Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att följa, utvärdera och stödja de insatser som kommuner och regioner genomför 2020–2025 inom den årliga överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) om psykisk hälsa och suicidprevention. Under 2024 och 2025 har Folkhälsomyndigheten följt kommuners och regioners arbete med psykisk hälsa och suicidprevention genom dialoger med samtliga 21 län.

Dessa länsdialoger fokuserade på kommuners och regioners arbete på länsnivå, särskilt inom området suicidprevention och det som rör främjande och förebyggande insatser för barn och unga. Vidare fokuserade dialogerna på själva strukturerna för det länsgemensamma arbetet. Länsgemensamma behovsanalyser och handlingsplaner inom psykisk hälsa och suicidprevention fanns också som ett genomgående tema i dialogerna utifrån att dessa lyfts fram på olika sätt i de årliga överenskommelserna inom området.

De resultat som presenteras i denna rapport ingår i underlaget till myndighetens lägesrapport till regeringen inom uppdraget 2025, samt i underlaget till Folkhälsomyndighetens och Socialstyrelsens gemensamma lägesrapport (1, 2).

Sammanfattningsvis pekar resultat från dialogerna på att arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention på länsnivå kännetecknas av komplexitet och att gränserna är otydliga till arbete med annat fokus.

Utifrån resultatet kan vi konstatera att stimulansmedel har haft stor betydelse för att prioritera och utveckla arbetet med suicidprevention. Utifrån den nya nationella strategin om psykisk hälsa och suicidprevention blir det också tydligt att länens ledning och styrning inom hela detta område är jämförelsevis smal och att flera verksamhetsområden och aktörer, till exempel skolan, ofta saknar representation i strukturerna. Det blir också tydligt att de län som avgränsar sitt arbete med samordning inom området psykisk hälsa och suicidprevention till stimulansmedlen inom överenskommelsen står inför ett relativt stort utvecklingsarbete för att möta strategins breda ansats.

Andra slutsatser är att det varierade sätt som länen arbetar med att identifiera olika typer av behov pekar på att det kan finnas anledning att knyta eventuella uppmaningar om att kommuner och regioner ska arbeta med behovsanalyser, till mer preciserade beskrivningar av vad kommuner och regioner förväntas göra.

Länen använder olika sätt att planera arbetet och olika typer av styrande dokument, inte bara sådana som formellt kallas handlingsplaner. Därmed kan det finnas anledning att vara varsam med att från nationell nivå styra enbart mot en viss typ av plan för arbetet i länen.

Majoriteten av länen integrerar styrningen inom området psykisk hälsa och suicidprevention i sina ordinarie strukturer för huvudmännens gemensamma frågor inom framförallt hälso- och sjukvård och socialtjänst. Ett fåtal län inkluderar fler verksamhetsområden än hälso- och sjukvård och socialtjänst i dessa ordinarie strukturer eller befinner sig i en organisatorisk förändring vid tiden för länsdialogerna. De sätt som regioner och kommuner på länsnivå prioriterar hur stimulansmedel ska användas baseras på olika kombinationer av nationell vägledning, såsom överenskommelsens innehåll, och lokala behov. Samordningen av arbetet sker på länsnivå genom antingen forum för psykisk hälsa och suicidprevention, särskilda forum för suicidprevention, eller forum där dessa frågor integreras med andra gemensamma frågor.

Handlingsplaner har tidigare varit prestationskrav i överenskommelserna om psykisk hälsa och suicidprevention, men har sedan 2019 övergått till att beskrivas mer som verktyg som kommuner och regioner förväntas arbeta med. Ungefär hälften av länen har aktuella och gemensamma planer eller motsvarande för hela området psykisk hälsa och suicidprevention, medan övriga län planerar och arbetar på andra sätt, exempelvis med särskilda kriterier för hur man fördelar stimulansmedel inom området. Planer eller motsvarande ses som viktiga för samordning och samverkan, men deras utformning och fokus varierar, och arbetet med dem är förknippat med både utmaningar och möjligheter.

Arbetet med behovsanalyser inom området psykisk hälsa och suicidprevention varierar också stort. Ett par län gör regelbundet sammanhållna behovsanalyser i länet för att använda som underlag för arbetet med åtgärder och olika aktiviteter. Vanligare är dock att mer avgränsade analyser görs i anslutning till olika frågor och satsningar.

Formerna för samverkan och erfarenhetsutbyte varierar mellan länen när det gäller psykisk hälsa och suicidprevention. Både behovet av, och utmaningarna med, dialog mellan olika nivåer framhålls. Länsnätverk för suicidprevention är vanliga och samlar ofta representanter från både kommuner och region. Men det förekommer också andra nätverk, både bredare och mer avgränsade, samt nätverk som samlar representanter från enbart en av huvudmännen. Utöver dessa nätverk lyfts frågorna även i en rad andra forum, som nätverk för folkhälsofrågor, psykiatri samt god och nära vård.

Många suicidpreventiva insatser finansieras med stimulansmedel. Ett centralt område för sådana insatser är utbildning och kompetensutveckling för olika yrkesgrupper, i första hand inom vården men det finns även utbildningar som till exempel riktar sig till hotellpersonal. En förklaring som ges i vissa dialoger till att kompetensutveckling är relativt vanliga insatser är att de ofta tar formen av avgränsade aktiviteter som kurser och föreläsningar. Det framhålls att den årsvisa medelsfördelningen kan göra att kortare och mindre resurskrävande punktinsatser upplevs som enklare att genomföra.

Stimulansmedlen används också till att finansiera suicidpreventiva resurser som samordnare samt till stöd- och informationsinsatser som riktas direkt till slutmålgrupper. Andra exempel på suicidpreventiva insatser som beskrivs i dialogerna är arbete med efterlevandestöd, samverkan med civilsamhället och arbete med att utveckla det suicidpreventiva arbetet inom vården. Dessutom lägger vissa kommuner och regioner en del av stimulansmedlen på att arbeta med handlingsplaner. Utöver dessa insatser nämns även stöd för uppföljning samt forskning och utvärdering. Åtgärder för att minska tillgången till medel och metoder för suicid beskrivs också i vissa dialoger.

I dialogerna lyfts framförallt att riktade stimulansmedel till ungdomsmottagningar togs bort i överenskommelsen 2024, liksom medel för utvecklingsarbete utifrån lokala och regionala handlingsplaner. Länen har i hög grad hanterat förändringarna genom att omfördela medel.

Effekterna av att riktade stimulansmedel till ungdomsmottagningar tagits bort i överenskommelsen varierar mellan länen. Deltagare från flera län lyfter en oro för att detta skapar sämre ekonomiska förutsättningar och därmed försvårar det viktiga förebyggande och främjande arbetet för ungas psykiska hälsa. I praktiken har länen hanterat de förändrade förutsättningarna genom att omfördela medel från det bredare prioriterade området för barn och unga. På så sätt har kommuner och regioner ändå kunnat säkerställa en betydande finansiering till ungdomsmottagningarna. Samtidigt understryker deltagarna att kortsiktiga förändringar i statliga styrmedel försvårar ett långsiktigt arbete. Det efterfrågas en mer förutsägbar finansiering för att kunna ge ungdomsmottagningar och andra viktiga arenor för unga stabila och hållbara verksamhetsförutsättningar.

När det gäller att stimulansmedel för utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner tagits bort i överenskommelsen för 2024 beskrivs stora konsekvenser för vissa kommuner, såsom nedläggning av verksamheter som finansierats med dessa stimulansmedel och avslutade anställningar. Samtidigt beskrivs hur andra kommuner har kunnat kompensera förändringen med andra medel. Att konsekvenserna blir så olika kan delvis ha att göra med olika tolkningar av vad just dessa medel från början var avsedda för. Vissa deltagare beskriver att medlen använts för att ta fram själva handlingsplanerna, andra beskriver hur en rad olika insatser har finansierats. Utifrån att dessa medel tidigare kunnat användas till insatser för personer med komplexa behov, både barn och vuxna, beskriver deltagare från flera län att förändringen gjort det mer utmanande att finansiera insatser till vuxna.

Några deltagare framhåller att ändringarna i överenskommelsen påminner om de skillnader som finns mellan att å ena sidan använda stimulansmedel som särskilda utvecklingsmedel och å andra sidan använda dem som grundfinansiering av verksamheter.

Dialogerna pekar på att länen ser positivt på den bredare folkhälsoansatsen i förslaget till ny nationell strategi. Det finns en ambition i länen att omsätta den nationella strategin i egna handlingsplaner eller andra styrdokument.

Det finns fortsatt behov av nationell samordning, något som lyfts i dialoger med regioner och kommuner både 2024 och tidigare. I de senaste länsdialogerna formuleras detta bland annat som önskemål om en tydlig koppling mellan den förväntade nya nationella strategin och den kommande överenskommelsen (Obs! dialogerna genomfördes innan den nuvarande överenskommelse och den nya nationella strategin var klara). Vissa deltagare uttrycker att det behövs stöd i form av bland annat rekommendationer om effektiva insatser och metoder. Stöd efterfrågas också när det gäller uppföljning och utvärdering samt information om den nya nationella strategin. Det finns även önskemål om hjälp med konkretisering och prioritering samt processledning och implementering. Önskemålen om stöd pekar i sin helhet tydligt på kopplingen mellan arbetet med överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention å ena sidan och den nya nationella strategin å den andra.

Som ett stöd i det långsiktiga utvecklingsarbetet för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid har staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) sedan 2016 ingått årliga överenskommelser, vilka syftar till att stärka och samordna insatserna lokalt och regionalt.  

Folkhälsomyndigheten har, tillsammans med Socialstyrelsen, uppdraget att följa, utvärdera och stödja de insatser som görs inom ramen för dessa gemensamma satsningar. Inom uppdraget har Folkhälsomyndigheten följt upp kommuners och regioners arbete utifrån överenskommelsen 2024 genom dialoger med samtliga län, vilket ligger till grund för denna rapport. I rapporten redovisas hur kommuner och regioner arbetat med allt från lokala handlingsplaner till insatser för barn och unga och specifikt suicidpreventivt arbete. Resultaten som redovisas i rapporten ligger också till grund för slutsatser som presenteras i årets lägesrapport från Folkhälsomyndigheten inom detta uppdrag.

Folkhälsomyndigheten

Josefin P Jonsson

Avdelningschef

Avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor

Folkhälsomyndigheten har sedan 2020 ett uppdrag tillsammans med Socialstyrelsen om att följa utvecklingen, utvärdera resultaten och stödja de insatser som kommuner och regioner genomför 2020–2025 inom överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) om insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Syftet med uppdraget är att stärka förutsättningarna för kommuner och regioner att genomföra insatserna, synliggöra utvecklingen inom området psykisk hälsa och identifiera hinder och framgångsfaktorer i arbetet.

Inom den del av uppdraget som handlar om att följa utvecklingen har myndigheterna varje år genomfört en enkätuppföljning av de insatser som kommuner och regioner gör med stöd av de stimulansmedel som fördelas kopplat till överenskommelsen. Dessa stimulansmedel fördelas dels direkt till regioner och kommuner, dels länsgemensamt till den aktör som regionen och kommunerna i länet utser. I alla län finns någon form av samordning eller samordnare för arbetet. Länssamordnare kan ha olika titlar, uppdrag och ansvarsområden i respektive län men samlas regelbundet i ett nätverk som hålls samman av SKR.

