mikrobiologisk diagnostik, som medförde ett minskat mörkertal av asymtomatiska bärare i befolkningen. Dessutom började man rutinmässigt behandla inte bara sjukdomsfallen utan även deras sexuella kontakter som identifierades genom smittspårning. Återkommande nationella upplysningskampanjer om gonorré genomfördes också på 1970-talet av RFSU vilket bidrog till ökad medvetenhet om sjukdomen hos allmänheten.

Figur 1. Antal rapporterade fall av gonorré per kön i Sverige 1912–2025.

Källor: Epidemiska sjukdomar 1912–1992, SBL 1993; SmiNet 1994–2025, Folkhälsomyndigheten

På 1980-talet upptäcktes hiv som en infektion som kan överföras genom sexuella kontakter, blod och från mor till barn. Rädslan för hiv och dess följdtillstånd aids, som innan det medicinska behandlingsgenombrottet 1996 ledde till döden, bidrog till förändrade sexuella beteenden och kontakmönster, som troligen medverkade till den fortsatta minskningen av gonorréincidensen. En minskning som även sågs för andra STI som klamydia och syfilis. Efter ett par decennier med minskande gonorréincidens rapporterades som lägst endast omkring 200 gonorréfall i Sverige 1996. Sedan dess har gonorré emellertid ökat successivt i befolkningen, främst bland män som har sex med män (MSM) men också bland heterosexuella personer (figur 2), och då särskilt hos yngre kvinnor och män i åldrarna 20–29 år i de tre storstadsregionerna (12). Under covid-19 pandemins första två år (2020–2021) sjönk dock antalet rapporterade gonorréfall till omkring 2 700 per år. Men 2022 och 2023 rapporterades stora ökningar och 2024 diagnostiserades omkring 4 400 fall i Sverige, den högsta rapporterade årsincidensen i Sverige sedan mitten av 1980-talet. Tre av fyra fall diagnostiserades hos män och majoriteten av fallen hade smittats i Sverige, medan knappt en fjärdedel av fallen hade fått gonorré under utlandsvistelser (13). Den ökande incidensen av gonorré under det senaste decenniet följer internationella trender; inom Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EU/EES) ökade antalet rapporterade fall av gonorré med drygt 300 procent mellan åren 2015 och 2024 (14).

Figur 2. Antal rapporterade fall av gonorré per kön och smittväg i Sverige 2015–2025.

Källa: SmiNet, Folkhälsomyndigheten

En systematisk litteraturgenomgång med fokus på förekomst av komplikationer av obehandlad gonorré genomfördes hösten 2025. Sökning utfördes efter engelskspråkiga vetenskapliga artiklar i PubMed mellan åren 1970 och oktober 2025, med fokus på komplikationer orsakade av gonorré, samt i medicinska läroböcker som inkluderar relevanta referenser före 1970. Det långa tidsspannet i litteratursökningen motiveras av att förekomsten av komplikationer, särskilt mer sällsynta sådana, var vanligare när incidensen av gonorré var som högst i början av 1970-talet.

Vid ett oskyddat samlag är överföringsrisken från kvinna till man 20–30 procent, och från man till kvinna 70–80 procent. Risken är alltså mycket hög att en kvinna blir smittad av en man med gonorré vid ett enda oskyddat samlag. Efter fyra eller fler oskyddade samlag ökar överföringsrisken från kvinna till man till 60–80 procent (15, 16). Detta överensstämmer i stort med beräkningar i en amerikansk studie utförd på 1970-talet bland manliga soldater som exponerats för gonorré vid kontakt med kvinnor som har sex mot ersättning; där fick 57 procent av männen gonorré (”attack rate”) och risken att smittas per sexuell kontakt var 19–53 procent (17).

Genitala symtom kan uppträda efter en inkubationstid på 2–5 dagar för män och 7–21 dagar för kvinnor. Det är vanligt att män får besvär från urinröret, svårighet att urinera med sveda eller smärta (dysuri) och flytning, men många är symtomfria: mellan 50 och 86 procent anges i olika studier (18, 19). I svenska studier från 2001 och 2010 av MSM med gonorré var emellertid betydligt färre av männen asymtomatiska. Så många som 86 procent respektive 95 procent av männen med uretrainfektion hade någon grad av symtom från urinröret (20, 21). Även sällsynta symtom som inflammation i körtlarna på vardera sidan om frenulum (”Tysons körtlar”), det vill säga hudsträngen som binder samman förhud och undersidan av ollonet, har beskrivits hos män med uretrainfektion orsakad av gonorré (22).

Kvinnor kan få vaginala besvär, mellanblödning, dysuri och klåda, men infektionen är asymtomatisk i omkring 50–90 procent av fallen (15, 19, 23, 24). Bartolinit, det vill säga inflammation i de bartolinska körtlarna vid blygdläpparna, kan förekomma och är oftast ensidig med en svullnad på inre blygdläppen på den aktuella sidan. Olika studier anger att 1–17 procent av bartolinitfallen är orsakade av gonorré (25).

Oralsex är också en smittväg, och den som har svalggonorré kan få varierande svalgbesvär men vanligen är infektionen symtomlös (25). I de svenska studierna från 2001 och 2010 av MSM konstaterades svalgsymtom hos 13 respektive 15 procent av männen med faryngeal gonorré (20, 21).

Rektal gonorré är vanligare än svalggonorré och ses hos både MSM och heterosexuella personer som smittats via anala samlag eller annan inokulation i samband med analsex, exempelvis genom fingrarna. Hos kvinnor kan gonorré även förekomma rektalt utan att analsex praktiserats på grund av direkt spridning från kvinnans könsorgan och urinvägar till rektum (15). Den kliniska bilden vid rektal gonorré kan variera, från asymtomatisk infektion till inflammation i ändtarmen (proktit), ibland med flytning, blödning, trängningar och smärta, men den kan även orsaka mildare inflammation som upptäcks först vid undersökning (21, 27). I de svenska studierna från 2001 och 2010 av MSM hade 25 respektive 30 procent av männen med rektal infektion symtom från ändtarmen (20, 21).

