Denna rapport presenterar resultaten från en kvalitativ intervjustudie genomförd under 2025 med 26 kvinnor i åldern 41–60 år med erfarenhet av klimakteriet. Syftet var att fördjupa kunskapen om hur kvinnors hälsa påverkas av klimakteriet samt att identifiera utvecklingsbehov för att stärka kvinnors hälsa under klimakteriet.

Klimakteriet är en fas i livet som kan påverka kvinnors fysiska, psykiska och sexuella hälsa och därmed också deras livssituation i stort. Den kan beröra arbetsförmåga, självbild och sociala relationer. Samtidigt kan klimakteriet innebära möjligheter att omvärdera tidigare erfarenheter och stärka sin självständighet. Klimakteriet sammanfaller ofta med andra betydande livsförändringar, såsom förändringar i familjeansvar och åldrande, vilket i sin tur påverkar hur kvinnor uppfattar och hanterar symtom. Resultaten i den här studien visar att kvinnors förmåga att tolka och hantera förändringar under klimakteriet är kopplade till deras tillgång till information om och förståelse för menstruationscykeln i livets olika faser.

Sexuell hälsa under klimakteriet påverkas av ett samspel mellan kroppsliga förändringar, relationella faktorer och sociokulturella normer. En förändrad självbild och upplevelser av minskad attraktionskraft kan påverka den sexuella hälsan negativt. Skam och bristande kommunikation kan bidra till distans i relationer, medan stöd från partner framstår som en skyddande faktor för god sexuell hälsa. Resultaten understryker vikten av att integrera frågor om sexuell hälsa och kommunikation i stöd- och vårdinsatser under klimakteriet.

Upplevelser av klimakteriet påverkas av samhälleliga normer kring åldrande, kvinnlighet och sexualitet, vilka kan bidra till stigma och osynliggörande av kvinnor i klimakteriet. Samtidigt har klimakteriet fått större uppmärksamhet i samhället vilket bidragit till en ökad medvetenhet om hälsa under klimakteriet. Mediala diskurser präglas dock ofta av ett ensidigt fokus på egenvård och individuellt ansvar för att kontrollera kroppsliga förändringar, vilket riskerar att individualisera problem som också har strukturella dimensioner.

Kvinnor beskriver utmaningar i att tolka symtom och att veta vart de ska vända sig för att få adekvat stöd. Bristande kunskap hos vårdgivare samt otydliga vårdprocesser bidrar till fördröjd diagnostik och behandling. Sammantaget framträder en diskrepans mellan kvinnors behov och vårdens utformning och tillgänglighet. Resultaten visar att kvinnor efterfrågar en mer holistisk, personcentrerad och lättillgänglig vård som tar hänsyn till hela deras livssituation.

Resultaten pekar på behov av tillgång till evidensbaserad och målgruppsanpassad information om klimakteriet, implementering av de nationella riktlinjerna för klimakterievård inklusive kompetensutveckling hos vårdpersonal, samt ett personcentrerat och normmedvetet bemötande inom hälso- och sjukvården.

This report presents the findings from a qualitative interview study conducted in 2025 with 26 women aged 41–60 years with experience of menopause. The aim was to deepen understanding of how women’s health is affected by menopause and to identify development needs to strengthen women’s health during this period.

Menopause is a life phase that can impact women’s physical, mental, and sexual health, and thus their overall life situation. Work capacity, self-image, and social relationships may also be affected. At the same time, this period can offer opportunities to reassess past experiences and strengthen independence. Menopause often coincides with other significant life changes, such as shifts in family responsibilities and aging, which in turn influence how symptoms are perceived and managed. The results show that women’s ability to interpret and cope with these changes is closely linked to their menstrual health literacy.

Sexual health during menopause is influenced by an interplay of bodily changes, relational factors, and sociocultural norms. A changed self-image and feelings of reduced attractiveness can negatively affect sexual health. Partner support emerges as a protective factor for good sexual health, while shame and poor communication can contribute to emotional distance in relationships. The findings emphasize the importance of integrating questions about sexual health and communication into support and healthcare interventions during menopause.

Experiences of menopause are shaped by societal norms regarding ageing, femininity, and sexuality, which may contribute to stigma and invisibilisation of menopausal women. At the same time, menopause has received increased societal attention, fostering greater awareness of health during this life stage. Media discourses, however, are characterised by one-sided focus on self-care and individual responsibility for managing bodily changes, a tendency that risks individualising issues that also have structural dimensions.

Women describe challenges in interpreting symptoms and knowing where to turn for adequate support. Gaps in healthcare providers’ knowledge and unclear care processes contribute to delayed diagnosis and treatment. Overall, a discrepancy emerges between women’s needs and the design and accessibility of care. The results show that women demand more holistic, person-centred, and accessible care that considers their entire life situation.

The results indicate a need for access to evidence-based and target group-adapted information about menopause, implementation of national menopause care guidelines including competence development among healthcare staff, as well as a person-centred and norm-aware approach within healthcare services.

Den här rapporten handlar om kvinnors hälsa under klimakteriet. Målet med rapporten är att fördjupa kunskapen om hur kvinnors hälsa påverkas av klimakteriet samt att identifiera utvecklingsbehov för att stärka kvinnors hälsa under klimakteriet. Utgångspunkten är den nationella strategin och handlingsplanen för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, som bland annat innefattar kunskapsutveckling och insatser för att stärka kvinnors sexuella och allmänna hälsa och välbefinnande i samband med menstruation och klimakteriet.

Rapporten vänder sig till yrkesverksamma och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården som möter kvinnor i klimakteriet, det vill säga inom primärvården, barnmorskemottagningar och gynekologisk specialistvård. Rapporten vänder sig även till allmänheten.

Studien är genomförd av forskarna Marie Klingberg Allvin och Eva Elvin f.d. Andersson vid Institutionen för kvinnor och barns hälsa, Karolinska Institutet. Rapporten är framtagen av utredaren Anna Nielsen under ledning av enhetschef Elin Jacobsson.

Folkhälsomyndigheten

Josefin Jonsson

Tillförordnad avdelningschef Avdelningen för livsvillkor och psykisk hälsa

Denna rapport handlar om hälsa under klimakteriet och belyser erfarenheter och upplevelser hos kvinnor i åldrarna 40 till 60 år.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är en del av den allmänna hälsan eftersom den påverkar både fysiskt och psykiskt välmående, relationer och förebyggande av sjukdomar. Guttmacher-Lancet-kommissionen presenterade 2018 följande definition av sexuell och reproduktiv hälsa (1):

”Ett tillstånd av fysiskt, känslomässigt, psykiskt och socialt välbefinnande i förhållande till samtliga aspekter av sexualitet och reproduktion, inte bara avsaknad av sjukdom, dysfunktion eller skada.”

Sedan 2020 har Sverige en nationell SRHR-strategi (2). Det övergripande målet med strategin är en god, jämlik och jämställd sexuell och reproduktiv hälsa i hela befolkningen. Den nationella handlingsplanen för SRHR som togs fram av Folkhälsomyndigheten 2023 (3) konkretiserar målen i strategin och syftar till att vägleda arbetet inom SRHR-området. Folkhälsomyndighetens uppdrag är att stödja och utveckla samhällets arbete för att alla människor ska ha samma möjligheter till en god sexuell och reproduktiv hälsa.

Menstruell hälsa, som innefattar klimakteriet och som är en del av SRHR, definieras som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaron av sjukdom eller svaghet, i förhållande till menstruationscykeln” (4). För att säkerställa god menstruell hälsa ur ett livscykelperspektiv, från den första menstruationen, genom reproduktiv ålder, till klimakteriet och postmenopaus, krävs tillgång till kunskapsbaserad och anpassad information, tillgänglig och jämlik vård för menstruationsrelaterade symtom, kunskap om egenvård samt en stödjande miljö fri från stigma och diskriminering (4).

De förändringar som sker under klimakteriet kan påverka den psykiska, fysiska och sexuella hälsan samt få konsekvenser för arbetsförmåga, ekonomi och livskvalitet (5).

Allvarligare klimakteriesymtom är förknippade med större svårigheter att utföra arbetsuppgifter, minskad produktivitet, högre sjukfrånvaro och en ökad risk att lämna arbetslivet (5-8). Dessa utmaningar kan i sin tur påverka inkomst, ekonomisk trygghet och pension (9). Kvinnor i klimakteriet utgör en betydande del av arbetskraften och spelar en central roll för samhällets kompetensförsörjning. Sammantaget är det därför angeläget att erbjuda stöd som främjar god och jämlik hälsa och välbefinnande under denna livsfas.

Ungefär 20 procent av Sveriges befolkning är utrikesfödda varav drygt hälften kommer från länder utanför Europa (10). Personer med migrationserfarenhet löper ökad risk för ohälsa och har ofta sämre tillgång till vård, bland annat på grund av migrationsprocessen, diskriminering, stigma, rasism, språkbarriärer och låg hälsolitteracitet (11-17). Enligt Sveriges SRHR-strategi behöver denna grupps rättigheter stärkas, bland annat genom kulturellt anpassad information och hälsofrämjande insatser (2). Kulturspecifika normer och livsvillkor kan påverka hur kvinnor med migrationserfarenhet upplever klimakteriet och deras benägenhet att söka vård. Stigma och patriarkala strukturer kan också försvåra att prioritera den egna hälsan samt att ta upp vissa symtom vid kontakt med vården (18).

Klimakteriet är en fysiologisk process som innefattar en övergångsperiod från reproduktiv till icke-reproduktiv fas. Klimakteriet består av tre faser: premenopaus, menopaus och postmenopaus. I Sverige inträffar menopaus vanligen mellan 45 och 55 år, med en genomsnittlig ålder på cirka 51 år (19, 20). Globalt varierar medelåldern för menopaus beroende på livsstil och kost, och påverkas av socioekonomiska förhållanden (21). Under senare år har en ökad uppmärksamhet i samhället riktats mot menstruell hälsa ur ett livscykelperspektiv och dess betydelse för kvinnors upplevda hälsa, utbildning och jämställdhet (22, 23).

Under klimakteriet minskar produktionen av östrogen och gulkroppshormon, vilket medför fysiska och psykiska förändringar. Vanliga symtom inkluderar förändrat menstruationsmönster, vallningar, nattliga svettningar, muskelsmärta, torra slemhinnor, urininkontinens och viktuppgång (24, 25).

I Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning SRHR 2024 framkom att cirka 60 procent av kvinnor i åldrarna 40 till 60 år hade upplevt klimakterierelaterade symtom under det senaste året (26). En enkätundersökning från Socialstyrelsen visade att nästan alla kvinnor i åldern 50–59 år hade upplevt besvär (97 procent), varav 60 procent rapporterade vallningar och svettningar (27). Många beskrev även psykiska symtom såsom sömnsvårigheter, trötthet, nedstämdhet, depression och humörsvängningar.

Psykiska symtom, såsom nedstämdhet, humörförändringar och nedsatt kognitiv funktion, kan delvis förklaras av östrogenets påverkan på signalsubstanser som serotonin och dopamin (28, 29). Risken för depression ökar, särskilt för kvinnor med tidigare depression, men även psykosociala faktorer spelar in (30).

De fysiska och psykiska förändringar som sker under klimakteriet kan även påverka den sexuella hälsan genom exempelvis minskad lubrikation, smärta vid samlag och svårigheter att uppnå orgasm (31). I vissa fall kan dessa förändringar leda till att kvinnor avstår från sex. Den sexuella hälsan kan även påverkas av att fertiliteten upphör. För vissa kvinnor innebär detta en upplevelse av förlust av kvinnlig identitet, medan det för andra kan upplevas som en ökad sexuell frihet, eftersom oro för graviditet eller besvär relaterade till menstruation inte längre är ett problem (31). Mer påtagliga klimakteriebesvär är kopplade till negativ påverkan på sexualitet och partnerrelationer (32–34).

Klimakterierelaterade symtom kan lindras genom medicinsk behandling, särskilt hormonell behandling, men också genom strukturerad egenvård, livsstilsanpassningar och psykosocialt stöd. För en hållbar och jämlik hantering av denna fleråriga övergång krävs långsiktigt stöd från hälso- och sjukvården (25).

Hormonbehandling med östrogen är en etablerad och effektiv metod, särskilt vid symtom som vallningar och nattliga svettningar, samt vid torra slemhinnor. Hormoner kan även ha positiv effekt på vissa psykiska symtom (35).

Hormonbehandling är förknippad med minskad risk för hjärt-kärlsjukdom och benskörhet, men vid längre tids användning kan vissa former av hormonbehandling öka risken för bröstcancer något (36). Sammantaget bedöms de positiva hälsoeffekterna överväga de negativa riskerna för de flesta behandlingsalternativen (36, 37). Vissa antidepressiva läkemedel har visat effekt vid behandling av vallningar (38).

Många saknar kunskap om de fysiska och psykiska förändringar som sker under klimakteriet och vilken hjälp som finns att få (39). Bristande kunskap kan leda till att besvär tolkas som normalt åldrande, vilket minskar benägenheten att söka vård (40). I Socialstyrelsens rapport från 2021, uppgav cirka en av tre svenska kvinnor i åldrarna 50–59 år att de var oförberedda på klimakteriet (27). En majoritet önskade dessutom mer information om symtom, behandling och egenvård (27). Ytterligare en svensk studie bekräftade behovet av ökad kunskap om klimakteriet och tillgängliga behandlingsalternativ. Studien visade också på osäkerhet bland kvinnor om vart de ska vända sig för hjälp (39). Brist på information och stöd kan försvåra hanteringen av symtom i vardags-, arbets- och sociala sammanhang (8). En kartläggning från Socialstyrelsen visade på regionala skillnader i tillgång till vård och behandling vid klimakteriebesvär (41). En annan studie pekade på skillnader i förskrivning av menopausal hormonell behandling mellan allmänläkare och gynekologer, samt kunskapsbrist om menopausal hormonell behandling bland vårdpersonal (42).

I de nationella riktlinjerna för klimakteriebesvär från 2026 betonas vikten av att tidigt identifiera och behandla dessa besvär (43). Socialstyrelsen rekommenderar därför att primärvården avsätter resurser för kunskapsbaserade samtal och råd som utgår från kvinnans behov, samt att personalen har kunskap om remissvägar. Sjukvårdspersonal bör ges tid och kompetens för att bedöma symtom, hälsa, riskfaktorer och levnadsvanor, samt ge råd om egenvård och behandlingsalternativ. Kompetensutveckling om klimakteriet möjliggör tidiga insatser, minskar vårdbehovet på längre sikt och förbättrar livskvaliteten (43).

En stor andel kvinnor upplever symtom och besvär under klimakteriet som kan ha en negativ inverkan på deras fysiska, psykiska och sexuella hälsa. Utifrån ett folkhälsoperspektiv behövs mer kunskap om erfarenheter och upplevelser av klimakteriet, samt vilka hälsofrämjande och hindrande faktorer som finns för att uppnå god hälsa under denna livsfas. För att uppnå en jämlik hälsa hos hela befolkningen behövs också mer kunskap om hur personer med migrationserfarenhet påverkas av klimakteriet.