Eftersom enkäterna under flera år visat på liknande resultat såg vi en möjlighet att utveckla uppföljningen för att öka förståelsen av kommuners och regioners arbete med psykisk hälsa och suicidprevention. Enkäterna har svarat på frågan om vilka insatser kommuner och regioner genomför men vi ville ta reda på mer om hur organisationen ser ut runt omkring, såsom hur fördelningen av medlen inom länen går till, vilka forum som finns för ledning, samverkan och erfarenhetsutbyte och vilken nytta man haft av stimulansmedlen genom åren. Utifrån dessa frågor valde Folkhälsomyndigheten att 2024 genomföra dialoger i samtliga län för att kunna få en djupare förståelse av kommuners och regioners arbete på länsnivå.

Dialogerna vi genomförde 2024 kan även ses som en fortsättning på de dialogmöten som Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen gemensamt genomförde under perioden december 2020 till februari 2021. Både år 2024 och 2020–2021 deltog framförallt länssamordnare och de nyckelpersoner som länssamordnarna bjöd in. Vid dialogmötena 2020–2021 deltog totalt 60 personer som representerade både regionens och kommunernas perspektiv. Den gången syftade dialogerna bland annat till att få en första övergripande bild av vilka behov av stöd som fanns. Dialogerna beskrevs även som ett tillfälle för deltagarna att reflektera över vilka möjligheter och utmaningar länen stod inför i arbetet utifrån överenskommelsen. Därutöver gavs myndigheterna en inblick i hur arbetet med psykisk hälsa var organiserat i länen.

Det övergripande syftet med de dialoger vi genomfört under 2024 är att öka förståelsen för det arbete som kommuner och regioner bedriver utifrån överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention. Vårt syfte med att genomföra just dessa dialoger är att upprätta och utveckla kontakterna med dem som arbetar i kommuner och regioner, både inom respektive organisation och gemensamt på länsnivå. Vidare är vårt syfte att ta emot frågor och önskemål om stöd. Dialogerna är också en del av vårt uppdrag att följa upp insatser inom suicidprevention.

Utifrån syftet har följande frågeställningar formulerats:

• Förutsättningar: Hur är kommuner och regioner organiserade på länsnivå för att arbeta med frågor om psykisk hälsa och suicidprevention?
• Suicidprevention: Hur arbetar kommuner och regioner i respektive län och med vilka insatser?
• Ändringar i överenskommelsen 2024: Hur har kommuner och regioner i respektive län hanterat dessa?
• Den kommande nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention: Vilka tankar har de som leder och samordnar kommuners och regioners arbete på länsnivå, i respektive län, när det gäller strategin och dess roll i länens arbete framåt?
• Stöd från nationell nivå: Vilka är länens behov?

Psykisk hälsa och suicidprevention är ett omfattande och komplext område. Det finns inte heller någon självklar gräns mellan kommuners och regioners arbete inom området psykisk hälsa och suicidprevention och arbete för att skapa goda förutsättningar för befolkningen. De dialoger vi genomfört har utgått från hur deltagarna själva beskrivit sitt arbete och vad som hör till området. På motsvarande sätt använder vi inga särskilda kriterier för vad som är en handlingsplan, istället återger vi det deltagarna beskriver när dialogen handlat om handlingsplaner eller motsvarande.

Vårt fokus har varit stimulansmedlen i överenskommelsen, men samtalen har inte alltid varit avgränsade till sådant som finansierats med dessa medel. Detta betyder också att man behöver vara varsam när man jämför uppgifter från olika län. Exempelvis kan det som beskrivs i dialogerna handla om allt arbete med olika stimulansmedel lika väl som arbete med stimulansmedel inom ett visst prioriterat område i överenskommelsen. Det förekommer också att deltagarna beskriver länsgemensamt arbete, kopplat till området psykisk hälsa och suicidprevention, oavsett hur det finansieras.

Under hösten 2024 genomförde Folkhälsomyndigheten dialoger med deltagare från kommuner och regioner i landets 21 län. Redan under våren 2024 informerades samtliga länssamordnare för överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention om kommande dialoger och syftet med dessa. Mer information inklusive fokusområden för dialogerna skickades ut strax före sommaren. En inbjudan att delta i dialogerna skickades ut i augusti och i samband med detta ombads också länssamordnarna att skicka förslag på datum då de kunde träffas under hösten. Länssamordnarna uppmanades att även bjuda in personer i sitt län med kunskap om olika delar av arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention, exempelvis samordnare för suicidprevention och representanter för ungdomsmottagningar och det strategiska folkhälsoarbetet. Därefter bokades dialogerna in.

En dialog per län genomfördes mellan oktober och december och alla 21 län deltog. Antalet deltagare varierade mellan 2 och 14 personer från varje län. Sammanlagt deltog 105 personer. I de allra flesta dialogerna medverkade länssamordnaren för överenskommelsen samt en suicidpreventiv samordnare. Utöver dessa funktioner medverkade personer som arbetar med exempelvis ungdomsmottagningar eller breda folkhälsofrågor. Dessutom förekom det att personer som arbetar med frågor som rör psykisk hälsa eller suicidprevention i en kommun eller någon av regionens verksamheter medverkade. Bland de som deltog fanns såväl chefer som medarbetare med andra uppdrag. Samtliga dialoger genomfördes digitalt via Teams.

Från Folkhälsomyndigheten deltog två utredare vid varje dialog, en ledde samtalet och en antecknade. Samtalsledaren utgick från en mall med frågor knutna till de fokusområden som deltagarna fått information om i inbjudan. Dessa fokusområden motsvarar de frågeställningar som dialogerna syftade till att besvara. Vissa mer detaljerade frågor lyftes också av samtalsledaren i de flesta dialoger. Det handlade exempelvis om huruvida länet arbetar med någon typ av behovsanalys för området psykisk hälsa och suicidprevention eller om man inom ramen för det suicidpreventiva arbetet har särskilda insatser för efterlevandestöd eller insatser för att minska tillgången till medel och metoder för suicid.

Dialogerna varade mellan 1,5–2 timmar, inklusive en kortare paus. Efter dialogen skickades minnesanteckningarna till respektive länssamordnare för genomläsning och möjlighet att göra ändringar, om något skulle ha missuppfattats eller blivit fel av andra orsaker. När samtliga minnesanteckningar hade godkänts av respektive länssamordnare analyserades och tematiserades innehållet, för att sedan sättas i relation till dialogernas olika fokusområden.

Citaten som presenteras nedan är utdrag ur minnesanteckningar från dialogerna. Vissa redigeringar är gjorda för att anonymisera, exempelvis är namnet på en viss styrgrupp ersatt med ordet styrgrupp. Om namn på deltagarna finns med i anteckningarna är dessa ersatta med personens funktion.

Här presenteras en sammanställning av det som kommit fram i dialoger om arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention i 21 län. När vi uppmärksammat likheter eller skillnader mellan länen gör vi även vissa jämförelser.

En del av förutsättningarna för arbetet inom området psykisk hälsa och suicidprevention i länet handlar om hur ledning, styrning och samordning inom området är organiserat på länsnivå.

I de flesta län beskriver deltagarna att övergripande ledning och styrning inom området psykisk hälsa och suicidprevention sker integrerat med andra gemensamma frågor på länsnivå inom framförallt hälso- och sjukvård och socialtjänst. I flera dialoger beskriver deltagarna hur den gemensamma strukturen för ledning och styrning är kopplad till hur arbetet med god och nära vård är organiserat samt till regionala stödstrukturer för kunskapsutveckling (RSS).

I de flesta länen (19 av 21) beskriver deltagarna att ledning och styrning i frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention sker i en länsgemensam ledning på (hög) tjänstemannanivå, där även andra gemensamma frågor hanteras. En sådan ledningsgrupp består av chefer och direktörer från länets kommuner och chefer från regionen (exempelvis psykiatri och primärvård, ibland även folkhälsa). Kommunerna är i första hand representerade av socialchefer, ibland även skolchefer. I återstående två län (2 av 21) hanteras ledning och styrning i frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention i flera olika styr- och ledningsgrupper. I båda dessa län sker flera förändringar i organisering och struktur under året och strukturen befinner sig i en förändringsprocess.

En ledningsgrupp på hög tjänstemannanivå kan fungera som forum för beredning av ärenden där beslut tas i forum för länsgemensam politisk styrning och samverkan. I 4 av de 19 länen som har en sådan gemensam ledningsgrupp beskriver deltagarna att beslut om fördelning av länsgemensamma stimulansmedel fattas av förtroendevalda i ett länsgemensamt forum, efter att frågan hanterats av ledningsgruppen. Det är möjligt att denna ordning även finns i andra län, men det har inte kommit fram i dialogerna. I övriga 15 län (av de 19) fattar den gemensamma ledningsgruppen beslut om fördelning av de länsgemensamma stimulansmedlen. Det framgår inte alltid i dialogerna vilken detaljeringsgrad sådana beslut har – det kan handla om en detaljerad fördelning till olika insatser lika väl som beslut om att fördela hälften av medlen till regionen och andra hälften till kommunerna efter befolkningsstorlek. När länsgemensamma medel fördelas vidare till regionen och kommunerna utifrån befolkningsstorlek förekommer det att olika krav knyts till detta. Det kan handla om att en ansvarig person ska utses för att delta i länsgemensamt utvecklingsarbete eller att den förvaltning eller verksamhet som tar emot pengarna ska kunna presentera en plan för arbetet som ska finansieras. En ledningsgrupp på hög nivå kan också besluta att andra ledningsgrupper (på lägre nivå i hierarkin) ska fördela stimulansmedlen vidare, ibland i kombination med att man fastställer kriterierna för fördelningen. Sådana andra länsgemensamma ledningsgrupper kan ha ett särskilt uppdrag att hantera frågor inom området psykisk hälsa och suicidprevention och motsvaras av de särskilda forum som vi beskriver i nästa avsnitt om länsgemensam samordning. Det kan också handla om ledningsgrupper som har ansvar för exempelvis frågor om äldre, barn och unga eller problem och utmaningar för vuxna, exempelvis nämns fokus som funktionshinder, skadligt bruk och beroende eller samsjuklighet. Det kan även handla om andra typer av ledningsgrupper, exempelvis med ansvar för olika geografiska länsdelar.

På länsnivå är arbetet med att samordna och planera organiserat på olika sätt. För att illustrera detta har vi här valt att utgå från om det finns någon form av gemensamt forum på länsnivå, regionen och kommunerna tillsammans, där psykisk hälsa eller suicidprevention är i fokus. Det är viktigt att komma ihåg att det som beskrivs utgår från hur vi uppfattat beskrivningar i länsdialogerna och att vi inte gjort någon skillnad på om det enbart handlar om arbete som finansieras med stimulansmedel eller om det handlar om ett bredare uppdrag.

I två tredjedelar av länen (14 av 21) finns någon form av forum där kommunerna och regionen tillsammans samordnar och planerar arbete inom området psykisk hälsa och suicidprevention i länet. Det skiljer sig mellan länen i hur brett uppdrag sådana forum sammantaget har. I några län är det avgränsat till arbete utifrån stimulansmedlen, i andra län samlas man främst utifrån suicidprevention men olika varianter förekommer och ibland deltar brukarorganisationer. Vissa forum beskrivs som väl etablerade, andra är under förändring. I ett par län är det länsgemensamma arbetet begränsat och mycket sker i olika delar av länet, på vad som beskrivs som delregional nivå.

I en tredjedel av länen (7 av 21) har vi inte uppfattat att det finns något särskilt forum där kommunerna och regionen tillsammans samordnar och planerar arbetet inom området psykisk hälsa och suicidprevention. I några av dessa län beror detta sannolikt på att länen är mitt i en organisatorisk förändringsprocess. I andra län är det en medveten modell för arbetet, exempelvis genom att istället integrera dessa frågor i forum med ett bredare folkhälsofokus.

