Publicerad 14 juni 2018

Nationellt handlingsprogram

Riksdagen beslutade 2008 om ett nationellt handlingsprogram för arbetet med att minska självmord. Programmet består av nio åtgärdsområden som omfattar insatser på såväl individ- som befolkningsnivå.

I december 2006 lämnade Socialstyrelsen och dåvarande Statens folkhälsoinstitut över ett förslag till regeringen om förslag till ett nationellt handlingsprogram för suicidprevention. I rapporten presenteras nio punkter för hur antalet suicid ska minska. Förslaget antogs av riksdagen i juni 2008 som en del av propositionen En förnyad folkhälsopolitik. I propositionen uttrycks tydligt att regeringen har som vision att ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen. De nio åtgärdsområdena i handlingsprogrammet utgår dels från ett befolkningsperspektiv, dels ett individperspektiv.

Nationellt handlingsprogram

  • Främja goda livschanser för mindre gynnade grupper

    Grundläggande faktorer i människors livsvillkor har en tydlig koppling till suicidförekomst. Risken för suicid är exempelvis högre i socialt mindre gynnade grupper, som de med låg inkomst och låg utbildningsnivå. Att vara utan arbete ökar också risken för suicid.

    Socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är viktiga delar i arbetet med att främja livschanser för mindre gynnade grupper. Det är också viktigt att skapa goda förutsättningar att lyckas i skolan och erbjuda förebyggande insatser i förskola, skola och fritidsverksamheter för att minska risken att unga drabbas av psykisk ohälsa, såväl som när de är unga som när de blir äldre.

  • Minska alkoholkonsumtionen i befolkningen och i högriskgrupper för suicid

    Det finns ett samband mellan alkoholkonsumtion och suicidförekomst i befolkningen, främst bland unga män. På individnivå finns det också vetenskapligt stöd för att en hög konsumtion av alkohol ökar risken för suicid. Alkohol gör det t.ex. svårare för individen att hantera impulser, vilket i sin tur kan leda till ett mer riskfullt beteende.

    Alkoholförebyggande insatser görs på flera nivåer och områden i samhället. De handlar till stor del om att minska tillgängligheten och de skadliga dryckesvanorna. Här ingår insatser som t.ex. reglerar försäljningspriset på alkohol, försäljningsförbud och tillsyn av förbuden. Det kan också gälla öppettider på försäljningsställen och åldersgränser för inköp. Åtgärderna behöver inriktas på såväl tillgången på alkohol som normer kring drickande.

  • Minska tillgängligheten till medel och metoder för suicid

    Att minska tillgången till olika medel och metoder för suicid har en samlad positiv effekt. Ett viktigt skäl är att en person som vill ta sitt liv ofta föredrar vissa metoder framför andra. Är det då svårare att använda en viss metod minskar risken för att ett suicid ska genomföras. Samtidigt ökar sannolikheten för att en person som väljer en mindre dödlig metod överlever om tillgängligheten till höggradigt dödliga metoder minskar.

    Insatser som minskar tillgängligheten till medel och metoder för suicid är till exempel lagstiftning för kontroll av skjutvapen, restriktioner för tillgång till giftiga bekämpningsmedel, restriktioner i förskrivning och försäljning av sömnmedel och ökad användning av nya, mindre toxiska antidepressiva medel. Även skyddsbarriärer vid exempelvis höga broar och andra utsatta platser som vid järnvägs- och tunnelbanespår har visat sig minska antalet suicid. Ett annat exempel som kan minska suicid genom hängning, är att förändra utsatta miljöer där det finns fästpunkter, som t.ex. duschställningar, takkrokar och dörrhandtag.

  • Se suicid som psykologiska misstag

    Att se ett suicid som ett psykologiskt misstag innebär att det betraktas som följden av psykiska och fysiska påfrestningar på liknande sätt som en fysisk olycka. När påfrestningarna inte längre går att bemästra sker olyckan. Detta perspektiv lyfter fokus från individen till de miljöer och sammanhang människor befinner sig i, och bidrar till att minska den skam och stigmatisering som suicid fortfarande förknippas med.

    Insatser bör inriktas på både individer och miljön. Individinriktade insatser fokuserar på bland annat människors förmåga att lösa problem och hantera negativa känslor, inklusive suicidtankar, utan att bli överväldigade av dem. Insatser inriktade på miljön kan röra fysiska faktorer som hur man utformar läkemedelsförpackningar och att man har skyddsräcken på höga broar. Men även aspekter som hur andra människor bemöter personer med psykisk ohälsa har betydelse för den psykosociala miljön. På lokal nivå finns ofta grupper som arbetar med att hantera risker för att förebygga till exempel olycksfallsskador. Erfarenhet visar att lokalt skadepreventivt arbete kan utvidgas till att även gälla självtillfogade skador.

    Arbeta med att minska risker. I det olycksförebyggande arbetet pratar man ofta om att hantera risker. Ett exempel gäller risken för trafikolyckor. Samtidigt som åtgärder vidtas för att förhindra olyckor, utformas vägtransportsystemet också utifrån insikten om att människor ibland gör misstag. Fokus i det förebyggande arbetet ligger därför på att minska risker knutna till dels trafikmiljön, dels människors beteende, exempelvis genom att bygga säkrare bilar och vajerräcken, och genom att utbilda förare. Sedan riksdagen beslutade om en nollvision inom trafiken har antalet dödsfall minskat trots att antalet fordon har ökat. Med detta synsätt är suicid ett uttryck för brister i samhällets hantering av risker för suicid. Riskerna kan både vara psykologiska, i form av till exempel depression, och fysiska, exempelvis i form av lättillgängliga dödliga läkemedel. Om antalet suicid ska minska behöver samhället arbeta mer systematiskt för att hantera risker för suicid.