Det övergripande syftet med denna rapport är att fördjupa kunskapen om hur hälsan påverkas av klimakteriet. Rapporten syftar också till att belysa hur vård och hälsofrämjande insatser kan anpassas för att möta de specifika behov som uppstår under klimakteriet. Följande frågeställningar har väglett arbetet med rapporten:

• Hur påverkas fysisk, psykisk och sexuell hälsa under klimakteriet?
• Hur beskriver deltagarna kunskap, attityder och värderingar om klimakteriet?
• Hur upplever deltagarna tillgången till information, rådgivning, egenvård och behandling för klimakterierelaterade symtom och besvär?
• Vad hindrar och främjar en god hälsa under klimakteriet?

Rapporten baseras på en kvalitativ intervjustudie med kvinnor som har erfarenhet av klimakteriets olika faser. Intervjustudien genomfördes av forskare vid Karolinska Institutet, Institutionen för kvinnor och barns hälsa.

Studien riktade sig till kvinnor i åldern 40 till 60 år med erfarenhet av klimakteriet. Definitionen av klimakteriet baserades på kvinnornas egna upplevelser och självskattningar, utan medicinsk eller klinisk bedömning.

Deltagarna rekryterades genom annonsering via Facebook i grupper som riktade sig mot kvinnor i klimakteriet. Annonsen delades också i forskargruppens nätverk, och några deltagare rekryterades genom snöbollsurval. I annonsen fanns en beskrivning av syftet och information om datahantering.

För att nå kvinnor som inte är födda i Sverige, med ett annat modersmål än svenska, publicerades annonsen även på persiska, somaliska och engelska. De persiska och somaliska språken valdes eftersom det finns en stor grupp kvinnor i Sverige som härstammar från länder där dessa språk talas, samt att det inom forskargruppen fanns kompetens att intervjua på dessa språk och ett nätverk att rekrytera inom.

Kvinnor som var intresserade av att delta uppmanades att kontakta forskargruppen för mer information. Vid kontakt gavs ytterligare skriftlig information om studien och deltagarna hade möjlighet att ställa frågor. De kvinnor som uppfyllde inklusionskriterierna och tackade ja till att delta fick själva välja tid och plats för intervjun.

Datainsamlingen genomfördes genom individuella intervjuer under oktober och november 2025. Under intervjuerna användes en semistrukturerad intervjuguide (bilaga 1). Intervjuguiden testades i en pilotintervju och reviderades därefter genom att några inledande frågor om deltagarnas menstruella hälsa genom livet lades till. Innan intervjun påbörjades ombads deltagarna att lämna information om sin ålder, könsidentitet, födelseland, utbildningsnivå, civilstånd samt om de fött barn eller varit gravida.

Deltagare som inte var födda i Sverige ombads även att uppge hur många år de hade bott i Sverige. Totalt genomfördes 26 intervjuer, varav 9 var på persiska. Av dessa genomfördes 23 via videosamtal på Teams, och 3 genomfördes vid personliga möten. Intervjuerna varade mellan 26 och 96 minuter, de spelades in och transkriberades ordagrant. Datainsamlingen avslutades när materialet ansågs vara tillräckligt rikt för att besvara forskningsfrågorna och uppfylla studiens syfte.

Deltagarnas sociodemografiska bakgrundsvariabler presenteras i tabell 1. Studiedeltagarna var mellan 41 och 60 år, med en genomsnittsålder på 51 år. Samtliga deltagare identifierade sig som kvinna. Av deltagarna var 14 personer födda i Sverige och 12 var födda i andra länder, varav 10 personer var födda i Iran. Bland de deltagare som inte var födda i Sverige hade alla levt i Sverige i minst 4 år. Alla deltagare utom 2 hade fött barn.

De transkriberade intervjuerna analyserades med hjälp av reflexiv tematisk analys enligt Braun & Clarke (44). Syftet med analysen var att utforska och identifiera återkommande, meningsbärande mönster och teman i deltagarnas berättelser som var relevanta för studiens forskningsfrågor.

Analysprocessen bestod av sex faser:

1. De transkriberade intervjuerna lästes flera gånger för att skapa en djupare förståelse för materialet.
2. Identifiering och kodning av innehåll som bedömdes vara relevanta för studiens syfte.
3. Fokus på att identifiera mönster i data genom att gruppera koder i tänkbara teman.
4. Här granskades och förfinades dessa teman ytterligare med fokus på att säkerställa att de var tydligt avgränsade, att de hade en logisk koppling till varandra, att det fanns tillräckligt empiriskt stöd för varje tema, samt att de var relevanta för forskningsfrågorna.
5. Sedan definierades och namngavs varje tema, vilket också innebar reflektion över hur respektive tema bidrog till den övergripande förståelsen.
6. I den sista fasen skrevs analysen fram och varje tema illustrerades med citat från studiedeltagarna.

Studien genomfördes efter att etiskt tillstånd beviljats från Etikprövningsmyndigheten (diarienummer: 2024-02583-01). Processen följde etiska riktlinjer i enlighet med Helsingforsdeklarationen (45), vilken innefattar de fyra huvudprinciperna: information, samtycke, nyttjande och konfidentialitet. Detta innebär att deltagarna inför intervjun fick muntlig och skriftlig information om studiens syfte, hur insamlade data skulle användas samt hur de kan få ta del av resultaten. Deltagarna fick information om att deras medverkan var frivillig och att de när som helst kunde välja att avbryta sitt deltagande utan att ange något skäl. Muntligt eller skriftligt samtycke från studiedeltagarna erhölls innan intervjuerna påbörjades. Konfidentialitet upprätthölls genom att uppgifter om deltagarna hanterades och skyddades så att ingen utanför forskargruppen kunde koppla informationen till en enskild individ. Uppgifter som kunde användas för att identifiera deltagarna, såsom namn på personer eller ortsnamn, raderades vid transkriberingen. Samtliga deltagare tilldelades ett nummer som används när citat från intervjuerna presenteras i resultatbeskrivningen.

Hälsolitteracitet och menstruell hälsolitteracitet har använts som en teoretisk utgångspunkt i studiens utformning och i resultatanalysen.

Hälsolitteracitet är ett begrepp som beskriver en persons sociala och kognitiva förmåga att hitta, förstå, värdera och använda information om hälsa. Hälsolitteracitet är en viktig faktor för att en person ska kunna fatta välgrundade beslut om sin hälsa och vård, vilket stärker personens egenmakt och möjligheter att uppnå en god hälsa (46). Forskning visar att det finns ett samband mellan låg hälsolitteracitet och ohälsa, och att begränsad hälsolitteracitet kan leda till att personer inte söker vård för hälsorelaterade symtom och besvär. En persons hälsolitteracitet påverkas av bland annat utbildningsnivå, social kontext och migration (47-49). Att stärka personers hälsolitteracitet är därför en viktig del av att skapa hälsa. Organisatorisk hälsolitteracitet utvidgar begreppet till att även omfatta institutioner som vårdinrättningar och mottagningar. Det beskriver i vilken utsträckning en organisation, utifrån ett jämlikhetsperspektiv, möjliggör för personer att hitta, förstå och använda information och tjänster som stöd för beslut om sin egen och andras hälsa (50).

Begreppet menstruell hälsolitteracitet bygger på den etablerade definitionen av hälsolitteracitet av Sørensen (46) och används specifikt för att förstå en persons kunskap om menstruation och menstruationscykel. Begreppet omfattar, likt hälsolitteracitet, förmågan att förvärva, förstå, värdera och använda information för att fatta informerade beslut som främjar menstruell hälsa (51). Menstruell hälsolitteracitet är en förutsättning för att uppnå menstruell hälsa, en central del av allmän hälsa och välbefinnande, samt för att bemöta och hantera fördomar och stigma kopplade till menstruation genom livet.

Analysen resulterade i sex teman:

• klimakteriets påverkan på hälsa och livskvalitet
• förändrad självbild och identitet
• omgivningens attityder, stöd och kunskap
• egen förväntan och kunskap
• vårderfarenheter och vårdsökande beteende
• egenvård och strategier.

Varje tema innehåller två till fyra underteman som beskriver kvinnors erfarenheter av klimakteriet, deras påverkan på hälsa och tillgång till vård och stöd. Teman och underteman presenteras i tabell 2.

Det första temat beskriver hur klimakteriet påverkade deltagarnas hälsa och livskvalitet psykiskt, fysiskt och sexuellt, men också deras arbetsförmåga och sociala relationer.

Deltagarna beskrev både psykiska och fysiska förändringar som uppstått under klimakteriet som på olika sätt påverkade deras hälsa och välbefinnande. Förändrat blödningsmönster var för många det första tecknet på klimakteriet. Andra vanliga fysiska symtom var vallningar, svettningar och torra slemhinnor i ögon och underliv. Symtom såsom huvudvärk, ledvärk, muskelsvaghet, trötthet, viktuppgång, svullnad och ömma bröst beskrevs som mer diffusa och det tog därför längre tid för deltagarna att förstå att symtomen kunde bero på klimakteriet. Vanliga psykiska förändringar som deltagarna beskrev var sömnproblem, depression, nedstämdhet, humörsvängningar, oro och ångest. Humörsvängningar kunde orsaka att deltagare snabbt blev irriterade eller arga på personer i sin omgivning, samtidigt som de upplevde att de blivit mer känsliga, grubblande och hade lättare till gråt. Flera deltagare beskrev också minskad stresstålighet samt försämrat närminne, vilket påverkade deras arbetsförmåga och vardag. Även psykiska symtom kunde vara diffusa och svårtolkade, vilket gjorde att många trodde att de var utmattade och höll på att gå in i väggen, eller att symtomen kunde vara tecken på allvarlig sjukdom. Två av deltagarna beskrev sin oro så här:

Så det var ganska läskigt för jag tänkte att jag kommer få tidig demens. Det är därför. Jag kommer inte ihåg någonting. Det var väldigt läskigt. (Deltagare 11)

Själv blev jag rädd och visste inte varför jag hade sömnproblem och håravfall, och jag trodde att jag hade drabbats av någon allvarlig sjukdom. (Deltagare 18)

Flera av deltagarna hade svårt att veta om de psykiska och fysiska symtomen som de upplevde enbart berodde på klimakteriet eller om andra livshändelser förvärrade besvären. Under samma period upplevde många även annan stress, såsom vård av sjuka barn eller föräldrar, dödsfall, separationer eller hög arbetsbelastning. Dessutom beskrev deltagarna att andra sjukdomar kunde ge liknande symtom. Sammantaget kunde detta påverka deras förståelse för och relation till klimakteriets inverkan på hälsan. Deltagare som hade migrerat till Sverige beskrev särskilt hur migrationsprocessen påverkade både deras psykiska och fysiska hälsa negativt. Eftersom detta hade sammanfallit med klimakteriet var det svårt att urskilja vad som var vad:

Vi är i en asylprocess och de nio år som vi har varit i Europa har varit en väldigt tuff period för oss och all den stressen påverkar kroppen. Jag kan inte direkt säga att de här symtomen har med klimakteriet att göra, även om klimakteriet också kan påverka kroppen. Men jag tycker att det som har påverkat min kropp och mitt sinne mest är just migrations- och asylprocessen. (Deltagare 21)

Sexlivet i klimakteriet varierade bland deltagarna: för vissa hade det försämrats, för andra förbättrats och några upplevde ingen förändring. En del beskrev till och med en tillfällig ökning av sexlusten precis innan klimakteriet, följt av en minskning. Torra slemhinnor kunde göra penetrerande vaginala samlag svårare, men detta behövde inte nödvändigtvis försämra sexlivet. Problemet kunde oftast lösas med glidmedel eller andra metoder. Den främsta orsaken till ett försämrat sexliv var dock minskad lust eller svårigheter att nå orgasm, och orgasmen upplevdes ibland som mindre tillfredsställande.

Några deltagare kopplade sin minskade sexlust till psykiska och fysiska förändringar som gjorde att de inte längre kände sig hemma i sina egna kroppar. En deltagare beskrev det så här:

Jag är inte sugen på sex. Men det är också… jag tror att det går hand i hand med att jag upplever att jag har svamp i många perioder, mens i lite längre perioder. Min kropp känns inte riktigt som min. Den fysiska kroppen. Jag har inte ork. Jag har inte lust. Jag hinner inte ens tänka tanken under dagen att jag skulle vara sugen. Det finns inget större behov just nu. Jag hoppas och önskar att det ska ändras. Jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att det tror jag att det gör. Men just nu känns det ganska tungrott på det planet. (Deltagare 10)

Likt de psykiska och fysiska förändringarna kopplade vissa deltagare sin minskade sexlust till yttre faktorer som påverkade humöret och det allmänna välbefinnandet. Det kunde till exempel handla om barn som inte mådde bra vilket gjorde att deltagarna inte hade möjlighet att fundera över eller prioritera sex. Det kunde också bero på att de medicinerade med läkemedel som gjorde att sexlusten minskade. För de som inte hade någon partner kunde den minskade lusten upplevas som ett hinder för att träffa någon ny, medan de som levde i en relation betonade vikten av att upprätthålla intimitet för att väcka lusten. Vissa av de som upplevde en förbättrad sexuell hälsa beskrev att det berodde på en ny partner. Andra menade att det handlade om en ökad trygghet som kommit med åren: i den egna kroppen, i relationen till partnern och i förmågan att uttrycka sina sexuella önskningar.