Till denna struktur hör exempelvis socialtjänst, arbetsmarknadsfrågor och äldrefrågor, även HVB, BVC, primärvård hör hit. Sedan relativt nyligen ingår även skolan i denna struktur. Det har tagit tid att hitta sina roller och se till att frågor hamnar rätt, tiden har visat att fler och fler frågor har bäring på skolan. /../ Psykisk hälsa sipprar in i många områden.

I överenskommelserna om psykisk hälsa och suicidprevention under perioden 2016–2018 var stimulansmedlen till kommunerna och dåvarande landstingen knutna till vissa villkor. Det handlade bland annat om att göra länsgemensamma behovsanalyser, sätta upp mål och utforma lokala och regionala handlingsplaner som inkluderade åtgärder (3). Från år 2019 har sådana villkor inte formulerats men det har till och med år 2023 funnits ett prioriterat område, med riktade stimulansmedel, som handlat om fortsatt utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner. När mottagna stimulansmedel har redovisats av kommuner och regioner i enkäter har det funnits frågor om handlingsplaner även under den period när stimulansmedlen inte knutits till villkor om att redovisa handlingsplaner. Frågorna har handlat om både handlingsplaner inom psykisk hälsa och suicidprevention och handlingsplaner för suicidprevention. I dessa enkäter förekommer det sedan år 2021 även frågor om huruvida det finns något annat motsvarande, när frågor ställs om länsgemensamma handlingsplaner. År 2024 var första gången som överenskommelsen inte innehöll något prioriterat område för utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner, och inga riktade stimulansmedel till kommuner eller regioner för ett sådant utvecklingsarbete.

En uppskattning utifrån vad som beskrivits i länsdialogerna visar att hälften av länen (11 av 21) hade en eller flera aktuella länsgemensamma handlingsplaner eller motsvarande, som enskilt eller tillsammans täcker in området psykisk hälsa och suicidprevention i länet. De dokument vi inkluderar i vår uppskattning är sådana som gäller för det aktuella året, är uppdaterade och i vissa fall även följs upp. Det är dock inte självklart att alla dessa dokument innehåller konkreta och beslutade åtgärder.

Den andra hälften av länen (10 av 21) utgör en mer heterogen grupp sett till om det i länet finns gemensamma handlingsplaner eller motsvarande för området psykisk hälsa och suicidprevention. I 4 av dessa 10 län pågick arbete år 2024 för att ta fram en länsgemensam handlingsplan eller motsvarande, eller så fanns ett beslut eller en uttalad ambition att ta fram ett sådant dokument. I de län där arbetet inte påbörjats avvaktade man den nya nationella strategin (arbete med att förbereda sig för den förväntade nya strategin beskrivs i fler län än dessa). I 2 av de 10 länen beskriver deltagarna att man arbetar med frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention utifrån andra handlingsplaner eller motsvarande, exempelvis om samsjuklighet och beroende eller en länsgemensam inriktning för folkhälsoarbete. I återstående 4 av de 10 länen finns en mer avgränsad, men länsgemensam, handlingsplan eller motsvarande, alternativt någon form av fastställd gemensam modell för arbete med dessa frågor och för prioriteringar. I ett av de län som inte har en länsgemensam handlingsplan finns exempelvis länsgemensamt prioriterade områden dit stimulansmedel fördelas och möjliga satsningar bedöms utifrån länets behov enligt en särskild modell.

Handlingsplaner eller motsvarande för suicidprevention finns både som egna särskilda planer och som en integrerad del i handlingsplaner för psykisk hälsa och suicidprevention. De handlingsplaner som särskilt avser suicidprevention kan precis som övriga handlingsplaner vara länsgemensamma (både regionen och kommunerna i länet) eller gälla för regionen som organisation eller för en eller flera kommuner.

Länsgemensamma handlingsplaner som avser det aktuella året och särskilt fokuserar på suicidprevention finns i drygt hälften av länen (12 av 21 län).

Exempel på hur det kan se ut i ett län där deltagarna beskriver att det inte finns någon länsgemensam handlingsplan är att man på länsnivå tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att ta del av länsgemensamma stimulansmedel. I första hand handlar det om att prioritera långsiktiga, länsgemensamma insatser som riktar sig till alla kommuner och till regionen samt uppfyller överenskommelsens kriterier. Det kan även handla om att fördela medel till mer lokala insatser, särskilt de som har potential att spridas över länet, och där det finns tydlig samverkan mellan kommun och region.

Utifrån det som deltagarna beskriver om länsgemensam planering av arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention finns det i alla län något, eller en kombination, av följande:

• Aktuella länsgemensamma handlingsplaner eller motsvarande, som enskilt eller tillsammans täcker in området psykisk hälsa och suicidprevention (11 län).
• Aktuell beslutad särskild länsgemensam plan för suicidprevention (12 län).
• Annat fastställt arbetssätt eller modell för att fördela stimulansmedel, eller plan eller beredskap för att ta fram en länsgemensam handlingsplan eller motsvarande för psykisk hälsa och suicidprevention när den nya nationella strategin är beslutad. I vissa av dessa län har man tidigare haft en länsgemensam handlingsplan av något slag. Alternativt finns andra modeller för samverkan mellan huvudmännen när det gäller psykisk hälsa och suicidprevention som i praktiken motsvarar vad som skulle kunna beskrivas i en länsgemensam handlingsplan, åtminstone för det som avser arbete med stöd av stimulansmedel (10 län).

Figur 1. Kombinationer av länsgemensamma handlingsplaner eller motsvarande.

Det förekommer i 7 län att det finns både en länsgemensam handlingsplan för suicidprevention och en länsgemensam handlingsplan för psykisk hälsa och suicidprevention eller motsvarande. Andra län kombinerar på andra sätt utifrån vad som beskrivs i punkterna ovan. I praktiken finns det dessutom mer än handlingsplaner och valda arbetssätt som har betydelse för hur medel fördelas och insatser prioriteras, utifrån att vi här bara har tagit med sådant som är både länsgemensamt och som avser det aktuella året.

Att arbeta gemensamt i länet med handlingsplaner för psykisk hälsa och suicidprevention kan både vara utmanande och kopplas till olika möjligheter. Ett exempel på utmaningar som lyfts är att det kan vara oklart i den egna organisationen hur ett sådant dokument förhåller sig till kommunens eller regionens egna ambitioner och förväntningar på vad som ska prioriteras eller genomföras. En annan utmaning handlar om komplexitet och olika sätt att definiera både området psykisk hälsa och området suicidprevention, och hur dessa förhåller sig till varandra. När det är fråga om en handlingsplan för psykisk hälsa och suicidprevention är det inte heller alltid uttalat i vilken utsträckning psykisk hälsa respektive suicidprevention lyfts fram. I ett län beskriver deltagarna exempelvis att suicidprevention utgör en relativt liten del i den länsgemensamma handlingsplanen.

Suicidprevention ingår, dock minimalt. Det finns tankar kring ett specifikt styrdokument för suicidprevention men inget sådant finns i dagsläget.

En handlingsplan i form av ett samlat dokument kan också kopplas till olika möjligheter.

Det upplevs vara väldigt viktigt att ha någon typ av handlingsplan eller annat liknande dokument att arbeta med. Vad man kallar dokumentet är inte så viktigt, handlingsplan, inriktningsdokument, överenskommelser etc. Handlingsplanerna är viktiga för förankring, redovisning och uppföljning. Ett viktigt stöd för länssamordnarna. Det är också ett dokument man kan lägga upp på webben för att visa vad man gör. Länet kommer fortsätta att arbeta med handlingsplaner oavsett om medlen kommer eller ej. Viktigt för långsiktig planering, uppföljning och ökat samarbete. Handlingsplanerna upplevs också vara ett viktigt instrument för samverkan och samordning, och att man får förståelse för andras arbete. En handlingsplan ger mandat, det är inget fritt valt arbete. Man ser tydligt när man går igenom handlingsplanen hur viktigt det är att alla drar sitt strå till stacken.

Frågor om behovsanalyser och hur länen prioriterar vilka insatser som ska genomföras på länsnivå lyfts i dialogerna. Några deltagare beskriver hur prioriteringarna i överenskommelsen helt eller delvis ligger till direkt grund för hur man prioriterar vilka insatser som ska finansieras med länets stimulansmedel. Vanligare är dock att särskilda prioriteringsdokument, handlingsplaner eller motsvarande fungerar som någon form av brygga mellan nationella, regionala och lokala prioriteringar (1).

Ett par län gör regelbundet sammanhållna behovsanalyser för att använda som underlag för arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention samt i prioriteringen av hur de länsgemensamma stimulansmedlen ska användas. I ett av de län som arbetar på detta sätt beskriver deltagarna att deras behovsanalyser är systematiska och omfattande. Deltagarna från detta län poängterar att förslaget till ny nationell strategi speglar det som kommit fram i länets behovsanalyser.

Allt som strategin pratar om är vad vår behovsanalys visar. Känns som vi börjat i rätt ände.

I ytterligare ett par län baseras arbetet, och valet av insatser som finansieras med stimulansmedel, på en bred behovsanalys, men denna gjordes för flera år sedan.

En omfattande kartläggning av länets behov inom området psykisk hälsa och suicidprevention gjordes för drygt åtta år sedan, efter det har man jobbat på utifrån valda fokusområden.

I dialogerna finns också andra exempel på hur länen arbetar med att bedöma behov. Bedömningar kan exempelvis ingå i någon form av fastställd modell för arbetet, även om behovsanalysen inte redovisas separat.

Det som närmast motsvarar samlad behovsanalys i länet är att FoU-enheten har skapat en plattform där nya insatser kan sättas i kontext och behov kan bedömas. Hur ser det ut i länet? Vilken typ av stöd behövs? Hur relaterar den planerade insatsen till annat? Finns det ett behov? Detta beskrivs som ett systematiskt sätt att se till att arbeta med rätt saker.

Vidare finns det län där det inte är uttalat att behovsanalyser finns som grund för de prioriteringar som görs, men där deltagarna beskriver att det arbetssätt man valt ändå fångar verksamheternas behov. Behovsanalyser på länsnivå kan också göras utifrån olika mer specifika frågor och inför att man av olika skäl övervägt en viss typ av satsning.

Behovsanalyser görs inte strukturerat på länsnivå. Bedömningen är att det inte riktigt gav det man behövde tidigare. Men man gör analyser utifrån olika uppdrag och sammanställer sedan inför olika prioriteringar. Sammantaget har man gjort många analyser av behov utifrån olika frågor/../ Dessa analyser görs då utifrån olika frågeställningar och satsningar, det är inte så att man säger att – nu gör vi en behovsanalys! Hela arbetet är som en behovsanalys med olika underlag, inte minst GAP-analyser.

Alla åtgärder som vidtas bygger på olika GAP-analyser men det görs ingen formell/generell behovsanalys utifrån risker för suicid eller psykisk ohälsa.

I andra länsdialoger beskriver deltagarna att behovsanalys sker integrerat med att handlingsplanerna tas fram. Det finns inte heller i dessa län ett särskilt dokument där behovsanalysen presenteras.

Behovsanalys sker i samband med arbetet med handlingsplanerna, det finns inget eget dokument för behovsanalys.

Man gör analyser under året, för att se vilka åtgärder man behöver ha i sin handlingsplan.

