Regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram en vägledning för genomförande av hälsokontroller och möjliga uppföljande smittskyddsåtgärder vid misstanke om förekomst av samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168) vid inresa till Sverige.

Denna vägledning är avsedd att användas inom ramen för befintliga beredskapsstrukturer för smittskydd vid gränspassager, bland annat vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Även om tillämpningen av hälsokontroller i praktiken främst kan komma att aktualiseras vid just karantänshamnar och karantänsflygplatser så kan den här vägledningen också användas för att planera hälsokontroller vid andra slags gränspassager. Den gäller likväl i fredstid, som inför och vid höjd beredskap.

Vid större resenärströmmar över land (exempelvis via väg eller järnväg) kan det uppstå särskilda behov av att skala upp kapacitet, tillfälligt omdirigera trafik eller omfördela resurser. Då är det avgörande att det finns planering för flexibilitet och etablerade samverkansstrukturer för att säkerställa ett effektivt och rättssäkert genomförande.

Folkhälsomyndigheten

Erik Sturegård

Tillförordnad avdelningschef, tillförordnad statsepidemiolog, Avdelningen för smittskydd och beredskap

Denna vägledning är avsedd att utgöra ett stöd för aktörer i deras arbete med att förbereda för och genomföra hälsokontroller samt uppföljande smittskyddsåtgärder vid misstanke om förekomst av samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168) vid inresa till Sverige.

Vägledningen har tagits fram av Folkhälsomyndigheten för att möjliggöra ett enhetligt, rättssäkert, effektivt och proportionellt förfarande vid hantering av misstänkta fall av samhällsfarliga sjukdomar i samband med inresa till Sverige.

Eventuella hälsokontroller bör vara riskbaserade, tidsbegränsade och förenas med löpande utvärdering av effekt, resursåtgång och proportionalitet.

Den här vägledningen riktar sig framför allt till regionernas smittskyddsläkare och utförare av hälsokontroller samt verksamhetsansvariga vid karantänshamnar och karantänsflygplatser. Utförare av hälsokontroller kan vara vårdpersonal som smittskyddsläkare anlitar, till exempel läkare vid vårdcentraler och sjuksköterskor. Polismyndigheten är också målgrupp eftersom de vid genomförandet av hälsokontroller ska lämna biträde på begäran av smittskyddsläkaren och upprätthålla ordningen.

Karantänshamnar och karantänsflygplatser är de platser som mest sannolikt kommer att användas vid genomförandet av hälsokontroller men beredskap behöver även finnas vid andra gränspassager och för andra fordonsslag. Den här vägledningen kan därför användas av alla smittskyddsläkare och andra ansvariga aktörer som vill ha beredskap för att genomföra hälsokontroller vid gränspassager inom sin region. Samtliga berörda aktörer presenteras närmare i avsnittet om roller och ansvar.

Hälsokontroll vid inresa till Sverige (3 kap. 8 § smittskyddslagen) får enbart vidtas om det är fråga om en samhällsfarlig sjukdom. Samhällsfarliga sjukdomar är allmänfarliga sjukdomar som kan få en spridning i samhället som innebär en allvarlig störning eller överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner och som kräver extraordinära smittskyddsåtgärder (1 kap. 3 § smittskyddslagen). De samhällsfarliga sjukdomarna anges i bilaga 2 smittskyddslagen och utgörs för närvarande av

• smittkoppor
• svår akut respiratorisk sjukdom (SARS)
• infektion med marburgvirus (en viral hemorragisk feber)
• infektion med ebolavirus (en viral hemorragisk feber).

Utgångspunkten är att riksdagen beslutar om vilka sjukdomar som ska klassificeras som samhällsfarliga. Om behov skulle uppstå av att snabbt föra in andra sjukdomar på listan över samhällsfarliga sjukdomar, kan regeringen under vissa förutsättningar föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar ska tillämpas på en viss smittsam sjukdom som förekommer eller inom kort kan förekomma i landet (9 kap. 2 § smittskyddslagen). Från det att Folkhälsomyndigheten hemställer om en klassificering i en situation där riksdagens beslut inte kan avvaktas kan det ta cirka 1–4 dygn innan ett eventuellt beslut av regeringen om att bestämmelserna om samhällsfarliga sjukdomar i smittskyddslagen kan tillämpas.

