Den här rapporten ger en samlad och aktuell bild av psykisk hälsa och suicid i Sverige och beskriver utvecklingen under 2000-talet. Statistiken är uppdelad på barn och vuxna i olika åldersgrupper, samt efter kön. Rapporten är en uppdaterad version av en publikation från 2023 och presenterar den senaste tillgängliga statistiken från olika datakällor, fram till och med år 2024.

Rapporten inkluderar några indikatorer som knyter an till två av de övergripande målen i den nationella strategin ”Det handlar om livet”: målen om en förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen och färre liv förlorade i suicid.

En majoritet av befolkningen, både barn och vuxna, uppger att de har en god hälsa och ett gott psykiskt välbefinnande. Samtidigt är det allt fler personer som uppger att de har psykiska besvär, får vård för psykiatriska tillstånd eller hämtar ut antidepressiva läkemedel. Suicidtalen har minskat långsamt i de flesta åldersgrupper. Det finns skillnader i psykisk hälsa beroende på ålder och kön, där den yngre och äldre åldersgruppen utmärker sig.

Resultatet av den sammanställda statistiken visar följande:

• De allra flesta, både barn och vuxna, uppger att de har en god hälsa och ett gott psykiskt välbefinnande. Denna bild har varit relativt oförändrad under 2000-talet.
• Andelen barn och vuxna som uppger psykiska besvär, såsom stress, oro och sömnsvårigheter, har ökat under 2000-talet.
• Flickor och kvinnor uppger oftare psykiska besvär än pojkar och män. Den högsta andelen finns bland tonårsflickor och unga kvinnor.
• Andelen som uppger att de har en god hälsa är lägst i åldersgruppen 85 år och äldre. Fler i denna grupp uppger allvarlig psykisk påfrestning jämfört med den näst äldsta åldersgruppen (65–84 år).
• Fler barn och vuxna har fått vård för psykiatriska tillstånd under 2000-talet. Diagnoserna varierar beroende på kön och ålder. Personer över 65 år får sällan specialiserad psykiatrisk vård. Detta har inte förändrats över tid.
• Allt fler personer hämtar ut antidepressiva läkemedel. Ökningen syns i alla åldersgrupper men är högst i gruppen 85 år och äldre. Var fjärde man och mer än var tredje kvinna i den åldern hämtade ut antidepressiva läkemedel år 2024.
• Andelen personer från 16 år och uppåt som har haft tankar på suicid eller gjort ett suicidförsök har inte förändrats över tid.
• Det har skett en successiv ökning av andelen flickor i åldern 10–17 år som vårdas för suicidförsök eller andra självskador. Ökningen är störst mellan 2020 och 2021. Sedan 2023 har en liten minskning noterats.
• Antalet suicid per 100 000 invånare är högst bland män, och allra högst bland män över 85 år. I de flesta åldersgrupper har suicidtalet minskat långsamt över tid. Bland unga vuxna skedde en viss ökning fram till 2020, men har nu börjat minska.

Uppföljningen är en central del av den nationella strategin ”Det handlar om livet”. Genom att systematiskt följa och analysera utvecklingen av psykisk hälsa och suicid kan vi undersöka hur strategin bidrar till att nå de uppsatta målen. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen, i samverkan med andra aktörer, utvecklar ett system för uppföljningen. Systemet omfattar hälsoutfall, livsvillkor och andra förutsättningar för hälsa. Det ska ge en samlad bild av hälsoläget och göra det lättare att följa upp och utvärdera de aktiviteter och insatser som genomförs inom strategin.

Den här rapporten visar hur befintliga datakällor kan användas för att följa psykisk hälsa och suicid i befolkningen. Rapporten är ett underlag för fortsatt dialog och arbete med att utveckla uppföljningssystemet. Tillsammans kan rapporten och det kommande uppföljningssystemet bidra till beslutsunderlag för prioriteringar. Det kan främja psykiskt välbefinnande, förebygga psykisk ohälsa och suicid, minska skillnaderna i psykisk hälsa och förbättra livsvillkoren för personer med psykiatriska tillstånd.

Folkhälsomyndigheten verkar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen, med särskilt fokus på grupper som löper högre risk än andra att drabbas av ohälsa. Vi ansvarar för en samlad uppföljning av folkhälsan och har ett uttalat uppdrag att följa och analysera utvecklingen inom området psykisk hälsa och suicidprevention.

Rapporten är en del i uppföljningen av den nationella strategin ”Det handlar om livet”, som regeringen antog vid årsskiftet 2024–2025. En viktig del av strategin är att utveckla ett nationellt system för uppföljning. Systemet inkluderar indikatorer som ska ge en samlad bild av hur strategin genomförs, vilka resultat den ger och vilka effekter den har.

Rapporten är en uppdaterad version av en publikation från 2023 och har kompletterats med data fram till 2024. Syftet är att ge en samlad bild av hur psykisk hälsa och suicid fördelar sig i befolkningen samt hur utvecklingen har sett ut under 2000-talet.

Framöver kommer rapporten att utökas med avsnitt som visar skillnader mellan olika grupper, bland annat utifrån socioekonomi, födelseland och region. Rapporten kommer inte att förklara eller analysera vad utvecklingen beror på eller hur eventuella problem kan förebyggas eller åtgärdas. Sådana aspekter behöver fördjupas i separata publikationer och kunskapsstöd.

Målgruppen för rapporten är personer som i sitt arbete behöver få en aktuell bild av hur psykisk hälsa och suicid fördelar sig i befolkningen. Den är särskilt användbar för dem som planerar eller fattar beslut i frågor som rör psykisk hälsa och suicidpreventivt arbete på nationell, regional eller kommunal nivå. Andra grupper som kan ha nytta av rapporten är organisationer i civilsamhället, forskare, forskningsfinansiärer och studenter på högskolenivå.

Rapporten har tagits fram och uppdaterats av utredarna Emma Björkenstam, Hillevi Busch, Anna-Karin Eriksson och Marjan Vaez på Enheten för psykisk hälsa och suicidprevention. Johanna Ahnquist har varit ansvarig enhetschef.

Folkhälsomyndigheten, december 2025

Lennie Lindberg

Avdelningschef

Avdelningen för livsvillkor och psykisk hälsa

Psykisk hälsa är ett ämne som berör och som många av oss kan relatera till. Vårt psykiska mående varierar naturligt genom livet och påverkas, inte bara av det som sker i våra privata liv, utan även av det som händer i samhället och i världen i stort. Förändrad världsekonomi, krig, konflikter, pandemier och klimatförändringar är några aktuella exempel på omvärldsfaktorer som kan påverka vår psykiska hälsa. Men även mindre dramatiska skeenden i samhället kan förändra förutsättningarna för psykisk hälsa.

Sett ur ett befolkningsperspektiv beror hälsa på många olika faktorer och formas genom ett samspel mellan individ och samhälle (1). Goda förutsättningar för hälsa innebär att vi har resurser som gör att vi kan utvecklas, må bra och göra hälsosamma val. Förutsättningarna för hälsa omfattar både faktorer som individen själv bär på, som biologiska faktorer (t.ex. genetik och kön) eller ålder, och samhälleliga strukturella faktorer som socioekonomiska, kulturella och miljömässiga förhållanden (2, 3). När olika grupper i samhället på ett systematiskt sätt har olika tillgång till goda förutsättningar för hälsa, som till exempel utbildning, arbete och försörjning, uppstår ojämlikhet i hälsa (1). Även faktorer som till exempel sexuell läggning, födelseland, funktionsförmåga eller att tillhöra en nationell minoritet påverkar livsvillkor och därmed förutsättningarna för hälsa (3). Jämlikhet är en viktig och skyddande faktor. Även delaktighet, att vara del av ett socialt sammanhang, och att ha inflytande och kontroll över sitt liv har betydelse för vår hälsa (3, 4).

Ett långsiktigt och främjande arbete som stärker dessa faktorer är också centralt för att förebygga suicid. Suicidprevention handlar om att skapa förutsättningar för liv och hälsa genom att minska risken för suicid och suicidförsök. Arbetet omfattar både generella insatser som stärker psykiskt välbefinnande och riktade åtgärder för personer i sårbara situationer.

Psykisk hälsa och psykisk ohälsa är två begrepp som ofta används, både professionellt och i det allmänna samtalet. De kan ha olika betydelse beroende på vem som använder dem och i vilket sammanhang. Psykisk hälsa och psykisk ohälsa används i vissa fall som synonymer, i andra fall som varandras motpoler. För att minska risken för missförstånd och skapa tydlighet har Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) enats om ett enhetligt sätt att använda vissa centrala begrepp (5). Det ska öka vår tydlighet framför allt när vi redovisar statistik.

Utgångspunkten är att psykisk hälsa används som ett paraplybegrepp, vilket omfattar de två samlingsbegreppen psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa. I det perspektivet är psykisk hälsa alltså inte en motpol till psykisk ohälsa, utan ett överbryggande begrepp som refererar till området i stort.

Psykiskt välbefinnande är ett relativt ungt och outforskat område, och än så länge delvis outvecklat i vår terminologi. Psykiskt välbefinnande omfattar dels en känslomässig del, som innebär att positiva känslor av glädje och lycka dominerar, dels en känsla av mening och livstillfredsställelse (6). Men psykiskt välbefinnande är mer än så. Det kan handla om att acceptera sig själv som man är, ha goda och utvecklande relationer, kunna hantera vardagslivets utmaningar och livets upp- och nedgångar. Studier tyder på att psykiskt välbefinnande är förenat med bättre hälsovanor (7) och lägre risk för en rad olika sjukdomar (8, 9), vilket även gör psykiskt välbefinnande till en viktig resurs för både individ och samhälle.

Även psykisk ohälsa är ett flerdimensionellt begrepp. Det fångar flera olika tillstånd, alltifrån lätta psykiska besvär till svåra psykiatriska tillstånd. Det gör att begreppet är vagt eftersom det refererar till så olikartade företeelser. Vissa typer av psykiska besvär ingår periodvis i de flesta människors liv, medan allvarliga psykiatriska tillstånd drabbar en mindre andel av befolkningen. Enligt terminologin (5) används psykisk ohälsa som ett sammanfattande begrepp, när vi avser alla former av psykisk ohälsa. Vi undviker att använda begreppet psykisk ohälsa om vi enbart avser en del av begreppet, till exempel psykiska besvär eller depression.

Psykiska besvär är ofta självrapporterade och kan till exempel handla om oro, nedstämdhet eller sömnbesvär av olika intensitet och varaktighet. Psykiatriska tillstånd baseras alltid på en professionell bedömning som har resulterat i en psykiatrisk diagnos. Det finns en mängd olika psykiatriska tillstånd, både sjukdomar och syndrom (till exempel schizofreni, depression och ångestsyndrom) och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (såsom adhd och autism). I den kliniska verksamheten används ofta kriterier från diagnosmanualen DSM för att fastställa en psykiatrisk diagnos. När psykiatriska diagnoser inrapporteras till Socialstyrelsen kodas de enligt det internationella klassifikationssystemet ICD.