Ett delvis annat sätt att arbeta är när kommunerna och regionen utgår från en länsgemensam handlingsplan eller motsvarande och utifrån denna identifierar sina egna behov av förändring. Detta arbetssätt beskrivs i några länsdialoger. Det förekommer även att arbetet med behovsanalyser beskrivs som en mer generell inventering av behov inom området, på lokal nivå i kommuner, inte nödvändigtvis kopplat till en nationell eller länsgemensam strategi eller handlingsplan. Dessa sätt att arbeta med behovsanalyser beskrivs inte närmre i dialogerna. I något län finansierar länsnivån, med stöd av stimulansmedel, organisationen Suicide Zero, så att denna kan stödja kommunerna i arbetet med behovsanalyser och planer.

De som samordnar arbetet på länsnivå stämmer också av aktuella behov med regionen och kommunerna i de grupper som finns etablerade för erfarenhetsutbyte och samverkan inom området psykisk hälsa och suicidprevention i länet. I dessa forum framförs verksamheternas behov. Vi har fått flera exempel i länsdialogerna på att länets samordnare har stor tilltro till de kommunala samordnarna.

När de som är ansvariga på länsnivån för att ta fram förslag på fördelning av länsgemensamma stimulansmedel gör just detta, kan det ingå att ta reda på vilka behov som olika satsningar är tänkta att lösa. I någon länsdialog lyfte deltagarna fram att man särskilt försökt fånga upp behov via de forum som arbetar med kunskapsstyrning. Andra exempel är att det ingår i den suicidpreventiva samordnarens uppdrag att identifiera behov. Exempel på mer avgränsade behovsanalyser är de som rör utbildningsbehov för ungdomsmottagningar.

Det finns också län där deltagarna lyfter fram att man planerar att integrera behovsanalyser i ett kommande arbete med att ta fram en länsgemensam handlingsplan eller motsvarande.

I ett av de län där deltagarna beskriver att tidigare års behovsinventering och analys utifrån överenskommelsen och länets handlingsplan behöver uppdateras har man testat en behovsanalys som utgår från förslaget till ny nationell strategi. Detta är en förändring som för med sig ett bredare angreppssätt. I ytterligare några län beskriver deltagarna att de har avvaktat med att göra breda behovsanalyser för att kunna göra sådana utifrån en ny nationell strategi.

De senaste åren har man inte jobbat utifrån behovsanalyser utan utifrån de handlingsplaner som man redan har. Det finns ett behov av nya behovsanalyser men man vill vänta in den nya nationella strategin för att inte behöva tänka om.

I den länsdialog där deltagarna beskriver att man testat ett bredare angreppssätt beskrivs att analyser görs genom arbete i workshoppar, där flera olika organisationer och verksamheter deltar.

Behovsanalysen genomförs genom workshoppar med kommunala nätverk som man har kopplade till kommunalförbundet, t.ex. med samhällsbyggnad, olika nätverk inom socialtjänst, skola och elevhälsa samt med olika ledningsgrupper inom regionen, t.ex. specialistpsykiatri, primärvård och habilitering. Även samordningsförbundet har deltagit med deltagare från kommuner och arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Man pratar främst om att prioritera insatser riktade mot barn samt insatser för personer med komplex problematik. Man pratar också om att jobba mer hälsofrämjande, vilket varit lite svårt tidigare utifrån överenskommelsen. Också höja grundkunskapen hos personal i alla verksamheter och även samverkan kring de med komplex problematik, både barn och vuxna.

Förslaget till ny nationell strategi används inte bara som utgångspunkt för behovsanalys på länsnivå, utan också som underlag att utgå från mer direkt, där man kan dra nytta av att prioriteringar redan gjorts utifrån olika kunskapsunderlag. På så sätt kan mer stimulansmedel gå till insatser i olika verksamheter och mindre till analys av behov.

Försökte dra nytta av det som redan är bevisat att vi bör arbeta med och därmed inte göra behovsanalys, då strategin redan innehåller prioriteringar som bygger på behov, och istället mer verkstad.

Erfarenhetsutbyte och samverkan kopplat till arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention sker också på länsnivå mellan olika aktörer.

Nätverk för samverkan och erfarenhetsutbyte i frågor som rör suicidprevention beskrivs i flera dialoger. Typiskt sett leds sådana länsnätverk av en suicidpreventiv samordnare på länsnivå som bjuder in representanter från länets kommuner (kontaktpersoner, samordnare i kommunerna och så vidare) och från regionen. När nätverk för suicidprevention i länet är på tal i länsdialogerna lyfts exempel på olika funktioner som deltar, exempelvis folkhälsosamordnare, samordnare för brukarmedverkan och psykiatrisamordnare.

I de län där deltagarna beskriver att man haft svårt att etablera kontaktpersoner i alla kommuner kan det handla om ett urval av kommuner som deltar i länsgemensam samverkan.

Det förekommer även nätverk som fokuserar på psykisk hälsa och suicidprevention i länen, där representanter från länets kommuner och från regionen deltar. I ett par län handlar det om nätverk för suicidprevention som relativt nyligen fått uppdrag att även täcka in frågor om psykisk hälsa. När det finns flera nätverk i ett län kan det också finnas forum där olika nätverk möts, eller där vissa funktioner ingår i flera nätverk för att säkra informationsöverföring.

Samverkan mellan kommunala samordnare, programledarna Uppdrag psykisk hälsa och suicidpreventionssamordnare finns, träffas minst sex ggr per år utifrån årshjulet som taktar in i den nationella överenskommelsen.

I vissa län, inte enbart i de största, sker mycket arbete inom olika delar av länet (delregional nivå). I länsdialogerna finns exempel på att representanter från länens delregioner möts med suicidprevention i fokus. Det kan handla om representanter från kommunerna, regionen och från idéburen sektor.

Andra exempel på relativt breda nätverk eller motsvarande i länen, är sådana som enbart samlar representanter från enbart en av huvudmännen. Exempel på detta kan vara nätverk för suicidprevention inom regionen som organisation, exempelvis med representanter för alla förvaltningar, även kultur och bildning, trafikförvaltning samt privata vårdcentraler. Det finns också mindre breda grupper som samlas för suicidpreventivt arbete med representation från olika verksamheter, men avgränsat till det som rör hälso- och sjukvården i regionen.

Andra exempel är nätverk med representanter enbart från olika kommuner. I ett län samordnas ett sådant nätverk av Suicide Zero (finansierat med stimulansmedel).

Det skiljer sig åt i kommunerna hur man arbetar, om man har integrerat arbetet med suicidprevention med hela området psykisk hälsa, eller om det är ett särskilt spår. Det skiljer sig även var i kommunerna samordningsfunktion kring suicidprevention finns placerad.

Flera län beskriver skillnader mellan kommunerna när det gäller uppdraget som kontaktperson, eller motsvarande, för suicidprevention. Vissa jobbar mer övergripande med dessa frågor i en kommun, andra sitter mer enskilt med det suicidpreventiva uppdraget inom en förvaltning.

Utöver breda forum för samverkan finns suicidpreventiva forum som är mer avgränsade till olika specifika områden eller aktiviteter. Exempel kan vara arbetet med efterlevandestöd, vårdförlopp vid suicidalitet eller arbete med information och kampanjer, såsom Suicidpreventiva dagen.

Psykisk hälsa och suicidprevention lyfts även i nätverk, team och forum för folkhälsofrågor eller psykiatri, samt i forum där en region samlar sina barnrättsambassadörer eller olika blåljusaktörer. De som arbetar med god och nära vård i regionen och kommunerna möts också för olika former av samverkan där frågor om psykisk hälsa och suicidprevention kan lyftas. Andra exempel är arbetsgrupper för brukarinflytandefrågor.

De som arbetar med länsgemensam ledning och samordning har olika sätt att förmedla vidare det man gemensamt kommit fram till på länsnivån, inte minst till regionens olika verksamheter och länets kommuner. Länsnivåns arbete med att förmedla vidare det man gemensamt kommit fram till kombineras ofta med att man samtidigt fångar upp behov i regionens verksamheter och länets olika kommuner.

Utifrån det som lyfts fram i länsdialogerna noterar vi att dialog mellan olika nivåer kan vara både nödvändigt och utmanande.

I länet finns de som menar att det kan finnas vinster med att ha mer tillit till lokal nivå i dessa frågor, de som lyfter fram detta uttrycker att det inte får bli så tungt fokus på länsnivån att man missar den lokala nivån. /../ Mötet mellan den övergripande nivån och verksamheterna beskrivs som både väldigt viktigt, och en utmaning. Deltagarna i dialogen lyfter fram både goda exempel på när detta fungerar väl i vissa kommuner och andra exempel som mer lyfter fram utmaningarna, exempelvis när enhetschefer i vissa kommuner inte känner sig delaktiga i den övergripande nivåns prioriteringar och satsningar.

Ett av de fokusområden som lyfts i dialogerna är suicidprevention. Detta avsnitt sammanfattar insatser som kommuner och regioner i dialogerna berättar att de genomfört under året 2024 inom området. Till stor del är det insatser som finansieras med stimulansmedel kopplade till överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention men det förekommer också insatser som är finansierade med andra medel. I en del fall framgår det inte om insatserna finansierats med stimulansmedlen eller med andra medel. I dialogerna beskriver deltagarna också vad stimulansmedlen haft för betydelse för arbetet med suicidprevention för kommuner och regioner samt det länsgemensamma arbetet.

Ett av de områden som många deltagare pratar om är insatser som handlar om utbildningar och kompetensutveckling till personal i olika verksamheter. Bland annat nämns MHFA, YAM, Psyk E-bas med olika inriktningar, Suicide Zeros utbildningar Livsviktiga snack och Våga fråga, utbildningen Att samtala om suicidtankar samt AOSP. Deltagarna berättar också att utbildningarna riktar sig till många olika grupper, bland annat nämns läkare, personal som träffar suicidala personer, personal inom socialtjänsten och äldreomsorgen eller personer som arbetar med budget- och skuldrådgivning. Ett exempel på en insats som sticker ut är i ett län som arbetat med hotellpersonal för att utbilda dem i suicidprevention.

Stimulansmedlen finansierar också i många län någon typ av resurs för det suicidpreventiva arbetet, både inom kommun, region och på länsnivå. Det kan handla om exempelvis en samordnare eller projektledare. Vidare berättar också deltagarna att de arbetar med olika stöd- och informationsinsatser som riktas direkt till olika slutmålgrupper. Det handlar ofta om att öka kunskapen om psykisk hälsa och suicidprevention i stort, genom till exempel temadagar, temaveckor eller enskilda föreläsningar om psykisk hälsa alternativt andra ämnen nära kopplade till området. Ett annat exempel är informationsmaterial som skickas ut till olika målgrupper.

I dialogerna lyfte vi särskilt in frågan om man i länen arbetar med att minska tillgången till medel och metoder för suicid. I åtminstone 11 dialoger framkommer det att man på något sätt arbetar med, eller håller på att starta upp, ett arbete med denna typ av insatser i länet. En del har kommit en bit på väg och andra är precis i uppstartsfas. Även insatser som handlar om efterlevandestöd nämns som ett viktigt arbetsområde. Vissa deltagare berättar att de arbetar för att ta fram en process eller rutin för efterlevandestöd, där man samverkar med olika aktörer som bör finnas med i det stödjande arbetet och vissa har kopplat ihop sitt arbete med stöd till efterlevande efter suicid med annat anhörigstöd. Annat suicidpreventivt arbete som nämns i dialogerna är bland annat att samverka med civilsamhället, arbeta med suicidpreventiva handlingsplaner samt utveckla det suicidpreventiva arbetet inom vården.

