Den här rapporten bygger på en enkät med kvinnor, 23 år och äldre, som ingår i Myndigheten för delaktighets webbpanel Rivkraft. Totalt har 993 kvinnor med olika funktionsnedsättningar svarat på frågor om deltagande i screening för livmoderhalscancer (hösten 2025). Syftet med rapporten är att synliggöra hinder, behov och förbättringsområden i screeningprocessen för kvinnor med funktionsnedsättning utifrån deltagarnas egna perspektiv och erfarenheter.

Nästan alla svarade att screening mot livmoderhalscancer är viktigt (95 procent). Ändå har ungefär en av sex vid något tillfälle inte gått på screening trots inbjudan.

Resultaten visar att tillgängligheten i screeningprocessen kan påverkas i flera steg längs hela kedjan – från bokning och transport till information, bemötande och uppföljning. Självtest är ett alternativ till provtagning hos vårdgivare som kan göra det lättare att delta. Men svaren visar också att självtest kan vara svårt att genomföra för vissa.

I ett screeningprogram som bygger på jämlik tillgång är även relativt små andelar som upplever svårigheter viktiga, eftersom målet i praktiken är att ingen ska exkluderas från förebyggande insatser.

Sammantaget visar resultaten av den här undersökningen att möjligheten att delta i screening beror på hela kontaktkedjan med vården. Det är inte ett enskilt moment som avgör. Tillsammans ger delarna en upplevelse som blir positiv eller negativ för individen.

Rapporten är utformad för att kunna användas direkt i verksamheter som arbetar med screening för livmoderhalscancer. Den ger ett underlag för fortsatt arbete för ett jämlikt deltagande med fokus på tillgänglighet, tydlighet och stöd genom hela processen. Sist i rapporten finns diskussionsfrågor som kan användas för reflektion och utvecklingsarbete för ett tydligare funktionsrättsperspektiv i screeningprocessen.

En god och jämlik hälsa förutsätter att hälso- och sjukvården är tillgänglig för alla som behöver den. Folkhälsomyndigheten har därför fått i uppdrag att ta fram fördjupade kunskapsunderlag om kvinnors hälsa, där screeningprogram utgör en viktig del. Den här rapporten fokuserar på screening mot livmoderhalscancer bland kvinnor med funktionsnedsättningar.

Socialstyrelsen rekommenderar regelbunden screening mot livmoderhalscancer för kvinnor mellan 23 och 70 år. Analys för humant papillomavirus (HPV) är rekommenderad metod enligt gällande rekommendationer från 2022 och självprovtagning kan erbjudas som alternativ till provtagning hos vårdgivare.

Tidigare uppföljningar från Socialstyrelsen och Regionala cancercentrum visar att deltagandet i screening varierar mellan olika grupper i befolkningen och att ojämlikhet förekommer kopplat till socioekonomiska och demografiska faktorer (1, 2). Forskning visar också på lägre deltagande i vissa grupper med funktionsnedsättning, bland annat bland för personer med intellektuell funktionsnedsättning, autism och psykos (3,4).

Sammantaget pekar detta på behov av ökad kunskap om hur processen för livmoderhalscancerscreening fungerar i praktiken för kvinnor med funktionsnedsättning och hur den kan stärkas. Syftet med denna rapport är därför att synliggöra hinder, behov och förbättringsområden i screeningprocessen för kvinnor med funktionsnedsättning genom att ge utrymme åt kvinnornas egna perspektiv och erfarenheter.

I enkätsvaren beskrev många att det första steget i processen – att boka tid – kan vara svårt att genomföra. Ungefär en fjärdedel uppgav svårigheter i samband med bokning.

För vissa handlade det om digitala system som är svåra att navigera, för andra om att kontakt med vården kräver energi, planering eller hjälp från andra. Även möjligheten att ta sig till en mottagning påverkade deltagandet, där ungefär en av sex uppgav svårigheter kopplade till transport eller fysisk tillgänglighet.