Utgångspunkten för hälsokontroller vid inresa är att åtgärderna i allt väsentligt ska bygga på frivillighet. En central förutsättning för att frivilligheten ska få genomslag är att resenären får saklig, tydlig och enhetlig information. Informationsinsatser bedöms i många fall vara mer verkningsfulla än mer ingripande åtgärder och utgör ett bärande inslag i smittskyddsarbetet. Informationen bör utformas så att resenären förstår varför hälsokontrollen genomförs, vilken sjukdom eller smittorisk som är aktuell och vilket ansvar som resenären själv har. I de allra flesta fall kan det antas att den som med fog kan misstänkas vara smittad av någon samhällsfarlig sjukdom låter sig undersökas frivilligt (prop. 2003/04:158 s.67).

För de allra flesta resenärer som genomgår en hälsokontroll innebär detta att de behöver få vägledning om vad de ska vara uppmärksamma på efter inresan, exempelvis typiska symtom, inkubationstid och hur sjukdomen kan yttra sig. Vidare bör den som genomför hälsokontrollen lämna information om vad resenären ska göra vid symtomutveckling, vart hen ska vända sig för medicinsk rådgivning eller vård samt hur hen ska ta kontakt med hälso- och sjukvården eller smittskyddet. Det är särskilt viktigt att resenären får tydliga råd om hur hen kan förebygga smittspridning på frivillig väg. Resenärerna bör också informeras om skyldigheten att uppsöka läkare om det uppstår misstanke om att hen blivit smittad.

En hälsokontroll på plats för inresa kan beslutas i två olika situationer (3 kap. 8 § smittskyddslagen). I den ena är det smittskyddsläkaren som fattar beslut och i den andra Folkhälsomyndigheten. Vid båda besluten är smittskyddsläkaren skyldig att se till att beslutet verkställs samt har att bedöma behovet av ytterligare smittskyddsåtgärder, såsom karantän, tillfällig isolering och ansökan till förvaltningsrätten om tvångsundersökning.

En smittskyddsläkare får besluta att en resenär som misstänks ha smittats av en samhällsfarlig sjukdom ska genomgå en hälsokontroll vid platsen för inresan till Sverige. Detta enligt bestämmelserna i smittskyddslagen om extraordinära smittskyddsåtgärder (3 kap. 8 § första stycket). Även personer som reser med samma transportmedel som den misstänkt smittade personen kan behöva genomgå en hälsokontroll. Smittskyddsläkaren fattar beslut om hälsokontroll när hen bedömer att det finns risk för smittspridning på grund av omständigheter i det enskilda fallet, exempelvis när någon eller några av passagerarna kommer från ett område där en samhällsfarlig sjukdom vunnit spridning eller när besättningen på flygplanet eller fartyget gjort iakttagelser som tyder på att någon passagerare bär på sjukdomen (prop. 2003/04:158 s. 62).

Om det pågår ett utbrott av en samhällsfarlig sjukdom i ett visst geografiskt område ger smittskyddslagen Folkhälsomyndigheten möjlighet att besluta att personer som anländer till Sverige från det området ska genomgå en hälsokontroll på platsen för inresan (3 kap. 8 § andra stycket smittskyddslagen). Beslutet gäller även andra personer som anländer med samma transportmedel. Det behöver då inte föreligga risk för smittspridning på grund av omständigheter i ett enskilt fall, utan handlar i stället om att en sjukdom har fått en sådan spridning inom ett visst geografiskt område att det kan finnas skäl att besluta att samtliga personer som vistats inom detta område under en viss tidsperiod ska genomgå en hälsokontroll. Vid en sådan situation ställs det särskilda krav på likartade bedömningar oavsett var inresan sker. En sådan långtgående åtgärd aktualiseras främst när WHO rekommenderat att hälsokontroller ska genomföras för inresande från vissa länder, eller om en sådan åtgärd har rekommenderats inom EU (prop. 2003/04:158 s. 63).