I majoriteten av länen förekommer dialog kring om stimulansmedlen har haft någon betydelse för arbetet med suicidprevention i länet och i så fall vilken. Det finns en samstämmighet om att arbetet med suicidprevention i kommuner och regioner har både satts på kartan och kommit långt tack vare stimulansmedlen. Några påpekar att till exempel samordnartjänsterna, i både kommuner och regioner, tillkommit och kunnat bibehållas tack vare medlen. I de flesta dialoger nämns att medlen hjälper till att belysa och prioritera frågan i länen – att det avsätts medel sänder en signal att frågan är viktig och att man ska jobba med den. Detta kan vara både på politisk nivå, chefsnivå och inom andra sektorer som kanske inte alltid ser suicidprevention som sitt ansvarsområde men ändå är viktiga i arbetet. Någon uttrycker också att medlen har gjort att man kommit igång med mer konkret arbete.

Sammanfattningsvis har stimulansmedlen underlättat att få till stånd insatser inom områden där de ansvariga inte annars primärt sett suicidprevention som deras ansvar, exempelvis inom trafikförvaltningen och socialtjänsten.

Pengarna har gjort att vi kan komma igång med arbetet, inte bara ta fram planer. Genom våra IOP:er har vi fått konkret verkstad och når ut ända till slutmålgrupperna, t.ex. till brukare inom hemtjänsten som får tala om psykisk hälsa. Från FoU pekar man på att det är viktigt att utveckla planering och struktur utifrån vilka effekter man vill uppnå, samt koppla uppföljning dit för att pengarna verkligen ska få effekt.

Att stimulansmedlen inom suicidprevention har varit länsgemensamma lyfts också som något positivt i många dialoger. Det har exempelvis gett kommuner större möjlighet att prioritera arbete med frågan. Några län beskriver att kommunerna har kunnat ta fram lokala handlingsplaner eller tillsätta en funktion som ansvarar för och arbetar med suicidpreventionsfrågan tack vare de länsgemensamma medlen.

De länsgemensamma medlen har satt suicid på kartan och gjort att kommunala handlingsplaner har tagits fram.

Stimulansmedlen ger en möjlighet att kunna göra något inom detta område, kommunerna har små resurser och har stora ekonomiska utmaningar. […] Det ses också i kommunenkäten som regionen skickar ut att stimulansmedlen möjliggör arbetet. I början svarade hälften av kommunerna att de hade mandat att arbeta med suicidprevention, nu har alla kommuner det.

Andra berättar att de upplever att länsgemensamma stimulansmedel gjort att det blivit enklare att driva arbetet på länsnivå och få till samarbeten mellan kommunerna och regionen.

Just länsgemensamma medel är bra och tvingar oss att tänka tillsammans, det tvingar oss in i strukturen som beskrivits.

Länet har tillsammans tagit beslut om ett gemensamt utbildningsutbud som handlar om att låna utbildningsresurser av varandra. Det är ett sätt att använda våra gemensamma medel = länsgemensamma.

Ett av de fokusområden som lyfts i dialogerna är ändringarna i överenskommelsen år 2024 jämfört med tidigare år. I detta avsnitt presenterar vi några aspekter av det som deltagarna beskriver relaterat till sådana ändringar.

I olika sammanhang har behov av långsiktighet lyfts från länen för överenskommelser och stimulansmedel. Även det som deltagarna beskriver i dialogerna när det gäller förändringar i överenskommelsen år 2024 kan illustrera detta.

Man har känt en relativ stabilitet tidigare men ser nu, med ändringarna i överenskommelsen, att det kanske inte kommer vara lika säkert varje år.

Förändringarna var lite som ett wake-up-call att allt kanske försvinner en dag. Man beskriver att man måste vara snabb om man vill testa något nytt med stimulansmedel.

Det ställer också till det lite pedagogiskt. Man ska ”våga använda medlen till mer långsiktiga satsningar”. Det blir svårt att argumentera för detta när socialtjänsten precis fått medel borttagna med kort varsel.

Deltagarna beskriver också att ändringarna illustrerar för länen att man har mycket att vinna på att vara snabba och flexibla. Man gör vad man kan för att organisera sig så att man kan fördela medel snabbt när de väl kommer, men beskriver samtidigt att det finns gränser för hur fort det kan gå i den egna organisationen, med samverkan och beslut på olika nivåer.

När besked kommer sent är det utmanande, särskilt utifrån att det är många som behöver samverka i länen.

Tidspressen beskrivs särskilt gälla utvecklingsarbeten med stöd av stimulansmedel, men årsvisa medel är också utmanande när de behov som finns i kommunerna och i regionen handlar om att finansiera tjänster.

För att hantera förändringarna i överenskommelsen beskrivs olika typer av omfördelningar, både inom den egna organisationen i kommuner respektive regionen, och mellan olika satsningar som finansieras via den gemensamma länsnivån.

På lokal nivå i en kommun beskriver man att man har olika statsbidrag, man försöker finansiera insatser där det går, med olika bidrag. Det är olika modeord som behöver användas för att få del av olika pengar.

Förändringen som ledde till att kommunerna fick mindre pengar medförde en stor minskning. /../ Har behövt täcka upp lokalt i kommunerna istället för att kunna göra länssatsningar. Stora ångbåtar som ska vändas, görs inte i en handvändning.

Utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner är ett område som tidigare prioriterats i överenskommelsen och som då inkluderat riktade stimulansmedel till kommuner och regioner. När dessa stimulansmedel försvann med kort varsel beskriver dialogdeltagarna att det fått olika konsekvenser i länen. Några län beskriver att det även påverkade balansen i det gemensamma arbetet på länsnivå.

Att medel försvann med kort varsel ledde också till konkurrens i styrgruppen för psykisk hälsa, det bidrog till klyftor i arbetet med psykisk hälsa och suicidprevention.

I flera dialoger beskriver deltagarna att förändringen särskilt påverkade kommunerna. Både utifrån att det var en drastisk minskning av de medel som tidigare fördelats direkt till kommunerna inom detta prioriterade område, men också utifrån att man uppfattat att dessa medel tidigare varit så pass flexibla att de kunnat användas för att direkt finansiera olika verksamheter. Det kunde till exempel handla om att finansiera tjänster eller insatser riktade till personer i olika åldrar med komplexa behov, utifrån de behov som uppmärksammats i den egna kommunen.

Kommuner har rapporterat att man fått stoppa arbeten och att anställningar avslutats eftersom det blev stor skillnad för just kommunerna.

Tidigare medel till regioner kunde användas ganska fritt till regionens utvecklingsarbete utifrån behov. Det fanns en flexibilitet utifrån vad som dök upp.

I alla länsdialoger beskriver man dock inte lika stora konsekvenser. För att hantera att dessa stimulansmedel försvann förekommer det att man från länsnivå har omfördelat andra stimulansmedel för att i någon mån kompensera kommuner och regioner, så att dessa har kunnat fortsätta med satsningar som man gemensamt bedömt värdefullt att fortsatt finansiera.

Men eftersom så mycket pengar drogs bort från olika områden resonerade man kring hur man i andra länsgemensamma spår kan arbeta för att stötta kommunerna ändå. Därför har det satsats lite mer pengar på kommunerna i år för att stötta deras arbete, till exempel lite mer medel från suicidprevention.

I små kommuner beskriver deltagarna i vissa dialoger att återstående stimulansmedel, efter förändringen, ibland varit så begränsade att man inte kunnat driva eget lokalt utvecklingsarbete, såsom att initiera projekt eller anpassa insatser efter lokala behov, med stimulansmedel. Istället har man fått förlitat sig på satsningar på länsnivå, exempelvis när det gäller utbildningar. Ett annat exempel är att kommunerna tidigare bidrog till att finansiera länssamordnare men att finansieringen för dessa tjänster nu har behövt säkras genom att omfördela av andra stimulansmedel inom överenskommelsen. Detta illustrerar hur man omprioriterat medel, vilket inneburit att andra planerade satsningar fått stå tillbaka.

De små kommunerna upplever att det varit så lite pengar det handlat om att det är bättre att satsa på det länsgemensamma arbetet. Man har inte alltid resurser för att administrera och då är det bättre att jobba med exempelvis utbildning på länsnivå.

Det upplevs som att staten inte förstår hur viktiga dessa medel varit för kommunernas arbete. Exempelvis har många kommuner varit tvungna att minska planerade satsningar för arbetet med psykisk hälsa och i vissa fall har man också avslutat påbörjade projektanställningar för det lokala utvecklingsarbetet. Många kommuner var förtvivlade då medlen är jätteviktiga. Att medlen togs bort har också inneburit högre belastning för samordnare på regional nivå och det länsgemensamma arbetet. /../ Att man inte var förvarnad om att medlen skulle tas bort gjorde att man inte hunnit planera strategiskt för insatser som man ville/skulle göra. Ett ökat arbete på länsnivå får inte ske på bekostnad av arbete på lokal nivå /../ Det framförs också kritik mot att medlen togs bort på lokal nivå och att det ställdes mot varandra, lokal nivå vs. länsnivå.

Vi har finansierat de lokala samordnarna på annat sätt i år, tas nu från de länsövergripande medlen då vi anser att samverkan har stor betydelse /../. Att ta bort pengar från kommunerna kan spela jättestor roll, inget ekonomiskt utrymme finns.

Det finns exempel från dialogerna på relativt skilda uppfattningar om vad meningen med detta tidigare prioriterade område har varit i överenskommelsen. En variant är uppfattningen att stimulansmedlen var tänkta att användas för att ta fram själva handlingsplanerna. Andra har uppfattat att medlen varit relativt fria att använda efter lokala behov. Utöver detta finns det exempel på uppfattningen att medlen var ämnade att användas till aktiviteter i de handlingsplaner som regionen, kommunen eller länen förväntades arbeta med, och tidigare hade haft som prestationskrav att ta fram. Vi kan inte utesluta att de olika beskrivna konsekvenserna av att medlen togs bort skulle kunna kopplas till dessa olika tolkningar. Oavsett om det skulle finnas en sådan koppling eller inte så tyder de olika tolkningarna på att formuleringarna om medlens användning i tidigare överenskommelser kunde ha varit tydligare. Länen lägger också mycket olika vikt vid att ha, eller inte ha, en handlingsplan.

I teorin är handlingsplanen viktigt men i praktiken lite svårjobbat.

Även om medlen för handlingsplaner försvunnit gör vi handlingsplaner ändå, det är grunden i vårt arbete och alla samordnande grupper, däribland psykisk hälsa, har handlingsplaner.

Den motivering som presenterades, att man inte ska arbeta med framtagande av handlingsplaner, kändes inte rätt utifrån att stimulansmedlen i realiteten möjliggjort ett arbete och inte bara handlat om att ta fram en handlingsplan.

Att man tagit bort att man ska arbeta med handlingsplaner medför inga stora förändringar. Vi har tänkt ungefär lika ändå. För flera år sedan hade vi en särskild handlingsplan för arbetet som inte fick riktigt genomslag. Nu arbetar vi istället med de handlingsplaner som redan finns. Vi behöver få det att funka, det är huvudsaken. Vi måste utgå från hur det ser ut, vi kan inte riva upp och göra massa nytt varje år.

Vissa län markerar att man ser fördelar med både stimulansmedel till länsnivån och fokus på barn och unga, i linje med det nya prioriterade området 2024. Samtidigt kan de beskriva hur medlen som tagits bort, för utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner, tidigare kunnat balansera helheten. En sådan balans kopplas till att utvecklingsmedlen kunnat finansiera angelägna satsningar även för vuxna, en möjlighet man saknade 2024.