En deltagare beskrev det så här:

Den [sexuella hälsan] har blivit mognare. Men jag vet också… jag vet vad jag vill ha och känner jag mig inte bekväm, då säger jag nej. Det hade jag inte gjort för tio år sedan faktiskt, vilket är lite förvånande måste jag säga. Så jag vet mer om vad jag mår bra av och njuter av. Förut var man kanske mer en people pleaser på ett annat sätt. (Deltagare 15)

Relationen till partnern kunde också förändras under klimakteriet. Några deltagare beskrev att deras partner var ett stort stöd och som på olika sätt försökt att underlätta livet för dem. Andra beskrev att relationen hade försämrats under denna tid. Det kunde bero på att de själva börjat tvivla på relationen eller kände sig kritiserade av sin partner. Vissa beskrev att de valt att dölja för sina män att de kommit i klimakteriet eftersom de skämdes, vilket skapade en splittring dem emellan. Nedsatt sexlust och intimitet kunde också påverka relationen till partnerna negativt. En deltagare beskrev det så här:

Jag har ingen sexuell lust alls, den är noll, och jag mår dåligt över många saker just för att jag inte har någon lust. Jag har fått några mediciner, som glidmedel och så, men jag tror att det viktiga är känslan, och den har jag verkligen inte. Det har påverkat vår relation mycket, vi bråkar och är arga på varandra hela tiden. (Deltagare 24)

Deltagarna beskrev att de förändringar som de upplevde till följd av klimakteriet kunde ha negativ inverkan på deras dagliga liv. Några beskrev att de inte längre klarade av sina arbeten lika bra eftersom deras mentala kapacitet var försämrad. De hade svårare att ta till sig information, ha flera bollar i luften samtidigt och koncentrera sig under längre perioder. Arbetsmoment som tidigare hade varit lätta blev plötsligt en utmaning, som en deltagare beskrev det:

Även på jobbet att jag känner att jag inte kan switcha på samma sätt, flytta fokus. Jag är en person som har många olika uppdrag och älskar att göra tusen olika saker. Men jag känner att det tar mer energi där med att rikta uppmärksamheten från en sak till en annan. (Deltagare 12)

Flera deltagare beskrev också att de blivit mindre stresståliga under klimakteriet vilket fick konsekvenser för hur de utförde sitt jobb. Några beskrev att de hade behövt gå ner i arbetstid eller behövt byta till en mindre stressig arbetsplats, för att klara av arbetsuppgifterna. Även om det kunde finnas förståelse deras minskade arbetskapacitet, blev kraven på dem inte mindre. För andra var arbetsplatsen och arbetet en trygghet som gav stabilitet i livet under en period som kunde vara turbulent. Flera deltagare beskrev att de kunde vara öppna om sina olika symtom och besvär, både gentemot sin chef och sina kollegor. Öppenheten kunde skapa en arbetskultur där det var tillåtet att prata om klimakteriebesvär, både med kvinnliga och manliga kollegor:

Ja, men på den arbetsplatsen där jag jobbar nu där det finns ganska mycket kvinnor i 40–50 årsåldern så kan man absolut dela det. Och att det då blir en kultur, att man kan även dela det med männen som jobbar där. Nej, jag tycker inte det finns något hemligt eller skamligt i det eller så. Nej. (Deltagare 13)

Klimakteriet påverkade också sociala aktiviteter och relationer. För vissa fortsatte det sociala livet som vanligt, men för andra kunde symtom som kraftiga blödningar, vallningar, svettningar eller nedstämdhet leda till att de undvek aktiviteter de tidigare tyckt om. Sömnproblem och trötthet minskade också orken att umgås socialt. För en del gick all energi åt till att klara vardagliga måsten, såsom arbete eller barnomsorg och livet handlade mer om att överleva än att leva. Det fanns varken energi eller lust över till annat:

Ibland har jag känt att det är typ ungefär fem år här som nästan känns som lite borta i mitt liv. För att mitt mående gjorde att jag har klarat av att sköta mitt jobb och mina barn, men därutöver har jag faktiskt inte haft något socialt liv eller några hobbys eller någonting. Och det kändes ju jobbigt för jag har varit en ganska utåtriktad och aktiv person i hela mitt liv förut. Men under några år här så orkade jag inte med något sånt och det sammanföll sig lite med Covid och det också så då var det lite lätt och jag kan inte säga att jag led av den här isoleringen som var under Covid. Det bekom inte mig. Sen fortsatte jag ungefär i samma bana därefter också. (Deltagare 8)

Brist på energi kunde också göra att deltagarna valde att prioritera de relationer och aktiviteter som var viktigast och mest meningsfulla för dem. Några beskrev att de inte längre hade samma behov av att umgås med andra och att de medvetet hade minskat sin umgängeskrets. Ibland gav det mer energi att vara ensam:

Så det finns mycket sådant som jag har valt bort för att jag inte orkar och inte vill eller ser ingen mening med. Jag har blivit mycket, mycket krassare med det. Nu är det ju om jag ska göra någonting efter jobb och det som jag måste göra, så är det ju att jag har ett mycket större behov av att vara själv. Då cyklar jag till min koloni och gräver. Det är också att jag ser inga poäng med mycket social samvaro, utan det är med mig själv som jag tankar lite kraft på lite då. Att vara själv helt enkelt. Mycket. (Deltagare 10)

Det här temat belyser klimakteriets existentiella dimensioner. Det handlar om hur de fysiska och psykiska förändringarna, tillsammans med åldrandet och minskad fertilitet, utlöser en period av omprövning. Samtidigt kan denna fas också innebära stärkt egenmakt och handlingsförmåga som kan leda till ökat välbefinnande och nya möjligheter i livet.

Deltagarna beskrev klimakteriet som en ny livsfas, fylld av psykiska och fysiska förändringar som de behövde navigera. Förändringarna kunde göra att de inte längre kände igen sig själva, egenskaper som de tidigare hade identifierat sig med försvann. Detta gjorde att deltagarnas syn på sig själva och sin identitet förändrades och att de behövde ompröva vilka de nu var. Vissa hade svårt att acceptera att de befann sig i klimakteriet, något de tidigare hade uppfattat som avlägset och främmande:

Alltså man har ju alltid hört om damer i klimakteriet så då tänker man ju på att det är någon annan det handlar om. Men sen så inser man att nej, nu är det jag som är i den perioden i livet. Det är lite svårt att fatta. Innan har jag ”men dom som är i klimakteriet” fast nu helt plötsligt så är det jag och mina kompisar och vår generation som är där. Det är lite svårt att… På ett sätt identifierar jag mig jättemycket med det, men det är väl lite det här att man har alla åldrar i sig på något sätt. Så andra ser ju säkert att man är 50, men man själv kan ju tycka att det var så nyss man var ung. Och det är så svårt att fatta att den perioden är slut på något sätt. Så är det. (Deltagare 11)

Deltagarna upplevde att kroppen tappade sina fysiska funktioner och att utseendet förändrades under klimakteriet. De beskrev att de inte längre klarade av samma fysiska utmaningar som tidigare, att kroppen inte svarade lika bra på träning och att det var svårare att gå ner i vikt. Andra beskrev att de inte längre kände igen personen i spegeln, de kunde inte identifiera sig med den de såg vilket kunde vara svårt att acceptera:

Jag känner inte riktigt igen min fysiska kropp till exempel. Jag kan titta på mig själv naken och känna att jag är den jag är, men jag känner inte riktigt igen. Blivit lite tjockare kring magen. Jag försöker anpassa min träning till träning för klimakteriet, där jag lyfter tyngre och inte gör cardio på samma sätt och försöker läsa mig till. Men att kroppen förändras det kan vara lite svårt att se för det känns som att kroppen har förändrats före sinnet. Och det är väl den känslan av att inte riktigt acceptera att jag är där än i huvudet. Men kroppen har accepterat att den är där. På något sätt. (Deltagare 10)

Deltagare beskrev hur de behövde lära känna och förhålla sig till sin kropp på ett nytt sätt:

Nej, det är något som är annat. Det är något som är annorlunda i kroppen känns det som. Faktiskt annorlunda, alltså inte bara… det är inte samma regler längre på något sätt. Så känns det, det känns väldigt tydligt. Det är på något sätt jaha, vad är det som gäller nu? Det är som en paus eller så här… allting har gått på fram till nu och nu ska det tydligen vara ett annat reglemente som gäller och det vet jag inte vart man ska hitta det, men så känns det. (Deltagare 14)

Deltagarna beskrev psykiska förändringar, till exempel att de blivit mer känslosamma och att deras tålamod med omgivningen hade minskat under klimakteriet. Vissa upplevde också att glädjen i arbetet hade försvunnit. För en del blev det svårare att balansera karriär och familjeliv eller att prestera som tidigare, vilket kunde leda till självtvivel och sänkt självförtroende:

Jag började tvivla på mig själv under en period och kände att nej men jag är inte så jävla bra på detta, jag är ganska kass. Och det tog ganska mycket på mig och mitt självförtroende en period, att jag var under en period ganska skör i arbetet. (Deltagare 3)

De fysiska och psykiska förändringarna medförde en ovisshet inför framtiden, både om de upplevda symtomen var övergående eller bestående, och om vad livet hade att erbjuda. Klimakteriet markerade också ett åldrande, en påminnelse om livets ändlighet. Samtidigt kunde denna fas ge nya perspektiv. Deltagarna beskrev hur de befann sig i en process av omvärdering, där de reflekterade över vad som verkligen var viktigt. Det var en tid med större behov av självreflektion. En deltagare beskrev sin ovisshet inför framtiden så här:

Det är en slags skifte på så många fronter det här klimakteriet på något sätt. Det är verkligen som en… det är verkligen en övergångsålder och jag har ingen aning om vad det är som ligger framför. Mensen är slut. Barnen flyttar hemifrån. Jaha, det är ingenting som är up and coming längre…. Jag har det har det liksom bra i livet om man säger så. Jag ser mycket roligt framför mig men kan det kan också lika gärna... det pendlar mellan nu finns det alla möjligheter och att nej, men nu är det… nu får man sätta sig och vänta liksom på hemmet. (Deltagare 14)

Minskad fertilitet sågs av många deltagare som en oundviklig och symbolisk del av klimakteriet, en övergång till en ny livsfas. Att inte längre kunna bli gravid eller föda barn väckte både frihet och sorg. Friheten yttrade sig i att de slapp oroa sig för oönskade graviditeter eller behöva tänka på preventivmedel. Att behålla sin sexuella lust utan samma fertilitet upplevdes som positivt, liksom att slippa menstruation. Deltagare med barn beskrev en tacksamhet för de barn som de redan fått och hade ingen önskan om fler. En deltagare som fött tre barn beskrev det så här:

Det var ändå inte så många år sedan som jag kände så här wow, tänk om man bara kunde få vara gravid igen! Jag vet att jag tänkt så tidigare att jag kommer aldrig mer känna en spark och nu ska man lägga det på minnet hur det kändes och att det varit en sorg. Men så är det inte längre. Nu är det mer så här wow, vi har fått tre friska fina barn. Att, det gick så bra, det är ju ett under. (Deltagare 26)

För andra deltagare hade den minskade fertiliteten mest negativa konsekvenser. Att inte längre kunna bli gravid och föda barn förknippades med att bli gammal och det innebar att livet gick mot sitt slut. De beskrev att de tappade en viktig funktion och även om de hade sett fram emot att sluta menstruera blev den friheten inte som de förväntat sig. En deltagare beskrev sina upplevelser så här:

Även om jag inte ville ha fler barn, jag ville bara ha två från början och min man hade ju gjort vasektomi, kände jag ändå att mycket av mina förmågor försvann. (Deltagare 24)

Även om den period i livet då kvinnorna var i klimakteriet upplevdes som utmanande, innebar det också många positiva förändringar som skapade mervärde i deltagarnas liv. Flera beskrev till exempel att de hade blivit mer trygga i sig själva. Med åldern hade de fått en annan pondus och självsäkerhet vilket gjorde att de vågade säga ifrån och stå för sina känslor i högre utsträckning. Tidigare i livet, speciellt under tonåren, hade det ibland känts pinsamt att prata om sin menstruella hälsa, något som deltagarna inte längre kände att de behövde skämmas för. En deltagare beskrev det så här:

Det känner jag själv en skillnad mot som jag beskrev det här med tonåren och mens och att jag tyckte att det var ganska skämmigt. Nu känner jag precis tvärtom. Jag skäms inte ett dugg. Det här är en helt naturlig fas i livet och ingenting jag har valt eller kan påverka. Aldrig att jag skulle känna någonting att jag skäms nu. Så det är jag i och för sig glad för att man kan utvecklas som människa. (Deltagare 8)

För många deltagare var dock tiden under klimakteriet en period av nya möjligheter. Med större och mer självständiga barn upplevde de ökad frihet, mer tid att prioritera sig själva, leva livsbejakande och tillfredsställa egna behov. För vissa förbättrades också ekonomin, vilket stärkte känslan av kontroll över det egna livet. Samtidigt minskade kraven och livet fann en bättre balans. Det blev också en tid att återuppta gamla vänskaper, som försvunnit under småbarnsåren. På arbetsplatsen medförde ålder och erfarenhet ett ökat ansvar, där deltagarna kunde stödja yngre kollegor, en roll som upplevdes som meningsfull och berikande. En deltagare beskrev att det kändes som att hon hade återtagit sin identitet under klimakteriet:

Man förändras. En period så var det bara framåt, uppåt på något sätt. Inte en medveten rörelse framåt, uppåt utan bara… hände det mycket grejer som drev framåt och uppåt. Så helt plötsligt nu så kan jag känna när jag träffar människor som man har känt länge, helt plötsligt så känns det som att folk är lite mer avslappnade runt 50. Att när man träffas så sitter inte folk och pratar jobb längre när man pratar med dem utan mer om andra väsentligheter som att man… på ett sätt så återtar man nog sin identitet. Den identitet man haft utöver att vara partner eller mamma eller så. Men när man gör det så gör man det på ett annat sätt än vad man gjorde när man var yngre. Det tror jag faktiskt att man är mindre prestigefyllt på något sätt. (Deltagare 11)

Det här temat innehåller beskrivningar av hur attityder, stöd och kunskap hos omgivningen påverkade deltagarnas upplevelser av klimakteriet.