Inför ett beslut om hälsokontroll kan exempelvis följande faktorer påverka bedömningen av om åtgärden ska genomföras:

• epidemiologiska data (konstaterade utbrott, incidens, ny variant, smittväg, smittsamhetsperiod och testbarhet)
• konsekvenser för människors hälsa och vårdkapacitet
• målsättning med åtgärden; upptäcka smittade, avgränsa smittspridning, informera resenärer och erbjuda vård inklusive eventuell provtagning.

Grunden för en hälsokontroll måste vara bedömningen att åtgärden har möjlighet att minska risken för smittspridning i landet. En risk för smittspridning kan finnas när det finns skäl att misstänka att en samhällsfarlig sjukdom förekommer bland passagerarna, till exempel på grund av att besättningen gjort iakttagelser som tyder på det, eller om någon av passagerarna kommer från ett område där sjukdomen har fått spridning (prop. 2003/04:158 s. 62). Smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Åtgärderna ska vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet där tvångsåtgärder endast får vidtas om inga andra möjligheter står till buds. Vid åtgärder som rör barn ska hänsyn till barnets bästa särskilt beaktas (1 kap. 4 § smittskyddslagen).

Det finns inga rättsliga möjligheter att framtvinga ett deltagande i en hälsokontroll. Hälsokontrollen får inte heller vara förenad med frihetsberövande (3 kap. 8 § tredje stycket smittskyddslagen). Hälsokontroller bör begränsas till att sjukvårdspersonal samtalar med passagerarna och under samtalen gör iakttagelser av förekomsten av eventuella sjukdomssymtom. Om en person motsätter sig att genomgå en hälsokontroll vid platsen för inresan får smittskyddsläkaren, om förutsättningarna är uppfyllda, besluta om andra åtgärder enligt smittskyddslagen.

Om det redan vid hälsokontrollen framkommer tillräcklig information för att anse att en person kan misstänkas eller konstateras bära på en samhällsfarlig sjukdom bör denne hänvisas till läkare för beslut om vidare åtgärder såsom beslut om förhållningsregler (4 kap. 2 § smittskyddslagen) och anmälan i SmiNet (2 kap. 5 § smittskyddslagen).

De allra flesta som genomgår en hälsokontroll kan antas frivilligt vidta de åtgärder som krävs för att undvika smittspridning. Det kan dock uppstå situationer då det vid en hälsokontroll påträffas någon som är eller kan antas vara sjuk i en samhällsfarlig sjukdom och som inte frivilligt medverkar till att klarlägga om personen är sjuk eller frivilligt medverkar till att vidta nödvändiga smittskyddsåtgärder. I sådana fall kan det bli aktuellt att vidta åtgärder med tvång enligt smittskyddslagen.

Om den som utför hälsokontrollen anser att en mer ingripande undersökning bör genomföras och detta inte kan genomföras på frivillig väg, kan smittskyddsläkaren, om förutsättningarna är uppfyllda enligt de bestämmelserna, besluta om karantän eller tillfällig isolering eller ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten (prop. 2003/04:158 s.64).

Svensk lagstiftning ger möjlighet till karantän för de samhällsfarliga sjukdomarna. Enligt smittskyddslagen får smittskyddsläkaren, om det finns risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom, besluta att den person som har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av sjukdomen hålls i karantän. Det kan ske i en viss byggnad, i en avgränsad del av en byggnad eller inom ett visst område (3 kap. 9 §). Ett beslut om karantän bör meddelas utan dröjsmål – innan passagerarna lämnat flygplatsen eller hamnen. Karantänstiden bör normalt motsvara den längsta kända inkubationstiden för den aktuella sjukdomen (prop. 2003/04:158 s. 69f).