Det innebär att hinder kan uppstå redan innan själva provtagningen sker, vilket påverkar hela kedjan. Nedan följer exempel från deltagare som upplevt problem redan vid bokningen eller med logistiken med att göra undersökningen:

”Och som vanligt utgår vården från att man kan prata i telefon och att det bara är att ringa om man undrar något. Ingen hänsyn till att alla inte kan prata i telefon…”

”Jag har avstått och skjutit upp tiden för det räknas inte som läkarbesök och jag kan få en sjukresa.”

De flesta kvinnor i undersökningen upplevde att kallelsen till screening är begriplig (99 procent). Svårigheter uppstod däremot ofta efter provtagning, när informationen handlar om resultat och nästa steg.

Här framkom att närmare en tredjedel inte vet vart de kan vända sig med frågor eller oro över provet. Det skapar osäkerhet och kan leda till att uppföljning uteblir, även när den är medicinskt viktig. Informationens roll i processen blir därmed inte enbart att nå fram, utan att fortsätta att ge stöd genom hela förloppet. Nedan följer exempel på ett fritextsvar som ger en bild av vilken oro som kan uppstå efter ett genomfört självtest:

"Jag fick göra om provet för att jag tydligen inte hade lyckats få med tillräckligt med celler... Det var väldigt oroligt att få detta besked och sen vänta på att jag kunde lämna nästa självprov.”

Personalens bemötande påverkade både upplevelsen av screeningen och viljan att delta igen. En av tio upplevde brister i bemötandet i samband med screening.

I enkätens fritextsvar beskrevs att tidigare negativa erfarenheter i vården kan påverka tilliten och skapa oro inför nya vårdkontakter. För vissa är möjligheten att få stöd, extra tid eller anpassad kommunikation avgörande för att genomföra screening.

”Det har blivit för ångestfyllt på grund av hur jag blev bemött första gången, och sedan klarade jag inte av att gå när jag blev kallad förrän jag fick stöd att gå av en vän.”

”Vissa barnmorskor har inte ett bra bemötande om man är stel i benen exempelvis på grund av cp, det gör så man får ännu svårare att slappna av.”

Självtest är ett viktigt alternativ som kan öka tillgängligheten till screening. Samtidigt framkom i enkäten att det inte är problemfritt i praktiken.

Bland kvinnor som använder självtest uppgav en av fyra att det var svårt att genomföra provet själv, och en av tio att det var problem med att skicka in det.

Det visar att även alternativ som är tänkta att minska trösklar kan innehålla egna hinder i genomförandet. Många kvinnor vill kunna välja mellan självtest och provtagning på mottagning beroende på individuella förutsättningar. Nedan följer exempel på vad kvinnor angav som hinder för att utföra självtest eller prov hos barnmorska:

”En gång fick jag prov hemskickat. Jag saknar armar, det är helt omöjligt för mig att göra det själv, ringde och fick åka dit i stället. Dock - tillgängliga, låga gynstolar är det ont om...”

”Nekad skäliga anpassningar för tillgänglighet. Har begärt hemtest men nekad. Fysiskt omöjligt för mig att ta mig till mottagningen på grund av får inget stöd från kommunen så ingen rullstol ingen ledsagning och så vidare.”

”Klarar inte av att komma upp i gynstolen. Fått erbjudande om hemtest vilket gick bra!!”

Resultaten visar att screening inte bör förstås som ett enskilt tillfälle, utan som en sammanhängande process.

Det är ofta kombinationen av flera mindre hinder som påverkar om kvinnor med funktionsnedsättning genomför screening eller inte. Det kan handla om svårigheter att boka tid, att ta sig till mottagning, att förstå information eller att få stöd efteråt. Vissa av deltagarna beskrev fysiska eller medicinska skäl som gör det svårt att utföra provtagningen. När ett steg i kedjan brister ökar belastningen på nästa, och risken ökar att processen avbryts.

På frågan om vad som skulle kunna göra det lättare att lämna prov för livmoderhalscancer i framtiden svarade en deltagare sammanfattande:

”Om jag hade fått välja en tid som passar mig (det är svårt att få tag på färdtjänst vissa tider) och om jag kunnat beräkna hur lång tid besöket skulle ta, om miljön i väntrummet var mer anpassad (radioskval, parfymer, fullt med folk blir hinder för mig).”