Perinatal smitta förekommer när barnet vid förlossningen smittas med gonokocker från modern via födelsekanalen. Risken är 30–34 procent (15). Barnet kan även smittas före förlossningen i livmodern via en uppstigande infektion efter vattenavgång. Den typiska sjukdomsbilden hos barnet är en ögoninfektion med dubbelsidig konjunktivit som vanligen ses 3–5 dagar efter födelsen men som ibland kan dröja upp till 3 veckor. Infektionen är vanligen mild men kan utan antibiotikabehandling förstöra hornhinnan och ge blindhet. I utländska nyligen gjorda studier av nyfödda barn med ögoninfektion varierar andelen som orsakats av gonokocker från 1 till 8 procent (28, 29). Andra slemhinnor hos det nyfödda barnet kan även infekteras, men det är ovanligt. Cirka 1 procent av nyfödda med gonokockinfektioner får disseminerad gonokockinfektion (DGI) (30) med feber och polyartrit som en följd av att bakterierna spritt sig till blod och ledvätska (15). Diagnosen ställs då via blododling.

Hos vuxna ses ibland även ögoninfektion som är orsakad av N. gonorrhoeae genom att ögat kommit i kontakt med infektiöst genitalsekret, såsom sädesvätska, vanligen genom självinokulation till ögat med fingrarna från urogenital gonorré. Obehandlad kan infektionen, precis som hos nyfödda, leda till skador på hornhinnan och orsaka blindhet (31, 32). I en nyligen utförd svensk studie hade 0,3 procent av vuxna patienter med gonorré en ögoninfektion orsakad av gonokocker (24).

Cirka 1 procent av fallen i internationella studier har en disseminerad gonokockinfektion (DGI) som då ger allmänsymtom, ofta utan genitala symtom (15, 33). Förekomsten av DGI har länge varit låg, men studier från USA och Kanada har under de senaste åren rapporterat om en ökning av patienter med DGI (34, 35). Vid DGI är vissa gonokockstammar de vanligaste fynden i blododling (serogrupp WI-stammar). Av sjukdomsfallen med DGI har 50–75 procent artrit, vanligen med inflammation i en större led som knä-, fot- eller handled, och/eller dermatit med lednära utslag och blåsor (papler och pustler) på armar, ben, händer eller fötter. Flera leder är ofta drabbade samtidigt (36). Personer med nedsatt immunförsvar kan få svårare infektioner som kan orsaka inflammation i hjärtklaffar (endokardit), eller hjärtsäck (perikardit), hjärnhinneinflammation (meningit) och blodförgiftning (septikemi) (15, 37).

Obehandlad gonorré kan ge vissa allvarliga komplikationer som är typiska för kvinnor, se nedan sammanfattat i tabell 1.

Äldre studier visar att komplikation av genital gonorré i form av inflammation i äggledare (salpingit) och bäckenbotten (PID) kan inträffa i 10–20 procent av fallen (15, 18, 38). Sedan 1980 har dock flera studier rapporterat om färre än 10–20 procent salpingiter (5, 39), vilket bedömts bero på förbättrad STI-kontroll hos kvinnor (40). Den exakta risken idag är svårbedömd (41), men en australiensisk populationsbaserad kohortstudie fann att PID var mer än fyra gånger vanligare hos kvinnor som testat positivt för gonorré jämfört med övriga, och knappt två gånger vanligare bland dem som testat positivt för klamydia (42). Risken för salpingit ökar vid menstruation, spiralanvändning, vaginalsköljningar, ung ålder och tidigare genomgången PID. En komplikation till salpingit är ansamlingar av var (abscessbildning) som oftast uppstår efter flera salpingiter (43), samt bukhinneinflammation (peritonit) och inflammation kring levern (perihepatit) (16, 44).

Efter PID kan kroniska smärttillstånd förekomma som komplikation, men frekvensen är svår att bedöma eftersom smärttillstånd i buken även kan ha andra orsaker.

Infertilitet hos kvinnor ses i 13 procent av fallen efter en PID, hos 36 procent efter två PID och hos 75 procent efter tre PID (45). Dessutom finns en ökad risk för extrauterin graviditet, det vill säga utomkvedshavandeskap (46). Vid diagnostiserad extrauterin graviditet visar det sig att 50–80 procent tidigare har haft salpingit (47, 48).

Av gravida med obehandlad gonorré riskerar 13 procent septisk abort, 23 procent prematur förlossning och 29 procent prematur bristning (ruptur) av fosterhinnorna. Av de för tidigt födda barnen avlider cirka 30 procent (49). Komplikationer på grund av gonorré hos nyfödda barn har beskrivits ovan (se avsnittet Symtom i det akuta sjukdomsskedet).

Obehandlad gonorré kan ge vissa allvarliga komplikationer som är typiska för män, se nedan sammanfattat i tabell 2.

Bitestikelinflammation (epididymit) vid gonorré är vanligen ensidig och förekom tidigare i cirka 20 procent av fallen i studier gjorda på 1940-talet, men det är nu för tiden en betydligt mer ovanlig komplikation och ses endast i 1–2 procent av fallen (50). De flesta av dessa patienter har också uretritsymtom (15, 51). Det finns en viss risk för infertilitet i efterförloppet, men hur stor denna risk är, är idag svårt att värdera. Under 1940-talet rapporterades 23 procent infertilitet efter ensidig gonokockepididymit och så mycket som 10 procent efter enbart uretrit (52). Dock finns inga aktuella högkvalitativa studier som säkert kan ange aktuell risk utifrån dagens situation med förbättrade diagnostiska metoder och behandlingsrutiner. I en studie fann man N. gonorrhoeae hos 6,5 procent av infertila män (53). I en annan klinisk studie konstaterades att endast en tredjedel av männen som diagnostiserats med inflammation i bitestikel eller i testikel (orkit) orsakad av N. gonorrhoeae hade normala spermafynd vid en uppföljning två år efter diagnos (54).