Karantän är en möjlig åtgärd att vidta när det gäller personer som kan antas ha utsatts för smitta utan att nödvändigtvis vara sjuka. Karantän skiljer sig från begreppet isolering enligt 5 kap. smittskyddslagen som innebär att smittskyddsläkaren kan besluta om isolering av personer som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom. Om en person som satts i karantän insjuknar i en samhällsfarlig sjukdom bör personen omgående isoleras på sjukhus frivilligt eller med stöd av bestämmelserna i 5 kap. smittskyddslagen (prop. 2003/04:158 s. 69 och 105).

Möjligheten att besluta om karantän tar bl.a. sikte på personer som vistats i närheten av en sjuk person under resan till Sverige. Åtgärden kan även bli aktuell om en person visar sig ha insjuknat i en samhällsfarlig sjukdom först efter inresan och smittspårningen visar att andra personer har varit i nära kontakt med den sjuka personen. Då kan det bli aktuellt att hålla dessa personer i karantän (prop. 2003/04:158 s. 68ff).

Regionerna bör ha ansvar för att karantänslokaler för människor finns tillgängliga (prop. 2003/04:158 s. 69). Lokalerna behöver inte vara placerade i anslutning till flygplatsen eller hamnen. Eftersom det handlar om personer som inte nödvändigtvis är sjuka, kan karantänsvistelsen äga rum i andra lokaler än vårdinrättningar. I regel bör man eftersträva att de personer som sätts i karantän inte vistas tillsammans under karantänstiden. På det viset kan risken för smittspridning reduceras om någon skulle insjukna under perioden i karantän (prop. 2003/04:158 s. 69). Tillgängligheten till lokaler som kan utnyttjas för karantän kan säkras genom i förväg ingångna avtal eller genom att ändamålsenliga lokaler har inventerats eller på förhand identifierats.

Om det framstår som uppenbart att den som beslutet gäller har bostadsförhållanden som möjliggör isolering, att han eller hon avser att respektera beslutet om karantän och är beredd att hålla smittskyddsläkaren informerad om sitt hälsotillstånd kan vistelse i egen bostad ses som en form av karantän (prop. 2003/04:158 s. 69).

Karantän i egen bostad kan som utgångspunkt vara mest lämpligt för den enskilda individen, men det kräver att dennes bostadsförhållanden och övriga förutsättningar är lämpliga ur smittskyddssynpunkt. Vid bedömningen behöver hänsyn tas bland annat till risken för eventuella hushållsmedlemmar att smittas.

Enligt barnkonventionen måste ett frihetsberövande av ett barn alltid ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Ett barn som sätts i karantän berövas sin frihet. Ett karantänsbeslut motiveras av att allvarliga sjukdomar inte ska få spridning i samhället. I de fall barnets vårdnadshavare och syskon har ett fullgott vaccinationsskydd mot sjukdomen i fråga, bör barnet kunna hållas i karantän i sitt hem. I motsatt fall kan det vara lämpligt att barnet får vistas på en vårdinrättning med utbildad personal som kan säkerställa barnets rätt till tillgång till hälso- och sjukvård. Det är viktigt att smittskyddsläkaren ser till omständigheterna i det enskilda fallet vid bedömningen om och var barnet ska hållas i karantän. Karantänsvistelsen måste bli så skonsam som möjligt för barnet. Om barnet eller någon av barnets föräldrar sätts i karantän berövas barnet tillfälligt sin rätt till en eller båda sina föräldrar. Att ett barn inte i onödan utsätts för risken att smittas av en dödlig sjukdom bör anses som en åtgärd som vidtas med barnets bästa i åtanke. Detsamma gäller för att inte utsätta barnets föräldrar för smitta av en samhällsfarlig sjukdom eftersom om föräldrarna insjuknar i en sådan sjukdom kommer barnet sannolikt att skiljas från sina föräldrar under betydligt längre tid (prop. 2003/04:158 s. 80f).