• Förenkla och bredda möjligheterna till bokning och kontakt med vården.
• Säkerställ att informationen är anpassad och tillgänglig genom hela processen.
• Tillgodose en tillgänglig miljö för olika typer av funktionsnedsättningar.
• Anpassa personalens bemötande utifrån individuella behov.
• Utveckla och säkra fungerande alternativ som självtest.
• Stärk stödet efter screeningen, särskilt kring resultat och kommande steg.

Den här rapporten bygger på enkätsvar från 993 kvinnor i åldrarna 23 år och äldre som deltar i Myndigheten för delaktighets webbpanel Rivkraft (hösten 2025). Rivkraft består av personer som själva anmält intresse för att delta i undersökningar om delaktighet och levnadsvillkor. Enkätfrågorna handlade om hinder och behov av stöd under hela screeningprocessen och det fanns frågor med både fasta svarsalternativ och fritextfrågor.

Deltagarna har olika typer av funktionsnedsättningar, men urvalet är självrekryterat. Det innebär att materialet inte är representativt för alla kvinnor med funktionsnedsättning i Sverige, utan speglar erfarenheter från denna specifika grupp. Resultaten bör därför förstås som exempel på hur screeningprocessen kan upplevas och vilka typer av tillgänglighets- och jämlikhetsutmaningar som kan förekomma i praktiken.

Vid anmälan till webbpanelen kan deltagarna ange en eller flera av 15 olika funktionsnedsättningar. De tre mest förekommande funktionsnedsättningarna i den här enkätundersökningen var rörelsenedsättning, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk funktionsnedsättning. Flera deltagare har kombinationer av flera funktionsnedsättningar.

Vår analys bygger på deskriptiv statistik och tematisk, AI-assisterad, analys av fritextsvar.

Här är förslag på diskussionsfrågor baserat på kvinnornas svar. Använd frågorna för att utveckla er verksamhet till att bli mer inkluderande.

• Hur säkerställer vi att information om screening är tillgänglig i olika format (till exempel lättläst, teckenspråk och bildstöd)?
• Vilka konkreta fysiska hinder möter kvinnor med funktionsnedsättning i vår screeningprocess idag? Vad kan vi göra för att avhjälpa dem?
• Hur kan vi stärka vår kompetens och våra rutiner för att bättre möta kvinnor med funktionsnedsättning?
• Hur samverkar vi med andra aktörer (till exempel funktionshinderorganisationer) för att förbättra screeningprocessen för den här gruppen?
• Hur involverar vi kvinnor med funktionsnedsättning när vi utvecklar screeningprocessen?
• Vilket är det mest akuta hindret för kvinnor med funktionsnedsättning i vår screeningprocess, och vad skulle vara det första steget för att åtgärda det?

1. Regionala Cancercentrum (RCC) i Samverkan. Geomappning av täckningsgrad för den gynekologiska cellprovtagningen. Ett underlag till hjälp för att rikta insatser. RCC i Samverkan; 2024 [citerad 5 juni 2026]. Hämtad från: https://cancercentrum.se/download/18.7a47adda195b297cd34bb77/1742987946066/rapport--geomappning-av-tackningsgrad-for-den-gynekologiska-cellprovtagningen-241217.pdf.
2. Socialstyrelsen. Nationell utvärdering livmoderhalsscreening. Stockholm: Socialstyrelsen; 2020 [citerad 5 juni 2026]. Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/contentassets/3a659c41107e40099b5d404ded89b50e/2020-6-6800.pdf.
3. Hu K, Wang J, Sparen P, Herweijer E, Sjolander A, Adami HO, et al. Invasive cervical cancer, precancerous lesions, and cervical screening participation among women with mental illness in Sweden: a population-based observational study. Lancet Public Health. 2023;8(4):e266-e75.
4. Eriksson EM, Lau M, Jonsson C, Zhang C, Riso Bergerlind LL, Jonasson JM, et al. Participation in a Swedish cervical cancer screening program among women with psychiatric diagnoses: a population-based cohort study. BMC Public Health. 2019;19(1):313.