Vid inflammation i prostatan (prostatit) har en liten andel (under 10 procent) av patienterna evidens för gonorré eller klamydiainfektion (55), så gonorréorsakad prostatit är sannolikt ovanlig.

Innan antibiotikabehandling mot gonorré blev tillgängligt vid mitten av 1940-talet var uretrastriktur, det vill säga förträngning av urinröret, en inte ovanlig komplikation efter flera gonorréepisoder. I en studie från 1960-talet var det enstaka procent av patienterna som fick uretrastriktur efter genomgången gonorré (56), och i dag, med bättre diagnostik och adekvat antibiotikabehandling, är denna komplikation ännu mer ovanlig (50). Om uretrastriktur utvecklas krävs urologisk korrektion.

Molekylärbiologisk diagnostik (NAT-test) används numera i hela Sverige eftersom den diagnostiska känsligheten är överlägset högre jämfört med odling vid prover tagna från såväl könsorganen som andra lokaler (57). Denna diagnostiska metod kräver två positiva analyser där olika målgener detekteras för säker diagnos, vilket även gäller för att uppfylla falldefinitionen för anmälan av gonorré enligt smittskyddslagen (SFS 2004:168) (50, 58). Bakgrunden är att det i normalfloran finns andra Neisseria-arter som kan korsreagera med NAT-testerna för N. gonorrhoeae. Detta gäller särskilt vid icke-genital provtagning från svalg och rektum. Dock krävs fortfarande odlingsprov för att få fram gonokockbakteriens känslighetsmönster för olika antibiotika inför valet av behandling. Diagnostiken görs rutinmässigt med NAT-test, och vid positivt resultat utförs odling innan man ger antibiotikabehandling.

Sexualanamnes och eventuella symtom ligger till grund för vilka lokaler som behöver provtas. Vid konjunktivit som misstänks vara orsakad av N. gonorrhoeae tas prov från ögats bind- och hornhinna, och vid allmänsymtom tas blododling.

I dag finns även möjlighet till gratis egenprovtagning av gonorré i flertalet regioner via internettjänsten 1177, så kallade hemtester, där patienten själv beställer ett testkit och tar prov hemma för klamydia och gonorré och skickar in provet för analys på laboratorium. I några regioner erbjuds egenprovtagning med möjlighet att ta prov från flera lokaler, men i dagsläget är det vanligast med enbart urinprov, vilket medför att eventuell infektion med gonorré i andra lokaler än urinvägarna inte kan påvisas eller uteslutas. Det kan därför, beroende på sexualanamnes och eventuella symtom, vara nödvändigt att bli provtagen på en klinik så att prov från flera lokaler kan analyseras för att kunna påvisa eller utesluta en gonorréinfektion.

Idag marknadsförs även kommersiella egentest för gonorré utanför den regionala hälso- och sjukvården. Beroende på analysmetod och provtagningslokal som används i sådana egentester, behöver nya prover tas på klinik så att de kan analyseras med optimala metoder och därmed säkerställa eller avskriva en eventuell gonorrédiagnos. Den som misstänker sig ha smittats av gonorré, eller får ett positivt svar på ett kommersiellt egentest, har alltid en skyldighet enligt smittskyddslagen (SFS 2004:168) att kontakta sjukvården för undersökning och uppföljning.

Läkemedelsverket har tillsammans med Folkhälsomyndigheten, specialistläkare och mikrobiologer tagit fram och publicerat nationella rekommendationer för handläggning och behandling av sexuellt överförbara bakteriella infektioner (59). Även specialistföreningen Svenska Sällskapet för Dermatologi och Venereologi (SSDV) har riktlinjer för behandling av gonorré på sin webbplats, som de kontinuerligt uppdaterar (60). I de nationella rekommendationerna poängteras att gonorré enbart bör behandlas av en venereologspecialist eller i samråd med en sådan. Vidare framgår att vid behandling av en okomplicerad anogenital och faryngeal infektion krävs att resistensbestämning görs, vilket betyder att ett odlingsprov alltid behöver tas för att säkerställa att rätt behandling ges. Idag är antibiotika i injektionsform standardbehandling mot gonorré. På grund av resistensproblematiken och risken för behandlingssvikt rekommenderas vidare att patienterna följas upp med ny provtagning efter behandlingen för att verifiera att infektionen är utläkt (59, 60).

Smittspårning, som också brukar kallas för kontaktspårning och partneruppföljning, är en obligatorisk del av handläggningen av gonorrépatienter eftersom gonorré definieras som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen. Det är den behandlande läkarens ansvar att se till att smittspårning görs även om den kan utföras av annan hälso- och sjukvårdspersonal som har kompetens och utbildning för ändamålet, exempelvis en kurator, barnmorska eller sjuksköterska. Smittspårningen är en mycket viktig del i handläggningen av patienter med gonorré. Genom denna kan patienten tillsammans med hälso- och sjukvården identifiera andra personer som kan ha exponerats och därför riskerar att ha fått gonorré, så att de kan provtas och få behandling om de är smittade. Det är inte ovanligt att kontakter till en gonorrépatient också kan visa sig ha någon annan sexuellt överförd infektion, varför smittspårade kontakter alltid bör erbjudas tester för andra STI som klamydia, syfilis och hiv. Om överväganden och anvisningar för smittspårningsutredningen vid gonorré, se handboken Smittspårning vid sexuellt överförda infektioner för ytterligare vägledning (61).