Smittskyddsläkaren får besluta om tillfällig isolering om den som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom och genom sitt beteende utsätter någon annan för omedelbar risk att smittas (5 kap. 3 § SmL). En skillnad mellan karantän och tillfällig isolering är att det för ett beslut om att sätta någon i karantän endast krävs att det kan antas att personen varit utsatt för smitta, medan det för ett beslut om tillfällig isolering krävs att det kan misstänkas att personen är smittad och genom sitt beteende utsätter någon annan för en omedelbar risk att smittas. En person som exempelvis uppvisar sjukdomssymtom som ger anledning till misstanke om smitta bör inte sättas i karantän utan bör i stället hanteras inom ramen för bestämmelserna om isolering (prop. 2003/04:158 s. 69 och 105).

Tillfällig isolering är avsedd att hantera situationer där smittrisken är så allvarlig att det inte är möjligt att avvakta den tid som behövs för att ordna alternativa frivilliga åtgärder eller att invänta domstolens beslut om isolering enligt 5 kap. 1–2 §§. När det är fråga om en person som misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom är syftet med tillfällig isolering att förhindra smittspridning till dess att man klarlagt riskerna och vidtagit nödvändiga smittskyddsåtgärder. Om det visar sig att personen inte bär på sjukdomen ska isoleringen upphöra omedelbart. Detsamma gäller om personen är beredd att medverka till nödvändiga åtgärder frivilligt. Tillfällig isolering får alltså inte användas rutinmässigt eller som ett sätt att isolera utan att avvakta domstolens prövning (prop. 2003/04:30 s. 139f).

Ett beslut om tillfällig isolering förfaller om det inte underställs förvaltningsrätten inom fyra dagar. Om beslutet fastställs av förvaltningsrätten får isoleringen bestå i högst två veckor från den dag då beslutet verkställdes (5 kap. 3 §).

Isolering ska ske på en vårdinrättning som drivs av en region (5 kap. 4 §).

Smittskyddsläkaren kan också ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsrätten om någon som med fog kan misstänkas bära på en allmänfarlig sjukdom motsätter sig den undersökning som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. Alla möjligheter till frivilligt deltagande bör bedömas vara uttömda innan ansökan om tvångsundersökning aktualiseras. Beslut om sådan undersökning får meddelas endast om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas. Vid undersökningen får inte förekomma ingrepp som kan förorsaka annat än obetydligt men (3 kap. 2 §). Vilka undersökningar och prov som behövs får avgöras från fall till fall. Ibland kan det vara tillräckligt med endast klinisk diagnos. Mindre ingrepp som till exempel provtagning från saliv, urin, avföring eller blod får tålas av den enskilde. Däremot får ingrepp som kan riskera den enskildes hälsa eller i övrigt orsaka annat än obetydliga men inte genomföras (prop. 2003/04:30 s. 219f). Beslut om tvångsundersökning är inte en åtgärd som kan tillämpas direkt utan utgör en process som innebär ett ansökningsförfarande till förvaltningsrätten.

För att tillräcklig misstanke ska uppstå krävs det att det finns konkreta omständigheter som talar för att personen har varit i sådan kontakt med en smittad person eller en smittkälla att det finns en påtaglig risk för att hen har smittats eller att det finns tydliga symtom på smitta av en viss sjukdom. Tillräcklig misstanke kan också uppstå på medicinska grunder på grund av vad personen berättar eller genom iakttagelser som läkaren gör (prop. 2003/04 s. 129).

Om risken för att personen smittar andra är liten bör tvångsundersökning inte genomföras. Det bör här vara fråga om en individuell bedömning med utgångspunkt i omständigheterna kring den enskilde (prop. 2003/04:30 s. 219).

Enligt smittskyddslagen (8 kap. 12 §) ska Polismyndigheten lämna biträde på begäran av smittskyddsläkaren för att genomföra hälsokontroll och då upprätthålla ordningen.

En hälsokontroll är kostnadsfri för den som genomgår kontrollen enligt smittskyddslagen (7 kap. 3a §). Den som genomgår en hälsokontroll har dock, enligt socialförsäkringsbalken (2010:110), inte rätt till ersättning för eventuellt förlorad arbetsinkomst (46 kap. 5 § andra stycket). Vid andra beslut enligt smittskyddslagen, såsom beslut om karantän eller tvångsundersökning, kan den enskilda ha rätt till ersättning.