Vid årsskiftet 2024–2025 antog regeringen den nationella strategin ”Det handlar om livet” för psykisk hälsa och suicidprevention. Strategin ger en långsiktig inriktning för arbetet under perioden 2025–2034 och bygger på en tvärsektoriell ansats för att skapa förutsättningar för en gemensam riktning i hela samhället (10). Den omfattar både psykisk hälsa och suicidprevention med syfte att utveckla, samordna och stärka arbetet inom området. Strategin handlar om att främja psykiskt välbefinnande, förebygga psykisk ohälsa och suicid, minska de påverkbara skillnaderna i psykisk hälsa samt förbättra livsvillkoren för personer som lever med olika psykiatriska tillstånd. Utgångspunkten är ett brett och gemensamt arbete, där flera myndigheter och aktörer ingår. Arbetet tar hänsyn till både individuella och strukturella faktorer för psykisk hälsa.

Strategin fokuserar både på nuvarande och kommande generationers psykiska hälsa och på behovet av att skapa socialt hållbara samhällsstrukturer. Strategin innehåller ett samlat ramverk med övergripande mål och delmål (se faktaruta) och för första gången knyts dessa ihop med ett uppföljningssystem för ökat lärande och effektivare arbete.

Strategin vilar på visionen:

• ”Ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och där ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord.”

Visionen följs av fyra övergripande mål, som pekar ut riktningen för förflyttningar som behöver åstadkommas, och sju delmål som ska vägleda det operativa arbetet på nationell, regional och lokal nivå under strategiperioden.

Totalt har 28 myndigheter i uppdrag att medverka i arbetet med den nationella strategin. Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ansvarar för att samordna, stödja och följa upp genomförandet i nära samverkan med övriga myndigheter.

Även kommuner och regioner är involverade i arbetet, liksom civilsamhällets organisationer, brukar- och anhörigorganisationer, professionsföreningar näringslivet, forskarsamhället, den nationella samordnaren för ett samlat suicidpreventivt arbete samt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

Uppdraget omfattar att

• utarbeta en myndighetsgemensam handlingsplan för strategin
• utveckla, förvalta och administrera ett uppföljningssystem, inklusive indikatorer som gör det möjligt att följa utvecklingen i förhållande till strategins vision, övergripande mål och delmål
• synliggöra och kommunicera resultat och framsteg till berörda aktörer
• utveckla och stärka stödet till aktörer på lokal och regional nivå, såsom kommuner, regioner och civilsamhällets organisationer.

Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen har i uppdrag för att utveckla, förvalta och administrera det nationella uppföljningssystemet. Systemet ska omfatta både genomförande och resultaten av det arbete som bedrivs inom strategins ramar. Det ska följa utvecklingen i förhållande till strategins fyra övergripande mål och sju delmål (faktaruta), som spänner sig från psykiskt välbefinnande till psykiatriska tillstånd och suicid. Även aktivitetsdata, det vill säga uppgifter om genomförda insatser och aktiviteter, ska ingå. Dessa data kompletterar indikatorerna och kan ge en helhetsbild av både utvecklingen av psykisk hälsa och suicid, och hur insatserna bidrar till strategins mål.

Systemet ska bidra till att stärka kunskapsunderlaget för styrning, lärande och förbättringar på nationell, regional och lokal nivå. Uppföljningssystemet kommer att utvecklas stegvis och i dialog med berörda aktörer på de olika nivåerna. Den här rapporten utgör ett första underlag och visar hur några befintliga indikatorer och datakällor redan idag kan användas för att följa utvecklingen av psykisk hälsa och suicid i befolkningen.

Figur 1 visar de metoder som används för att samla in data om psykisk hälsa och suicid. Vissa dimensioner som psykiskt välbefinnande, psykiska besvär och suicidtankar kan enbart fångas upp genom självrapporterade uppgifter. Uppgifter om suicidförsök kan samlas in både via enkäter och register medan dödsorsaker, inklusive suicid, baseras enbart på registerdata.

Figur 1. Datainsamlingsmetoder för psykisk hälsa och suicid.

Enkäter och register är de två vanligaste datakällorna för att följa upp psykisk hälsa i befolkningen. Båda metoderna har dock sina begränsningar. Enkätdata är beroende av att ett tillräckligt stort antal personer svarar och att respondenterna är representativa för befolkningen som helhet. Svarsfrekvensen i enkätundersökningar har dock generellt minskat stadigt över tid, både i Sverige och internationellt (11).

Socialstyrelsen förvaltar flera nationella register som innehåller uppgifter som används för att följa upp olika aspekter av psykisk ohälsa, bland annat patientregistret, läkemedelsregistret och dödsorsaksregistret. Dessa register innehåller uppgifter om dokumenterade händelser, såsom vårdbesök, uthämtade läkemedel och dödsfall. Samtidigt innehåller registerdata även subjektiva bedömningar. Diagnoser ställs i dialog mellan patient och vårdpersonal, och diagnoskriterierna kan förändras över tid, vilket påverkar statistiken (12).

Registerdata ger inte en fullständig bild av vårdbehovet, eftersom de inte omfattar personer som väntar på vård eller som inte har sökt vård. Registerdata är dessutom beroende av att uppgifterna rapporteras in korrekt. I Sverige är inrapporteringen generellt sett god, och för den specialiserade psykiatriska öppenvården har inrapporteringsgraden successivt ökat över tid. Detta kan dock komplicera tolkningen av trender över tid, eftersom det inte alltid går att skilja mellan förändringar som beror på förbättrad inrapportering och förändringar som beror på ett förändrat vårdbehov i befolkningen.

Syftet med den här rapporten är att redovisa statistik och beskriva utvecklingen av psykisk hälsa och suicid i Sverige under 2000-talet. Fokus ligger på barn och vuxna i olika åldersgrupper, uppdelat efter kön.

Rapporten är en uppdatering av publikationen från år 2023 (13) och inkluderar ett antal indikatorer som knyter an till den nationella strategin ”Det handlar om livet”. Dessa belyser hur utvecklingen förhåller sig till två av strategins övergripande mål, en förbättrad psykisk hälsa i hela befolkningen och färre liv förlorade i suicid.

Den här rapporten är baserad på de datakällor och mått som Folkhälsomyndigheten vanligen använder för att följa och analysera hälsoläget i befolkningen. Datakällorna omfattar både enkät- och registerdata för att spegla de olika dimensionerna av psykisk hälsa.

Enkätdata ger en värdefull inblick i hur människor själva upplever och uppfattar sin psykiska hälsa. De enkätundersökningar vi använder i rapporten är Skolbarns hälsovanor och den nationella folkhälsoenkäten. Dessa undersökningar har genomförts under många år och flera frågor har varit återkommande och går att följa över tid. Båda enkätundersökningarna har en tvärsnittsdesign, vilket innebär att för varje datainsamling görs ett nytt slumpmässigt urval av deltagare. Vi följer alltså inte samma individer över tid.

”Skolbarns hälsovanor” (”Health Behaviour of School-aged Children”) är en internationell enkätundersökning som genomförs vart fjärde år i Sverige och i ett 50-tal andra länder. Målgruppen för undersökningen är skolbarn i åldern 11, 13 och 15 år. Sverige har varit med i undersökningen sedan mitten av 1980-talet och den senaste datainsamlingen genomfördes 2021–2022. En ny datainsamling pågår under 2025–2026.

Urvalet till enkätundersökningen sker i två steg. Först väljs ett slumpmässigt antal skolor ut och utifrån det urvalet slumpas en klass per skola. Alla barn i klassen tillfrågas om att delta. Andelen skolor som väljer att medverka har minskat över tid, från 94 procent 1989–1990 till 55 procent 2021–2022. Bland eleverna har svarsfrekvensen varit god med ett bortfall runt 10–15 procent. År 2021–2022 var bortfallet 20 procent. Den sammanvägda svarsfrekvensen för både skolor och elever var 44 procent 2021–2022.

Syftet med undersökningen ”Skolbarns hälsovanor” är att öka kunskapen om de livsvillkor och levnadsvanor som är betydelsefulla för barns hälsa, samt att följa detta över tid. Enkäten består av ett 80-tal frågor om bland annat levnadsvanor, psykisk och fysisk hälsa, relationer, skola och sexualitet. De frågor om psykisk hälsa som redovisas i denna rapport finns i Bilaga 1. Beroende på frågornas karaktär redovisas de ibland som frekvenser, alltså andel som svarat på ett visst sätt, och ibland som medelvärden. Inga kalibreringsvikter har använts i analysen. Utförligare information om undersökningen finns i den senaste grundrapporten (14).

Den nationella folkhälsoenkäten ”Hälsa på lika villkor”, som Folkhälsomyndigheten ansvarar för, genomfördes första gången år 2004 och mellan 2004 och 2016 återkom den varje år. Från 2016 sker datainsamlingen vartannat år, med undantag för 2021 när en extra datainsamling genomfördes för att undersöka hälsan under covid-19-pandemin.

Syftet med enkäten är att få en bild av människors hälsa, livsvillkor och levnadsvanor. Den innehåller ett 60-tal frågor om exempelvis fysiska och psykiska besvär, alkohol- och tobaksvanor, mat- och motionsvanor, och sociala relationer (15). De frågor som redovisas i denna rapport återfinns i Bilaga 2.

Urvalet till enkäten är slumpmässigt och obundet. Det innebär att alla i den definierade populationen har lika stor sannolikhet att bli utvalda. Vid den senaste datainsamlingen 2024 skickades enkäten till 45 000 personer varav 17 624 (39,4 procent) svarade. Fram till 2021 var urvalet begränsat till åldrarna 16–84 år, därefter har den övre åldersgränsen tagits bort. I åldersgruppen 85 år och äldre svarade totalt 52 procent på enkäten 2024.

Den nationella folkhälsoenkäten har genomförts varje eller vartannat år sedan 2004. Det första året var svarsfrekvensen 61 procent. Sedan dess har den minskat och vid den senaste datainsamlingen 2024 var andelen svarande 39,4 procent. Som visas i figur 2 skiljer sig svarsfrekvensen mellan olika åldersgrupper. Den är högst bland 65–84-åringarna och lägst bland 16–29-åringarna. Förutom åldersskillnader är det väl känt att enkäter mer sällan besvaras av män, utrikes födda och personer med kort utbildning och låga inkomster (16). De flesta enkäter har dessutom fasta svarsalternativ, vilka inte alltid överensstämmer med respondenternas upplevelser. Frågor och svarsalternativ kan också tolkas på olika sätt av olika personer, beroende på bland annat kultur eller ålder (17).

Figur 2. Andel av olika åldersgrupper som har besvarat den nationella folkhälsoenkäten, 2004–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Kalibreringsvikter används i de statistiska analyserna, vilket förbättrar möjligheterna att generalisera resultatet till befolkningen i stort, trots att svarsfrekvensen har minskat. Vikterna väger upp underrepresenterade grupper och väger ner överrepresenterade grupper. Kalibreringsvikterna fungerar i stort sett väl, bortsett från åldersgruppen 16–29 år. Det betyder att resultaten för den åldersgruppen eventuellt inte gäller för andra än de som besvarat enkäten.

Den här rapporten använder data från totalt tre av Socialstyrelsens register: patientregistret, läkemedelsregistret och dödsorsaksregistret.

Patientregistret består av uppgifter om slutenvård och specialiserad öppenvård. Däremot ingår inte uppgifter från primärvården. I dagsläget finns enbart uppgifter om läkarbesök tillgängliga, vilket innebär att besök hos andra professioner som exempelvis sjuksköterskor, psykologer och kuratorer ännu inte ingår i statistiken.