N. gonorrhoeae uppvisar en exceptionell förmåga att utveckla antibiotikaresistens. Bakterien har utvecklat resistens mot alla antibiotika som tidigare eller numera används i behandlingen av gonorré (62). Förhoppningar finns emellertid om att pågående forskningsstudier ska leda till att ny effektiv antibiotikabehandling mot gonorré blir tillgänglig i en inte allt för avlägsen framtid (63). Situationen i Sverige och utvecklingen över tid av antibiotikaresistens följs kontinuerligt genom det nationella mikrobiella övervakningsprogrammet, där isolat av N. gonorrhoeae med resistens mot en eller flera av de rekommenderade antibiotikaterapierna typas med helgenomsekvensering (64, 65).

Om gonorré inte går att behandla effektivt med antibiotika kommer komplikationer såsom inflammation i äggledare (salpingit) och bäckenbotten (PID), ektopisk graviditet och infertilitet att öka. Vid obehandlad gonorré ökar dessutom risken för överföring av hiv, vilket kan öka spridningen av hiv i befolkningen (62, 66). Bakteriestammar av N. gonorrhoeae med multiresistens mot antibiotika har isolerats i ett flertal länder, och extensivt antibiotikaresistent (XDR) gonorré, d.v.s. resistens mot de flesta rekommenderade antibiotika mot gonorré, har under senare tid diagnostiserats i bl.a. Japan, Frankrike, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland (62, 67). I flera regioner i världen rekommenderas därför kombinationsbehandling med två antibiotika mot gonorré (6). I Sverige, med god uppföljning av patienterna, är injektionsbehandling med ett antibiotikum fortfarande den primära rekommendationen (59, 60). Ett observandum är emellertid att under 2025 upptäcktes fler fall än tidigare i Sverige där resistens mot en eller flera av de antibiotikaterapier som rekommenderas som förstahandsbehandling mot gonorré påvisades i det nationella mikrobiella övervakningsprogrammet. Tidigare år har de enstaka fall som rapporterats varit sporadiska med koppling till resor utomlands, men under 2025 fanns flera indikationer på smittspridning inom Sverige av sådana multiresistenta stammar (13).

Världshälsoorganisationen (WHO) beräknar (2020) att drygt 82 miljoner kvinnor och män i åldrarna 15–49 år årligen får gonorré, och framhåller att antibiotikaresistens är ett allt större problem världen över (68). Om resistensutvecklingen medför att gonorré inte längre går att behandla effektivt med antibiotika kommer komplikationerna att öka (62). Främst är det kvinnorna som får svåra komplikationer med PID, ektopiska graviditeter och infertilitet, med stor påverkan på den hälsorelaterade livskvaliteten.

I Sverige används numera screeningmässigt kombinationstester för gonorré och klamydia vid bland annat ungdoms- och STI-mottagningar och vid beställning av hemprovtagningstester, vilket gör att testningen för gonorré har ökat påtagligt under senare år. De moderna molekylärbiologiska metoderna är också betydligt känsligare jämfört med tidigare odlingsmetoder, vilket gör att sannolikheten för korrekt diagnos har ökat. Diagnostiskt har vi i dag en bättre situation än i början av 2010-talet. Egenprovtagning med hemtester ökar tillgängligheten och sänker trösklarna att testa sig, men kan innebära begränsningar bland annat i vilka provtagningslokaler som testas. En adekvat provtagning vid ett mottagningsbesök ökar därför säkerheten att erhålla en korrekt diagnos.

För att säkerställa att behandlingen fungerar väl rekommenderar Läkemedelsverket att patienterna behandlas av eller i samråd med venereolog, och att de följs upp med kontrollprov för att säkerställa att behandlingen botat patienten.

Antibiotikabehandling fungerar fortsatt väl inom sjukvården i Sverige. Tack vara de svenska provtagningsrutinerna för gonorré, där positivt resultat i NAT följs upp med odlingsprov innan antibiotikabehandling påbörjas, har vi i stor utsträckning tillgång till antibiotikakänslighetsmönster. Därmed kan lämplig behandling väljas när gonorré diagnostiseras vilket motverkar att komplikationer uppstår. Vid ökad förekomst av multiresistenta gonokockstammar i Sverige och omvärlden kan man dock förvänta sig att fler personer drabbas av komplikationer, som i sin tur leder till stigande kostnader för sjukvården och samhället (69). År 1990 beräknade Världshälsoorganisationen (WHO) kostnaden för ett salpingitfall till 37 000 kronor (70), vilket 2026 motsvarar cirka 75 000 kronor (71). Försämrad behandling till följd av ökad antibiotikaresistens skulle kunna innebära ökade komplikationer hos upp emot var tionde patient. Även sjukvården påverkas genom fler patienter och ökade kostnader.

För att motverka konsekvenserna av ökad antibiotikaresistens och att fler drabbas av komplikationer på grund av obehandlad gonorré behövs fortsatta insatser med riktad information och förebyggande insatser som når fram till personer med ökad risk att smittas med gonorré. Vidare behöver testning och sjukvård för STI vara lättillgänglig och målgruppsanpassad så att behovet av provtagning hos allmänheten och särskilt riskutsatta grupper såsom ungdomar och unga vuxna, MSM och transpersoner kan hanteras och tillgången till tidig diagnos och behandling samt smittspårning säkerställs.

Smittspårning kan identifiera möjligt smittade personer som därmed kan få provtagning och behandling, vilket är särskilt viktigt vid sexuellt överförbara infektioner där det är vanligt med asymtomatiskt bärarskap. Därför är det viktigt att smittspårningen genomförs skyndsamt och adekvat för att hitta smittade personer som inte själva söker sjukvård för undersökning och provtagning. Data från det nationella epidemiologiska övervakningssystemet SmiNet visar att omkring 25 procent av alla som diagnostiseras med gonorré i Sverige har testat sig tack vare att de blivit smittspårade, vilket även överensstämmer med en stor svensk studie från 2022 (24). Hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med smittspårning behöver ha en så kvalificerad utbildning som möjligt, och uppdaterad kunskap om vilka kontaktvägar som används, till exempel olika dejtingappar och internetforum. På de regionala smittskyddsenheterna finns stor samlad erfarenhet av att smittspåra STI. De kan ge stöd och hjälp i enskilda smittspårningsutredningar och ta över handläggningen av svåra ärenden i enlighet med smittskyddslagens bestämmelser.