Syftet med hälsokontroller är att minska risken att en eller flera personer som bär på en samhällsfarlig sjukdom sprider smittan till andra i Sverige. En hälsokontroll består huvudsakligen av ett samtal och de observationer som sjukvårdspersonal gör beträffande eventuella sjukdomssymtom. Inga åtgärder får vidtas mot en persons vilja, såvida inte förutsättningarna är uppfyllda och beslut fattats om någon tvångsåtgärd enligt smittskyddslagen.

Vid hälsokontroller är det viktigt att den som ska genomgå en hälsokontroll får tillgänglig information om:

• anledning till hälsokontrollen
• vilken sjukdom som hälsokontrollen ämnar utreda
• hur sjukdomen smittar och hur allvarlig sjukdomen är
• vilka skyldigheter och rättigheter som den enskilde har
• hur uppföljningen är planerad och hur uppföljande vårdinstanser tar kontakt.

Det är smittskyddsläkaren som ansvarar för att verkställa ett beslut om hälsokontroll. Hälsokontrollen kan genomföras av smittskyddsläkaren själv eller av läkare och sjuksköterskor enligt regional rutin (polisen ska lämna biträde på begäran av smittskyddsläkaren och upprätthålla ordningen vid genomförandet av hälsokontrollen).

Ett anamnesformulär kan användas för att bedöma resenärers hälsotillstånd (korta ja och nej-frågor).

Exempel på frågor som kan ingå i formuläret (anpassas efter smittämnet och kompletteras efter situationens behov):

• Har du, eller har du haft, något av dessa symtom nu eller senaste xx dagarna: feber, hosta, huvudvärk, muskelsmärtor, andningssvårigheter, diarré, hudutslag, kräkning, övriga symtom?
• Har du varit i kontakt med någon som har ovanstående symtom eller någon med konstaterad smitta de senaste xx dagarna? (Ange antal dagar efter smittan beroende på patogen).
• Vilka länder/städer har du vistats i de senaste xx dagarna?
• Har du lämnat prov tidigare för denna sjukdom? När/var?
• Om aktuellt: har du vaccinerats för xx?

Om den vårdpersonal som utför hälsokontrollen ser skäl till det, kan resenären uppmanas att gå vidare till läkare för undersökning och/eller provtagning, med syftet att ta reda på om hen är smittsam. Provtagning eller annan åtgärd som kan utgöra ett kroppsligt ingrepp måste genomföras på frivillig väg.

I de allra flesta fall kan det antas att den som med fog kan misstänkas vara smittad av någon samhällsfarlig sjukdom låter sig undersökas frivilligt (prop. 2003/04:158 s. 67).

Eftersom provtagning och undersökning är mer ingripande åtgärder måste en behovs- och proportionalitetsbedömning göras:

• Är provtagningen eller undersökningen verkligen nödvändig?
• Står åtgärden i rimlig proportion till risken?

Vissa sjukdomar är nya och saknar tillförlitliga tester. Det är något som vårdpersonalen bör väga in innan de uppmanar till vidare provtagning eller undersökning. Ett grundläggande krav för att en åtgärd ska vidtas bör vara att den är motiverad för att minska risken för smittspridning efter en epidemiologisk bedömning. Den enskilda ska aldrig utsättas för större intrång än vad som är absolut nödvändigt. Om ytterligare undersökning eller provtagning ändå behövs för att avgöra om smittsamhet föreligger, ska ingreppet göras så skonsamt som möjligt. Det gäller både frågan om den som genomför hälsokontrollerna ska rikta en uppmaning att söka vidare vård och valet av provtagningsmetod.

Inom ramen för en hälsokontroll får inget tvång förekomma. Om tillräcklig misstanke om smitta uppstår kan förutsättningarna för exempelvis karantän och tillfällig isolering vara uppfyllda (prop. 2003/04:158 s.64). Om det uppstår behov av tvångsundersökning förutsätter det ett beslut av förvaltningsrätten efter ansökan av smittskyddsläkaren. Detta innebär att åtgärden inte kan vidtas omedelbart.