Det gäller att balansera, både främjande och förebyggande men också viktigt att prioritera de med största behov /../ Många satsningar med exempelvis nära vård och den nya socialtjänstlagen har fokus på tidiga insatser, men där upplever man att det finns undanträngningseffekter mot de som far mest illa i samhället. Utifrån ett vuxenperspektiv går ofta förebyggande och tidiga insatser till primärvårdsnivå, men dessa insatser skulle också kunna gå till de med mer komplexa problem, där det också går att jobba förebyggande.

En annan balans som uttryckligen eftersträvas i vissa län handlar om hur stor del av medlen som bäst satsas på insatser som når direkt till slutmålgrupper. Länsdialogerna ger ingen tydlig fingervisning om hur en sådan balans bäst skulle se ut, och inte heller om det skulle vara kommunerna eller länsnivån som vill satsa mest medel direkt till slutmålgrupper. Vi har fått del av exempel i dialogerna på både det första och det andra. Det finns också exempel på att länen gör omfördelningar mellan olika prioriterade områden på ett sådant sätt att det inte går att säga om stimulansmedel till ett visst prioriterat område skulle innebära mer eller mindre insatser direkt till slutmålgrupper.

Det blev lite pyssel när det kom mindre riktade medel till kommunerna och mer länsgemensamma. Från kommunens håll viktigt att vi kan rikta insatserna så att slutmålgrupperna gynnas. Vill ha mindre fokus på utredningar och strategiarbete.

Medlen för utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner har också kunnat finansiera hur man arbetar med ledningssystemet och finansierat de personers tjänster som arbetat med att processleda detta.

Deltagare i länsdialogerna har olika information om och överblick över arbetet i regionen och i kommunerna. Vi noterar att i vissa län har deltagarna inte kunskap om konsekvenserna i kommunerna av att det prioriterade området ”Utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner” och därtill knutna stimulansmedel, tagits bort i överenskommelsen 2024.

Ungdomsmottagningar har tidigare varit ett prioriterat område som inkluderat riktade stimulansmedel i överenskommelsen. I flera dialoger beskrivs det som ett självklart ställningstagande att använda stimulansmedel inom andra delar av överenskommelsen för att kompensera för de medel som år 2024 inte riktats särskilt till ungdomsmottagningarna. I ungefär hälften av länen beskriver deltagarna att det för år 2024 i stort sett handlat om samma summor som fördelats till ungdomsmottagningarna som tidigare år, och att det handlat om medel från det som riktats till länen för arbete med barn och unga. De utmaningar som beskrivs kopplade till ändringen i överenskommelsen handlar bland annat om att förändringen kom utan förvarning och att stimulansmedlen under flera år använts till att finansiera tjänster.

I dialogerna beskriver deltagarna sina tankar inför det fortsatta arbetet inom området psykisk hälsa och suicidprevention samt utifrån den förväntade nya strategin. Det som beskrivs handlar i hög grad om förväntningar på den kommande strategin och hur denna ska komma att kopplas till överenskommelsen och andra nationella initiativ. Men det handlar också om mer generella tankar om styrning och samordning inom området på nationell nivå. Nedan presenterar vi dessa beskrivningar samlade i olika teman.

Arbetet utifrån överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention beskrivs ligga nära eller överlappa med mycket annat arbete, som den nya socialtjänstlagen och arbetet med god och nära vård. Även nationella utredningar om samsjuklighet och tillgänglighet nämns som exempel på närliggande nationella initiativ som kommuner och regioner behöver förhålla sig till. Deltagarna i dialogerna beskriver utifrån detta ett behov av nationell samordning.

Behov av gemensam paketering av olika nationella satsningar, strategier med mera. Dessa behöver utgå från att olika medel ska bidra till gemensamma mål.

Dialogdeltagarna efterfrågar också förtydliganden när det gäller hur ansvar fördelas på både nationell och lokal nivå. Detta kan avse både generella uppdrag och sådant som är specifikt för vissa områden:

Förtydliganden om vilken myndighet som ansvarar för vad inom området psykisk hälsa och suicidprevention på nationell nivå.

Vad kan länsstyrelsens roll vara frågar man sig. Hur arbetar man i de andra länen? För ett framgångsrikt arbete med psykisk hälsa och suicidprevention krävs en samling av fler aktörer och gärna utgå från social hållbarhet. Detta är inte bara en fråga för region och kommuner.

I dialogerna finns också exempel på att länen redan uppmärksammat möjligheter att på länsnivå knyta ihop arbetet med satsningar för psykisk hälsa, suicidprevention och anpassningar till nya socialtjänstlagen. I det sammanhanget har man sökt stöd från den nationella nivån för att få mer av ett helhetsperspektiv då det beskrivs som lätt att falla in i förebyggande och åtgärdande insatser.

Önskemål och behov uttrycks ibland som risker när man uppfattar att utvecklingen är på väg åt fel håll. Det gäller exempelvis när nationella satsningar är smala, uppdelade eller kortsiktiga. Överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention nämns som ett exempel på en sådan. Mer generella farhågor som lyfts är följande:

Oro för att utvecklingen går mot mer riktade statsbidrag, vilket kan leda till undanträngningseffekter och mer stuprör.

Parallella processer på nationell nivå leder till parallella processer på regional nivå. Suicidförebyggande arbetet kan inte vara ett parallellt spår.

Allt för många områden med potentiellt olika pengapåsar kan också riskera att leda till att det blir betydligt svårare att se effekter.

Vid tidpunkten för dialogerna väntades beslut om 2025 års överenskommelse. Det som lyfts i länsdialogerna kan sammanfattas med att deltagarna önskar en tydlig koppling mellan den förväntade nya nationella strategin och den kommande överenskommelsen:

Viktigt att vi faktiskt kan använda pengarna för att arbeta utifrån strategin, att de går hand i hand.

Ser helst att det är strategin som gäller och att överenskommelsen understödjer strategin. ”Håll ihop det tight!”

Vissa uttrycker en oro för att det kan bli rörigt om inte de prioriterade områdena i överenskommelsen och strategin hänger ihop. Att det sammantaget ska bli för många olika prioriterade områden. Andra ser överenskommelsen som en förenkling, som en handlingsplan utifrån strategin. Här återkommer också frågan om att överenskommelsen behöver vara långsiktig för att matcha strategin. Långsiktiga satsningar beskrivs som en förutsättning för att kunna se resultat. Deltagarna beskriver att de uppskattar att strategin är långsiktig. Att genomföra insatser som ger goda, påvisbara resultat förutsätter att tid finns. Helst önskar deltagarna att de statliga medel som fördelas kan vara lika långsiktiga, samt att kommuner och regioner får tidiga besked om vad som ska gälla inför ett nytt år för att kunna planera för arbetet framöver.

Vid tidpunkten fanns en hel del frågor inför den kommande överenskommelsen. Förutom hur den skulle hänga ihop med strategin, funderade länen till exempel på hur pengarna skulle fördelas i förhållande till kommuner, samt om samsjuklighet skulle lyftas fram.

I länsdialogerna lyfts uppföljning av den nationella strategin i sig, men även den uppföljning av överenskommelsen som utförs av Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Deltagarna uttrycker en positiv syn på strategins indikatorsystem, då det anses kunna underlätta den lokala uppföljningen. Samtidigt efterfrågas kunskap för att kunna följa upp effekterna av de insatser som kommuner och regioner genomför. Det uppfattas positivt i de flesta länsdialoger att dialoger kompletterar enkätuppföljningen av 2024 års insatser.

Deltagare i länsdialogerna beskriver den breda, folkhälsoinriktade ansatsen i förslaget till ny nationell strategi som positiv, där psykisk hälsa ses som en resurs. Förslagets fokus förväntas underlätta för att få politiskt stöd för hälsofrämjande åtgärder i kommuner och regioner. Den bredare samhällsinriktade ansatsen på suicidprevention, där inte hälso- och sjukvården ses som ensam ansvarig, förväntas ge stöd till att bedriva suicidpreventivt arbetet på länsnivå ur ett brett folkhälsoperspektiv. Delvis kopplas detta till möjligheten att integrera arbete för psykisk hälsa med det om suicidprevention, i både planer, arbetssätt, nätverk etcetera. Den förväntade strategins bredd beskrivs även innebära att det kan vara svårt att veta vem som ansvarar för vad.

Deltagarna lyfter också mer generella risker med att arbeta separat med frågor som exempelvis existentiell hälsa eller ofrivillig ensamhet, och efterfrågar mer helhetsperspektiv i de nationella initiativen.

Möjligheterna att på nationell nivå skapa hållbar och långsiktig samordning knyts i dialogerna till förväntningar om att det ska underlätta motsvarande processer på regional och lokal nivå. Parallella processer på nationell nivå beskrivs annars skapa parallella processer även i kommuner och regioner. När fler myndigheter fokuserar på psykisk hälsa och suicidprevention förväntas alltså möjligheterna att agera öka även för regioner och kommuner.

Tidigare har det varit svårt att få tillgång till skolan, men nu öppnas möjligheter.

Samtidigt varnas det för att strategin kan upplevas som allt för ambitiös med många involverade myndigheter, och att bredden kan bli överväldigande för kommuner och regioner:

Om för mycket ska göras på en gång kan det bli överväldigande för regioner och kommuner, vilket kan leda till att de drar sig undan.

Deltagarna från flera av länen berättar hur de på olika sätt har påbörjat, eller planerar för, ett arbete med att utveckla exempelvis sina styrdokument med stöd i det underlag till strategi som finns att tillgå vid tidpunkten för dialogerna. Samtidigt finns det län som noterar att mycket redan görs och att det kan bli svårt att ta fram handlingsplaner för ett så brett område som strategin. Det kommer också fram önskemål om att få fokusera mer på att ”göra själva arbetet” än på att ta fram planer och strategier.

Deltagarna efterlyser generellt ökad förståelse från nationell nivå för de lokala och regionala kontexterna. Exempelvis beskriver deltagare i flera dialoger hur arbetet sker i komplexa system där frågor måste hanteras i olika beslutsfattande led och att det tar tid att arbeta med utveckling och förändring. De som beskriver detta lyfter att de själva, som organisationer som ska samverka i ett län, behöver ha en långsiktig strategisk planering. Även små förändringar i överenskommelserna beskrivs ge konsekvenser och personal och verksamhet påverkas mer ju längre ut man kommer i strukturerna, det vill säga i de operativa verksamheterna.

Det finns också exempel på att deltagare beskriver ett behov av att få tid på sig att genomföra själva arbetet. Ibland kan de uppleva tryck från politik och högre tjänstemän:

Finns nästan för mycket material. Vi behöver ha tid att stanna och göra jobbet, implementera, hålla ut och utvärdera, inte påbörja nytt hela tiden. Man önskar att nationell nivå är behjälplig att förmedla denna information till politiken och högre tjänstemän.

I detta avsnitt har vi samlat önskemål som rör stöd från den nationella nivån. Vi har samlat det som lyfts om detta i dialogerna i olika teman och inleder med det tema där klart flest exempel finns i dialogerna. Rubrikerna är sedan ordnade utifrån önskemål som handlar om vad som ska göras och hur man prioriterar följt av hur man implementerar det man valt och vidare till hur man följer upp det man gjort. Sist återges önskemål knutna till att dela erfarenheter med andra och önskemål om material att sprida vidare.