Läkare är skyldiga att rapportera in uppgifter till patientregistret för varje besök i den specialiserade öppenvården och vid slutenvård i samband med utskrivning (18). Diagnoser kodas och inrapporteras enligt det internationella klassifikationssystemet ICD. Den huvuddiagnos som registreras avser det huvudsakliga skälet till vården vid just det tillfället. Utöver detta kan relevanta bidiagnoser registreras. I denna rapport redovisas dock enbart huvuddiagnoser. En person kan ingå i statistiken flera gånger om hen sökt vård för mer än en huvuddiagnos. Ibland kan det krävas flera läkarbesök för att utreda och ställa en slutgiltig diagnos. I dessa fall registreras patientens primära symtom vid varje läkarbesök (19).

De uppgifter som redovisas i den här rapporten sammanfattas i tabell 1. Eftersom diagnoser och diagnosområden i ICD har relativt omständliga benämningar, använder vi här andra beskrivningar (kolumnen ”benämning i rapport” i tabell 1) för att underlätta läsningen.

En stor del av vården vid lätta till medelsvåra psykiatriska tillstånd ges i primärvården. Den utgör första linjens psykiatri, men ingår inte i patientregistret. Att bara använda patientregistret skulle därför innebära en underskattning av antalet som vårdas för psykiatriska tillstånd. Eftersom läkemedelsbehandling har blivit vanlig vid vård av psykiatriska tillstånd, antingen som enda behandling eller i kombination med psykologisk behandling (20), kan uppgifter från läkemedelsregistret användas för att uppskatta hur många som har vårdats. Registret omfattar information om alla uthämtade receptbelagda läkemedel, dock ingår inte läkemedel som ges på sjukhus eller andra vårdinrättningar (21). Läkemedlen kodas i olika grupper efter användningsområde. För detta syfte används det internationella klassificeringssystemet för läkemedel, ATC. I denna rapport redovisar vi uppgifter om antidepressiva läkemedel (ATC-kod: N06A) och läkemedel som används vid behandling av adhd (ATC-kod: N06B).

För att följa utvecklingen av suicid i Sverige hämtar vi uppgifter från dödsorsaksregistret. Detta register innehåller uppgifter om alla folkbokförda som har avlidit i Sverige. Dödsorsaker kodas enligt ICD, där ICD–10-koderna X60–X84 används för säkert fastställda suicid, medan koderna Y10–Y34 används för skadehändelser med oklar avsikt. I den här rapporten redovisas enbart dödsfall med säkerställd suicidavsikt om inget annat anges.

I det här avsnittet redovisar vi olika mått på psykisk hälsa bland barn. Vi inleder med statistik från enkäten ”Skolbarns hälsovanor” om självskattad hälsa, psykiskt välbefinnande och psykiska besvär. Enkätundersökningen omfattar barn i åldern 11, 13 och 15 år, och den senaste datainsamlingen genomfördes 2021–2022. Därefter redovisas registerbaserade uppgifter för barn i åldern 10–17 år. Det är uppgifter som rör vård för psykiatriska tillstånd, suicidförsök och suicid. Äldre barn (från 15–16 år) ingår ibland även i resultatredovisningen av vuxnas psykiska hälsa.

Självskattad hälsa (allmänt hälsotillstånd) är ett globalt mått som fångar in fysisk, psykisk och social hälsa, och som samvarierar med barns hälsobeteenden och deras psykiska välbefinnande (22). Det finns även ett samband mellan hur barn skattar sin hälsa och hälsorelaterade utfall i vuxen ålder (23).

Självskattad hälsa mäts ofta med en fråga som har fyra eller fem olika svarsalternativ. I ”Skolbarns hälsovanor” ställs frågan ”Hur tycker du att din hälsa är?” och svarsalternativen är ”mycket bra”, ”bra”, ”ganska dålig” och ”dålig”. Här redovisar vi resultatet sammanslaget för kategorierna ”mycket bra” och ”bra”, samt ”ganska dålig” och ”dålig”.

År 2021–2022 svarade 96 procent av 11-åriga pojkar och flickor att deras hälsa är bra eller mycket bra. För pojkarna var andelarna endast något lägre bland 13åringarna (92 procent) och 15-åringarna (93 procent), se figur 3. För tonårsflickorna fanns större skillnader, jämfört med både 11-åriga flickor och jämnåriga pojkar. Av flickorna svarade 84 procent av 13-åringarna och 85 procent av 15-åringarna att hälsan är bra eller mycket bra (figur 4).

Figur 3. Andel pojkar i olika åldrar som svarar att de har en bra eller mycket bra hälsa, respektive en dålig eller mycket dålig hälsa, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor

Figur 4. Andel flickor i olika åldrar som svarar att de har en bra eller mycket bra hälsa, respektive en dålig eller mycket dålig hälsa, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor

Självskattad hälsa har mätts i Skolbarns hälsovanor sedan 2000–2001, men svarsalternativen ändrades 2013–2014. Andelen som svarar att de har en mycket bra hälsa har sedan 2013–2014 varierat, bland både pojkar och flickor i olika åldrar. Generellt har det skett en förflyttning så att fler barn idag svarar att hälsan är bra, snarare än mycket bra. Andelen som svarar att hälsan är dålig har inte förändrats över tid. I figur 5 och 6 redovisas utvecklingen av andelen barn som svarar att deras allmänna hälsa är bra eller mycket bra.

Figur 5. Andel pojkar i olika åldrar som svarar att de har en bra eller mycket bra hälsa under perioden 2013–2014 till 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor

Figur 6. Andel flickor i olika åldrar som svarar att de har en bra eller mycket bra hälsa under perioden 2013–2014 till 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor

Psykiskt välbefinnande är ett mångfacetterat begrepp som kan mätas på olika sätt. Få skalor är dock utvecklade för barn och ungdomar (24). En fråga som har funnits med i ”Skolbarns hälsovanor” sedan början av 2000-talet handlar om livstillfredsställelse. Ett sätt att mäta detta är med hjälp av Cantrils stege.

Med måttet Cantrils stege uppmanas barnen att skatta hur nöjda de är med sina liv. Svaren ska anges på en skala mellan 0 och 10, där högre värden indikerar högre livstillfredsställelse. Nedan redovisas barnens svar i form av medelvärden.

Högst livstillfredsställelse 2021–2022 hade 11-åringarna. I samtliga åldrar skattar pojkar sin livstillfredsställelse högre än flickor. Bland 11-åringarna är pojkarnas medelvärde på skalan 8,1 medan flickornas är 7,6. 13-åringarna gör lägre skattningar, både pojkar (7,5) och flickor (6,6). Medelvärdet för 15-åringarna är något lägre jämfört med 13-åringarna, men denna skillnad är inte statistiskt säkerställd. Medelvärdet är 7,2 respektive 6,4 för 15-åriga pojkar respektive flickor.

Cantrils stege har använts i ”Skolbarns hälsovanor” sedan 2001–2002. Sedan dess har det inte skett några statistiskt säkerställda förändringar i hur skolbarn skattar sin livstillfredsställelse för vare sig pojkar (figur 7) eller flickor (figur 8) eller olika åldrar.

Figur 7. Genomsnittliga skattningar av livstillfredsställelse (medelvärde 0–10) bland pojkar i olika åldrar.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 8. Genomsnittliga skattningar av livstillfredsställelse (medelvärde 0–10) bland flickor i olika åldrar.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Stress är en naturlig reaktion som hjälper barn att hantera olika utmaningar, exempelvis de krav som ställs i skolan. Kraven kan komma utifrån, från lärare och föräldrar, eller inifrån genom barns egna förväntningar. Kortvarig stress ger ofta både barn och vuxna energi att agera, medan långvarig stress utan återhämtning kan vara nedbrytande. I ”Skolbarns hälsovanor” ställs en fråga om skolstress (”Hur stressad känner du dig av ditt skolarbete?”) med fyra svarsalternativ. Här redovisas de som har svarat ”ganska mycket” eller ”mycket”.

Flickor svarar oftare än pojkar att de känner sig stressade på grund av skolarbetet, men bland både pojkar och flickor är andelen stressade högst bland 15-åringar och lägst bland 11-åringar. Av 15-åringarna svarade 78 procent av flickorna och 51 procent av pojkarna att de kände sig stressade av skolarbetet 2020–2021. Bland 13-årigarna var andelarna 63 procent av flickorna och 40 procent av pojkarna, och för 11-åringarna var motsvarande siffror 28 respektive 20 procent. Andelen som känner sig stressade har varierat under 2000-talet. Lägst andel fanns 2009–2010 och sedan dess har andelarna ökat, bland både flickor och pojkar i alla tre åldersgrupper.

Psykiska besvär är självrapporterade och oönskade upplevelser av exempelvis nedstämdhet, oro eller sömnbesvär. I ”Skolbarns hälsovanor” mäts detta med HBSC-SCL, en checklista som anger fyra psykiska och fyra fysiska besvär. Barnen skattar hur ofta de har haft något av följande symtom under det senaste halvåret: Ont i huvudet, ont i magen, ont i ryggen, yr (fysiska besvär), och irritation eller dåligt humör, svårt att somna, känt sig nere, känt sig nervös (psykiska besvär). Hur lätta eller svåra besvären är efterfrågas inte i denna checklista. De fysiska och psykiska besvären benämndes tidigare som psykosomatiska besvär, men nu används uttrycket självrapporterade hälsobesvär. Även om de fysiska besvären kan ses som uttryck för psykisk anspänning så redovisar vi här enbart psykiska besvär.

Figur 9–11 visar andelen flickor i olika åldrar som svarar att de har haft psykiska besvär varje dag eller oftare än en gång i veckan. Andelen 11-åriga flickor som har haft dagliga psykiska besvär varierar mellan 7 och 22 procent beroende på vilket besvär som avses. Det vanligaste dagliga besväret är att ha svårt att somna och minst vanligt är att känna sig nervös (figur 9). Bland tonårsflickor är andelarna högre. 15–25 procent av 13-åringarna och 17–32 procent av 15-åringarna svarar att de haft dagliga besvär (figur 10–11). I båda åldrarna är irritation eller dåligt humör vanligast att känna dagligen medan nervositet är minst vanligt.

Nedan slår vi samman de andelar som svarat att de haft dagliga besvär med de som haft besvär oftare än en gång i veckan. Bland 11-åringarna svarar totalt 44 procent att de har haft svårt att somna oftare än en gång i veckan eller varje dag. Bland 13- och 15-åriga flickor svarar 63 respektive 74 procent att de känt irritation eller dåligt humör lika ofta. För andra besvär varierar andelarna mellan 25–41 procent för 11åriga flickor, 41–48 procent för 13-åriga flickor och 41–53 för 15-åriga flickor.

Figur 9. Andel 11-åriga flickor som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 10. Andel 13-åriga flickor som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 11. Andel 15-åriga flickor som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 12–14 redovisar självrapporterade psykiska besvär bland pojkar. Andelen som har besvär är lägre jämfört med flickorna. Bland pojkarna ses heller nästan ingen åldersskillnad i andelen med dagliga besvär. Beroende på vilket besvär som avses varierar andelen med dagliga besvär bland 11-åriga pojkar mellan 3 och 17 procent (figur 12). Av 13- och 15-åringarna varierar andelarna mellan 5 och 13 procent respektive 6 och 13 procent (figur 13–14). I samtliga åldrar är svårt att somna eller irritation och dåligt humör det vanligaste dagliga besväret. Minst vanligt är att svara att man har känt sig nervös.