Deltagarna mötte skilda reaktioner från sin omgivning när de berättade att de befann sig i klimakteriet. Vissa anhöriga reagerade med oro och uppmanade dem att söka medicinsk hjälp. Några deltagare fann det lättare att tala om sina fysiska än psykiska besvär, eftersom psykiska symtom ofta möts av stigma och förknippas med kvinnlig svaghet. En deltagare utan barn blev uppmanad att frysa sina ägg, en upplevelse som fick henne att avstå från vidare diskussioner om ämnet, eftersom omgivningens reaktioner påverkade hennes välbefinnande negativt:

Men alla omkring mig sa hela tiden att jag borde frysa mina ägg, att det börjar bli bråttom. De pushade mig att göra olika tester och sånt, vilket jag verkligen inte ville och det gav mig jättemycket stress. Det här var verkligen psykiskt påfrestande. (Deltagare 19)

Andra deltagare beskrev att de mötts av förståelse från sin omgivning. De kände att de kunde prata öppet om sina symtom och erfarenheter med partner, anhöriga, vänner och kollegor, och att de kände sig stöttade. En deltagare beskrev hennes makes reaktion när hon berättat att hon var i klimakteriet:

När jag berättade för min make sa han att ”det här är ju trots allt en del av livets process.” Han hade ingen speciell reaktion, åtminstone såg jag ingen reaktion i språket, men jag kände att han var vid min sida och stöttade mig. (Deltagare 21)

Många deltagare föredrog att prata med personer som hade egna erfarenheter av klimakteriet eller som besatt kunskap om ämnet. Att lyssna till andras berättelser om symtom och utmaningar kunde ge nya insikter om den egna situationen. Genom att spegla sig i andra fann de både stöd och igenkänning. En deltagare beskrev det så här:

Om man inte har själva upplevt hur det kan vara att känna att man tappar kontrollen över sitt känsloliv så är det svårt att få förståelse för det tror jag. Men däremot om man sitter med en kvinna som själv upplevt det då kan det bli ett väldigt speglande. Att man ”så har det varit för mig med, nämen gud vad bra att du säger det! Jag trodde jag höll på att bli dement!” Jag tror att vi behöver prata om det i olika forum. (Deltagare 11)

Öppenhet om sina upplevelser var för deltagarna ett sätt att skapa förståelse, både för sin minskade energi att umgås och för svårigheterna att reglera känslor. Genom att dela sina erfarenheter kunde de också utbilda sin omgivning och stötta andra som befann sig i samma situation eller snart skulle hamna där. Deltagarna beskrev att kunskapen om klimakteriet i samhället är låg. Att prata öppet om sina upplevelser är därför både ett sätt att öka kunskapen och att bryta stigman, för att skapa större öppenhet kring ämnet:

Eftersom jag har sett att man i Iran inte alls pratar om sådana saker och att det är väldigt slutet bestämde jag själv att prata öppet med mina barn. Jag pratade både med min dotter och min son om sådana saker. (Deltagare 24)

Jag ser det nästan som att ja men då tar jag på mig ansvaret att bredda konceptet eller bredda frågan. Till mina syskon och till mina yngre vänner och paying it forward till framtida generationer. (Deltagare 15)

Flera deltagare belyste könsbaserade skillnader i förståelsen av klimakteriet. Dessa skillnader kunde bero på att det fanns ett större intresse för ämnet bland kvinnor, men också på en kultur där kvinnors hälsofrågor under lång tid osynliggjorts. Deltagarna identifierade en utbredd kunskapsbrist bland män, förståelsen begränsades ofta till att mensen och fertiliteten upphörde. Deltagarnas manliga partner förlitade sig främst på information från deltagarna själva och sökte sällan kunskap på eget initiativ. Dessutom betonade deltagarna svårigheten för deras partner att fullt ut förstå deltagarnas upplevelser, inte minst eftersom symtomen ofta är diffusa och svåra att förmedla. En deltagare menade att könsskillnader i förståelsen av klimakteriet har sin grund i hur män och kvinnor tolkar sina kroppar och kommunicerar:

Jag skulle tro att jättemånga män bara tänker [om klimakteriet] att man blir infertil och slutar ha mens. Och kanske också att det är något sorts negativt laddat ord… Jag tror inte att de vet så mycket om under hur lång period det kan vara, hur många områden i livet det kan påverka, hur mycket man kan göra för att reglera det. Jag tror inte heller att män i lika stor utsträckning tänker om sig själva och deras hormonella övergång och deras ålder, vad gör jag nu? Hur mår jag? Vad kan jag räkna med? Hur kan jag dela med mina vänner? Hur ska jag ta hand om mig själv? Vad har jag för egenansvar? När ska jag söka vård? Tror att det på gruppnivå är enorma skillnader, kvalitativt stora skillnader och att de är hästlängder bakom oss i att förstå sin egen kropp, dela med andra och må bättre. Ja det här har jag tänkt mycket på. (Deltagare 13)

Några deltagare menade att klimakteriet är en kroppslig erfarenhet som män inte fullt ut kan förstå, de blir snarare åskådare än deltagare. En deltagare jämförde klimakteriet med sin graviditet, en period där hon och hennes partner på ett helt annat sätt kunde dela upplevelsen.

Ja alltså kvinnor har ju eller kommer att ha en egen erfarenhet och män står utanför det. På något sätt så blir män lite imbecilla i förhållande till klimakteriet som att de står och tittar på den här stora livsförändringen som bara händer. Det finns ju graviditeter där folk säger att vi är gravida och så är det en som är gravid och en som inte är det. Men det är ju ingen som säger att vi är i klimakteriet i våran familj. Det är ju en… det är mer en ensam grej som kvinna än en graviditet som involverar mycket mer. (Deltagare 14)

Samtidigt betonade deltagarna att klimakteriet i hög grad också är en manlig angelägenhet, eftersom det i så stor utsträckning påverkar kvinnors hälsa och därmed även deras liv och relationer. En deltagare framhöll att om män tillhandahölls kunskap om ämnet, skulle även engagemanget komma:

Jag upplever att de män som jag jobbar med dom vill. Ger man kunskap så finns engagemanget. Det handlar om kollegan. Det handlar om sin partner, det handlar om sina barn. Det handlar om ja från stort till smått. (Deltagare 15)

Deltagarnas upplevelser av klimakteriet påverkades starkt av samhällets syn på ämnet. Oavsett om de var födda i Sverige eller Iran, beskrev de att stigmat kring klimakteriet har minskat, men att negativa uppfattningar och fördomar fortfarande finns. De upplevde att samhället förväntar sig att kvinnor ska hantera både arbetsliv och familjeliv utan klagomål. Denna syn på kvinnor och deras hälsa har djupa rötter, och tystnadskulturen kring klimakteriet påminner om den som omgav menstruation. Flera deltagare berättade att deras mödrar aldrig diskuterat klimakteriebesvär, trots att de visste att mödrarna hade lidit av symtom.

Även om samhället har blivit mer öppet, finns det fortfarande nidbilder om kvinnor i klimakteriet, kopplade till en negativ syn på kvinnors åldrande, enligt deltagarna. En kvinna i klimakteriet förlorar inte bara sin fysiska attraktionskraft, utan också den traditionella rollen som barnafödare. Så här beskrev deltagare från Sverige och Iran sina upplevelser av hur samhällets syn på klimakteriet påverkade dem:

Jag har varit med i den här tystnadskulturen och man pratar inte om sånt. Det är lite mer kärringproblem. Sveda, värk och brännkärringar. De ska man inte lägga så mycket vikt vid. Jag vet inte om det hänger ihop med det här på något sätt att man övergår från att vara en yngre, attraktiv sexuell varelse till att bli någon liten grå tant ungefär. Och att det är någonting i det också som gör att det blir lite skämmigt och hyschigt och så. Men jag vet inte. (Deltagare 8)

Ordet för klimakteriet i vår kultur kommer språkligt från ”förtvivlan”, och därför borde man kanske byta namn på det i Iran. Kvinnor får väldigt dåliga känslor kring det, de känner att de inte bara blir äldre utan också förlorar fysisk och sexuell kapacitet och blir isolerade i samhället. Inställningen till kvinnor som är i klimakteriet är mycket negativ, och det är så tydligt i samhället att även kvinnorna själva känner det. När man vill förlöjliga kvinnor säger man ofta att de snart är i klimakteriet. Även chanserna till äktenskap eller att hitta partner är väldigt låga. (Deltagare 22)

Flera deltagare beskrev en skiftning mot en större öppenhet om klimakteriet som de menade beror på att det inte längre går att blunda för den stora ohälsa som drabbar kvinnor i övergångsåldern. En ohälsa som i förlängningen drabbar samhällsekonomin. En deltagare reflekterade så här:

Man har kanske inte sett hur viktigt det är och hur stor påverkan det har på kvinnor. Nu har man ju börjat prata om det. Jag vet inte om det var 2024 man sa att det var klimakterieåret och man började prata jättemycket om klimakteriet öppet överallt och att man ska klimakterieanpassa arbetsplatserna och så där. Så man har ju börjat och prata om det och det är jättebra tycker jag. Så jag förstår ju att det inte är så rolig för män att höra på detta. Men ja, jag tror det är nödvändigt. Ja just det här med om man bara tittar på utmattning och långtidssjukskrivningar…då är ju kvinnor överrepresenterade där. Om man ska få ner de sjuktalen och förebygga och stötta kvinnor som hamnar där så är ju det här en del i det att man börjar prata om klimakteriet. (Deltagare 5)

Deltagarna beskrev att klimakteriet under senare år har fått allt större uppmärksamhet i media, något som många upplevde som positivt eftersom det leder till en större öppenhet i samhället och en större förståelse för vad kvinnor i klimakteriet går igenom:

Det har varit mycket prat om det just nu den senaste tiden där saker och ting lyfts lite mer i media. Till exempel att det ska finnas en större förståelse för det som pågår i oss, som nästan alla av oss också går igenom. Och det påverkar våra liv och våra relationer och våra barn och våra jobb. Så det är ju liksom det börjar väl någonstans skifta. (Deltagare 10)

Att se andra dela sina erfarenheter kan vara stärkande, och när kända kvinnor öppet talar om sina erfarenheter av klimakteriet bidrar det till att bryta fördomar, enligt deltagarna. Samtidigt kände inte alla deltagare igen sig i dessa bilder. Mycket medial uppmärksamhet fokuserar på kost och träning, ofta med målet att förbättra utseendet snarare än hälsan. Deltagarna fann att sådana råd sällan var individanpassade och inte alltid det som de sökte. Dessutom ges fysiska symtom som vallningar mer utrymme än psykiska, som depression, vilket några deltagare menade beror på att det finns ett fortsatt stigma kring psykisk ohälsa. Två deltagare reflekterade över hur kvinnor i klimakteriet porträtteras i media så här:

Det är väl lite så här Quick fix-lösningar och så där, det så här att man ska jättegärna vilja vara jättevältränad och snygg för man ska vara 50 fast man ska se ut som 35, 30. Så det är väl alltid det där att kvinnor aldrig duger, det är väl en del av… ja väldigt litet fokus på den visa kvinnan och väldigt mycket fokus på att förbättra dig, bli lika snygg som du aldrig har varit. (Deltagare 4)

Mediernas fokus på egenvård och kvinnors eget ansvar för att lindra symtom kan också bidra till skamkänslor och förstärka samhällets krav och förväntningar på kvinnor menade deltagarna:

Och visst, det dyker upp så där klimakterie-Instagram-människor, typ. Det kan jag väl ibland kolla lite på, men jag är lite skeptisk, inte till allt, men jag har väl… Ibland så läser man ju en del om typ att man ska se till själv att man gör saker som gör att man sover bättre, som att det lite grann är kvinnans fel. Det är jag less på. Det är klart att det är väl jättebra att man tar hand om sig och så, men jag tror ändå att väldigt många gör det och att man ska kunna leva ett ganska normalt liv. Och inte, ja men ät ingenting efter, nu hittar jag bara på, men att ät ingenting efter klockan 17. Träna på det här sättet, du måste träna tung styrketräning mycket, mycket tyngre än vad du tror, flera dagar, ut och gå, ut och spring. Som att man helt plötsligt när man är 50 så behöver man lägga om hela sin livsstil för att få lite mindre klimakteriebesvär. Och det kan göra mig lite upprörd ibland. (Deltagare 26)

Det här temat belyser deltagarnas egen kunskap om klimakteriet, vilka informationskällor de använde sig av, vilka förväntningar de hade på vad klimakteriet kommer att innebära, och vilka konsekvenser bristande kunskap kan få för hälsan.

De flesta deltagare hämtade sin information om klimakteriet främst från internet, via sociala medier, poddar och vårdrelaterade webbplatser som 1177. Några hade också fått kunskap genom TV-program eller via barnmorskor i samband med cellprovtagning. Många betonade dessutom vikten av att utbyta erfarenheter med vänner och kollegor. För deltagarna var det viktigt att källorna var trovärdiga och vetenskapligt grundade, något de ibland ifrågasatte när det gäller sociala medier. Därför sökte de aktivt efter vetenskapliga artiklar och läste populärvetenskapliga medicinska tidskrifter för att säkerställa att informationen var evidensbaserad och aktuell. Ofta började sökandet med de symtom som de själva upplevde, i ett försök att förstå och tolka sin situation:

Då började jag leta information själv och vad händer när man kommer in i klimakteriet och det var väl då någon gång som jag bara kände att okej det kanske hänger ihop? Jag kanske inte alls är deprimerad på grund av mitt förhållande eller på jobbet eller på att tiden aldrig räcker till eller vad det nu är för någonting utan det kanske mina hormoner? (Deltagare 1)

Flera deltagare var helt oförberedda på klimakteriets inverkan på hälsan. Några hade aldrig ens övervägt att de själva skulle drabbas av symtom. Deras tidigare kunskap begränsades till vallningar, torra slemhinnor och upphörande menstruation. Okunskapen om vilka andra hälsoproblem som kan kopplas till klimakteriet gjorde att det för många tog lång tid innan de insåg ett möjligt samband.

Särskilt svåra att koppla till klimakteriet var psykiska symtom som depression och humörsvängningar, vilket ledde till att flera inledningsvis trodde sig lida av utmattning. Många uttryckte därför en önskan om mer förkunskap för att bättre kunna förbereda sig mentalt. Så här beskrev två deltagare sina upplevelser:

Jag tror det var det som fick mig att inte riktigt fatta att jag var där, det var för att jag inte hade de där vallningarna men var tjock kring magen. Det blev jag ju bara hux flux över en natt, den där bukfetman. Jag svettas inte. Jag har inga vallningar. Men då måste det vara något annat. Det hängdes upp så mycket kring vallningarna. Det pratas så mycket om vallningar hit och dit att det är det som är klimakteriet och inte att det var så mycket mer än det. (Deltagare 10)

Om jag om jag hade vetat… om jag hade varit liksom förberedd på att man kan må psykiskt dåligt i klimakteriet då hade jag inte blivit så att jag kanske trott att det är något fel på mig… att jag inte förstår mig på mig själv eller jag undrar om jag är utarbetad eller… att jag hade blivit mindre orolig och jag kanske hade hanterat det lättare. (Deltagare 5)

Det här temat belyser deltagarnas erfarenheter av vård och vårdmöten, men också hinder för att söka vård och vilken typ av vård de önskade under klimakteriet.