Folkhälsomyndigheten har på regeringens uppdrag tagit fram och publicerat en uppdaterad nationell strategi för arbetet med hiv/aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner, bland annat gonorré, som syftar till att skapa förutsättningar för en god, jämlik och jämställd sexuell och reproduktiv hälsa (72). En handlingsplan har också tagits fram som konkretiserar den nationella strategin och vägleder arbetet på nationell, regional och kommunal nivå. Handlingsplanen vänder sig till myndigheter och beslutsfattare på olika nivåer, verksamheter inom regioner och kommuner samt civilsamhällets organisationer (73).

DGI – disseminerad gonokockinfektion

f.Kr. – före Kristi födelse

HSLF-FS – gemensamma författningssamlingen avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst, läkemedel, folkhälsa m.m.

MSM – män som har sex med män

NAT –nukleinsyraamplifieringstest (eng. Nucleic Acid Amplification Test), molekylärbiologisk diagnostisk testmetod för att detektera genetiskt material (nukleinsyra) hos mikroorganismer som till exempel virus och bakterier.

N. gonorrhoeae – Neisseria gonorrhoeae, bakterien som orsakar sjukdomen gonorré

PID – inflammation i äggledare och/eller bäckenbotten (eng. pelvic inflammatory disease)

RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning

SBL – Statens bakteriologiska laboratorium

SFS – Svensk författningssamling

STI – sexuellt överförbara infektioner (eng. sexually transmitted infections)

WHO – Världshälsoorganisationen (eng. World Health Organization)

XDR – extensiv antibiotikaresistens (eng. extensively drug-resistant)

Antibiotikaresistens – innebär att bakterier har eller utvecklar motståndskraft mot antibiotika

Anmälningspliktig sjukdom – vid misstanke eller konstaterande av en sådan sjukdom ska behandlande läkare och läkare vid diagnostiserande laboratorium göra en anmälan till regionens smittskyddsläkare och Folkhälsomyndigheten i enlighet med smittskyddslagen (SFS 2004:168) och smittskyddsförordningen (SFS 2004:255)

Artrit – inflammation i led

Asymtomatisk – symtomfri

Attack rate – antalet smittade av dem som exponerats för en infektionssjukdom vid ett specifikt utbrott eller en avgränsad tidsperiod

Bartolinit – inflammation av sekretproducerande körtlar i den bakre delen av kvinnans blygdläppar, orsakad av bakterier

Dermatit – inflammation i hud

Diplokock – parvis liggande bakterier av typen kocker

Disseminerad gonokockinfektion (DGI) – en gonorréinfektion som sprids till blod, och ibland vidare till framför allt leder och hud

Dysuri – svårighet att urinera som oftast yttrar sig som sveda och smärta

Ektopisk – felaktigt läge (ektopi)

Endokardit – inflammation i hjärtats klaffar

Epididymit – inflammation i bitestikeln

Extrauterin – utomkvedshavandeskap, utanför livmodern

Faryngeal – svalg-, i svalget

Frenulum – hudsträngen på undersidan av ollonet som förbinder förhuden med penis 

Genital – underliv, (del av) könsorgan

Gramnegativ – bakterie som färgas rosa i ett gramfärgningstest vilket påvisar skillnader i cellväggsstrukturen hos olika bakterier, av betydelse för val av antibiotika

Incidens – antalet nya fall av en viss sjukdom, som inträffat under en viss tidsperiod, till exempel under ett år, i en bestämd population

Infertilitet – ofrivillig barnlöshet på grund av ofruktsamhet, sterilitet

Inkubationstid – tiden mellan ett smittämnes inträngande i kroppen till tidpunkten för de första sjukdomssymtomen

Inokulation – införande av sjukdomsframkallande mikroorganism i kroppen

Konjunktivit – inflammation i ögats bindehinna

Meningit – hjärnhinneinflammation

Mörkertal – oåtkomlig för statistik, inom epidemiologi andelen av befolkningen som är smittade/har en sjukdom men inte är diagnostiserad

Orkit – inflammation i testikeln

Perihepatit – inflammation runt levern

Perikardit – hjärtsäcksinflammation

Perinatal – tiden närmast före, vid och strax efter förlossningen

Peritonit – bukhinneinflammation

Polyartrit – inflammation i flera leder

Proktit – inflammation i ändtarmens slemhinna som kan orsaka slembildning, blödning, smärta och obehag i form av trängningar.

Prostatit – inflammation i prostatan

Rektal – ändtarms-, i ändtarmen

Ruptur – bristning, spricka

Salpingit – äggledarinflammation

Sepsis – blodförgiftning, systeminflammatorisk reaktion

Septikemi – sjukdomsframkallande mikroorganismer i blodet

Serogrupp – gruppering av bakterier som delar en eller flera antigen, d.v.s. strukturer hos bakterien som orsakar antikroppsbildning

Självinokulation – att själv införa sjukdomsframkallande mikroorganism i kroppen, till exempel via fingrar till öga

Uretrastriktur – urinrörsförträngning

Uretrit – inflammation i urinröret med täta urinträngningar, sveda och flytningar

Urogenital – urinvägar och könsorgan

Urologi – medicinsk specialitet, läran om urinvägarna och deras kirurgiska sjukdomar

Venereologi – medicinsk specialitet, läran om de sexuellt överförbara sjukdomarna och deras behandling