Rekommendationer för hur kommuner och regioner kan arbeta står högt upp på önskelistan. De exempel som finns från dialogerna handlar om att deltagare vill ha rekommendationer om vilka metoder och insatser som har gott vetenskapligt stöd och en lämplig ambitionsnivå för arbetet, gärna i flera steg. Kommuner och regioner beskrivs exempelvis ha nytta av om olika utbildningar rekommenderas från nationell nivå. Samt att nationell nivå tar ansvar för att erbjuda utbildningarna så att inte varje kommun eller region behöver köpa dessa själva från olika aktörer. Folkhälsomyndighetens E-utbildning Ledare som lyssnar nämns som gott exempel. En annan uppfattning som lyfts fram är att underlag och material som behövs redan finns i stor utsträckning, men kommer i allt för spridda skurar från den nationella nivån.

Utifrån vad som lyfts i några dialoger behöver begrepp som psykisk hälsa och suicidprevention också förtydligas från den nationella nivån.

I dialogerna finns exempel på att kommuner och regioner önskar stöd i att prioritera insatser utifrån strategin, det vill säga hjälp och stöd i att sortera ut vad som är viktigast först. Även om deltagare i något län reflekterar över att detta måste ske utifrån förutsättningarna i det egna länet. Annat som lyfts handlar om önskat stöd i att konkretisera det som står i strategin, som exempel på vad kommuner och regioner faktiskt kan göra.

Man behöver tratta ner och konkretisera, visa vad som finns på nationell nivå att arbeta med utifrån förutsättningarna på länsnivå.

Ett förslag är att nationell nivå paketerar kunskapsstöd utifrån strategin som sedan kan användas på lokal och regional nivå. Ett exempel ges utifrån hur Folkhälsomyndigheten arbetat med hälsolitteracitet och unga vuxna:

Exempelvis kunskapsspridande till allmänheten. Ju mer det sprids från nationell nivå så kan man på regional/lokal nivå i sina kanaler också sprida detta vidare direkt och få effekt på lokal nivå.

I en dialog finns exempel på att deltagarna ställer sig frågande till vad som förväntas av kommuner och regioner. Exemplet som nämns rör ett hälsosamt arbetsliv.

Hälsosamt arbetsliv, hur ska vi tänka i länet? HUR ska allt i förslaget till strategi GÖRAS? Hur tänka kring företagshälsovård?

Andra reflektioner som kan kopplas till arbete med att prioritera och konkretisera handlar om hur kommuner och regioner kan länka ihop insatser utifrån strategin med annat pågående arbete, exempelvis ANDTS-arbetet vid länsstyrelserna.

Det uttrycks uppskattning i vissa dialoger för det implementeringsmaterial som redan tagits fram av Folkhälsomyndigheten, vilket beskrivs som konkret och bra. Utöver detta finns önskemål om att kunna erbjudas individuellt stöd i en lokal implementeringsprocess. Deltagare i flera län lyfter också önskemål om stöd när det gäller hur man samordnar sig och val av insatser. Stöd efterfrågas också i lanseringsarbetet av strategin:

Lansering av strategin på nationell nivå kan vara digitalt. Varje län för sig får hitta sina samarbetspartners i sina län. Hjälpsamt om man hade kunnat få komma igång i sin egen region. Vill gärna att representanter från nationell nivå kommer ut, att det blir en nationell samordning.

Det finns förhoppningar om att de många myndigheter som deltar i uppdraget ska avspeglas i implementeringen och att det skapas samarbetsytor kring de nedbrutna delarna. Någon önskar att Folkhälsomyndigheten, eller nationell nivå, skulle ha ”one face to the customer”.

Det kommer även fram att kommuner och regioner uppfattar att de får gott stöd av SKR i sitt arbete och av att man har ett aktivt samarbete med civilsamhället. En del lägger ut uppdrag till civilsamhället finansierat av de statliga stimulansmedlen. Andra önskar hjälp att hitta vägar ut till civilsamhället.

Suicide Zeros kommunbarometer har varit bra, vi kan titta på hur det ser ut i kommunerna och jämföra. Fungerar som påtryckningsmedel, man vill inte vara sämst.

Det beskrivs vidare att det är önskvärt om uppföljningsmodellen som kopplas till strategin kan användas även på lokal och regional nivå. Särskilt lyfts behov av indikatorer som specifikt följer utsatta grupper.

Parallellt önskar deltagarna olika former av stöd för ökad kunskap om hur länen själva kan följa upp och utvärdera sitt arbete, med både kvantitativ och kvalitativ metod. Här uttrycks önskemål om att få stöd att tolka statistik, analysera och prioritera. Någon uttrycker att de önskar ett liknande stöd för uppföljning som Folkhälsomyndigheten har tagit fram kring implementering.

När det gäller de statliga stimulansmedlen inom överenskommelsen finns önskemål om att göra det enkelt att hitta resultat från enkätuppföljningen. På så sätt kan kommuner och regioner hitta exempel från andra län och själva ta kontakt.

I dialogerna lyfts också önskemål om arenor med fokus på att främja psykisk hälsa och stöd till länen inom detta område. Exempelvis föreslås ett nationellt nätverk som är bredare än dagens befintliga nätverk, med fokus på psykisk hälsa. Andra konkreta förslag är en gemensam plattform för länssamordnare och en workshop kring strategin tillsammans med SKR:s nätverk för folkhälsochefer. En sådan workshop föreslås kunna vara mer ingående kring strategins innehåll och hur kommuner och regioner kan arbeta med strategins delmål.

Generella önskemål finns också om fler möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan länen för att kunna stämma av så att man är på rätt väg och lära av hur andra har gjort.

Området psykisk hälsa och suicidprevention är komplext och stödet måste anpassas efter att behoven kan variera. Man delar gärna sina egna erfarenheter.

Ett generellt stöd för att sprida information om strategin önskas, och myndigheterna föreslås ge information om större förändringar på SKR:s nätverksmöten. Det efterfrågas material som strateger, samordnare och chefer kan använda för att sprida vidare information i sin egen kommun eller region, i form av en kort sammanfattning av strategin och en Powerpointpresentation. Andra förslag är öppna digitala utbildningar att hänvisa kollegor vidare till.

Det önskas också information om pågående arbete, gärna uppdelat på de olika delmålen, samt en snabb överblick över kunskapsstöd och exempel på genomförande. Webbinarier lyfts också och dessa ska gärna vara inspelningsbara. Någon form av nationell kampanj föreslås, särskilt för suicidprevention.

Länsgemensam ledning och styrning på hög tjänstemannanivå inom området psykisk hälsa och suicidprevention sker i nästan alla län integrerat i ordinarie strukturer för huvudmännens gemensamma frågor inom framförallt hälso- och sjukvård och socialtjänst. Vi har inte explicit frågat efter hur dessa strukturer växt fram men det finns ingenting i dialogerna som pekar på att överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention i sig varit avgörande. Gemensamma utmaningar inom hälso- och sjukvård och socialtjänst kan möjligen beskrivas som en underliggande drivkraft. I en rapport från 2016 bedömer Sveriges Kommuner och Landsting, SKL (nuvarande SKR) att den tidigare överenskommelsen mellan staten och dem, om evidensbaserad praktik, haft avgörande betydelse för framväxten av dessa strukturer (4).

När vi sammanställer det vi fått veta i länsdialogerna om ledning och styrning i frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention uppmärksammar vi att det som hanteras på hög tjänstemannanivå är avgränsat på olika sätt. I vissa län handlar det i första hand om att fördela stimulansmedel. Ibland framgår det inte exakt i dialogerna hur uppdrag i olika forum är avgränsade. Med förslaget till ny nationell strategi om psykisk hälsa och suicidprevention som utgångspunkt blir det även tydligt att länens ledning och styrning är jämförelsevis smal och flera verksamhetsområden och aktörer saknas. Även detta överensstämmer väl med den bedömning som SKL gjorde 2016, om att både det strategiska och operativa arbetet med psykisk hälsa förutsätter en bredare ansats och involvering av fler samhällsaktörer än socialtjänst och hälso- och sjukvård (4).

Om vi istället flyttar fokus till det som rör mer verksamhetsnära samordning mellan huvudmännen i frågor om psykisk hälsa och suicidprevention uppmärksammar vi att strukturerna skiljer sig mer mellan länen. I två tredjedelar av länen finns ett särskilt forum där kommunerna och regionen tillsammans samordnar arbetet. Ibland är det som samordnas avgränsat till sådant som rör stimulansmedel, ibland är uppdraget bredare. I några län hanteras dessa frågor istället i forum med andra fokus, exempelvis ett bredare folkhälsofokus.

En relativt avgränsad och enhetlig struktur för ledning och styrning i alla län, när det gäller hur stimulansmedlen beslutas, kan följaktligen beskrivas ske parallellt med en mer heterogen struktur för samordning.

I de flesta dialogerna berättar deltagarna något om hur man identifierar behov av insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Det deltagarna beskriver varierar dock stort. Det förekommer beskrivningar av en bred analys av behov som sedan ligger till grund för hur man går vidare för att ta fram en länsgemensam handlingsplan för området. Men det fanns också andra sätt och andra beskrivningar. Allt från att behovsanalys är något länsnivån gör kopplat till specifika satsningar, i form av GAP-analyser, till att länsnivån förutsätter att regionen och kommunerna bygger sina förslag om finansiering via stimulansmedel på egna behovsanalyser. Sammantaget uppfattar vi att det finns en relativt utbredd uppfattning på länsnivå om att regionen och kommunerna i länet analyserar behov men att detta inte sammanställs i särskilda dokument. Utifrån detta kan det finnas anledning att överväga att knyta eventuella krav och uppmaningar från den nationella nivån, som rör att länen ska arbeta med behovsanalyser, till mer preciserade beskrivningar av vad kommuner och regioner förväntas göra.

Handlingsplaner för området psykisk hälsa och suicidprevention, gemensamma för både regionen och kommunerna i länet, kan se ut på olika sätt. Detta är något vi noterat tidigare år och det bekräftas i de aktuella dialogerna. Bland det som tidigare år redovisats eller som beskrivits i dialoger 2024, som länsgemensam handlingsplan eller motsvarande inom området psykisk hälsa och suicidprevention, finns både sådana som är politiskt beslutade och sådana som är fastställda i ledningsgrupper på hög tjänstemannanivå. Vissa, men inte alla, innehåller aktiviteter, det varierar också huruvida det handlar om självständiga handlingar eller om det är en del av något annat. Utöver detta varierar det vad dessa handlingar kallas, vid sidan av att beskrivas som handlingsplan förekommer även benämningar som överenskommelse, strategi och verksamhetsplan. Andra skillnader mellan olika länsgemensamma handlingsplaner eller motsvarande är att de gäller för olika lång tid och att de i olika stor utsträckning innehåller eller kopplar till en samlad behovsanalys. Bredden av tolkningar, både när det gäller vad en behovsanalys och en handlingsplan kan vara, illustreras också av att det förekommer att en länsgemensam handlingsplan snarast är något som förväntas ligga till grund för kommuners och regioners egna behovsanalyser.

En länsgemensam handlingsplan kan också vara avgränsad på olika sätt, exempelvis till sådant som finansieras med stimulansmedel från överenskommelsen.

Vi konstaterar också att utöver aktuella handlingsplaner eller motsvarande inom området psykisk hälsa och suicidprevention, aktuella i betydelsen att de gäller år 2024, beskriver deltagarna i länsdialogerna även att arbetet inom området vägleds av handlingsplaner från tidigare år. Det förekommer också att arbetet vägleds av en handlingsplan eller motsvarande som helt eller delvis arbetats fram, men som inte ännu beslutats. Län som inte har en aktuell handlingsplan kan istället ha en fastställd modell för hur man arbetar och prioriterar inom området, eller så utgår man från en handlingsplan eller motsvarande för ett delvis annat område, där vissa frågor om psykisk hälsa och suicidprevention ingår.