Deltagare som sökt vård för klimakterierelaterade symtom valde vårdinrättningar med relevant kompetens. Många föredrog specialiserade kvinnokliniker, som barnmorske- eller gynekologmottagningar, eller privata vårdgivare, både fysiska och digitala, som specialiserat sig på klimakteriet. Vissa vände sig till privata aktörer antingen för att de inte fått önskad hjälp inom den offentliga vården eller för att de upplevde den privata vården som mer holistisk. Andra avstod från att söka vård, antingen på grund av skepsis om att få hjälp eller okunskap om vart de kunde vända sig:

Jag inser ju någonstans att det är lite korkat att inte söka vård för det. Och jag tror jag hade kanske agerat annorlunda om det hade varit tydligare ifrån vården att det är hit du ska vända dig, den här typen av hjälp man kan få. Ja då hade den tröskeln varit mindre. (Deltagare 6)

Andra barriärer för att kontakta vården var att symtomen inte upplevdes som tillräckligt allvarliga eller att deltagarna redan kände till hur de kunde mildra sina besvär. De tog ansvar för att själva lösa sin situation och förbättra sin hälsa. En deltagare född i Iran reflekterade över hur man i Sverige inte förväntas söka vård om det inte är livsviktigt:

Jag är inte riktigt typen som går till läkaren så fort. Systemet i Sverige lär en att man ska vänta så länge man kan och inte gå till läkaren i onödan, och jag har vant mig vid det. När det inte störde mig så mycket och inte var något akut eller livsviktigt, då gjorde jag inget åt det. (Deltagare 20)

Deltagarnas erfarenheter av vården för klimakteriebesvär varierade. De som var nöjda betonade att de kände sig hörda och tagna på allvar, med en holistisk och personcentrerad vård som beaktade hela livssituationen. För många hade hormonterapi förbättrat livskvaliteten avsevärt, genom att minska eller avhjälpa symtom som kraftiga blödningar, vallningar, sömnproblem, premenstruellt syndrom och nedstämdhet. Även icke-farmakologiska preparat hade hjälpt vissa, särskilt de som inte kunde eller ville använda hormoner. Flera hade dock behövt pröva olika hormonpreparat innan de fann ett som passade. Dessutom hade tillgången till vissa behandlingar, som plåster, ibland varit begränsad, vilket hade tvingat dem att välja alternativ de upplevde som mindre effektiva. En deltagare reflekterade över de positiva effekterna hon upplevde av hormonbehandling:

Ganska snabbt att jag märkte skillnaden att jag sover bättre. Och jag märkte också skillnad på att jag blev lite mer… vad ska man säga fokuserad och det hade jag inte tänkt på att jag kanske inte var. Ja, men jag vill kanske kunna tänka tillbaka då och tänkt att jag hade lite svårt för att hitta ord ibland eller namn eller så att man känner sig lite mer glömsk och det hade väl kanske inte tänkt på så mycket förrän jag märkte att jag blev lite mer som jag… kände igen mig själv kanske? (Deltagare 26)

Negativa erfarenheter av vårdmöten berodde främst på bristande kunskap hos vårdgivaren. Deltagare beskrev att de inte blivit tagna på allvar och känt sig avfärdade när de sökt vård för vad de trodde var klimakterierelaterade besvär. Flera berättade att läkare i stället ställt andra diagnoser, som depression eller utbrändhet, och ordinerat antidepressiva läkemedel i stället för hormonbehandling. Detta fördröjde den hjälp och behandling de egentligen behövde. Vissa deltagare nekades också hormonbehandling med motiveringen att de fortfarande menstruerade, vilket ytterligare förlängde tiden innan de fick rätt stöd. En deltagare beskrev sin erfarenhet så här:

Och då gick jag ju först till vårdcentralen och bytte jag för det första till en vårdcentral som hade en kvinna som jobbade där som enligt hemsidan var klimakterieexpert. Det tänkte jag bara wow! Perfekt! Bytte till den vårdcentralen och gick till henne, men hon ville då i och med att hon upplevde att jag fortfarande blödde, vilket jag gjorde. Då var jag inte i något klimakterie. Då vägrar hon skriva ut hormoner till mig och då fick jag antidepressiva och så tyckte hon att jag skulle vara ledig från jobbet några månader. (Deltagare 10)

Bemötandet i vårdsituationen påverkade deltagarnas upplevelse av mötet. Om vårdgivaren var stressad eller gav otillräcklig information, kunde det leda till att deltagarna inte kände att de fick den vård som de behövde. Så här beskrev en deltagare sin erfarenhet:

För en gång så träffar jag en gynekolog som gjorde undersökningen och inte pratade alls och jag… Ja, jag var så besviken när jag gick därifrån för att jag själv jobbar i sjukvården och tänker att det är viktigt med information och att man… att patienter får en bra upplevelse av sitt besök och så vidare så att jag har ju känt att det… Ja man får ju hjälp, men kanske inte att det är 100 procent den hjälp man skulle behöva. Idag vet jag att det finns privata ställen man kan vända sig till som ser liksom hela kvinnan och hade jag vetat det när jag var 48 så hade jag vänt mig dit och inte till sjukvården. (Deltagare 5)

Deltagarna reflekterade över den vård och det stöd som de hade behövt utifrån sina egna förutsättningar. Många önskade mer proaktiv och riktad information i den ålder när hormonella förändringar vanligtvis börjar. Det kunde handla om att vårdgivare skulle ställa frågor vid andra besök, som vid mammografi, att få skriftlig information om klimakteriesymtom eller att bli kallad till hälsosamtal på vårdcentralen. Flera efterfrågade också vägledning om hur de kunde förebygga framtida komplikationer kopplade till klimakteriet. Så här beskrev en deltagare sina tankar om vad som hade varit hjälpsamt för henne:

Ja, men bjuda in till någon form av hälsosamtal eller skicka ut någon folder. Skicka ut en folder till kvinnor som börjar närma sig, skicka ut en folder till kvinnor som fyller 40 med information om besvär som kan dyka upp, symtom som kan dyka upp som är kopplade till klimakteriet och vad det finns… ja men så här vad kan man göra själv och vad kan man söka för hjälp. (Deltagare 3)

Deltagarna efterfrågade öppna informationsträffar om klimakteriet, där de kunde få kunskap från olika vårdprofessioner om symtom, behandling och egenvård. För vissa var tröskeln att delta i sådana forum lägre än att själva söka vård. Många önskade också stödgrupper, där de kunde möta andra kvinnor i samma situation.

De betonade att klimakteriet är en särskilt sårbar period som kräver en helhetssyn på kvinnan eftersom inte alla symtom kan medicineras, ibland behövs även råd om andra strategier. Så här reflekterade en deltagare:

Men jag hade ändå förväntat mig mer. Visst finns det info på sociala medier och på 1177, men jag hade tänkt att när man kontaktar en barnmorska och säger ”Jag är på väg in i den här fasen”, så borde man kunna få ett möte, eller samlas med andra i samma situation och få information. Även jag som redan vet mycket känner skillnaden – man känner sig lite mer sårbar när man går in i den här fasen. Man kanske behöver stöd för att hantera symtomen, som hur mycket värmevallningar man har och om man behöver medicin. (Deltagare 1)

Det här temat belyser egenvård. Flera deltagare beskrev att de använde egenvård för att lindra symtom och ta hand om sin hälsa, både för att må bra nu och för att främja ett framtida välbefinnande.

Flera deltagare ägnade sig åt fysisk aktivitet regelbundet eftersom de hade hört att detta kunde lindra fysiska symtom som vallningar och svettningar, men också för att gå ner i vikt, må bra psykiskt och förbättra sömnen. Deltagarna beskrev att de hade ändrat sitt sätt att träna, antingen för att kroppen inte längre orkade som tidigare, eller för att de hört att tyngdlyftning var särskilt fördelaktigt för kvinnor i klimakteriet. För vissa passade dock inte detta, och de återgick till sin vanliga träningsrutin eller vardagsmotion. Deltagare beskrev också att de tränade yoga eller använde avslappningsövningar för att minska sin stress:

Jag tror att den stressen fortfarande sitter kvar så nu har jag anmält mig till yogaklasser för att försöka hjälpa mig lite… Jag blev väldigt känslig och blev ledsen över minsta lilla, och nu jobbar jag med mig själv för att må bättre och inte bli arg på alla hela tiden. (Deltagare 24)

Några deltagare hade ändrat sin kost, till exempel genom att äta mer regelbundet eller öka proteinintaget. Andra minskade på kaffe, kolhydrater och socker för att må bättre. En annan egenvårdstrategi var att börja lyssna mer på kroppens signaler och reflektera över vad de orkade och hade lust att göra. En deltagare beskrev hur hon på olika sätt tog hand om sig själv:

Jag försöker ju att inte stressa så mycket. Jag försöker stressa mindre på jobb och i vardagen och det märker jag att jag mår bättre av. Ja, som jag sa det med träningen så försöker jag lyfta tungt istället för att göra så mycket träning där det sliter på knän och fötter och du vet de här lederna. Så jag lyfter tungt men jag springer inte längre. Jag promenerar. Jag cyklar istället till exempel. Jag är väldigt snäll mot mig själv när behoven kommer. Jag badar badkar. Jag tar en eftermiddagslur om jag känner att jag behöver det. Om jag är ledig. Det har jag upplevt också att den här självkärleken på något sätt blir ännu starkare, nu när det inte finns någon kraft kvar som tar över och hjälper mig att överleva. Då är det ju det här med att ta ett steg tillbaka och se vad jag behöver. Men också att prata med mina vänner om det. Det är också fint. (Deltagare 10)

Acceptans och anpassning var centrala strategier för hur deltagarna hanterade de fysiska, psykiska och psykosociala förändringar som klimakteriet medför. Det kunde innebära att acceptera kroppsliga förändringar som viktuppgång eller minskad fysisk förmåga, men också att anpassa sig till en lägre arbetskapacitet eller minskad lust till social samvaro. Många betonade också vikten av att se åldrandet som en naturlig process. En deltagare beskrev hur hon arbetade med acceptansen för att må bättre:

Man måste jobba jättehårt med liksom acceptansen. Ja, men det jag tidigare lätt kunde göra träningsmässigt kan jag inte göra. Det påverkar ju ens självbild otroligt mycket. För det finns så otroligt mycket krav på en själv. Det man klarade för fem år sedan eller tre år sedan det klarar jag inte nu, men då får man hela tiden göra en omvärdering. Att ja, men det är okej som du är idag. Det tror jag är också är svårt, hur man förhåller sig till sin självbild. Så det är väl lite det jag menar med de här olika dimensionerna att… ja, det är inga separata händelser utan allting har ju en helhet. Den tror jag också är viktigt att prata om med sina närmaste vänner, oavsett om man är man eller kvinna, liksom att kvinnoacceptansen och även som sagt på jobbet, ja, men det jag klarade för fem år sedan, det är inte jag idag och det är okej. (Deltagare 15)

För att hantera och leva med sina symtom behövde deltagarna också anpassa sig. Sömnbrist och sömnsvårigheter kunde vara utmanande, som den här deltagaren beskrev:

Jag upplever lite grann på något vis som att… ja, men ungefär som när man hade små barn och sov dåligt, så ja, men visst när väckarklockan ringer på morgonen känner man ju sig helt död, men när man väl kommer upp så går det ändå ganska bra. Och lite grann så kan jag uppleva att det är nu också att ja men visst jag har sovit dåligt och till slut blir man ju trött och så. Men det är ju inte så att jag sitter och somnar i soffan, det har aldrig gjort i hela mitt liv så… nej men utan det går ändå. Sen är det när man väl ligger där på kvällen och inte kan somna, det är ju mest då som det känns jobbigt eller vad jag ska säga att man vrider och vänder på sig och blir irriterad på att man inte somnar men vardagen i dagarna går ändå helt okej. (Deltagare 6)

I detta avsnitt diskuteras intervjustudiens resultat utifrån menstruell hälsolitteracitet, det vill säga kvinnors förmåga att tillgodogöra sig, förstå, bedöma och tillämpa information om menstruationscykeln och dess förändringar under livets gång.

Resultaten visar att kvinnorna tolkade sina erfarenheter av klimakteriet utifrån tidigare kroppsliga och reproduktiva händelser, såsom första mens och graviditet. Dessa erfarenheter påverkade således förståelsen av klimakteriet, men fasen innebar också en möjlighet för kvinnorna att utmana stigma och tystnad kring menstruation. Klimakteriet sammanföll dessutom ofta med andra betydande livsförändringar, som åldrande och förändrade familjesituationer, vilket ytterligare påverkade hur symtomen uppfattades och hanterades.

De fysiska, psykiska och sexuella förändringar som kvinnorna beskrev påverkade deras hälsa, arbetsförmåga och självbild. Resultaten indikerar att förmågan att förstå och hantera dessa förändringar är nära kopplad till menstruell hälsolitteracitet. Begränsad kunskap kunde leda till osäkerhet om vad som är normalt och när vård bör sökas, vilket i sin tur påverkade känslan av kontroll och egenmakt. Dessutom framstod svårigheter att navigera i hälso- och sjukvårdssystemet som en utmaning.

Sammantaget belyser resultaten att upplevelser av klimakteriet formas i ett samspel mellan individuella resurser och strukturella förutsättningar. Normer kring kvinnlighet och åldrande, liksom vårdens organisering och utbud, påverkar kvinnors möjligheter att förstå, hantera och få stöd under klimakteriet.

I likhet med tidigare studier framkom det att klimakteriet kan medföra olika symtom och förändringar som kan ha en betydande påverkan på kvinnors hälsa (27, 52, 53). För flera deltagare ledde psykiska förändringar, såsom minskad stresstålighet och nedsatt kognitiv funktion, till försämrad arbetsförmåga, vilket även tidigare har rapporterats (5-7). Resultaten i den här studien förstärker bilden av klimakteriet som en kritisk period för kvinnors hälsa som även kan få konsekvenser för deras ekonomiska trygghet (9). Rapporten belyser att arbetsplatser där kvinnor kan vara öppna med sina symtom upplevs som stödjande. Detta understryker arbetsgivarens viktiga roll i att skapa en arbetsmiljö som möjliggör för kvinnor att uttrycka sina behov och göra anpassningar för återhämtning, samt att stärka arbetsplatsbaserad kunskap och dialog om klimakteriet (54).

Klimakteriet betraktas som en övergångsfas i den menstruella livscykeln, där tidigare erfarenheter såsom första mens och graviditet påverkar hur denna övergång tolkas och upplevs, vilket är i linje med andra studier (55). Samtidigt sammanfaller klimakteriet ofta med andra betydande livsförändringar, såsom förändringar i arbetsliv, familjeansvar och åldrande (56), vilket ytterligare påverkar kvinnors upplevelse av klimakteriet. De deltagare som hade genomgått en asylprocess under klimakteriet beskrev särskilt att klimakteriet inneburit en ökad belastning för deras hälsa i en situation som kännetecknas av höga stressnivåer. Det visar på klimakteriet som en biopsykosocial övergångsfas, där hälsan formas i samspel mellan biologiska förändringar och sociala livsvillkor. I detta sammanhang är det relevant att beakta individers förmåga till hälsolitteracitet, eftersom tidigare forskning visar att även denna påverkas av sociala sammanhang och livsvillkor. Faktorer som familjehistoria, kultur, arbete och ekonomiska resurser kan påverka hur hälsoinformation förstås och i vilken utsträckning den omsätts i hälsofrämjande handlingar. Det belyser att hälsolitteracitet inte enbart är en individuell förmåga, utan även formas av sociala faktorer (57), vilket understryker behovet av jämlik och kontextanpassad information samt riktade insatser till grupper i särskilt utsatta livssituationer.

Resultatet visar att samtidiga förändringsprocesser kunde försvåra identifieringen av klimakterierelaterade förändringar och göra att symtom misstolkades eller förbisågs. Detta kan leda till ökad oro och onödigt lidande, vilket även andra studier beskrivit (58-60). I intervjuerna framkom dessutom att det finns en betydande kunskapsbrist om klimakteriet hos kvinnor och de efterfrågade riktad information om exempelvis symtom som är vanliga under denna period. Bristande kunskap om klimakteriet har tidigare lyfts fram som en väsentlig orsak till att symtom upplevs som övermäktiga och låg kunskapsnivå har kopplats till både lägre livskvalitet och fördröjd bedömning och diagnostik (61-63). Utifrån dessa resultat är det angeläget att stärka kvinnors menstruella hälsolitteracitet genom att säkerställa tillgång till evidensbaserad och lättillgänglig information om klimakteriet, inklusive symtom och vägledning om när vård bör sökas (64, 65). Tillräcklig kunskap om reproduktiv hälsa utgör dessutom en förutsättning för effektiv egenvård (66). I denna rapport framstår det som särskilt viktigt, eftersom förmågan att ta en aktiv roll i hanteringen av klimakterierelaterade symtom beskrevs som en viktig resurs och ett komplement till hälso- och sjukvården.