Ytterligare en andel av pojkarna svarar att de har besvär mer än en gång i veckan. Sammantaget har 38 procent av 13-åringarna och 41 procent av 15-åringarna känt sig irriterade eller på dåligt humör oftare än en gång i veckan eller varje dag. Av 11-åringarna svarar 33 procent att de lika ofta har haft svårt att somna.

Figur 12. Andel 11-åriga pojkar som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 13. Andel 13-åriga pojkar som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Figur 14. Andel 15-åriga pojkar som svarar att de har haft olika psykiska besvär varje dag eller oftare än 1 gång per vecka, 2021–2022.

Källa: Skolbarns hälsovanor.

Under 2000-talet har andelen skolbarn som svarar att de har psykiska besvär ökat. Ökningen gäller samtliga fyra besvär, både dagliga besvär och besvär mer än en gång i veckan. Ökningen ses i alla tre åldersgrupper och bland både pojkar och flickor. Här redovisar vi en kortare sammanfattning av utvecklingen av dagliga besvär. Mer information finns i grundrapporten om ”Skolbarns hälsovanor” (14).

Andelen flickor som svarar att de dagligen har svårt att somna har dubblerats i alla tre åldersgrupper mellan mätperioderna 2001–2002 och 2021–2022, från cirka 10 till 20 procent. En liknande utveckling ses för de som svarar att de har känt sig nere. Även andelen 13- och 15-åriga flickor med dagliga besvär av irritation eller dåligt humör låg runt 10 procent 2001–2002, men har nu ökat till 25 procent för 13-åringar och 32 procent för 15-åringar. Andelen som svarar att de har känt sig nervösa är lägre men har över tid tredubblats. Även andelen 11-åringar med psykiska besvär har ökat.

Andelen pojkar med dagliga besvär är också lägre, men har ökat över tid för 13- och 15-åringar. Dagliga besvär av irritation eller dåligt humör har ökat från 6 till 12 procent för 13- och 15-åriga pojkar. Även andelen som har känt sig nere eller nervösa har dubblerats bland 13-åringar och tredubblats bland 15-åringar. Bland 11-åriga pojkar är andelen med dagliga besvär oförändrad, bortsett från sömnbesvär som har ökat något.

Psykiatriska tillstånd debuterar ofta tidigt i livet. En metaanalys visar att 35 procent av alla psykiatriska tillstånd debuterade före 14 års ålder och 48 procent före 18 års ålder (25). Här redovisar vi statistik för åldersgruppen 10–17 år.

Andelen flickor och pojkar 10–17 år som vårdades inom en psykiatrisk verksamhet (öppen- och slutenvård) år 2024 var 8,3 respektive 7,8 procent. Vanligen redovisas detta som antal per 100 000 invånare. Detta sätt att redovisa används här i samtliga figurer som rör vård. Som visas i figur 15 har antalet barn per 100 000 invånare som vårdats i psykiatrin flerdubblats sedan 2008, bland både flickor och pojkar. År 2022 vårdades för första gången fler flickor än pojkar.

Figur 15. Antal pojkar och flickor per 100 000 invånare i åldern 10–17 år som har vårdats inom psykiatrisk verksamhet (öppen- och slutenvård), 2008–2024.

Källa: Patientregistret.

Analyser av de vanligaste psykiatriska huvuddiagnoserna bland barn 10–17 år som vårdades 2024 visar att adhd är den diagnos som var mest frekvent bland båda könen. Andelen barn i Sverige som fick vård för adhd är 6,5 procent (eller 6 500 per 100 000) av pojkarna och 4,5 procent av flickorna år 2024. Pojkar vårdades även oftare än flickor för autism, även om förekomsten är relativt låg jämfört med adhd. För övriga diagnoser var andelen vårdade högre bland flickor än pojkar. Könsskillnaden är tydlig när det gäller ångestsyndrom, stressyndrom och depression där flickorna har fått vård nästan tre gånger så ofta som pojkarna. Det är även en högre andel flickor än pojkar som har vårdats för beroendetillstånd.

År 2024 hämtade närmare 78 000 barn 10–17 år (eller deras vårdnadshavare) ut adhd-läkemedel. I befolkningen motsvarar detta 9,3 procent av pojkarna och 6,1 procent av flickorna. Som visas i figur 16 har andelen uttag av adhd-läkemedel mångdubblats bland både flickor och pojkar sedan 2008.

Figur 16. Antal pojkar och flickor 10–17 år per 100 000 invånare med minst ett uttag av adhd-läkemedel 2008–2024.

Källa: Läkemedelsregistret.

Närmare 34 000 barn (10–17 år) hämtade ut någon form av antidepressiva läkemedel 2024. Det motsvarar 4,6 procent av flickorna och 2,2 procent av pojkarna i befolkningen. Figur 17 visar att andelen barn med uttag av antidepressiva läkemedel har flerdubblats sedan 2008. Under den senare delen av perioden har ökningen varit större för flickor än pojkar.

Figur 17. Antal pojkar och flickor 10–17 år per 100 000 invånare med minst ett uttag av antidepressiva läkemedel 2008–2024.

Källa: Läkemedelsregistret.

Här redovisar vi statistik om barn som har vårdats för avsiktligt självdestruktiva handlingar. Dessa skador kodas i ICD-10 som X60–X84 och omfattar såväl suicidförsök som andra självskador. I patientregistret går det inte att skilja mellan dessa två patientgrupper, vilket innebär att statistiken redovisas som en samlad grupp.

Under 2024 vårdades närmare 2 000 barn i åldern 10–17 år i specialiserad öppen- eller slutenvård för suicidförsök eller annan självskada. Det var 0,3 procent av alla flickor och 0,06 procent av alla pojkar i denna ålder som hade vårdats för detta.

För pojkar har andelen vårdade varit stabil över tid, men under senare år har andelen ökat bland flickor (figur 18). En särskilt påtaglig ökning skedde mellan 2020 och 2021. Mellan 2023 och 2024 skedde dock en minskning, från 364 till 345 per 100 000.

Figur 18. Antal flickor och pojkar 10–17 år per 100 000 invånare som har vårdats för avsiktligt självdestruktiv handling i specialiserad öppen- eller slutenvård 2008–2024.

Källa: Patientregistret.

Årligen dör runt 20 barn i åldern 10–17 år i suicid. Nästan samtliga är 13 år eller äldre och det är ungefär lika många flickor som pojkar som avlider. Den årliga utvecklingen av suicid bland barn är svår att analysera statistiskt, eftersom underlaget är begränsat. Under perioden 2006 till 2024 har antalet suicid bland barn varierat mellan 13 och 31 per år med ett genomsnitt runt 22. Det kan alltså finnas variationer i antalet barn som avlider från år till år, men det syns ingen ökande eller minskande trend. Genom att slå samman flera årtal kan barn som dör i suicid analyseras djupare. I en sådan analys framkom att drygt vart tredje barn som dog i suicid hade varit i kontakt med psykiatrin året före dödsfallet (26).

I det här avsnittet redovisar vi olika mått på psykisk hälsa bland vuxna över 18 år. I vissa fall ingår även 16- och 17-åringar i statistiken. Det gäller till exempel vid redovisning av resultat från nationella folkhälsoenkäten, där 16- och 17-åringar ingår i den yngsta redovisningsgruppen (16–29 år). Det gäller också suicid där det är vanligt att redovisa statistiken från 15 år.

Resultatredovisningen inleds med statistik från nationella folkhälsoenkäten om självskattad hälsa, psykiskt välbefinnande och psykiska besvär, därefter följer registerbaserade uppgifter om vård för psykiatriska tillstånd, suicidförsök och suicid.

Självskattad hälsa (allmänt hälsotillstånd) är ett mått på hur man ser på sin hälsa överlag och omfattar både psykiska, fysiska och sociala dimensioner (27). Här redovisar vi andelen av befolkningen som skattat sin hälsa som god eller mycket god (sammanslaget).

År 2024 var det 68 procent av befolkningen 16 år eller äldre som skattade sin hälsa som god. Andelen var högre bland män (71 procent) än kvinnor (66 procent).

Andelen med god hälsa varierar mellan män och kvinnor och mellan olika åldersgrupper (figur 20). Bland män är andelen med god hälsa högst i åldrarna 16–29 år (81 procent) och 30–44 år (75 procent) och lägst i den äldsta åldersgruppen (47 procent). Bland kvinnor fanns den högsta respektive lägsta andelen i åldersgruppen 30–44 år (73 procent) och 85 år eller äldre (42 procent). Som framgår av figur 19 finns även en betydande skillnad i andelen med god hälsa mellan de två äldsta åldersgrupperna, 65–84 år och 85 år och äldre.

Figur 19. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper med god eller mycket god självskattad hälsa, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Under perioden 2006–2024 har andelen med god hälsa ökat bland både män och kvinnor i åldrarna 45–64 år och 65–84 år (figur 20–21). Dessa ökningar är dock inte statistiskt signifikanta. I andra åldersgrupper har utvecklingen varit stabil.

Figur 20. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som skattar sin hälsa som god eller mycket god, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 21. Andel män i olika åldersgrupper som skattar sin hälsa som god eller mycket god, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

De frågor om psykiskt välbefinnande som ingår i nationella folkhälsoenkäten redovisas i Bilaga 2. Frågorna ska fånga hur vi fungerar i vardagen och i våra relationer, vår förmåga att tänka klart och lösa problem, men även om vi har känt oss lugna och vår syn på framtiden.

Det var 84 procent av befolkningen 16 år eller äldre som hade ett gott psykiskt välbefinnande 2024. Andelen var något högre bland män (85 procent) än kvinnor (83 procent). Större könsskillnader framträder när materialet delas in i olika åldersgrupper (figur 22).

Andelen med gott psykiskt välbefinnande var högst i åldersgrupperna 45–64 år och 65–84 år men där var könsskillnaderna inte statistiskt säkerställda. För kvinnor återfanns den lägsta andelen med gott psykiskt välbefinnande bland de yngsta 16–29 år och för män bland personer 30–44 år.

Figur 22. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som bedöms ha ett gott psykiskt välbefinnande, enligt självskattningsformuläret SWEMWBS, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Det psykiska välbefinnandet har legat på ungefär samma nivå sedan 2018, när skalan började användas i den nationella folkhälsoenkäten, och det gäller både kvinnor och män. En viss förändring har skett för kvinnor 16–29 år där andelen med gott psykiskt välbefinnande har sjunkit något sedan 2020 (figur 23). För män (figur 24) finns inga statistiskt säkerställda skillnader.

Figur 23. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som skattar ett gott psykiskt välbefinnande, enligt självskattningsformuläret SWEMWBS, 2018–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 24. Andel män i olika åldersgrupper som skattar ett gott psykiskt välbefinnande, enligt självskattningsformuläret SWEMWBS, 2018–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Här redovisar vi statistik om självrapporterade besvär av ängslan, oro eller ångest, sömnbesvär, stress och allvarlig psykisk påfrestning.

Stress är en naturlig reaktion som uppstår när vi ställs inför olika utmaningar. Det vi upplever som stressande kan komma utifrån (krav från andra) eller inifrån (krav vi ställer på oss själva). I grunden är stress en funktionell reaktion som syftar till att ge oss kraft och energi att agera. Ur det perspektivet är stressreaktioner funktionella. Men stress kan också vara negativt, det gäller särskilt långvarig stress och när vi inte får tillräcklig återhämtning. I den nationella folkhälsoenkäten ställs en fråga om stress (bilaga 2) med fyra svarsalternativ. Här redovisar vi de som svarar att de känner sig ganska eller väldigt stressade.