I sökandet efter vad som utgör stöd i länens arbete har vi inte uppfattat att det finns någon självklar anledning att enbart lyfta fram sådant som kan beskrivas som en handlingsplan. Därmed kan det finnas anledning att vara varsam med att från nationell nivå styra enbart mot en viss typ av plan för arbetet i länen.

Stimulansmedel för suicidprevention har under 2024 använts till en mängd olika insatser. Många insatser liknar det vi sett tidigare år och innefattar allt från kunskapsspridning och kompetensutveckling till arbete med efterlevandestöd och att utveckla det suicidpreventiva arbetet inom vården. Stimulansmedel som särskilt riktats till suicidprevention har funnits sedan 2020 och har enligt samtliga deltagare i dialogerna bidragit till mycket positivt. En del i detta är att det upplevs ha satt suicidprevention på kartan och gjort att arbetet med detta område prioriteras högre än tidigare. Trots att det är svårt att se effekter av arbetet i antal suicid eller suicidförsök, eftersom dessa påverkas av många olika faktorer, på både individnivå och samhällsnivå, kan vi se att medlen har bidragit till att stärka arbetet med suicidprevention. Exempelvis har flera berättat att de kunnat anställa personer för att samordna arbetet kring suicidprevention i både kommuner och regioner. Detta har bidragit till en ökad möjlighet att arbeta med frågan. Att medlen varit länsgemensamma har gjort att man kunnat samverka med fler aktörer, vilket är viktigt eftersom det är många aktörer som har en roll i det suicidpreventiva arbetet.

Länen hanterar förändringarna i överenskommelsen 2024 på olika sätt, bland annat pekar det som lyfts i dialogerna på att stimulansmedel till länsnivå respektive direkt till kommuner och regioner kan fungera som kommunicerande kärl. Ett exempel på detta är att fördelning av länsgemensamma stimulansmedel påverkats av att medel direkt till kommuner och regioner för utvecklingsarbete utifrån handlingsplaner inte fördelades 2024. Vissa satsningar i kommuner har på detta sätt kunna få fortsatt finansiering via medel från överenskommelsen. Andra exempel från dialogerna pekar på att verksamheter som tidigare finansierats med stimulansmedel riktade direkt till kommuner har lagts ner eller att anställningar fått avslutas.

Ett annat exempel på omfördelningar av stimulansmedel på länsnivå är att i drygt hälften av länen tyder det som beskrivs i länsdialogerna på att ungdomsmottagningarna har fått del av samma summa stimulansmedel som tidigare år när medel riktades direkt till dessa mottagningar och att det i första hand har handlat om medel från länsmedel för barn och unga. I ytterligare några län beskrivs i dialogerna att ungdomsmottagningarna har fått del av dessa stimulansmedel, men inte lika mycket som tidigare år när särskilda medel var avsatta för dem. Utöver detta finns exempel på län där man beskriver att ungdomsmottagningarna inte fått del av stimulansmedel år 2024, vilket inte alltid uppfattas som ett problem av de som deltog i dialogerna. I något fall lyfter deltagarna fram att andra förändringar gjort att hela finansieringen för ungdomsmottagningarna ändrats. I vissa län vet inte deltagarna vad som gäller eller så är inte frågan uppe – endast i ett mindre antal dialoger finns deltagare som har direkt kunskap om arbetet vid ungdomsmottagningarna i länet.

Deltagarna ser positivt på den förväntade nya nationella strategin och välkomnar den bredare folkhälsoansatsen i förslaget, liksom att många myndigheter är involverade. Detta förväntas kunna underlätta det egna tvärsektoriella arbetet i regioner och kommuner.

Det finns tydliga förväntningar på att en ny nationell strategi ska kopplas till kommande överenskommelser (årets överenskommelse var beslutad vid tillfället för dialogen) i både tid, innehåll och pengar. Utmaningar beskrivs dock när det gäller att hantera olika nationella strategier, överenskommelser, statsbidrag med mera som angränsar till varandra. Det efterfrågas en tydligare ambition från nationell nivå att samordna sitt arbete.

Som en del i Folkhälsomyndighetens stödjande uppdrag mot kommuner och regioner lyfter vi in resultat från dialogerna i en rad olika forum där berörda ämnen hanteras, inte minst i arbetet med uppföljning utifrån den nya nationella strategin. Detta gäller även önskemål som lyfts i dialogerna om material kopplat till den nya nationella strategin.

Det stöd som oftast efterfrågas i dialogerna handlar om rekommendationer utifrån kunskapsläget, och vilka metoder och insatser som har gott vetenskapligt stöd. Stöd i uppföljning och utvärdering är ett annat tema som lyfts. Det innefattar att uppföljningsmodellen som kopplas till strategin även ska kunna användas på lokal och regional nivå liksom handfasta kunskapsstöd om hur kommuner och regioner själva kan följa upp och utvärdera sitt arbete.

Vi väger in även dessa önskemål i det fortsatta arbetet och förmedlar det som lyfts i dialogerna till olika aktörer. De önskemål som handlar om arenor för kunskapsförmedling och erfarenhetsutbyte kopplas i så stor utsträckning som möjligt till arbetet utifrån den nationella strategin och det stöd som den nationella nivån planerar där.

Länsgemensam ledning och styrning inom området psykisk hälsa och suicidprevention sker i nästan alla län integrerat med ordinarie strukturer för huvudmännens gemensamma frågor inom framförallt hälso- och sjukvård samt socialtjänst.

Med den nya nationella strategin om psykisk hälsa och suicidprevention som utgångspunkt blir det tydligt att länens ledning och styrning är jämförelsevis smal och flera verksamhetsområden och aktörer saknas.

Strukturer för samordning av arbetet inom området psykisk hälsa och suicidprevention skiljer sig mellan länen. I två tredjedelar av länen finns ett särskilt forum där kommunerna och regionen tillsammans samordnar arbetet inom dessa områden på länsnivå. Ibland är det som samordnas avgränsat till sådant som rör stimulansmedel, ibland är uppdraget bredare. I några län hanteras frågor om psykisk hälsa och suicidprevention i forum med andra fokus, exempelvis bredare folkhälsofrågor. Dialog mellan olika nivåer kan vara utmanande.

Med den nationella strategin om psykisk hälsa och suicidprevention som utgångspunkt blir det tydligt att de län som avgränsar sitt arbete med samordning inom området psykisk hälsa och suicidprevention till stimulansmedlen inom överenskommelsen står inför ett relativt stort utvecklingsarbete.

Arbetet med behovsanalyser i länen inom området psykisk hälsa och suicidprevention varierar stort. Det förekommer regelbundet sammanhållna behovsanalyser för att använda som underlag för arbetet men vanligare är mer avgränsade analyser i anslutning till olika frågor och satsningar.

Utifrån det varierade sätt som länen arbetar med att identifiera olika typer av behov kan det finnas anledning att knyta eventuella uppmaningar som rör att kommuner och regioner ska arbeta med behovsanalyser, till mer preciserade beskrivningar av vad kommuner och regioner förväntas göra.

Mer än två tredjedelar av länen hade minst en aktuell länsgemensam handlingsplan eller motsvarande inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Övriga län hade någon annan typ av plan eller modell för arbetet. Uppfattningarna varierar mellan det som uttrycks från olika län, när det gäller hur viktiga just handlingsplaner är för ett framgångsrikt arbete.

Utifrån det som beskrivs i olika län att man använder som stöd för sitt eget arbete har vi inte uppfattat att det finns någon självklar anledning att enbart lyfta fram sådant som kan beskrivas som en handlingsplan. Därmed kan det finnas anledning att vara varsam med att från nationell nivå styra enbart mot en viss typ av plan för arbetet i länen.

Stimulansmedel har haft stor betydelse för att prioritera och utveckla arbetet med suicidprevention. I detta arbete har samordnare, som flera dialogdeltagare berättat att de kunnat finansiera med stimulansmedel, haft en viktig roll. I dialogerna framkommer det också att kompetensutveckling, i likhet med tidigare år, är en vanlig insats inom området suicidprevention. En förklaring kan vara att kompetensutveckling ofta tar formen av avgränsade aktiviteter som kurser och föreläsningar, och årsvis medelsfördelning kan göra att kortare och mindre resurskrävande punktinsatser upplevs som enklare att genomföra.

I vissa dialoger framkommer farhågor med anledning av att ungdomsmottagningarna inte längre pekades ut specifikt för riktade medel i 2024 års överenskommelse. Det lyfts en oro för att detta ska skapa sämre ekonomiska förutsättningar och därmed försvåra det viktiga förebyggande och främjande arbetet för ungas psykiska hälsa.

I praktiken har länen hanterat de förändrade förutsättningarna på olika sätt och flera län har omfördelat medel från det bredare prioriterade området för barn och unga. På så sätt har kommuner och regioner kunnat säkerställa en betydande finansiering till ungdomsmottagningarna. Samtidigt understryker deltagarna att kortsiktiga förändringar i statliga styrmedel försvårar ett långsiktigt arbete. Det efterfrågas en mer förutsägbar finansiering för att kunna ge ungdomsmottagningar och andra viktiga arenor för unga stabila och hållbara verksamhetsförutsättningar.

Dialogerna pekar på att länen ser positivt på den bredare folkhälsoansatsen i förslaget till den nya nationella strategin. Det finns en ambition i länen att omsätta den nya nationella strategin i egna handlingsplaner eller i andra styrdokument.

Det finns fortsatt behov av nationell samordning och önskemål om en tydlig koppling mellan den förväntade nya nationella strategin och den kommande överenskommelsen (Obs! dialogerna genomfördes innan den nuvarande överenskommelsen och den nya nationella strategin var klara). Deltagare i länsdialogerna uttrycker att det behövs stöd till kommuner och regioner i form av bland annat rekommendationer om effektiva insatser och metoder. Stöd efterfrågas också när det gäller uppföljning och utvärdering samt information om strategin. Önskemålen om stöd pekar i sin helhet tydligt på kopplingen mellan arbetet med överenskommelsen om psykisk hälsa och suicidprevention å ena sidan och den nya nationella strategin å den andra.

1. Folkhälsomyndigheten. Psykisk hälsa och suicidprevention – Kommuners och regioners arbete med stöd av statliga stimulansmedel – Folkhälsomyndighetens lägesrapport 2025. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2025. [citerad 1 juli 2025]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/p/psykisk-halsa-och-suicidprevention-kommuners-och-regioners-arbete-med-stod-av-statliga-stimulansmedel/
2. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. Lägesrapport 2025 – myndighetsgemensam promemoria: Följa, utvärdera och stödja genomförandet av statens insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2025. [citerad 1 juli 2025]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/l/Lagesrapport-2025-myndighetsgemensam-promemoria/
3. Socialstyrelsen. Stöd till riktade insatser inom området psykisk hälsa, Uppföljning av 2016 års överenskommelse mellan staten och Sveriges kommuner och Landsting. Bilaga 2 [Internet]. Stockholm: Socialstyrelsen; 2016. [citerad 2025-06-18]. Hämtad från:
   https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/ecae78b7d8634df6b16066a527bb411a/2017-5-22.pdf
4. Sveriges Kommuner och Landsting. Uppdrag psykisk hälsa: Aktion 2016, Länsinventering psykisk hälsa, Strukturer till stöd för kunskapsstyrning och förbättringsarbete i Sveriges län (SKL dnr 15/06292) [Internet]. Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting; 2016. [citerad 2025-05-02]. Hämtad från:
   https://www.uppdragpsykiskhalsa.se/wp-content/uploads/2016/05/L%C3%A4nsinventering-psykisk-h%C3%A4lsa.pdf