Deltagarna lyfte även flera positiva aspekter och möjligheter med klimakteriet, vilket är i linje med tidigare forskning. Klimakteriet har i studier visat sig vara en betydelsefull del av en kvinnas livshistoria. Trots negativa aspekter av klimakteriet kan det samtidigt innebära början på något nytt och en övergång till ”den äldre kvinnan”(67). Klimakteriet kan innebära identitetsförlust, men också en befrielse och möjlighet att forma nya identiteter och livsmeningar. Detta understryker ytterligare vikten av att synliggöra klimakteriet i samhället och vården som en normal och meningsskapande livsfas (68). I forskningen framkommer vidare att omgivningens attityder till klimakteriet påverkar anpassning och möjligheten att betrakta övergången som ett nytt skede i livet och inte som livets slut (69).

Klimakteriet utgör en komplex livsfas som påverkas av psykiska, sociala och kulturella faktorer. Sexualiteten under denna period kan betraktas som ett område där komplexiteten ytterligare fördjupas, eftersom den även formas av partnerrelationer, sexuella erfarenheter samt kulturella och religiösa normer (70-72). Resultaten visar att sexualiteten på olika sätt påverkades av de förändringar och besvär som klimakteriet medför. Även tidigare studier har visat att klimakteriet har betydelse för sexualiteten (73), vilket understryker vikten av att integrera sexuell hälsa som en naturlig del av information och stöd rörande klimakteriet.

Den förändrade kroppen var ett perspektiv som lyftes av deltagarna i relation till självbild och effekter på sexuell hälsa. Kroppsliga förändringar, såsom viktuppgång eller förändrat utseende kan bidra till en upplevelse av minskad attraktionskraft (34, 74). Andra studier visar att upplevelsen av attraktionskraft är tydligt förknippad med sexuell tillfredsställelse hos kvinnor. Oro för att partnern ska känna minskad attraktion kan leda till negativ inverkan på sexualiteten (75). Kroppsuppfattningen formas i hög grad av kulturella normer, vilket blir särskilt tydligt i övergångsfaser som pubertet, graviditet och klimakteriet (76), och pekar på behovet av att stärka kvinnors och mäns förmåga att kritiskt värdera normer kring kropp och åldrande.

Deltagarna beskrev hur torra slemhinnor och nedsatt lust kunde påverka deras sexuella praktik och relationer negativt. Att få stöd från partnern framstod som en skyddande faktor, medan skam och ovilja att kommunicera kunde skapa distans. Detta understryker vikten av kommunikativ hälsolitteracitet kring sexualitet i nära relationer. Forskning om partners roll i klimakteriet är begränsad, men en studie visar att partnern kan vara en viktig resurs för stöd som påverkar den sexuella relationen i positiv riktning, därav bör partnern inkluderas i information och stödinsatser (77).

Resultatet i denna rapport visar även att nya relationer kunde ha positiva effekter för sexualiteten, medan trygghet i en lång relation och ökad självsäkerhet kunde stärka möjligheten att uttrycka sexuella behov. Tidigare forskning visar att en lång relation kan associeras med både bättre och sämre sexuell hälsa, där trygghet och självsäkerhet framstår som viktiga faktorer, medan nya relationer kan skapa möjligheter att identifiera och uttrycka sexuella behov (31, 34).

Resultaten visar att klimakteriet inte enbart kan förstås som en biologisk process, utan formas och tolkas i ett sociokulturellt sammanhang. Deltagarna beskrev hur deras upplevelser påverkades av stereotypa och nedvärderande föreställningar om kvinnor i denna livsfas, eftersom klimakteriet förknippas med åldrande samt förlust av femininitet, attraktionskraft och reproduktiv förmåga. Även om fertilitetens upphörande kunde upplevas som en frihet, fungerade det samtidigt som en påminnelse om åldrande och statusförlust, vilket även har belysts i tidigare studier (61). Det här understryker behovet av att synliggöra klimakteriet som en normal livsfas i information, utbildning och samhällsdiskurs.

Utifrån feministiska teorier framgår hur kvinnors åldrande riskerar att leda till osynliggörande, med konsekvenser för såväl arbetsliv som prioriteringar inom hälso- och sjukvården (78, 79). Stigma och tystnad kring klimakteriet kan till förstås som ett uttryck för könade maktstrukturer, vilka påverkar hur kvinnor bemöts inom vården och därigenom påverkar deras hälsa (80). Detta understryker ett behov av normkritisk kompetens inom hälso- och sjukvården,men också inom andra samhällsaktörer såsom myndigheter och arbetsgivare.

Deltagarna beskrev erfarenheter av en tystnadskultur kring klimakteriet, som de jämförde med menstruation i unga år, medan graviditet framställdes som en mer kollektiv och socialt erkänd livsfas. Klimakteriet upplevdes däremot som en ensam övergångsfas, vilket överensstämmer med forskning som visar att kvinnor efter reproduktiv tid ofta tillskrivs minskad samhällelig relevans (81-83). Denna tystnad och stigmatisering kan bidra till att upprätthålla hinder för utvecklingen av menstruell hälsolitteracitet och därmed ytterligare försvåra kvinnors möjligheter att söka vård för klimakterierelaterade symtom (84).

Deltagarna beskrev en ökad öppenhet kring klimakteriet jämfört med tidigare generationer, särskilt genom medier. Synligheten upplevdes som stärkande genom att stereotypa föreställningar utmanas och förståelsen för livsfasen ökar. Det visar potentialen i att använda medier som en kanal för evidensbaserad och nyanserad information. Samtidigt framstod denna öppenhet som ambivalent, eftersom den också innebar krav på individuellt ansvar för hälsa och utseende. Det är krav som i tidigare studier har analyserats i relation till maktstrukturer och kommersiella intressen (82, 83, 85). Den ökade mediala uppmärksamheten, ofta med feministiska argument, sammanfaller paradoxalt med marknadsföring av interventioner riktade mot kvinnors kroppar, där kvinnor uppmuntras att ”åtgärda” klimakteriet genom olika behandlingar (83). Det understryker behovet av att stärka kvinnors förmåga att kritiskt värdera hälsoinformation och kommersiella budskap. För att stärka kvinnors kunskap behöver den offentliga hälso- och sjukvården i högre utsträckning än idag nå ut med evidensbaserad information om klimakteriet, som kan bredda förståelsen av denna livsfas och utgöra en motvikt till kommersiella aktörers intressen.

I den mediala uppmärksamheten framträder ett stort fokus på egenvård i form av kostförändringar och träning för att hantera och minimera klimakteriebesvär. Att uppmuntras till egenvård beskrevs av deltagarna som både stärkande och skuldbeläggande då ansvaret för välbefinnande i hög grad lades på individen. Samtidigt visar forskning att egenvård som betonar acceptans och anpassning kan främja ett mer holistiskt förhållningssätt till hälsa, där kroppsliga förändringar bejakas snarare än motarbetas (86, 87). Förutsättningarna för att tillämpa egenvård varierar mellan individer. Därför är det viktigt att egenvårdsutbildning anpassas efter den enskildas nivå av hälsolitteracitet och att jämlik tillgång till stöd och kunskap säkerställs (88).

Bristande kunskap om klimakteriet framträdde som ett centralt tema, både i deltagarnas egna förståelser av klimakteriet och i deras möten med hälso- och sjukvården. Det tog sig uttryck i såväl osäkerhet kring symtomens betydelse som i upplevda barriärer för att söka vård och brister i vårdens bemötande. Deltagarna beskrev både svårigheter att avgöra om symtomen var tillräckligt allvarliga för att motivera vårdsökande och osäkerhet kring vart de skulle vända sig. Tidigare studier visar att kvinnor avstår från att söka vård eftersom symtomen inte uppfattas som tillräckligt allvarliga, trots att de påverkar deras hälsa och livskvalitet (89). Detta understryker behovet av tydlig vägledning om symtom, vårdnivåer och vårdvägar.

Resultatet visar vidare att kvinnor upplevde det som svårt att navigera i hälso- och sjukvårdssystemet vid klimakteriebesvär. De vände sig till vårdcentraler, barnmorskemottagningar och gynekologiska mottagningar. Många uppgav att de föredrog specialiserade kvinnokliniker för att få adekvat vård. Bristande kunskap hos vårdgivare tog sig uttryck i att inte bli tagen på allvar, få felaktiga diagnoser eller nekas behandling på oklara grunder, enligt deltagarnas beskrivning. Dessa erfarenheter överensstämmer med tidigare studier och kartläggning av svensk klimakterievård (27, 39). Samtidigt visar studier att även hälsolitteracitet påverkar kvinnors kunskap om behandlingsalternativ och i förlängningen möjligheter till behandling. God hälsolitteracitet associeras med bättre kunskap om hormonbehandling och tilltro till sin egen förmåga i relation till behandling vilket kan vara viktiga faktorer i kvinnors beslutsfattande kring sin hälsa i klimakteriet (90). Det här belyser vikten av att stärka kvinnors delaktighet i beslutsprocesser genom individanpassad information.

Forskning visar att även vårdgivare själva upplever behov av ökad utbildning inom klimakterievård. Samtidigt betonas att utbildning som enskild åtgärd sannolikt inte är tillräcklig. I stället lyfts riktlinjer, ekonomiska förutsättningar samt förändringar i samhälls- och arbetsplatskultur som avgörande faktorer för förbättring (91). Andra studier understryker vikten av strukturella och organisatoriska förutsättningar för att hälso- och sjukvårdspersonal ska kunna möta kvinnors behov (42, 80, 92).

Sedan studien genomfördes har Socialstyrelsens nationella riktlinjer för klimakteriebesvär publicerats (43). Socialstyrelsen betonar vikten av kunskapsbaserade samtal och råd som utgår från kvinnans behov, inklusive kunskap om remissvägar. Dessutom krävs tid och kompetens för att bedöma symtom, hälsa, riskfaktorer och levnadsvanor, samt ge råd om egenvård och behandlingsalternativ. Kompetensutveckling för vårdpersonal framkommer som centralt i de nationella riktlinjerna, eftersom det möjliggör tidiga insatser, minskar vårdbehovet på längre sikt och förbättrar livskvaliteten (43).

Erfarenheter av klimakteriet hos personer som migrerat till Sverige överlappade till stor del erfarenheter hos svenskfödda kvinnor. Vad gällde vårdsökande för klimakterierelaterade symtom identifierades dock ytterligare hinder. Det handlade dels om uppfattningen att man i Sverige förväntas vänta med att söka vård, dels om praktiska svårigheter som försvårade kontakten med vården och bidrog till att kvinnor undvek att söka vård. Detta kan förstås i relation till hälsolitteracitet, särskilt organisatorisk hälsolitteracitet, där förutsättningar för hälsa inte enbart beror på individens resurser utan också på hur vårdsystemet är utformat samt behov av hälso- och sjukvårdssystem som är lättnavigerade och inkluderande (50). Den här studiens resultat understryker behovet av tillgänglig, språkanpassad och kulturellt relevant information. 

De deltagare som var tillfreds med den vård som de fått lyfte särskilt fram ett holistiskt förhållningssätt från vårdpersonalen. Ett sådant perspektiv efterfrågades också av övriga deltagare, som betonade vikten av att beakta individens livssituation, parallella tillstånd och andra samtidiga livshändelser i bedömning och behandling. Tidigare forskning visar att upplevelsen av klimakteriet formas av psykologiska, sociala och kulturella faktorer (29, 93). Klimakteriet är därmed inte enbart en biologisk övergångsfas, vilket ställer krav på ett biopsykosocialt perspektiv i vården (80, 81, 94). För att stärka kvinnors menstruella hälsa under klimakteriet bör vården ta ett helhetsperspektiv. Det innebär att beakta kvinnors livssituation, samtidiga hälsotillstånd och pågående livshändelser. Dessutom ska vården integrera stöd för att underlätta navigation i vårdsystemet och hjälpa kvinnor att omsätta kunskap i praktik.

Det här är en kvalitativ intervjustudie med en reflexiv tematisk analys. Det är en metod som är särskilt lämplig att använda för att få en djupare förståelse för människors subjektiva erfarenheter och upplevelser (44). En styrka med studien är att det finns en variation hos deltagarna avseende bakgrundsfaktorer såsom utbildningsnivå, födelseland och geografisk bostadsort. Personer med migrationsbakgrund är ofta underrepresenterade i forskningsstudier på grund av språkbarriärer och svårigheter att delta i forskning på majoritetsspråket (95). Genom att erbjuda intervjuer på andra språk än svenska möjliggjordes inkludering av kvinnor födda utanför Sverige, vilket bidrog till att fler erfarenheter från denna grupp kom till uttryck i studien.

Majoriteten av de utlandsfödda deltagarna hade dock bakgrund i Iran vilket kan utgöra en begränsning, eftersom resultaten därmed i högre grad speglar erfarenheter från en specifik migrantgrupp. Det kan påverka studiens överförbarhet till andra migrantgrupper i Sverige, vars sociokulturella och migrationsrelaterade erfarenheter kan skilja sig åt. Samtidigt pekar tidigare internationell forskning på att många av de fysiska och psykiska symtom som är kopplade till klimakteriet är relativt universella och rapporteras av kvinnor i olika kulturella och geografiska kontexter. Skillnader mellan grupper handlar i större utsträckning om hur symtomen tolkas, förstås och hanteras, snarare än om själva förekomsten av besvären. Tidigare studier visar även att migranter i många olika sammanhang möter liknande utmaningar i mötet med hälso- och sjukvården, såsom begränsad kunskap om vårdsystemet, språkbarriärer och osäkerhet kring när och hur vård bör sökas (16). Dessa faktorer kan påverka både tillgången till vård och benägenheten att söka hjälp vid symtom.

En annan begränsning som kan påverka studiens överförbarhet är att en övervägande del av studiedeltagarna hade upplevt symtom eller besvär kopplade till klimakteriet. Detta kan ha bidragit till selektionsbias, eftersom det är sannolikt att kvinnor med mer uttalade klimakteriebesvär i högre grad valde att delta (96). Ytterligare en begränsning är att samtliga deltagare var ciskvinnor, det vill säga att deras könsidentitet som kvinna överensstämmer med det kön som de tilldelades vid födseln. Vidare levde alla deltagare utom en i en heterosexuell relation. Detta är viktigt att beakta vid förståelsen och tolkningen av resultaten, eftersom resultaten därmed i hög grad speglar erfarenheter kopplade till ciskvinnors position i samhället och normer inom heterosexuella relationer.