Totalt 16 procent av befolkningen (16 år eller äldre) svarade 2024 att de känner sig stressade. Andelen är högre bland kvinnor (20 procent) än män (13 procent) och bland yngre än äldre åldersgrupper (figur 25). I den yngsta åldersgruppen (16–29 år) är också könsskillnaden störst, eftersom kvinnor nästan dubbelt så ofta som män svarar att de känner sig stressade.

Figur 25. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de känner sig ganska eller väldigt stressade, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Under perioden 2006–2024 ökade andelen som svarade att de känner sig stressade. Det gällde särskilt kvinnor 16–29 år där andelen ökade från 24 till 37 procent (figur 26). Även bland kvinnor 30–44 år skedde en mindre, men statistiskt säkerställd ökning under perioden. För män var ökningen enbart statistiskt säkerställd i åldersgruppen 16–29 år när vi jämför 2006 och 2024 (figur 27).

Figur 26. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de känner sig ganska eller väldigt stressade, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 27. Andel män i olika åldersgrupper som svarar att de känner sig ganska eller väldigt stressade, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Att uppge besvär av ängslan, oro eller ångest är mycket vanligt i hela befolkningen och de flesta beskriver besvären som lätta. År 2024 svarade 36 procent av befolkningen 16 år eller äldre att de har lätta besvär av ängslan, oro eller ångest och 8 procent uppgav svåra besvär. Både lätta och svåra besvär var vanligast bland kvinnor och unga (figur 28 och 29).

Figur 28. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som uppger lätta besvär av ängslan, oro eller ångest, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 29. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som uppger svåra besvär av ängslan, oro eller ångest, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Över tid har andelen som svarar att de har lätta eller svåra besvär av ängslan, oro eller ångest ökat. För hela befolkningen 16 år och äldre har andelen med lätta besvär ökat med 7 procentenheter mellan 2006 och 2024. Ökningen är något större för kvinnor än för män. Det finns även könsskillnader när materialet delas upp i olika åldersgrupper. Här redovisar vi utvecklingen för svåra besvär av ängslan, oro eller ångest för kvinnor och män, men samma mönster syns för lätta besvär.

Som visas i figur 30 och 31 har den största ökningen skett i åldersgruppen 16–29 år. Bland kvinnor har andelen som uppger svåra besvär av ängslan, oro eller ångest ökat från 9 till 24 procent mellan 2006 och 2024 och för män från 4 till 10 procent. Även för kvinnor och män 30–44 år har svåra besvär av ängslan, oro eller ångest ökat mellan 2006 och 2024. Däremot har det inte skett någon säkerställd ökning i de två näst äldsta åldersgrupperna (45–64 år och 65–84 år). För den äldsta åldersgruppen finns endast tre mätpunkter.

Figur 30. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som uppger svåra besvär av ängslan, oro eller ångest, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 31. Andel män i olika åldersgrupper som uppger svåra besvär av ängslan, oro eller ångest, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Många människor har sömnbesvär i perioder och orsakerna kan variera. Sömnbesvär kan också se olika ut. Det kan till exempel handla om att man har svårt att komma till ro och somna, eller att man vaknar för tidigt och inte kan somna om. I nationella folkhälsoenkäten frågar vi bara om man upplever sömnbesvär och i så fall om besvären är lätta eller svåra.

Totalt 36 procent av befolkningen (16 år eller äldre) svarade att de har lätta sömnbesvär och ytterligare 9 procent uppgav svåra sömnbesvär. Kvinnor uppgav oftare besvär, både lätta och svåra, jämfört med män (figur 32 och 33).

Figur 32. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de har lätta sömnbesvär, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 33. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de har svåra sömnbesvär, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Andelen av befolkningen som svarar att de har lätta sömnbesvär har ökat bland både män och kvinnor och i ungefär lika hög utsträckning. För kvinnor var skillnaden 5 procentenheter mellan 2006 och 2024, en ökning från 34 till 39 procent. För män var skillnaden 8 procentenheter, från 25 till 33 procent.

Fördelat på olika åldersgrupper var andelen som uppgav lätta sömnbesvär högre 2024 än 2006 i gruppen 16–29 år, både kvinnor och män, samt bland män i åldern 45–64 år. För svåra besvär (figur 34 och 35) fanns inga säkerställda skillnader mellan 2006 och 2024 för vare sig kvinnor eller män i de olika åldersgrupperna.

Figur 34. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som uppger svåra sömnbesvär, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 35. Andel män i olika åldersgrupper som uppger svåra sömnbesvär, 2006–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Måttet allvarlig psykisk påfrestning används för att uppskatta hur stor andel av befolkningen som skulle kunna ha något psykiatriskt tillstånd vid en viss tidpunkt. Måttet har använts i nationella folkhälsoenkäten sedan 2020.

År 2024 bedömdes totalt drygt 11 procent av befolkningen 16 år eller äldre ha en allvarlig psykisk påfrestning, Kessler-6. Andelen var högre bland kvinnor (12 procent) än män (10 procent) och högre i den yngsta åldersgruppen än de äldre åldersgrupperna (figur 36). Även inom åldersgrupperna fanns könsskillnader och det gällde särskilt den yngsta (16–29 år) och den äldsta (85 år eller äldre) åldersgruppen.

Figur 36. Andel kvinnor och män i olika åldersgrupper som bedöms ha en allvarlig psykisk påfrestning, enligt självskattningsformuläret Kessler-6, 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Eftersom vi bara har mätt allvarlig psykisk påfrestning sedan år 2020 saknas en längre tidsserie. När måttet infördes i enkäten sammanföll detta med covid-19-pandemin, vilket kan ha påverkat resultatet. Datainsamlingen 2020 skedde både strax före och strax efter det att covid-19 klassificerades som en samhällsfarlig sjukdom och restriktionerna infördes. Resultatet för allvarlig psykisk påfrestning skilde sig dock inte mellan de som besvarat enkäten före och under pandemin, bortsett från i åldersgruppen 65–84 år, där andelen var högre under än före pandemin. Detta tyder på att för de flesta åldersgrupper kan data från 2020 ses som opåverkade av pandemin och som en relevant baslinjemätning.

Mellan 2020 och 2024 ökade andelen med allvarlig psykisk påfrestning i befolkningen 16–84 år, men bara bland kvinnor. Fördelat per åldersgrupp är ökningen bara säkerställd för kvinnor i åldern 16–29 år där andelen ökade från 15 till 22 procent (figur 37). För män i olika åldersgrupper fanns ingen skillnad mellan dessa fyra år (figur 38).

Figur 37. Andel kvinnor i olika åldersgrupper som bedöms ha en allvarlig psykisk påfrestning, enligt självskattningsformuläret Kessler-6, 2020–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Figur 38. Andel män i olika åldersgrupper som bedöms ha en allvarlig psykisk påfrestning, enligt självskattningsformuläret Kessler-6, 2020–2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Måttet allvarlig psykisk påfrestning som redovisades tidigare, indikerar hur stor andel av befolkningen som skulle kunna uppfylla kriterierna för psykiatriska tillstånd. För att fastställa diagnoser behöver man dock göra kliniska intervjuer. I internationella forskningsstudier har sådana intervjuer genomförts på befolkningsnivå, men det är mycket resurskrävande.

Statistik över antalet som har sökt vård för psykiatriska tillstånd kan komplettera bilden, även om dessa uppgifter inte kan användas för att beskriva förekomsten av psykiatriska tillstånd i befolkningen. Orsakerna till detta är flera. En viktig faktor är att långt ifrån alla som har ett psykiatriskt tillstånd söker psykiatrisk vård eller behandlas i den specialiserade psykiatrin under ett år.

Andelen av befolkningen 18 år och äldre som har vårdats inom psykiatrin ökade mellan 2008 och 2024. Det gäller både kvinnor (figur 39) och män (figur 40) i alla åldersgrupper förutom de två äldsta där det snarare har minskat något. Störst ökning har skett i åldersgruppen 18–29 år där andelen vårdade har dubblerats mellan 2008 och 2024.

Figur 39. Antal kvinnor per 100 000 invånare i olika åldersgrupper som har vårdats inom psykiatrisk verksamhet (öppen- och slutenvård), 2008–2024.

Källa: Patientregistret.

Figur 40. Antal män per 100 000 invånare i olika åldersgrupper som har vårdats inom psykiatrisk verksamhet, 2008–2024.

Källa: Patientregistret.

Den diagnos som oftast har ställts i samband med specialiserad vård skiljer sig mellan åldersgrupperna och mellan kvinnor och män. Vidare vårdas yngre åldersgrupper oftare än äldre. För både kvinnor och män i åldern 18–44 år var adhd den vanligaste orsaken till vård 2024. Bland kvinnor i övriga åldersgrupper var orsaken främst depression. Bland män var beroendesyndrom vanligast i gruppen 45–64 år och depression bland män 65 år och äldre.

En stor del av vården av lätta till medelsvåra psykiatriska tillstånd ges av primärvården, som inte omfattas av rapporteringsskyldigheten till patientregistret. Dit hör bland annat de flesta depressioner, ångest- och stressyndrom. Att endast använda statistik från patientregistret underskattar därför andelen som får vård för psykiatriska tillstånd. De flesta som söker vård för psykiatriska tillstånd får idag något läkemedel utskrivet. Eftersom läkemedelsregistret omfattar alla förskrivna uthämtade läkemedel kan det komplettera bilden. En nackdel med läkemedelsregistret är dock att orsaken till att ett läkemedel skrivs ut inte alltid framgår. Ett och samma läkemedel har inte sällan flera användningsområden.

Som framgick av figur 39–40 vårdas de två äldsta åldersgrupperna minst ofta i psykiatrin. Men statistik från läkemedelsregistret ger en annan bild. Bland både kvinnor (figur 41) och män (figur 42) finns stora åldersskillnader i uttag av antidepressiva läkemedel. Högst andel som har gjort minst ett uttag av dessa läkemedel finns i den äldsta åldersgruppen, 85 år och äldre. Här har 38 procent av kvinnorna och 26 procent av männen hämtat ut dessa läkemedel. Lägst uttag av antidepressiva läkemedel har unga vuxna där andelen var 14 procent av kvinnorna och 6 procent av männen 2024. I samtliga åldersgrupper och bland båda könen har dock andelen uttag av antidepressiva läkemedel ökat successivt över tid.

Figur 41. Antal kvinnor per 100 000 invånare i olika åldersgrupper som har gjort minst ett uttag av antidepressiva läkemedel, 2008–2024.

Källa: Läkemedelsregistret.

Figur 42. Antal män per 100 000 invånare i olika åldersgrupper som har gjort minst ett uttag av antidepressiva läkemedel, 2008–2024.

Källa: Läkemedelsregistret.

I detta avsnitt redovisar vi statistik om suicidtankar, suicidförsök och suicid. Statistiken kommer från olika datakällor: den nationella folkhälsoenkäten (suicidtankar och självrapporterade suicidförsök), patientregistret (vård för suicidförsök) och dödsorsaksregistret (suicid). I avsnittet använder vi olika åldersindelningar, vilket dels beror på data, dels de redovisningssätt som brukar presenteras nationellt och internationellt. Till exempel innehåller nationella folkhälsoenkäten frågor om suicidtankar och självrapporterade suicidförsök från 16 års ålder.