• Utfärdar vägledning om hälsokontroller till berörda aktörer.
• Upprättar nationella rutiner och mallar för hälsokontroller och beslut. Säkerställer rutiner för internationell kontaktspårning.
• Kan besluta att resenärer som anländer från ett visst geografiskt område ska genomgå hälsokontroll vid platsen för inresa.

• Upprättar regionala rutiner och mallar för hälsokontroller och beslut enligt smittskyddslagen i samverkan med berörda aktörer.
• Kan besluta om hälsokontroll vid inresa vid misstanke om enskilt fall av samhällsfarlig sjukdom.
• Verkställer beslut om hälsokontroller.
• Bedömer behov av ytterligare smittskyddsåtgärder, såsom karantän, tillfällig isolering och tvångsundersökning.

• Deltar i planering av genomförandet av hälsokontroller.
• Genomför hälsokontroller efter beslut av smittskyddsläkaren eller Folkhälsomyndigheten.
• Samtalar med resenärer, observerar symtom, dokumenterar fynd samt informerar om rättigheter och skyldigheter.
• Uppmanar vid behov till vidare undersökning eller frivillig provtagning (om tillgängligt).
• Genomför den frivilliga vidareundersökningen.
• Dokumenterar beslut och åtgärder enligt regionala rutiner.
• Förser resenären med muntlig och skriftlig information i tillgängligt format.

• Tillhandahåller personal och deras skyddsutrustning i enlighet med fastställd regional rutin.
• Tillhandahåller utrustning för vidare medicinsk undersökning och provtagning i enlighet med fastställd regional rutin.
• Ansvarar för sjuktransporter till sjukhus för de individer som bedöms vara i behov av akut sjukvård.
• Har ansvar för karantänslokaler och transport till dessa.

• Ansvarar för att ta fram rutiner som säkerställer att åtgärder kan vidtas för att förhindra spridning av smittämnen.
• Tillhandahåller lokaler för hälsoundersökningen.
• Samordnar rutiner med berörda aktörer såsom smittskyddsläkare, region, kommun och Polismyndigheten.
• Underlättar logistik, informationsinsatser och kommunikation med resenärer, exempelvis genom skyltning.
• Stödjer ordningshållning i samverkan med Polismyndigheten vid behov.

• Lämnar, senast vid första ankomst till första svenska hamn eller flygplats, information om hälsotillståndet ombord när det finns anledning att anta att smittsamt eller annat ämne ombord kan utgöra ett internationellt hot mot människors hälsa.

• Säkerställer att rutiner för biträde finns.
• Lämnar vid behov biträde till smittskyddsläkaren för att genomföra hälsokontroller och upprätthålla ordning.
• Biträder vid genomförande av karantän- eller isoleringsbeslut om ordningsproblem uppstår.

• Deltar i planering av sanering, avfallshantering och hantering av objektburen smitta.
• Utför eller samordnar sanering samt hantering av smittförande avfall, transportmedel, gods och bagage.

Det är viktigt att regionala smittskyddsenheter genomför regelbundna övningar för att pröva sina rutiner samt säkerställa tillgång till nödvändiga resurser. Efter varje övning kan en strukturerad utvärdering genomföras där tidsförlopp, beslutsgång och samverkan bedöms. Identifierade förbättringsområden dokumenteras och leder till uppdaterade rutiner.

Vid genomförandet av hälsokontroller kan bland annat dessa indikatorer följas upp för att utvärdera åtgärden:

• antal kontrollerade resenärer
• antal bedömda misstänkta fall
• tidsåtgång och väntetider
• resursanvändning.

Den som genomför hälsokontroller kan använda de mallar som beskrivs i nedanstående tabell. Mallarna har utvecklats av de regionala smittskyddsenheterna och kan anpassas utifrån regionala behov. Om Folkhälsomyndigheten tar beslut om hälsokontroller används de mallar som vi har tagit fram.