  • Förbättra de medicinska, psykologiska och psykosociala insatserna

    De flesta suicid föregås av någon form av psykisk ohälsa, och enligt vissa studier gäller detta för uppemot 90 procent av alla de som tar sitt liv. De förebyggande åtgärderna inom sjukvårdens verksamheter måste därför sättas in tidigt. Men även om flera av de som tar sitt liv har varit i kontakt med vården före sin död, har deras självmordstankar kanske aldrig berörts i samtal med vårdpersonal.

    Insatserna ska innefatta bästa möjliga omhändertagande av personer med självmordsproblematik. Det gäller för insatser inom akutsjukvård, primärvård, specialiserad somatisk vård såväl som psykiatri, elevhälsovård, äldreomsorg och socialtjänst. Inom primärvård och psykiatri är till exempel medicinering och samtalsstöd viktiga metoder, medan elevhälsan kan arbeta med att öka elevers medvetenhet kring psykisk hälsa och förmågan att hantera stress och negativa livshändelser. Stöd kan också erbjudas på distans via telefon och internet.

  • Sprid kunskap om evidensbaserade metoder för att minska suicid

    Beslutsfattare och olika professioner måste ha aktuella kunskaper om suicid och suicidförebyggande insatser och metoder. Kunskapen kan omfatta risk- och skyddsfaktorer för att förebygga suicid, förebyggande strategier och arbetssätt, samt uppföljning och redovisning av utvecklingen och åtgärderna. Fortfarande saknas till viss del kunskap om effekten av olika suicidpreventiva insatser, men det är ändå viktigt att utgå från och sprida den kunskap som finns, parallellt med att ny forskning bedrivs.

    Myndigheter, lärosäten och forsknings- och utvecklingsenheter har till uppgift att inhämta, sammanställa och sprida kunskap inom sina verksamhetsområden. Utöver internet finns flera sätt att sprida kunskap, t.ex. konferenser, seminarier och nätverksträffar på olika samhällsnivåer. Här ingår också att öka medvetenheten i befolkningen om suicidproblematiken och att försöka undanröja de tabun som suicid omgärdas av. Samverkan mellan berörda myndigheter, vårdgivare och andra intressenter underlättar för att alla parter ska kunna ta del av bästa tillgängliga kunskap.

  • Höj kompetensen hos nyckelpersoner

    Arbetet med att förebygga suicid kräver särskild kompetens bland olika yrkesgrupper. Inom hälso- och sjukvården behövs det bland annat kunskaper om och färdigheter i att identifiera självmordstankar och göra riskvärderingar, som i sin tur bidrar till att förebygga psykisk ohälsa – och ytterst självmord. För detta behövs kontinuerliga utbildningsinsatser för att höja kompetensen i vården och omhändertagandet av personer med självmordsproblematik.

    Förutom personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns det andra yrkesgrupper som genom sitt arbete kommer i direktkontakt med suicidnära personer. Det kan till exempel vara präster, familjerådgivare, apotekspersonal, äldreomsorgspersonal, personaladministratörer och personal inom polisen, räddningstjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, skolan, högskolan, kriminalvården och försvarsmakten.

    Nyckelpersoner inom yrkesgrupper som kan komma i kontakt med suicidnära personer bör erbjudas utbildningar som syftar till att öka kunskaper om och färdigheter i att identifiera självmordsproblematik, t.ex. genom att känna igen tecken på ökad suicidrisk, och avgöra vilka åtgärder som behövs.

  • Gör händelseanalyser efter suicid

    Händelseanalyser efter suicid genomförs för att få veta hur och varför ett suicid inträffat och visa vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra att det sker igen. De kan också vara en viktig del av stödet till närstående, personalgruppen och andra efterlevande.

    Vanligen genomförs en händelseanalys om personen som tagit sitt liv haft vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Anledningen är att det 2006 infördes en obligatorisk anmälningsplikt av sådana suicid enligt lex Maria. Men långt ifrån alla som tar sitt liv har haft kontakt med vården före självmordet, och därför förblir många suicid outredda och viktiga lärdomar kan gå förlorade. Det finns därför ett behov av händelseanalyser som omfattar mer än hälso- och sjukvårdens arenor.

    Hälso- och sjukvården kan verka för att alla suicid som inträffar under pågående vård eller inom fyra veckor efter en vårdkontakt utreds och vidta åtgärder för att förbättra patientsäkerheten. Kommuner kan också spela en viktig roll i att utreda fler fall av suicid, eftersom det är sannolikt att personen som tagit sitt liv varit i kontakt med någon av kommunens olika verksamheter, som t.ex. socialtjänst eller skola.

  • Stöd frivilligorganisationer

    Den ideella sektorns insatser är angelägna och det behövs ett tydligare anhörigperspektiv i det suicidpreventiva arbetet. Frivilligorganisationernas roll är ofta att förstärka och komplettera statens, landstingens och kommunernas insatser genom sitt arbete med utbildning, information, opinionsbildning och olika former av stödjande arbete. Ofta kan de här aktörerna på ett friare sätt än offentliga organ lyfta fram andra perspektiv på en fråga och föreslå behovsanpassade lösningar.

    Det är viktigt att samverkansgrupper kring suicidprevention inkluderar representanter från anhörig- och brukarorganisationer. Samtidigt måste arbetsmetoder och rutiner anpassas så att dessa inte skapar hinder för eller exkluderar patienter och anhöriga.