Frågor om suicidtankar och suicidförsök har funnits med i den nationella folkhälsoenkäten sedan år 2005. Frågorna och svarsalternativen har dock ändrats vid ett par tillfällen. Den nuvarande formuleringen har använts sedan 2016 (se bilaga 2). Av befolkningen 16 år och äldre svarade totalt 4 procent att de någon gång under året allvarligt övervägt att ta sitt liv år 2024. Andelen var totalt sett något högre bland kvinnor än män, men könsskillnaden var inte statistiskt säkerställd.

Att uppge suicidtankar var vanligare bland yngre än äldre åldersgrupper (figur 43). Inte heller för olika åldersgrupper är könsskillnaderna statistiskt säkerställda. Sedan 2016 har andelen som uppger suicidtankar varit stabil, både i befolkningen i stort och i olika åldersgrupper.

Figur 43. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de allvarligt övervägt att ta sitt liv under de senaste 12 månaderna, år 2024.

Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Andelen av befolkningen 16 år eller äldre som svarar att de har gjort ett suicidförsök under de senaste 12 månaderna var 0,6 procent år 2024. Det finns ingen statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män. Däremot var andelen högre i yngre än äldre åldersgrupper. I åldersgrupperna 16–29 år och 30–44 år uppgav 1,6 respektive 0,6 procent att de hade gjort ett suicidförsök. Det var mer än i de tre äldre åldersgrupperna där andelen varierade mellan 0 och 0,3 procent.

Andelen som svarar att de har gjort ett suicidförsök har inte förändrats sedan 2016, vare sig i befolkningen i stort eller i de olika åldersgrupperna.

Andelen som har vårdats för suicidförsök är lägre än andelen som svarar att de har gjort ett suicidförsök. Det innebär att alla som har gjort ett suicidförsök inte kommer till den specialiserade psykiatrin.

I patientregistret finns uppgifter om hur många som har vårdats för suicidförsök eller andra avsiktligt självdestruktiva handlingar. I registret går det inte att skilja mellan de som har vårdats med eller utan suicidavsikt.

Kvinnor under 30 år är den grupp som oftare än andra vårdas för avsiktligt självdestruktiva handlingar (figur 44). Detta mönster har varit oförändrat över tid (figur 45 och 46). Det finns betydande könsskillnader i andelen vårdade, särskilt i den yngsta åldersgruppen. I äldre åldrar är könsskillnaden mindre. I gruppen 85 år och äldre vårdas män oftare än kvinnor.

Figur 44. Antal män och kvinnor i olika åldersgrupper per 100 000 invånare som har vårdats för suicidförsök eller annan avsiktligt självdestruktiv handling, 2024. I slutenvård och specialiserad öppenvård.

Källa: Patientregistret.

I vuxna åldersgrupper har utvecklingen över tid varit förhållandevis stabil för både kvinnor och män. Andelen vårdade bland män 85 år och äldre tycks ha ökat över tid, men denna grupp uppvisar även stora variationer över tid. Variationen i den äldsta åldersgruppen beror till stor del på att den innehåller få individer, vilket gör att enskilda fall kan få stor effekt på andelen vårdade.

Figur 45. Antal män i olika åldersgrupper per 100 000 invånare som har vårdats för suicidförsök eller annan avsiktligt självdestruktiv handling, 2008–2024. I slutenvård och specialiserad öppenvård.

Källa: Patientregistret.

Figur 46. Antal kvinnor i olika åldersgrupper per 100 000 invånare som har vårdats för suicidförsök eller annan avsiktligt självdestruktiv handling, 2008–2024. I slutenvård och specialiserad öppenvård.

Källa: Patientregistret.

Suicid kan redovisas på olika sätt. Vanligast är att redovisa antal suicid, samt antal suicid per 100 000 invånare (suicidtalet). Här redovisar vi även suicid som andel av den totala dödligheten. Beroende på redovisningssätt kan man få relativt olika bild av i vilken åldersgrupp suicid är vanligast.

Både nationellt och internationellt brukar suicidstatistik redovisas från 15 år och uppåt. Den yngsta åldersgruppen brukar då innehålla personer i åldern 15–29 år, eller ibland 15–24 år. Att redovisa suicidstatistik från 18 år och uppåt är inte så vanligt. Här inleder vi med att redovisa statistik för hela befolkningen 15 år och äldre och därefter åldersindelad statistik för personer från 18 år.

År 2024 avled totalt 1 220 personer 15 år eller äldre av suicid i Sverige. Det motsvarande suicidtalet var 14, vilket innebär att 14 personer av 100 000 invånare i Sverige dog i suicid. Utöver säkert fastställda suicid registrerades 217 dödsfall med oklar avsikt. Figur 47 visar utvecklingen för båda grupperna över tid. Fortsättningsvis redovisas enbart uppgifter om säkert fastställda suicid.

Figur 47. Antal döda per 100 000 invånare 15 år eller äldre, 2006–2024, uppdelat på suicid (X60–X84) och dödsfall med oklar avsikt (Y10–Y34).

Källa: Dödsorsaksregistret.

Närmare tre av fyra som dör i suicid är män. År 2024 registrerades 852 fall av suicid bland män och 368 bland kvinnor (15 år och äldre), vilket motsvarar suicidtalen 19 och 8. Som visas i figur 48 och 49 är könsfördelningen framträdande i alla åldersgrupper. Även metoder för suicid skiljer sig mellan könen. Bland kvinnor orsakades 44 procent av alla suicid av förgiftningar medan motsvarande andel bland männen var 18 procent.

Som visas i figur 50 registrerades flest suicid 2024 i åldersgruppen 45–64 år (412 personer) medan det lägsta antalet fanns bland personer 85 år eller äldre (62 personer). Men för att jämförelsen ska bli rättvis behöver antalet suicid ställas i relation till åldersgruppernas storlek i befolkningen. Det gör vi genom att beräkna suicidtalet. Eftersom gruppen 85 år och äldre innehåller avsevärt färre personer än gruppen 45–64 år blir suicidtalet högre för den äldsta gruppen. Faktum är att äldre män har det högsta suicidtalet av alla i Sverige (figur 51).

Figur 48. Antal suicid bland män och kvinnor i olika åldersgrupper, 2024.

(a) 18–29 år: 120 suicid bland män och 42 bland kvinnor.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Figur 49. Suicidtal (antal suicid per 100 000) bland män och kvinnor i olika åldersgrupper, 2024.

(a) 18–29 år: suicidtal för män: 15,6 och kvinnor: 5,8.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Ett annat sätt att presentera suicidstatistik är att ställa antalet suicid i relation till den totala dödligheten i olika åldersgrupper. Utifrån detta perspektiv är suicid en framträdande dödsorsak bland de yngsta. I åldern 15–29 år dog totalt 570 personer 2024, varav 178 dog av suicid. Detta innebär att 31 procent av all dödlighet i denna ålder orsakades av suicid. Att suicid utgör en stor andel av ungas dödlighet beror framför allt på att unga i Sverige sällan dör av sjukdomar. Det är i stället yttre orsaker, både suicid och olycksfall, som står för den största delen av dödligheten i gruppen. I äldre åldersgrupper utgör suicid en allt mindre del av den totala dödligheten och bland de äldsta är mindre än 1 procent av alla dödsorsaker suicid (figur 50).

Figur 50. Andel (procent) av samtliga dödsfall som har orsakats av säkert fastställda suicid i relation till olika åldersgrupper, 2024.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Under 1980- och 90-talet skedde en stor minskning av suicidtalen i Sverige, men under 2000-talet har utvecklingen bromsats upp. Mellan 2006 och 2024 minskade suicidtalet i befolkningen (15 år och äldre) från 16 till 14.

Suicidtalet har minskat mer i äldre än i yngre åldersgrupper och skillnaderna mellan äldres och yngres suicidtal har därför krympt, särskilt när det gäller män (figur 51 och 52). Under 2000-talet har suicidtalen i de yngre åldersgrupperna 15–29 år och 30–44 år till och med ökat något över tid. I den yngsta åldersgruppen, 15–29 år har dock denna trend avtagit på senare år. Mellan 2023 och 2024 har antalet suicid minskat i åldersgruppen 15–29 år, från 207 till 178 stycken. Det innebär även en minskning av suicidtalet från 11 till 10.

Figur 51. Antal suicid per 100 000 invånare bland män i olika åldersgrupper, 2006–2024.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Figur 52. Antal suicid per 100 000 invånare bland kvinnor i olika åldersgrupper, 2006–2024.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Personer som är 85 år och äldre uppvisar stora variationer i hur suicidtalet har utvecklats över tid, vilket särskilt gäller för män (figur 53). En bidragande faktor är att åldersgruppen består av få individer, vilket innebär att något fler eller färre suicid får stor effekt på suicidtalet. Kännetecknande för män i denna ålder är dock att suicidtalen ligger betydligt högre än bland män i andra åldersgrupper.

Figur 53. Antal suicid per 100 000 invånare bland män och kvinnor i åldern 85 år och äldre, 2006–2024.

Källa: Dödsorsaksregistret.

Syftet med den här rapporten är att översiktligt presentera statistik om psykisk hälsa och suicid i Sverige, och att redovisa utvecklingen under 2000-talet fram till år 2024 med fokus på barn och vuxna i olika åldersgrupper. Beskrivningen görs mot bakgrund av den nationella strategin ”Det handlar om livet” som antogs av regeringen vid årsskiftet 2024–2025. Arbetet med strategin sträcker sig 2025–2034 och innefattar framtagandet av ett nationellt uppföljningssystem. Här redovisar vi några befintliga indikatorer och datakällor som redan idag kan användas för att följa psykisk hälsa och suicid i befolkningen. Vi använder flera olika mått, hämtade från olika datakällor, för att belysa området. Nedan redovisar vi några av de framträdande resultaten och diskuterar skillnader mellan grupper relaterat till ålder och kön.

Sett till den självskattade hälsan är det en hög andel av befolkningen, bland både barn och vuxna, som har ett gott allmänt hälsotillstånd. Ett undantag är den äldsta åldersgruppen (85 år och äldre), där andelen är betydligt lägre, under 50 procent, jämfört med 60 procent eller högre i andra åldersgrupper. Under 2000-talet har andelen med gott allmänt hälsotillstånd legat stabil bland skolbarn (11, 13 och 15 år) och vuxna, förutom i åldrarna 45–84 år där andelen ökat.

Resultaten visar också att runt 80 procent av den vuxna befolkningen har ett gott psykiskt välbefinnande och bland skolbarn har graden av livstillfredsställelse legat på en relativt hög och stabil nivå under 2000-talet. Genomgående skattar dock flickor och kvinnor sitt psykiska välbefinnande och sitt allmänna hälsotillstånd lägre jämfört med pojkar och män. Det gäller särskilt tonåringar (13- och 15-åringar) och unga vuxna. Trots att det psykiska välbefinnandet verkar vara relativt stabilt i befolkningen ökar andelen som uppger olika typer av psykiska besvär och fler personer än tidigare söker psykiatrisk vård och hämtar ut antidepressiva läkemedel – en utveckling som gäller både barn och vuxna i olika åldrar.

Minskade påverkbara skillnader i psykisk hälsa är ett av de övergripande målen i den nationella strategin ”Det handlar om livet”. Resultatet i den här rapporten visar dock att det finns tydliga köns- och åldersskillnader när det gäller psykisk ohälsa och suicid.