1. Bowen E. Limits of the lab: diagnosing latent gonorrhea, 1872–1910. Bulletin of the History of Medicine. 2013;87(1):63–85.
2. Lundberg A. Läkarnars blanka vapen: Svensk smittskyddslagstiftning i historiskt perspektiv. Lund: Nordic Academic Press; 2008.
3. Fredlund H, Olcén P. Neisseria. I: Brauner E (red), Medicinsk Mikrobiologi & Immunologi. Lund: Studentlitteratur; 2015.
4. Henkel R. Long-term consequences of sexually transmitted infections on men’s sexual function: A systematic review. Arab Journal of Urology. 2021;19(3):411–418.
5. Simms I, Stephenson JM. Pelvic inflammatory disease epidemiology: what do we know and what do we need to know? Sexually Transmitted Infections. 2000;76(2):80–87.
6. World Health Organization: Updated recommendations for the treatment of Neisseria gonorrhoeae, Chlamydia trachomatis and Treponema pallidum (syphilis), and new recommendations on syphilis testing and partner services. World Health Organization, Geneva 2024. Tillgänglig på: https://www.who.int/publications/i/item/9789240090767 (Hämtad 2026-09-01).
7. Unemo M, Ross J, Serwin AB, Gomberg M, Cusini M, Jensen JS. 2020 European guideline for the diagnosis and treatment of gonorrhoea in adults. International Journal of STD & AIDS. 2020 Oct 29, published online. Tillgänglig på: https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0956462420949126 (Hämtad 2026-09-01).
8. Jensen J S, Unemo M. Antimicrobial treatment and resistance in sexually transmitted bacterial infections. Nature Review Microbiology. 2024;22:435–450.
9. Abara WE, Jerse AE, Hariri S, Kirkcaldy RD. Planning for a Gonococcal Vaccine: A Narrative Review of Vaccine Development and Public Health Implications. Sexually Transmitted Diseases. 2021;48 (7): 453–457.
10. UK Health Security Agency: A guide to the Meningococcal B vaccine for protection against Gonorrhoea. Tillgänglig på: https://www.gov.uk/government/publications/meningococcal-b-menb-vaccination-against-gonorrhoea-guide/a-guide-to-the-meningococcal-b-vaccine-for-protection-against-gonorrhoea (Hämtad 2026-09-01).
11. Seib KL, Donovan B, Fengyi J, Thng C, Yeung B, Comninos N, Bopage RI, et al. Meningococcal B Vaccine to Prevent Neisseria gonorrhoeae Infection. The New England Journal of Medicine. 2026;395(4):349–361.
12. Folkhälsomyndigheten: Fördjupad hiv- och STI-rapport 2015–2024. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/f/fordjupad-hiv-och-sti-rapport-2015-2024/ (Hämtad 2026-09-01).
13. Folkhälsomyndigheten: Statistik om smittsamma sjukdomar A–Ö, Gonorré. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/statistik-och-data/hitta-statistik-och-data/gonorre-statistik (Hämtad 2026-09-01).
14. European Centre for Disease Prevention and Control: Gonorrhoea Annual Epidemiological Report for 2024. Tillgänglig på: https://www.ecdc.europa.eu/en/publications-data/gonorrhoea-annual-epidemiological-report-2024. (Hämtad 2026-09-01).
15. Ariza-Mejia MC G-EA, Garcia-Garcia L, Gil-de-Miguel Á, Gil-Prieto R. Epidemiological Review of Gonococcal Infection. Current Woman’s Health Reviews. 2012;8:208–218.
16. Swygard H, Sena A, Leone P, Cohen M. Gonorrhea. Sexually Transmitted Infections. 2005:99–107.
17. Hooper RR, Reynolds GH, Jones OG, Zaidi A, Wiesner PJ, Latimer KP, et al. Cohort study of venereal disease. I: The risk of gonorrhea transmission from infected women to men. American Journal of Epidemiology. 1978;108(2):136–144.
18. Holmes KK. Gonococcal infection. Clinical, epidemiologic and laboratory perspectives. Advances in Internal Medicine. 1974;19:259–285.
19. Tuddenham S, Hamill M M, Ghanem K G. Diagnosis and Treatment of Sexually Transmitted Infections: A Review. JAMA. 2022;327(2):161–172.
20. Berglund T. Recent trends in the epidemiology of gonorrhoea in Sweden – the role of importation and core groups. Doktorsavhandling. Stockholm: Karolinska Institutet. 2006. Tillgänglig på: https://openarchive.ki.se/articles/thesis/Recent_trends_in_the_epidemiology_of_gonorrhoea_in_Sweden_the_role_of_importation_and_core_groups/26909641?file=48952504 (Hämtad 2026-09-01)
21. Martschin C, Bratt G, Hansdotter F, Rydvik G, Henriksson L, Blaxhult A. Gonorré ökar kraftigt. Läkartidningen. 2010;107(6):336–337.
22. Fan W, Zhang Q, Wei M, Ai M, Fan Z, Jiang T. Gonococcal tysonitis, a rare local complication of gonorrhea: a clinical study of 15 cases. European Journal of Clinical Microbiology & Infectious Diseases. 2022;41(5):787–792.
23. Hansson H, Julin I. Clinical patterns of uncomplicated gonococcal infections. I: Danielsson D, Mårdh PA(red). Genital infections and their complications. Uppsala: Almqvist & Wiksell International; 1975, s. 73–76.
24. Kristiansen S, Johnsson A, Nilsson CS, Nylander E, Sanner K, Spångerud M, Tunbäck P, Wikström A. Neisseria gonorrhoeae in Six University Hospital STI Clinics in Sweden. Distribution, Antimicrobial Resistance and Treatment. Acta Dermato-Venereologica. 2026;106:0250.
25. Elkins JM, Hamid OS, Simon LV, Sheele JM. Association of Bartholin cysts and abscesses and sexually transmitted infections. The American Journal of Emergency Medicine. 2021;44:323–327.