Majoriteten av intervjuerna genomfördes digitalt via videosamtal. Det möjliggjorde en större geografisk spridning bland studiedeltagarna, vilket är betydelsefullt eftersom hälso- och sjukvården i Sverige är regionstyrd och kan variera mellan olika delar av landet. Samtidigt kan digital datainsamling medföra vissa utmaningar, exempelvis att den personliga kontakten och möjligheten till fördjupad dialog delvis går förlorad jämfört med intervjuer som görs ansikte mot ansikte (97). Datainsamlingen utfördes av fyra olika personer, vilket kan ha påverkat intervjuernas innehåll och riktning. Användningen av en semi-strukturerad intervjuguide bidrog till att säkerställa att samtliga deltagare fick samma övergripande frågor, vilket stärker studiens trovärdighet (98). Samtidigt är det sannolikt att följdfrågor formulerades och ställdes på något olika sätt beroende på intervjuare.

En styrka med den valda analysmetoden är att den möjliggör identifiering av underliggande mönster och meningsbärande teman i deltagarnas berättelser. Analysprocessen är dessutom reflexiv, vilket innebär att forskarna kontinuerligt reflekterar över sin egen roll, sina tolkningar och hur dessa kan påverka analysen (99). En annan metodologisk styrka är att flera personer, med olika perspektiv och erfarenheter, var delaktiga i både datainsamling och analys. Det kan bidra till att bredda tolkningarna och minska risken för att resultaten i hög grad färgas av en enskild forskares förståelse av fenomenet, vilket stärker studiens trovärdighet (100). Ytterligare en styrka är att en person i forskargruppen delade språklig och kulturell bakgrund med de iranska deltagarna, vilket sannolikt underlättade kommunikationen och bidrog till en mer nyanserad förståelse av intervjumaterialet.

Resultaten från denna studie pekar på vikten av tillgång till evidensbaserad och målgruppsanpassad information om klimakteriet, inklusive symtom, egenvård och när vård bör sökas. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för klimakterievård behöver implementeras och kompetens hos vårdpersonal och vårdkedjor för klimakterievård behöver utvecklas. Dessutom bör ett personcentrerat och normmedvetet bemötande inom hälso- och sjukvården främjas för att stärka kvinnors hälsa under klimakteriet.

Det finns ett behov av evidensbaserad, lättillgänglig och målgruppsanpassad information om klimakteriet, som innehåller symtom, egenvård och när vård bör sökas. Bristande kunskap kan leda till osäkerhet och fördröjt vårdsökande. För att stärka kvinnors menstruella hälsolitteracitet, det vill säga förmågan att förstå, värdera och använda hälsoinformation, måste informationen vara tillgänglig, begriplig och anpassad till olika livsvillkor.

För att möta kvinnors behov krävs systematiska och långsiktiga kunskapshöjande insatser inom hälso- och sjukvården. Det inkluderar integrering av klimakteriekunskap i grund- och vidareutbildning samt kontinuerlig fortbildning för relevanta professioner. Sådana strukturer kan bidra till ökad kvalitet, minskad variation i vård och mer jämlik tillgång till evidensbaserad behandling. Ett personcentrerat och normmedvetet förhållningssätt bör integreras i dessa insatser, för att stärka vårdpersonalens förmåga att möta kvinnor i olika livssituationer och bidra till ökad hälsolitteracitet i vårdmötet.

För att främja hälsa och livskvalitet krävs ett skifte från ett snävt biomedicinskt perspektiv till ett biopsykosocialt och personcentrerat synsätt. Klimakteriet sammanfaller ofta med andra livshändelser som påverkar hälsa och välbefinnande. Det är därför viktigt att beakta psykisk hälsa, relationer, sexualitet, arbete och livssituation och erbjuda ett individanpassat stöd. Ett helhetsperspektiv stärker kvinnors förmåga att förstå och hantera sin hälsa, vilket är väsentligt för att utveckla menstruell hälsolitteracitet.

Cisperson: en person vars könsidentitet stämmer överens med det kön som tilldelades vid födseln.

Hälsolitteracitet: individers och gruppers förmåga att få tillgång till, förstå, värdera och använda hälsoinformation och hälsotjänster på ett sätt som främjar och upprätthåller god hälsa.

Klimakteriet: en biologisk övergångsperiod då äggstockarnas hormonproduktion gradvis minskar, vilket markerar övergången från reproduktiv till icke-reproduktiv fas i livet. Klimakteriet omfattar premenopaus, menopaus och postmenopaus.

Menopaus: den tidpunkt när menstruationen har upphört permanent och den reproduktiva förmågan har försvunnit.

Menstruell hälsa: ett tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande i relation till menstruationscykeln, och inte enbart frånvaro av sjukdom eller besvär.

Menstruell hälsolitteracitet: förmåga att få tillgång till, förstå, kritiskt värdera och använda information om menstruationscykeln och relaterad hälsa på ett sätt som främjar välbefinnande och möjliggör att fatta informerade beslut.

Normer: socialt skapade och ofta oskrivna regler och förväntningar som formar vad som uppfattas som normalt och acceptabelt i ett samhälle.

Premenopaus: perioden före menopaus då menstruationen fortfarande förekommer och fertiliteten kvarstår.

Postmenopaus: perioden efter menopaus, det vill säga tiden efter att menstruationen har upphört permanent.

Stigma: att pekas ut och tillskrivas nedvärderande och stereotypa egenskaper utifrån en grupps specifika erfarenheter eller livsförutsättningar.