Ett framträdande resultat är den höga andel 13- och 15-åriga flickor i enkätundersökningen ”Skolbarns hälsovanor” som uppger att de har psykiska besvär oftare än en gång i veckan eller varje dag. Motsvarande andelar bland 11-åringar och bland pojkar är lägre. Det är även många skolbarn som känner sig stressade av skolarbetet, och denna andel är högre bland flickor än bland pojkar. Antalet skolbarn med psykiska besvär har ökat under 2000-talet i alla tre åldersgrupper och bland både flickor och pojkar. Även bland unga vuxna bekräftas denna bild vad gäller både stress och självrapporterade psykiska besvär utifrån resultaten från den nationella folkhälsoenkäten.

Kvalitativa studier har genomförts där man försökt att klargöra hur skolungdomar uppfattar innebörden av självrapporterade psykiska besvär och vad unga personer anser vara skillnaden mellan lätta eller svåra besvär, en gradering som görs i den nationella folkhälsoenkäten. Dessa studier indikerar att tolkningen av frågorna om psykiska besvär kan variera hos skolungdomar (30) och unga vuxna (31). I en intervjustudie beskriver unga vuxna att de ser lätta psykiska besvär av till exempel oro och stress som någonting normalt, att det är en reaktion på utmaningar i vardagen (31). Svåra besvär beskrivs däremot i intervjuerna som att känslorna helt tar över, och blir ett hinder i vardagen. Syftet med dessa studier har inte varit att undersöka om det finns systematiska skillnader i tolkningen av besvärens innebörd mellan flickor och pojkar eller mellan olika åldersgrupper och ger inte svar på frågan om köns- eller åldersskillnader i andelen med besvär skulle kunna bero på olikheter i tolkning av frågorna.

En allvarlig utveckling är att antalet unga flickor, 10–17 år som har vårdats för avsiktliga förgiftningar och andra självskador har ökat under de senaste åren. Dock tycks en minskning ha skett mellan 2023 och 2024. Huruvida detta kan ses som ett bestående trendbrott är för tidigt att säga, men något som bör följas upp. Även om förekomsten har varit, och är låg på befolkningsnivå är utvecklingen bekymmersam, särskilt som denna typ av handlingar är en känd riskfaktor för suicid (32). Samtidigt som flickor och unga kvinnor vårdas oftare än pojkar och unga män för suicidförsök och andra självskador, är suicidtalen nästan tre gånger högre bland pojkar och unga män i åldern 15–29 år.

Hittills finns inga indikationer från våra egna analyser att suicidtalen bland barn ökar, utan suicidtalet bland 15–19-åringar har legat stabilt mellan 2006 och 2024. Däremot visar våra analyser på en svag ökning i suicidtalen bland unga vuxna (20–29 år). Mellan 2006 och 2020 skedde en ökning med knappt 2 procent per år. Uppdaterade analyser fram till och med 2023 visar att denna trend står sig men har mattats av något (33).

Medellivslängden i Sverige ökar och allt fler blir 85 år eller äldre (34). Det är viktigt att få kunskap om hur de äldsta i Sverige mår och år 2021 var det första året som Folkhälsomyndigheten bjöd in personer äldre än 84 år att svara på den nationella folkhälsoenkäten.

I takt med att vi åldras får vi vanligen sämre kroppslig hälsa och funktionsförmåga. Vi blir mer beroende av andra, samtidigt som vårt sociala nätverk krymper när äldre vänner och närstående dör. Även ålderism, det vill säga fördomar och diskriminering på grund av ålder, kan påverka äldre personer och deras hälsa (35). Dessa aspekter kan öka risken för olika former av psykisk ohälsa, samtidigt som äldres livserfarenhet och resiliens kan skydda mot en sådan utveckling (36).

Den åldersgrupp som tidigare var äldst i den nationella folkhälsoenkäten (65–84 år) skattar på flera sätt sin psykiska hälsa bättre än andra, särskilt jämfört med den yngsta åldersgruppen (16–29 år). Fler i åldersgruppen 65–84 år har ett gott psykiskt välbefinnande och färre uppger psykiska besvär. Gruppen 85 år och äldre, som nu är äldst i undersökningen, uppvisar delvis andra resultat än 65–84åringarna. Även om majoriteten av den äldsta åldersgruppen också har ett gott psykiskt välbefinnande är andelen lägre jämfört med 65–84-åringarna. Det är också betydligt färre som tycker att de har en bra hälsa, något som kan höra ihop med försämrad psykisk och fysisk hälsa samt sociala förändringar (27). Bland kvinnorna är det en högre andel som enligt sina svar i den nationella folkhälsoenkäten kan bedömas ha allvarlig psykisk påfrestning (jämfört med 65–84-åringarna), vilket kan betyda att fler i denna grupp har någon form av psykiatriskt tillstånd. Kvinnor i den äldsta åldersgruppen rapporterar även i högre utsträckning svåra besvär av ängslan, oro och ångest.

Data från patientregistret visar att få personer över 65 år får specialiserad psykiatrisk vård och lägst är andelen i gruppen 85 år och äldre. Däremot visar läkemedelsregistret att många äldre får läkemedel mot till exempel depression. Detta tyder på att de flesta äldre får behandling i primärvården. Bland de äldsta har drygt var tredje kvinna och var fjärde man hämtat ut antidepressiva läkemedel och det är högre än i någon annan åldersgrupp. Bland män är suicidtalet högst i denna ålder. Dock har suicidtalet bland män 65 år och äldre minskat under 2000-talet. Suicid bland äldre kompliceras av riskfaktorer så som fysiska sjukdomar, depression, ensamhet och förlust av närstående (37).

Förebyggande insatser är viktiga för att minska risken för exempelvis depression, ångest och suicid bland de äldsta. När det gäller faktorer som främjar det psykiska välbefinnandet har äldre personer samma behov som andra åldersgrupper (38). Förutsättningarna för att få dessa behov tillgodosedda ändras dock med stigande ålder på grund av de livsförändringar som medföljer såsom förluster av nära och kära och försvagad fysisk och kognitiv förmåga. Förebyggande insatser kan därför handla om att lindra kroppsliga besvär, bryta social isolering (39) och ge stöd i att öka eller vidmakthålla en lämplig nivå av fysisk aktivitet (40) och skapa möjligheter att odla nya och gamla intressen och ta del av natur och kulturaktiviteter (38) . Primärvården, äldreomsorgen och kommunal hälso- och sjukvård har viktiga roller i det.

I denna rapport har vi samlat flera olika mått på psykisk hälsa för att ge en mer utförlig bild av området än vad som är möjligt vid rapportering från en enskild undersökning. Den här breda ansatsen blir också viktig för att kunna följa upp den nationella strategin ”Det handlar om livet”. Den breda ansatsen gör också att luckor i kunskapen framträder.

I den här rapporten framträder flickors och kvinnors psykiska ohälsa kanske tydligast. Både ”Skolbarns hälsovanor” och nationella folkhälsoenkäten visar att pojkar och män i huvudsak har högre psykiskt välbefinnande och färre psykiska besvär. Orsakerna till könsskillnaderna kan vara flera. Dels kan pojkar och män de facto ha en bättre psykisk hälsa. Men det kan också handla om att frågorna som ställs i undersökningarna mer tangerar besvär som är vanliga bland flickor och kvinnor och mer sällan fångar in pojkars och mäns uttryck för ohälsa. Det samma kan gälla för vården. Registerdata visar att många, särskilt pojkar och yngre män, behandlas inom psykiatrin, de flesta för adhd. Relativt få behandlas för depression. Män kan dock uppvisa delvis andra symtom på depression än kvinnor såsom substansberoende, risktagande och bristande impulskontroll (41).

Värdet av att använda olika datakällor och att kombinera dessa blir också tydligt för gruppen 30–64 år. De har varken bättre eller sämre psykisk hälsa än någon annan åldersgrupp. Samtidigt visar andra datakällor, såsom Försäkringskassans statistik, att psykiatriska tillstånd år 2024 var de vanligaste diagnosgrupperna för sjukskrivningar för kvinnor (54 procent) och näst vanligast för män (41 procent). Bland 30–39-åriga kvinnor är andelen så hög som drygt 60 procent. Detta indikerar att även statistik om sjukfrånvaro är en viktig pusselbit för att förstå omfattningen och utvecklingen av psykisk hälsa.

Att mäta och följa psykisk hälsa innebär utmaningar. För att kunna beskriva och analysera hur psykisk hälsa fördelas i befolkningen och hur den förändras över tid behöver vi bli bättre på att komplettera och samordna olika datakällor.

Inom ramen för den nationella strategin ”Det handlar om livet” utvecklar vi successivt ett uppföljningssystem för att kunna följa upp hur det pågående arbetet förhåller sig till de uppsatta målen. Systemet ska ge en bild av hur psykisk hälsa utvecklas. Det ska omfatta både hälsoutfall och andra faktorer som ses som förutsättningar för hälsa, inklusive sociala och ekonomiska förhållanden, och hur dessa varierar mellan olika grupper i befolkningen. Att tolka data om psykisk hälsa kräver en nyanserad ansats, och genom relevanta indikatorer och datakällor kan vi öka kunskapen om utvecklingen i olika grupper. Detta underlättar anpassningen av insatser och stärker beslutsunderlaget. Även uppföljning av suicid ingår och baseras på tillgängliga registerdata.

Den här rapporten visar hur befintliga datakällor kan användas för att följa upp den psykisk hälsan och suicid i befolkningen. Den utgör ett underlag för fortsatt diskussion och arbete, där uppföljningssystemet kommer att spela en central roll för att stödja beslut som främjar psykisk hälsa och förebygger psykisk ohälsa och suicid.

ATC – Anatomic Therapeutic Chemical classification system.

DSM – The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders.

HBSC-SCL – Health Behaviours of School aged Children Symptom Checklist

ICD – International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems.