26. Janier M, Lassau F, Casin I, Morel P. Pharyngeal gonorrhoea: the forgotten reservoir. Sexually Transmitted Infections. 2003;79(4):345.
27. Sherrard J. Gonorrhoea. Medicine. 2010;38(5):245–248.
28. Nelson C, Dehler BJ, Bernstein B, Aronoff S. Variability in the Evaluation and Treatment of Healthy Neonates with Uncomplicated Conjunctivitis. Journal of Pediatric Ophthalmology & Strabismus. 2024;62(2):143–149.
29. Tang XJ, He JT, Liu Q, Chen XK, Chen L. Severe ophthalmia neonatorum in Southwest China: a 5-year review of demographics, microbiological results, and risk factors. International Ophthalmology. 2022;42(7):2185–2193.
30. Babl FE, Ram S, Barnett ED, Rhein L, Carr E, Cooper ER. Neonatal gonococcal arthritis after negative prenatal screening and despite conjunctival prophylaxis. The Pediatric Infectious Disease Journal. 2000;19(4):346–349.
31. Godoy-Mancilla J, Oyarzun-Barrientos C, Marin-Cornuy M, Carrasco-Sanhueza E, Aguila-Torres P. Bacterial eye infections associated with sexual transmission infections: A review. Archivos de la Sociedad Española de Oftalmología (English edition). 2022;97(1):17–27.
32. Bignell C, Fitzgerald M. UK national guideline for the management of gonorrhoea in adults, 2011. International Journal of STD & AIDS. 2011;22(10):541–547.
33. Birrell JM, Gunathilake M, Singleton S, Williams S, Krause V. Characteristics and Impact of Disseminated Gonococcal Infection in the ”Top End” of Australia. American Journal of Tropical Medicine and Hygiene. 2019;101(4):753–760.
34. Sawatzky P, Martin I, Thorington R, Alexander D. Disseminated Gonococcal Infections in Manitoba, Canada: 2013 to 2020. Sexually Transmitted Diseases. 2022;49(12):831–837.
35. Sciaudone M, Cope A, Mobley V, Samoff E, Seña AC. Ten Years of Disseminated Gonococcal Infections in North Carolina: a Review of Cases from a Large Tertiary Care Hospital. Sexually Transmitted Diseases. 2023;50(7):410–414.
36. Rice PA. Gonococcal arthritis (disseminated gonococcal infection). Infectious Disease Clinics of North America. 2005;19(4):853–861.
37. Pearce CF, Johnson KA, Meshkaty N, Tang EC: A Pair of Hearts: Two Cases of Mitral Valve Gonococcal Endocarditis. Sexually Transmitted Diseases. 2025;52(5):e15–e17.
38. Rees E, Annels EH. Gonococcal salpingitis. The British Journal of Venereal Diseases. 1969;45(3):205–215.
39. Weström L. Decrease in incidence of women treated in hospital for acute salpingitis in Sweden. Genitourinary Medicine. 1988;64(1):59–63.
40. Anschuetz GL, Asbel L, Spain CV, Salmon M, Lewis F, Newbern EC, et al. Association between enhanced screening for Chlamydia trachomatis and Neisseria gonorrhoeae and reductions in sequelae among women. Journal of Adolescent Health. 2012;51(1):80–85.
41. Whelan J, Eeuwijk J, Bunge E, Beck E. Systematic Literature Review and Quantitative Analysis of Health Problems Associated with Sexually Transmitted Neisseria gonorrhoeae Infection. Infectious Diseases and Therapy. 2021;10 (4): 1887–1905.
42. Reekie J, Donovan B, Guy R, Hocking J, Kaldor JM, Mak DB, Pearson S, Preen D, Stewart L, Ward J, Liu B. Risk of Pelvic Inflammatory Disease in Relation to Chlamydia and Gonorrhea Testing, Repeat Testing, and Positivity: A Population-Based Cohort Study. Clinical Infectious Diseases. 2018;66(3):437–443.
43. Pedowitz P, Bloomfield RD. Ruptured adnexal abscess (tuboovarian) with generalized peritonitis. American Journal of Obstetrics and Gynecology. 1964;88:721–729.
44. Hillier SL, Bernstein KT, Aral S. A Review of the Challenges and Complexities in the Diagnosis, Etiology, Epidemiology, and Pathogenesis of Pelvic Inflammatory Disease. The Journal of Infectious Diseases. 2021;224(12 Suppl 2):S23–S8.
45. Weström L. Effect of acute pelvic inflammatory disease on fertility. American Journal of Obstetrics and Gynecology. 1975;121(5):707–713.
46. Hillis SD, Joesoef R, Marchbanks PA, Wasserheit JN, Cates W, Jr., Westrom L. Delayed care of pelvic inflammatory disease as a risk factor for impaired fertility. American Journal of Obstetrics and Gynecology. 1993;168(5):1503–1509.
47. Rendtroff RC, Curran JW, Chandler RW, Wiser WL, Robinson H. Economic consequences of gonorrhea in women: experience from an Urban hospital. Journal of the American Venereal Disease Association. 1974;1(1):40–47.
48. Anyalechi GE, Hong J, Kreisel K, Torrone E, Boulet S, Gorwitz R, et al. Self-Reported Infertility and Associated Pelvic Inflammatory Disease Among Women of Reproductive Age-National Health and Nutrition Examination Survey, United States, 2013–2016. Sexually Transmitted Diseases. 2019;46(7):446–451.
49. Goldenberg RL, Andrews WW, Yuan AC, MacKay HT, St Louis ME. Sexually transmitted diseases and adverse outcomes of pregnancy. Clinics in Perinatology. 1997;24(1):23–41.
50. Richtner T, Fredlund H. Gonorré. I: Läkemedelsverket: Sexuellt överförbara bakteriella infektioner. Bakgrundsinformation. Information från Läkemedelsverket. 2015;26(1):53–57. Tillgänglig på: https://www.lakemedelsverket.se/globalassets/dokument/behandling-och-forskrivning/behandlingsrekommendationer/vu-och-evidenstabell/bakgrundsdokumentation-sexuellt-overforbara-bakteriella-infektioner.pdf (Hämtad 2026-09-01).