En hälsokontroll innebär att sjukvårdspersonal samtalar med var och en av resenärerna och observerar om eventuella sjukdomssymtom förekommer under samtalen. Om den som genomför hälsokontrollen anser att det behövs en mer ingripande undersökning sker det i normalfallet på frivillig grund. Om det inte kan genomföras på frivillig grund, kan smittskyddsläkaren besluta om karantän eller tillfällig isolering och ansöka om tvångsundersökning hos förvaltningsdomstol – om förutsättningarna är uppfyllda enligt smittskyddslagen. Beslut om tvångsundersökning är inget som kan tillämpas direkt utan innebär ett ansökningsförfarande till förvaltningsrätten.

Hälsokontroller genomförs efter beslut från smittskyddsläkare eller Folkhälsomyndigheten om det finns misstanke om samhällsfarlig sjukdom hos en resenär vid inresa till Sverige eller om resenärer anländer från ett område där det skett utbrott av en sådan sjukdom. Syftet är att minska risken för smittspridning i Sverige.

Smittskyddsläkaren har det övergripande ansvaret för att verkställa beslutet om hälsokontroll, även när Folkhälsomyndigheten har beslutat om det. Kontroller bör genomföras av hälso- och sjukvårdspersonal, exempelvis av ett team av läkare och sjuksköterskor som avdelats att utföra uppgiften.

En hälsokontroll får genomföras vid platsen för inresan till Sverige. Den kan exempelvis genomföras vid flygplats, hamn eller annan gränspassage.

Hälsokontroller ska genomföras av hälso- och sjukvårdspersonal. Smittskyddsläkare behöver finnas tillgänglig för beslut om vidare åtgärder. Annan personal kan användas för administrativa eller stödjande uppgifter.

Vilka resenärer som berörs avgörs av smittämnets egenskaper och den aktuella riskbedömningen. Riskbedömningen påverkas av om beslutet om hälsokontroller har fattats av Folkhälsomyndigheten och omfattar resenärer som anländer från ett geografiskt område där ett utbrott av en samhällsfarlig sjukdom pågår, eller om beslutet fattas av smittskyddsläkaren och omfattar resenärer som färdats med samma transportmedel som någon misstänkt smittad.

Temperaturmätning anses innebära ett kroppsligt ingrepp oavsett metod och får därför inte genomföras som rutinmässig screening eller med tvång. Det ställs höga krav på genomförandet för att ett deltagande i en undersökning som innebär temperaturmätning ska anses vara frivilligt (JO 2022/23 s. 529, dnr 3511–2021).

Det finns inga rättsliga möjligheter att tvinga en resenär ett delta i en hälsokontroll. Hälsokontrollen får inte heller vara förenad med frihetsberövande. I en sådan situation får smittskyddsläkaren bedöma om förutsättningarna för andra smittskyddsåtgärder såsom karantän eller tillfällig isolering är uppfyllda. Beslut om tvångsundersökning är inget som kan tillämpas direkt utan innebär ett ansökningsförfarande till förvaltningsrätten.

Om det finns risk för spridning av en samhällsfarlig sjukdom (för närvarande smittkoppor, sars, marburg och ebola) får smittskyddsläkaren besluta att den person som har eller kan antas ha varit utsatt för smitta av sjukdomen hålls i karantän, enligt 3 kap. 9 § smittskyddslagen. Karantän är en åtgärd som riktas mot personer som inte är sjuka men som kan antas ha utsatts för smitta. Karantänstiden styrs av kunskap om inkubationstiden. Karantän bör skiljas från isolering.

Smittskyddsläkaren får besluta om tillfällig isolering av den som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom och genom sitt beteende utsätter någon annan för omedelbar risk att smittas, enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen. Ett beslut om tillfällig isolering förfaller om det inte senast inom fyra dagar underställs förvaltningsrätten.

Om någon som kan misstänkas bära på en allmänfarlig sjukdom inte vill låta sig provtas, får förvaltningsrätten besluta om tvångsundersökning efter ansökan av smittskyddsläkaren. Beslut om sådan undersökning får meddelas endast fattas om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas. Beslut om tvångsundersökning är inget som kan tillämpas direkt utan utgör en process som innebär ett ansökningsförfarande till förvaltningsrätten.