MVO – Medicinskt Verksamhetsområde

SKR – Sveriges Kommuner och Regioner

SWEMWBS – Short Warwick Edinburgh Mental Well-Being Scale

1. Kommissionen för jämlik hälsa. Det handlar om jämlik hälsa. Utgångspunkter för Kommissionens vidare arbete: delbetänkande (SOU 2016:55). Stockholm: Wolters Kluwer. 2025 [citerad 9 december]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/08/sou-201655/
2. Dahlgren G, Whitehead M. Policies and Strategies to Promote Social Inequalites in Health. Stockholm: Institutet för framtidsstudier; 2007. Report No.: Arbetsrapport 2007 nr. 14. 2025 [citerad 9 december]. Hämtad från: https://www.iffs.se/publikationer/arbetsrapporter/policies-and-strategies-to-promote-social-equity-in-health/
3. Folkhälsomyndigheten. Folkhälsan i Sverige – Årsrapport 2025. Solna: Folkhälsomyndigheten; 2025. [citerad 9 december 2025]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/f/folkhalsan-i-sverige-arsrapport-2025/
4. Kommissionen för jämlik hälsa. Nästa steg på vägen mot en mer jämlik hälsa: förslag för ett långsiktigt arbete för en god och jämlik hälsa: slutbetänkande (SOU 2017:47). Stockholm: Wolters Kluwer. 2025 [citerad 9 december]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2017/06/sou-201747/
5. SKR, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen. Begrepp inom området psykisk hälsa. Version 2020.; 2020. 2025 [citerad 9 december]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/dokument-webb/ovrigt/pm_begrepp-inom-omradet-psykisk-halsa.pdf
6. Ryan R, Deci E. On Happiness and Human Potentials: A Review of Research on Hedonic and Eudaimonic Well-Being. Annual Review of Psychology. 2001;52(1):141-66. DOI. org/10.1146/annurev.psych.52.1.141
7. Trudel-Fitzgerald C, James P, Kim ES, Zevon ES, Grodstein F, Kubzansky LD. Prospective associations of happiness and optimism with lifestyle over up to two decades. Prev Med. 2019;126:105754. DOI.org/10.1016/j.ypmed.2019.105754
8. Steptoe A. Happiness and Health. Annual Review of Public Health. 2019;40(1):339-59. DOI.org /10.1146/annurev-publhealth-040218-044150
9. Hernandez R, Bassett SM, Boughton SW, Schuette SA, Shiu EW, Moskowitz JT. Psychological Well-Being and Physical Health: Associations, Mechanisms, and Future Directions. Emot Rev. 2018;10(1):18-29. DOI.org/10.1177/1754073917697824
10. Regeringen. Det handlar om livet – nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Stockholm: Socialdepartementet; 2025. Contract No.: Skr. 2024/25:77. 2025 [citerad 9 december]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/contentassets/c162a46e26e4484fa2fddf3e10ff9f01/skr.-2024-25-77.pdf
11. Stedman RC, Connelly NA, Heberlein TA, Decker DJ, Allred SB. The End of the (Research) World As We Know It? Understanding and Coping With Declining Response Rates to Mail Surveys. Society & Natural Resources. 2019;32(10):1139-54. DOI.org/10.1080/08941920.2019.1587127
12. Horwitz A. DSM: A history of psychiatry's bible. Baltimore: John Hopkins University Press; 2021.
13. Folkhälsomyndigheten. Psykisk hälsa och suicid i Sverige – Statistik om nuläge och utveckling fram till 2022. 2023. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/p/psykisk-halsa-och-suicid-i-sverige-2022/?pub=126974
14. Folkhälsomyndigheten. Skolbarns hälsovanor i Sverige 2021/22: Nationella resultat. 2023. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/48b881b57779498595394ca05525d5d8/skolbarns-halsovanor-sverige-2021-2022-nationella-resultat.pdf
15. Folkhälsomyndigheten. Syfte och bakgrund till frågorna i nationella folkhälsoenkäten (Hälsa på lika villkor 2024). 2024. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/s/syfte-och-bakgrund-till-fragorna-i-nationella-folkhalsoenkaten-2024/
16. Mindell JS, Giampaoli S, Goesswald A, Kamtsiuris P, Mann C, Männistö S, et al. Sample selection, recruitment and participation rates in health examination surveys in Europe--experience from seven national surveys. BMC medical research methodology. 2015;15:78. DOI.org/10.1186/s12874-015-0072-4
17. Stewart AL, Napoles-Springer A. Health-related quality-of-life assessments in diverse population groups in the United States. Med Care. 2000;38(9 Suppl):II102-24.
18. Socialstyrelsen. HSLF-FS 2023:33 Socialstyrelsens föreskrifter om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patientregister. 2024. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/8d1ca5d2feee419b8303010206aa9302/2023-6-8667.pdf
19. Socialstyrelsen. Anvisningar för diagnos- och åtgärdskodning med ICD–10–SE och KVÅ (version 1.1). 2024 [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/92931c81082740ae8a9b66078e17135a/2024-1-8487.pdf
20. Bohman G. Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa? Psykoterapi. 2022(2).
21. Socialstyrelsen. Det statistiska registrets framställning och kvalitet Läkemedelsregistret. 2021. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/dokument-webb/statistik/statistiska-registrets-framstallning-kvalitet-lakemedelsregistret.pdf
22. Breidablik H-J, Meland E, Lydersen S. Self-rated health in adolescence: A multifactorial composite. Scandinavian Journal of Public Health. 2008;36(1):12-20. DOI: 10.1177/1403494807085306.
23. Hetlevik O, Meland E, Hufthammer KO, Breidablik HJ, Jahanlu D, Vie TL. Self-rated health in adolescence as a predictor of 'multi-illness' in early adulthood: A prospective registry-based Norwegian HUNT study. SSM Popul Health. 2020;11:100604. DOI: 10.1016/j.ssmph.2020.100604
24. Rose T, Joe S, Williams A, Harris R, Betz G, Stewart-Brown S. Measuring Mental Wellbeing Among Adolescents: A Systematic Review of Instruments. Journal of Child and Family Studies. 2017;26(9):2349-62. DOI.10.1007/s10826-017-0754-0
25. Solmi M, Radua J, Olivola M, Croce E, Soardo L, Salazar de Pablo G, et al. Age at onset of mental disorders worldwide: large-scale meta-analysis of 192 epidemiological studies. Molecular Psychiatry. 2022;27(1):281-95. DOI: 10.1038/s41380-021-01161-7
26. Folkhälsomyndigheten. Suicid bland barn i Sverige. 2021. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/a0631c7344be413bb4aa754d2770043e/suicid-bland-barn-sverige.pdf
27. Garbarski D. Research in and Prospects for the Measurement of Health Using Self-Rated Health. Public Opinion Quarterlyo. 2016;80(4):977-97. DOI.10.1093/poq/nfw033
28. Stewart-Brown S, Tennant A, Tennant R, Platt S, Parkinson J, Weich S. Internal construct validity of the Warwick-Edinburgh Mental Well-being Scale (WEMWBS): a Rasch analysis using data from the Scottish Health Education Population Survey. Health Qual Life Outcomes. 2009;7:15.
29. Kessler RC, Barker PR, Colpe LJ, Epstein JF, Gfroerer JC, Hiripi E, et al. Screening for serious mental illness in the general population. Arch Gen Psychiatry. 2003;60(2):184-9.
30. Wickström A, Lindholm SK. Young people’s perspectives on the symptoms asked for in the Health Behavior in School-Aged Children survey. Childhood. 2020;27(4):450-67.
31. Folkhälsomyndigheten och Högskolan Väst. Ungas röster om psykisk hälsa: Unga personer 16–25 år beskriver sina upplevelser av psykiska besvär och psykiskt välbefinnande – en intervjustudie och en kvalitativ analys av enkätfrågor. 2023. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/1db0284519a74c6bae433907c1d058f0/ungas-roster-psykisk-halsa.pdf
32. Beghi M, Rosenbaum JF, Cerri C, Cornaggia CM. Risk factors for fatal and nonfatal repetition of suicide attempts: a literature review. Neuropsychiatr Dis Treat. 2013;9:1725-36.
33. Folkhälsomyndigheten. Suicid bland unga 15–29 år i Sverige. 2025 [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/7460e7f7e2ba4490bb5523630c81f5bf/suicid-bland-unga-15-29-ar-i-sverige.pdf
34. Folkhälsomyndigheten. Hälsa - Resultat för uppföljningen för övergripande indikatorer på hälsa.; 2023. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/h/halsa/?pub=120975
35. Marques S, Mariano J, Mendonça J, De Tavernier W, Hess M, Naegele L, et al. Determinants of Ageism against Older Adults: A Systematic Review. International journal of environmental research and public health. 2020;17(7).
36. Ribeiro-Goncalves JA, Costa PA, Leal I. Loneliness, ageism, and mental health: The buffering role of resilience in seniors. Int J Clin Health Psychol. 2023;23(1):100339.
37. Conejero I, Olie E, Courtet P, Calati R. Suicide in older adults: current perspectives. Clin Interv Aging. 2018;13:691-9.
38. Folkhälsomyndigheten. Samma behov - andra förutsättningar: Kartläggning av äldres psykiska hälsa med fokus på deras egna erfarenheter och upplevelser. 2025. [citerad 10 december]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/916b34512e3f48998a0a889f43e2daee/samma-behov-andra-forutsattningar.pdf
39. Van As BAL, Imbimbo E, Franceschi A, Menesini E, Nocentini A. The longitudinal association between loneliness and depressive symptoms in the elderly: a systematic review. Int Psychogeriatr. 2022;34(7):657-69.
40. Hu MX, Turner D, Generaal E, Bos D, Ikram MK, Ikram MA, et al. Exercise interventions for the prevention of depression: a systematic review of meta-analyses. Bmc Public Health. 2020;20(1).
41. Cavanagh A, Wilson CJ, Kavanagh DJ, Caputi P. Differences in the Expression of Symptoms in Men Versus Women with Depression: A Systematic Review and Meta-analysis. Harvard Review of Psychiatry. 2017;25(1):29-38.

Hur tycker du din hälsa är?

Svarsalternativ: Mycket bra, bra, ganska dålig, dålig.

Det här är en bild av en stege. Toppen på stegen ”10”motsvarar det bästa liv du kan tänka dig och botten ”0” det sämsta liv du kan tänka dig. Om du tänker på ditt liv i största allmänhet, var tycker du att du står just nu? Markera i rutan vid det nummer som bäst passar in på dig.

Svarsalternativ: Skala 0–10.

Hur ofta har du under de senaste 6 månaderna haft följande besvär?

a) Känt mig nere

b) Varit irriterad eller på dåligt humör

c) Känt mig nervös

d) Haft svårt att somna

Svarsalternativ: I stort sett varje dag, mer än 1 gång i veckan, ungefär 1 gång i veckan, ungefär 1 gång i månaden, sällan eller aldrig.

I frågan ingår även fyra fysiska besvär (huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen, känt mig yr), men dessa redovisas inte i denna rapport.

Hur bedömer du ditt allmänna hälsotillstånd?

Svarsalternativ: Mycket bra, bra, någorlunda, dåligt, mycket dåligt.

Ange här hur väl påståendena nedan stämmer överens med hur du upplevt din situation de senaste 2 veckorna.

a) Jag har haft en positiv syn på framtiden

b) Jag har känt att jag har varit till nytta

c) Jag har känt mig lugn

d) Jag har hanterat problem på ett bra sätt

e) Jag har tänkt på ett klart sätt

f) Jag har känt mig nära andra människor

g) Jag har själv kunnat bestämma mig om saker och ting

Svarsalternativ: Alltid, oftast, ibland, sällan, aldrig.

Följande frågor handlar om hur du känt dig under de senaste 30 dagarna. Under den senaste månaden, hur ofta har du känt dig ...

a) orolig?

b) utan hopp?

c) rastlös?

d) så pass nedstämd att inget kunnat muntra upp dig?

e) som att allt varit ansträngande?

f) värdelös?

Svarsalternativ: Hela tiden, mesta delen av tiden, viss del av tiden, liten del av tiden, ingen del av tiden.

Har du något eller några av följande besvär eller symtom?

a) Ängslan, oro eller ångest

b) Sömnsvårigheter

Svarsalternativ: Nej. Ja, lätta besvär. Ja, svåra besvär.

Känner du dig för närvarande stressad? Med stress menas ett tillstånd då man känner sig spänd, rastlös, nervös, orolig eller okoncentrerad.

Svarsalternativ: Inte alls; i viss mån; ganska mycket, väldigt mycket.

Har du någon gång kommit i den situationen att du allvarligt övervägt att ta ditt liv?

Svarsalternativ: Nej, aldrig. Ja, för mer än 12 månader sedan. Ja, under de senaste 12 månaderna.

Har du någon gång försökt att ta ditt liv?

Svarsalternativ: Nej, aldrig. Ja, för mer än 12 månader sedan. Ja, under de senaste 12 månaderna.