51. Sherrard J, Barlow D. Gonorrhoea in men: clinical and diagnostic aspects. Genitourinary Medicine. 1996;72(6):422–426.
52. Pelouze PS. Epididymitis. I: Pelouze PS (red). Gonorrhea in male and female. Philadelphia: Saunders; 1941, s. 240.
53. Abusarah EA, Awwad ZM, Charvalos E, Shehabi AA. Molecular detection of potential sexually transmitted pathogens in semen and urine specimens of infertile and fertile males. Diagnostic Microbiology and Infectious Disease. 2013;77(4):283–286.
54. Osegbe DN. Testicular function after unilateral bacterial epididymo-orchitis. European Urology. 1991;19(3):204–208.
55. Colleen S, Mårdh PA. Studies on non-acute prostatitis: Clinical and laboratory finding in patients with symptoms of non-acute prostatitis. I: Danielsson D red). Genital Infections and their Complications. Stockholm: Almqvist & Wiksell International 1975, s. 121–131.
56. Dunlop EM. Incidence of urethral stricture in the male after urethritis. The British Journal of Venereal Diseases. 1961;37:64–69.
57. Unemo M, Ison CA. Gonorrhoea. I: Unemo M, Ballard R, Ison CA, Lewis D, Ndowa F, Peeling RW (red). Laboratory diagnosis of sexually transmitted infections, including human immunodeficiency virus. Geneva, Switzerland: WHO Document Production Services; 2013.
58. Folkhälsomyndigheten. Falldefinitioner vid anmälan enligt smittskyddslagen. Version 12, 2025. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/d109fac1689846edb6ce7292c0588e39/falldefinitioner-anmalan-smittskyddslagen.pdf (Hämtad 2026-09-01).
59. Läkemedelsverket. Sexuellt överförbara bakteriella infektioner. Behandlingsrekommendationer. Information från Läkemedelsverket. 2015;26(1). Tillgänglig på: Läkemedelsverket. Sexuellt överförbara bakteriella infektioner. Behandlingsrekommendationer. Information från Läkemedelsverket. 2015;26(1). Tillgänglig på: https://www.lakemedelsverket.se/globalassets/dokument/behandling-och-forskrivning/behandlingsrekommendationer/behandlingsrekommendation/behandlingsrekommendation-sexuellt-overforbara-bakteriella-infektioner.pdf. (Hämtad 2026-09-01).
60. Svenska Sällskapet för Dermatologi och Venereologi: Behandlingsrekommendationer STI. Uppdaterade riktlinjer 2025. Gonorré. Tillgänglig på: https://ssdv.se/kunskap-samling/venerologi/ (Hämtad 2026-09-01).
61. Socialstyrelsen. Smittspårning vid sexuellt överförbara infektioner. 2008. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/s/smittsparning-vid-sexuellt-overforbara-infektioner/ (Hämtad 2026-09-01).
62. Unemo M, Bradshaw CS, Hocking JS, de Vries HJC, Francis SC, Mabey D, et al. Sexually transmitted infections: challenges ahead. The Lancet Infectious Diseases. 2017;17(8):e235–e279.
63. Editorial. Stopping gonorrhoea’s descent towards untreatability. The Lancet Infectious Diseases. 2025;25(5):471.
64. Folkhälsomyndigheten & Statens Veterinärmedicinska Anstalt: Swedres-Svarm 2025: Consumption of antibiotics and occurrence of antibiotic resistance in Sweden. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/antibiotika-och-antibiotikaresistens/samverkan-mot-antibiotikaresistens/swedres-svarm-arsrapporter/ (Hämtad 2026-09-01).
65. Folkhälsomyndigheten: Neisseria gonorrhoeae – Mikrobiellt övervakningsprogram. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/smittovervakning/mikrobiella-overvakningsprogram/om-de-mikrobiella-overvakningsprogrammen/neisseria-gonorrhoeae-mikrobiellt-overvakningsprogram/ (Hämtad 2026-09-01).
66. Galvin SR, Cohen MS. The role of sexually transmitted diseases in HIV transmission. Nature Reviews Microbiology. 2004; 2(1):33–42.
67. European Centre for Disease Prevention and Control: Upsurge in ceftriaxone-resistant Neisseria gonorrhoeae with evidence of domestic transmission in the EU/EEA and the UK. 16 July 2026. Tillgänglig på: https://www.ecdc.europa.eu/en/publications-data/upsurge-ceftriaxone-resistant-neisseria-gonorrhoeae-evidence-domestic. (Hämtad 2026-09-01).
68. World Health Organization: Gonorrhoea (Neisseria Gonorrhoeae infection). Tillgänglig på: https://www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/gonorrhoea-(neisseria-gonorrhoeae-infection) (Hämtad 2026-02-23).
69. Allan-Blitz LT, Klausner JD. The Impacts and Consequences of Sexually Transmitted Infections in the United States. Sexually Transmitted Diseases. 2024;52(5):285–289.
70. Fredlund H, Giesecke J. Smittsamma sjukdomar kostar pengar. Svårt men viktigt skatta samhällets kostnader. Läkartidningen. 1998;95(6):522–526.
71. Statistiska Centralbyrån: Prisomräknaren. Tillgänglig på: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/ (Hämtad 2025-08-11).
72. Folkhälsomyndigheten. Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner, 2024. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/n/nationell-strategi-mot-hivaids-och-vissa-andra-sexuellt-overforbara-infektioner/ (Hämtad 2026-02-23).
73. Folkhälsomyndigheten. Handlingsplan mot hiv, aids och vissa andra sexuellt överförbara infektioner, 2025. Tillgänglig på: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/h/handlingsplan-mot-hiv-aids-och-vissa-andra-sexuellt-overforbara-infektioner/ (Hämtad 2026-02-23).