1. Starrs AM, Ezeh AC, Barker G, Basu A, Bertrand JT, Blum R, et al. Accelerate progress-sexual and reproductive health and rights for all: report of the Guttmacher-Lancet Commission. Lancet. 2018;391(10140):2642-92. DOI:10.1016/S0140-6736(18)30293-9.
2. Folkhälsomyndigheten. Nationell strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) – En god, jämlik och jämställd sexuell och reproduktiv hälsa i hela befolkningen. 2020. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/0d489b0821164e949c03e6e2a3a7e6cc/nationell-strategi-sexuell-reproduktiv-halsa-rattigheter.pdf.
3. Folkhälsomyndigheten. Nationell handlingsplan för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige – Genomförandet av den nationella SRHR-strategin 2023–2033. 2023. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/n/nationell-handlingsplan-for-sexuell-och-reproduktiv-halsa-och-rattigheter-srhr-i-sverige-genomforandet-av-den-nationella-srhr-strategin-2023-2033/
4. Hennegan J, Winkler IT, Bobel C, Keiser D, Hampton J, Larsson G, et al. Menstrual health: a definition for policy, practice, and research. Sex Reprod Health Matters. 2021;29(1):1911618. DOI:10.1080/26410397.2021.1911618.
5. Faubion SS, Enders F, Hedges MS, Chaudhry R, Kling JM, Shufelt CL, et al. Impact of Menopause Symptoms on Women in the Workplace. Mayo Clin Proc. 2023;98(6):833-45. DOI:10.1016/j.mayocp.2023.02.025.
6. Hashimoto K, Yoshida M, Nakamura Y, Takeishi Y, Yoshizawa T. Relationship between number of menopausal symptoms and work performance in Japanese working women. Menopause. 2020;28(2):175-81. DOI:10.1097/gme.0000000000001698.
7. Griffiths A, MacLennan SJ, Hassard J. Menopause and work: an electronic survey of employees' attitudes in the UK. Maturitas. 2013;76(2):155-9. DOI:10.1016/j.maturitas.2013.07.005.
8. Safwan N, Saadedine M, Shufelt CL, Kapoor E, Kling JM, Chaudhry R, et al. Menopause in the workplace: Challenges, impact, and next steps. Maturitas. 2024;185:107983. DOI:10.1016/j.maturitas.2024.107983.
9. Bryson A, Conti G, Hardy R, Peycheva D, Sullivan A. The consequences of early menopause and menopause symptoms for labour market participation. Soc Sci Med. 2022;293:114676. DOI:10.1016/j.socscimed.2021.114676.
10. Statistiska centralbyrån. Utrikes födda i Sverige. 2025. Hämtad från: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/utrikes-fodda-i-sverige/.
11. Lebano A, Hamed S, Bradby H, Gil-Salmerón A, Durá-Ferrandis E, Garcés-Ferrer J, et al. Migrants' and refugees' health status and healthcare in Europe: a scoping literature review. BMC Public Health. 2020;20(1):1039. DOI:10.1186/s12889-020-08749-8.
12. Abubakar I, Aldridge RW, Devakumar D, Orcutt M, Burns R, Barreto ML, et al. The UCL-Lancet Commission on Migration and Health: the health of a world on the move. Lancet. 2018;392(10164):2606-54. DOI:10.1016/s0140-6736(18)32114-7.
13. Makenzius M, Skoog-Garås E, Lindqvist N, Forslund M, Tegnell A. Health disparities based on neighbourhood and social conditions: Open Comparisons-an indicator-based comparative study in Sweden. Public Health. 2019;174:97-101. DOI:10.1016/j.puhe.2019.06.003.
14. Tirado V, Ekström AM, Orsini N, Hanson C, Strömdahl S. Knowledge of the abortion law and key legal issues of sexual and reproductive health and rights among recently arrived migrants in Sweden: a cross-sectional survey. BMC Public Health. 2023;23(1):551. DOI:10.1186/s12889-023-15399-z.
15. Amroussia N. Providing sexual and reproductive health services to migrants in Southern Sweden: a qualitative exploration of healthcare providers' experiences. BMC Health Serv Res. 2022;22(1):1562. DOI:10.1186/s12913-022-08967-3.
16. Wångdahl J, Lytsy P, Mårtensson L, Westerling R. Health literacy among refugees in Sweden - a cross-sectional study. BMC Public Health. 2014;14:1030. DOI:10.1186/1471-2458-14-1030.
17. Hamed S, Bradby H, Ahlberg BM, Thapar-Björkert S. Racism in healthcare: a scoping review. BMC Public Health. 2022;22(1):988. DOI:10.1186/s12889-022-13122-y.
18. Zou P, Waliwitiya T, Luo Y, Sun W, Shao J, Zhang H, et al. Factors influencing healthy menopause among immigrant women: a scoping review. BMC Womens Health. 2021;21(1):189. DOI:10.1186/s12905-021-01327-z.
19. Gatenby C, Simpson P. Menopause: Physiology, definitions, and symptoms. Baillière's best practice & research Clinical endocrinology & metabolism. 2024;38(1):101855. DOI:10.1016/j.beem.2023.101855.
20. Talaulikar V. Menopause transition: Physiology and symptoms. Best practice & research Clinical obstetrics & gynaecology. 2022;81:3-7. DOI:10.1016/j.bpobgyn.2022.03.003.
21. Palacios S, Henderson VW, Siseles N, Tan D, Villaseca P. Age of menopause and impact of climacteric symptoms by geographical region. Climacteric. 2010;13(5):419-28. DOI:10.3109/13697137.2010.507886.
22. Winkler IT. Human Rights Shine a Light on Unmet Menstrual Health Needs and Menstruation at the Margins. Obstet Gynecol. 2019;133(2):235-7. DOI:10.1097/aog.0000000000003098.
23. Barrington DJ, Robinson HJ, Wilson E, Hennegan J. Experiences of menstruation in high income countries: A systematic review, qualitative evidence synthesis and comparison to low- and middle-income countries. PLoS One. 2021;16(7):e0255001. DOI:10.1371/journal.pone.0255001.
24. Monteleone P, Mascagni G, Giannini A, Genazzani AR, Simoncini T. Symptoms of menopause - global prevalence, physiology and implications. Nat Rev Endocrinol. 2018;14(4):199-215. DOI:10.1038/nrendo.2017.180.
25. Santoro N, Roeca C, Peters BA, Neal-Perry G. The Menopause Transition: Signs, Symptoms, and Management Options. J Clin Endocrinol Metab. 2021;106(1):1-15. DOI:10.1210/clinem/dgaa764.
26. Folkhälsomyndigheten. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige 2024. 2026. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/s/sexuell-och-reproduktiv-halsa-och-rattigheter-srhr-i-sverige-2024/.
27. Socialstyrelsen. Vård och behandling vid klimakteriebesvär i primärvården samt i den gynekologiska specialistvården. 2021. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/publikationer/vard-och-behandling-vid-klimakteriebesvar-i-primarvarden-samt-i-den-gynekologiska-specialistvarden-2021-9-7583/
28. Deshpande N, Rao TSS. Psychological Changes at Menopause: Anxiety, Mood Swings, and Sexual Health in the Biopsychosocial Context. Journal of Psychosexual Health. 2025;7(1):11-4. DOI:10.1177/26318318251324577.
29. Fang Y, Liu F, Zhang X, Chen L, Liu Y, Yang L, et al. Mapping global prevalence of menopausal symptoms among middle-aged women: a systematic review and meta-analysis. BMC public health. 2024;24(1):1767-22. DOI:10.1186/s12889-024-19280-5.
30. Brown L, Hunter MS, Chen R, Crandall CJ, Gordon JL, Mishra GD, et al. Promoting good mental health over the menopause transition. Lancet. 2024;403(10430):969-83. DOI:10.1016/s0140-6736(23)02801-5.
31. Calvin A, Cina S, Byrskog U, Erlandsson K, Borneskog C. Women's experiences of their sexuality during their menopausal transition and the support offered to them by healthcare providers: A systematic review and meta-synthesis. Eur J Midwifery. 2025;9. DOI:10.18332/ejm/209571.
32. Ghattas VN, Ali WK, Wahed AYAE, redaktörer. Association between Menopausal Symptoms, Quality Of Life and Marital Adaptation among Working Women2019.
33. Khan NI, Shakoor S, Yusuf S. Menopausal symptoms: prediction of quality of marital relationship among couples. Journal of Mind and Medical Sciences. 2022;9:133-42. DOI:10.22543/7674.91.P133142.
34. Renou S, Assegond C, Marret H, Pragout D. Menopausal experience and sexuality: women's perceptions. Menopause (New York, NY). 2026;33(1):67-72. DOI:10.1097/GME.0000000000002624.
35. Genazzani AR, Monteleone P, Giannini A, Simoncini T. Hormone therapy in the postmenopausal years: considering benefits and risks in clinical practice. Hum Reprod Update. 2021;27(6):1115-50. DOI:10.1093/humupd/dmab026.
36. Duralde ER, Sobel TH, Manson JE. Management of perimenopausal and menopausal symptoms. Bmj. 2023;382:e072612. DOI:10.1136/bmj-2022-072612.
37. Madsen TE, Sobel T, Negash S, Shrout Allen T, Stefanick ML, Manson JE, et al. A Review of Hormone and Non-Hormonal Therapy Options for the Treatment of Menopause. Int J Womens Health. 2023;15:825-36. DOI:10.2147/ijwh.S379808.
38. Handley AP, Williams M. The efficacy and tolerability of SSRI/SNRIs in the treatment of vasomotor symptoms in menopausal women: a systematic review. J Am Assoc Nurse Pract. 2015;27(1):54-61. DOI:10.1002/2327-6924.12137.
39. Lycke A, Brorsson A. Swedish women's experiences of menopausal transition: A focus group study. Sex Reprod Healthc. 2023;35:100807. DOI:10.1016/j.srhc.2022.100807.
40. Barber K, Charles A. Barriers to Accessing Effective Treatment and Support for Menopausal Symptoms: A Qualitative Study Capturing the Behaviours, Beliefs and Experiences of Key Stakeholders. Patient Prefer Adherence. 2023;17:2971-80. DOI:10.2147/ppa.S430203.
41. Socialstyrelsen. Kartläggning av vård och behandling vid klimakteriebesvär ur perspektivet jämlik vård. 2020. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/b69bda27773b4f41afee74098270e4d5/2020-1-6568.pdf.
42. Lycke A, Brorsson A, Andersson E. Midwives' experiences of working with menopause counselling: a qualitative study. Midwifery. 2025;147:104435. DOI:10.1016/j.midw.2025.104435.
43. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer 2026: Klimakteriebesvär. Prioriteringsstöd till dig som beslutar om resurser i hälso- och sjukvården.; 2026. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/df3afefc9c2a4803a3ce7d236c4e1ca5/2026-4-10199.pdf.
44. Braun V, Clarke V. Thematic analysis: a practical guide. London: SAGE Publications; 2022.
45. World Medical Association Declaration of Helsinki: ethical principles for medical research involving human subjects. Jama. 2013;310(20):2191-4. DOI:10.1001/jama.2013.281053.
46. Sørensen K, Van den Broucke S, Fullam J, Doyle G, Pelikan J, Slonska Z, et al. Health literacy and public health: a systematic review and integration of definitions and models. BMC Public Health. 2012;12:80. DOI:10.1186/1471-2458-12-80.
47. Wångdahl J, Lytsy P, Mårtensson L, Westerling R. Poor health and refraining from seeking healthcare are associated with comprehensive health literacy among refugees: a Swedish cross-sectional study. Int J Public Health. 2018;63(3):409-19. DOI:10.1007/s00038-017-1074-2.
48. Bergman L, Nilsson U, Dahlberg K, Jaensson M, Wångdahl J. Health literacy and e-health literacy among Arabic-speaking migrants in Sweden: a cross-sectional study. BMC Public Health. 2021;21(1):2165. DOI:10.1186/s12889-021-12187-5.
49. Gele AA, Pettersen KS, Torheim LE, Kumar B. Health literacy: the missing link in improving the health of Somali immigrant women in Oslo. BMC Public Health. 2016;16(1):1134. DOI:10.1186/s12889-016-3790-6.
50. Farmanova E, Bonneville L, Bouchard L. Organizational Health Literacy: Review of Theories, Frameworks, Guides, and Implementation Issues. Inquiry. 2018;55:46958018757848. DOI:10.1177/0046958018757848.
51. Gallivan S, Kelleher S, Foley S. Measuring Menstrual Health Literacy: Development and validation of the Menstrual Health Literacy Scale. J Health Psychol. 2026:13591053261423318. DOI:10.1177/13591053261423318.
52. Refaei M, Mardanpour S, Masoumi SZ, Parsa P. Women's experiences in the transition to menopause: a qualitative research. BMC women's health. 2022;22(1):53-8. DOI:10.1186/s12905-022-01633-0.
53. Arar MA, Erbil N. The effect of menopausal symptoms on women’s daily life activities. Przegla̜d menopauzalny. 2023;22(1):6-15. DOI:10.5114/pm.2023.126436.
54. Johanson Sturesson S, Löfgren Bergérus M, Arvidsson L, Andersson C. Women’s experience of the impact of work environment during menopause – A qualitative interview study. Scandinavian journal of occupational therapy. 2025;32(1):2519241. DOI:10.1080/11038128.2025.2519241.
55. Crankshaw TL, Manzini-Matebula N. The continuum of menstrual health through the life course. The Lancet global health. 2025;13(2):e183-e4. DOI:10.1016/S2214-109X(24)00519-9.
56. Meleis AI, Sawyer LM, Im E-O, Hilfinger Messias DK, Schumacher K. Experiencing Transitions: An Emerging Middle-Range Theory. Advances in nursing science. 2000;23(1):12-28. DOI:10.1097/00012272-200009000-00006.
57. Rowlands G, Shaw A, Jaswal S, Smith S, Harpham T. Health literacy and the social determinants of health: a qualitative model from adult learners. Health promotion international. 2017;32(1):130-8. DOI:10.1093/heapro/dav093.
58. Daly R, Hynes SM. An exploration of women’s occupational participation and identity during menopause: Descriptive qualitative study. British Journal of Occupational Therapy. 2025;88(5):272-80. DOI:10.1177/03080226241310032.
59. Charles RA, Chichaya TF. A Qualitative Exploration of the Lived Experience of Menopause Among Black Women in the United Kingdom. Public health challenges. 2025;4(4):e70168-n/a. DOI:10.1002/puh2.70168.
60. Harper JC, Phillips S, Biswakarma R, Yasmin E, Saridogan E, Radhakrishnan S, et al. An online survey of perimenopausal women to determine their attitudes and knowledge of the menopause. Women's health (London, England). 2022;18:17455057221106890. DOI:10.1177/17455057221106890.
61. Tariq B, Phillips S, Biswakarma R, Talaulikar V, Harper JC. Women’s knowledge and attitudes to the menopause: a comparison of women over 40 who were in the perimenopause, post menopause and those not in the peri or post menopause. BMC women's health. 2023;23(1):1-16. DOI:10.1186/s12905-023-02424-x.
62. MacLellan J, Dixon S, Bi S, Toye F, McNiven A. Perimenopause and/or menopause help-seeking among women from ethnic minorities: a qualitative study of primary care practitioners’ experiences. British journal of general practice. 2023;73(732):e511-e8. DOI:10.3399/BJGP.2022.0569.
63. Stanzel KA, Hammarberg K, Nguyen T, Fisher J. 'They should come forward with the information': menopause-related health literacy and health care experiences among Vietnamese-born women in Melbourne, Australia. Ethnicity & health. 2022;27(3):601-16. DOI:10.1080/13557858.2020.1740176.
64. Vila-Candel R, Martínez-Arnau FM, de la Cámara-de las Heras JM, Castro-Sánchez E, Pérez-Ros P. Interventions to Improve Health among Reproductive-Age Women of Low Health Literacy: A Systematic Review. International Journal of Environmental Research and Public Health. 2020;17(20):7405. https://www.mdpi.com/1660-4601/17/20/7405.
65. Paasche-Orlow MK, Wolf MS. The causal pathways linking health literacy to health outcomes. Am J Health Behav. 2007;31 Suppl 1:S19-26. DOI:10.5555/ajhb.2007.31.supp.S19.
66. Vizheh M, Zurynski Y, Braithwaite J, Rapport F. Determinants of women's agency in accessing and utilising reproductive healthcare services; a systematic review. Cult Health Sex. 2024;26(2):248-64. DOI:10.1080/13691058.2023.2200814.
67. Sergeant J, Rizq R. 'Its all part of the big CHANGE': a grounded theory study of women's identity during menopause. Journal of psychosomatic obstetrics and gynaecology. 2017;38(3):189-201. DOI:10.1080/0167482X.2016.1270937.
68. de Salis I, Owen-Smith A, Donovan JL, Lawlor DA. Experiencing menopause in the UK: The interrelated narratives of normality, distress, and transformation. Journal of women & aging. 2018;30(6):520-40. DOI:10.1080/08952841.2018.1396783.
69. Ilankoon I, Samarasinghe K, Elgan C. Menopause is a natural stage of aging: a qualitative study. BMC Womens Health. 2021;21(1):47. DOI:10.1186/s12905-020-01164-6.
70. Alotaibi S, Hinchliff S, Ali P. Saudi Women's Experiences of Sexual and Relational Changes During the Menopause Transition. Journal of advanced nursing. 2025. DOI:10.1111/jan.70132.
71. Rafiei EH, Riazi H, Shams J, Majd HA. Exploring sexual life enrichment: a journey into strengthening well-being for women post- menopause through qualitative study. BMC women's health. 2024;24(1):506-9. DOI:10.1186/s12905-024-03350-2.
72. Alotaibi S, Hinchliff S, Ali P. A Meta-Ethnography of Women rsquo;s Intimate and Sexual Experiences Across the Menopause Continuum. International journal of women's health. 2025;17(Issue 1):2465-91.
73. Schneider HPG, Birkhäuser M. Quality of life in climacteric women. Climacteric : the journal of the International Menopause Society. 2017;20(3):187-94. DOI:10.1080/13697137.2017.1279599.
74. Thomas HN, Hamm M, Hess R, Borrero S, Thurston RC. “I want to feel like I used to feel”: a qualitative study of causes of low libido in postmenopausal women. Menopause (New York, NY). 2020;27(3):289-94. DOI:10.1097/GME.0000000000001455.
75. Thomas HN, Hamm M, Borrero S, Hess R, Thurston RC. Body Image, Attractiveness, and Sexual Satisfaction Among Midlife Women: A Qualitative Study. Journal of women's health (Larchmont, NY 2002). 2019;28(1):100-6. DOI:10.1089/jwh.2018.7107.
76. Vincent C, Ménard A, Giroux I. Cultural Determinants of Body Image: What About the Menopausal Transition? Healthcare (Basel). 2025;13(1):76. DOI:10.3390/healthcare13010076.
77. Vidia RA, Ratrikaningtyas PD, Rachman IT. Factors Affecting Sexual Life of Menopausal Women: Scoping Review. European Journal of Public Health Studies. 2021;4(2). DOI:10.46827/ejphs.v4i2.96.
78. Sontag S. The double standard of aging. Saturday Review. 1972;55(39):29-38.
79. Greer G. The Change: Women, Ageing and the Menopause. United Kingdom: Bloomsbury Publishing; 2019.
80. Peters K, O'Reilly K, McInnes S, Perks J, McDermid F. ‘Just Put Up With It’: Women's Experiences of Perimenopause and Menopause. Journal of advanced nursing. 2025. DOI:10.1111/jan.70312.
81. Gibbons R. The menopause transition: a call for a holistic approach. BJPsych Bulletin. 2026;50(1):62-4. DOI:10.1192/bjb.2025.17.
82. Thomas SL, Randle M, White SL. (Re)framing menopause: a comprehensive public health approach. Health Promotion International. 2024;39(3). DOI:10.1093/heapro/daae052.
83. Orgad S, Rottenberg C. Mediating menopause: Feminism, neoliberalism, and biomedicalisation. Feminist Theory. 2024;25(3):338-58. DOI:10.1177/14647001231182030.
84. Olson MM, Alhelou N, Kavattur PS, Rountree L, Winkler IT. The persistent power of stigma: A critical review of policy initiatives to break the menstrual silence and advance menstrual literacy. PLOS Glob Public Health. 2022;2(7):e0000070. DOI:10.1371/journal.pgph.0000070.
85. McCartan A. 'Holding on': postfeminist articulations of menopause in advertising. Journal of marketing management. 2025;41(3-4):343-77. DOI:10.1080/0267257X.2025.2475237.
86. Tidblom A, Khalaf A, Nilsson Lindström P. Women's health experiences and attitudes to menopause in relation to the use of complementary and alternative medicine - A qualitative meta-synthesis. Social Sciences & Humanities Open. 2025;12:102130. DOI:https://doi.org/10.1016/j.ssaho.2025.102130.
87. Yoshitake S, Nakamura T, Hirakawa Y. A qualitative study on the phased nature of the self-acceptance process for working women experiencing menopause. Journal of rural medicine. 2026;21(1):67-77. DOI:10.2185/jrm.2025-054.
88. Hossein Mirzaee Beni Z, Maasoumi R, Pashaeypoor S, Haghani S. The effects of self-care education based on the health literacy index on self-care and quality of life among menopausal women: a randomized clinical trial. BMC women's health. 2022;22(1):1-10. DOI:10.1186/s12905-022-02007-2.
89. Huang DR, Goodship A, Webber I, Alaa A, Sasco ER, Hayhoe B, et al. Experience and severity of menopause symptoms and effects on health-seeking behaviours: a cross-sectional online survey of community dwelling adults in the United Kingdom. BMC women's health. 2023;23(1):373-10. DOI:10.1186/s12905-023-02506-w.
90. Torres RY, Marks R. Relationships Among Health Literacy, Knowledge About Hormone Therapy, Self-Efficacy, and Decision-Making Among Postmenopausal Health. Journal of health communication. 2009;14(1):43-55. DOI:10.1080/10810730802592247.
91. Jeevananthan A, Alexopoulos A-S, Goldstein KM, Moreno AC. Perceptions of Menopause Care: A Pilot Survey Study of Providers from Primary Care, Endocrinology, and Obstetrics and Gynecology. Journal of Women's Health. 2025;34(12):1462-71. DOI:10.1177/15409996251370925.
92. Nguyen VNB, Brand G, Collison L, Griffin K, Moses S, Morphet J. Registered Nurse Scope of Practice in Australian Primary Healthcare Settings: A Retrospective Longitudinal Study. Journal of Nursing Management. 2025;2025(1):8882760. DOI:https://doi.org/10.1155/jonm/8882760.
93. Kedare JS, Kadiani A, Patkar P, Gautam A. Mental health and well-being of women (menarche, perinatal, and menopause). Indian journal of psychiatry. 2024;66(Suppl 2):S320-S30. DOI:10.4103/indianjpsychiatry.indianjpsychiatry_651_23.
94. Little K, Briggs P. Improving holistic menopause care in the community by upskilling health and wellbeing coaches. Post Reproductive Health.0(0):20533691251403027. DOI:10.1177/20533691251403027.
95. van den Muijsenbergh M, Teunissen E, van Weel-Baumgarten E, van Weel C. Giving voice to the voiceless: how to involve vulnerable migrants in healthcare research. Br J Gen Pract. 2016;66(647):284-5. DOI:10.3399/bjgp16X685321.
96. Malterud K. Qualitative research: standards, challenges, and guidelines. Lancet. 2001;358(9280):483-8. DOI:10.1016/s0140-6736(01)05627-6.
97. Saarijärvi M, Bratt EL. When face-to-face interviews are not possible: tips and tricks for video, telephone, online chat, and email interviews in qualitative research. Eur J Cardiovasc Nurs. 2021;20(4):392-6. DOI:10.1093/eurjcn/zvab038.
98. Kallio H, Pietilä AM, Johnson M, Kangasniemi M. Systematic methodological review: developing a framework for a qualitative semi-structured interview guide. J Adv Nurs. 2016;72(12):2954-65. DOI:10.1111/jan.13031.
99. Barrett A, Kajamaa A, Johnston J. How to … be reflexive when conducting qualitative research. Clin Teach. 2020;17(1):9-12. DOI:10.1111/tct.13133.
100. Noble H, Heale R. Triangulation in research, with examples. Evid Based Nurs. 2019;22(3):67-8. DOI:10.1136/ebnurs-2019-103145.

Bilaga 1: Intervjuguide

Vill du ta del av bilagan till denna publikation kan du beställa den via e-post. Ange artikelnummer och publikationens titel. Om utlämnandet av bilagan innebär en avgift kommer du att bli meddelad detta.

info@folkhalsomyndigheten.se