Kyltorn används bland annat för att kyla fastigheter och olika industriella processer. När ett kyltorn är i drift finns en risk för att aerosoler som innehåller legionellabakterier sprids till omgivningen. Om människor exponeras för dessa finns risk att de smittas av legionella. Även om antalet dokumenterade legionellautbrott från kyltorn i Sverige är få finns det exempel på utbrott med allvarliga konsekvenser i form av många smittade människor och flera dödsfall.

För att förebygga risken för spridning av legionella i samhället gäller sedan 2024 anmälningsplikt för kyltorn. Det innebär att det är förbjudet att utan anmälan till kommunen uppföra eller använda ett kyltorn. Genom anmälningsplikten får den kommunala tillsynsmyndigheten kännedom om kyltornen vilket ger bättre förutsättningar att bedriva förebyggande tillsyn och underlättar smittspårningsarbetet vid sjukdomsfall av legionella. Anmälningsplikten gäller inte för kyltorn som ingår i en verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöprövningsförordningen (2013:251).

Tillsyn av kyltorn görs för att säkerställa att verksamhetsutövaren upptäcker och åtgärdar de risker för människors hälsa som kyltornet kan ge upphov till. En viktig aspekt vid tillsynen är att bedöma hur verksamhetsutövaren kontrollerar risken för tillväxt och spridning av legionellabakterier till omgivningen.

Eftersom kyltorn innebär risk för legionellasmitta är det viktigt att verksamhetsutövaren riskbedömer sin verksamhet och genomför förebyggande åtgärder för att förhindra att legionellabakterier ges möjlighet att etablera sig. Egenkontrollen ska vara dokumenterad.

Legionellainfektion är en objektburen smitta och kommunen har tillsyns- och utredningsansvar enligt 9 kap. 15 § miljöbalken (1998:808). Smittspårning ska göras oavsett om det handlar om enstaka fall eller utbrott av legionella. Kommunen har huvudansvaret för smittspårningsarbetet, men det är lämpligt att det sker i nära samverkan med regionens smittskyddsenhet.

Den här tillsynsvägledningen utgör ett hjälpmedel för tillsynsmyndigheterna i deras tillsyn av kyltorn enligt miljöbalken. Tillsynsvägledningen kan också användas av verksamhetsutövare och andra intresserade.

Vägledningen tar bland annat upp fakta om kyltorn, anmälningsplikt, exempel på vad som kan ingå i verksamhetsutövarens egenkontroll samt ger stöd vid tillsyn och smittspårning.

Folkhälsomyndigheten är tillsynsvägledande myndighet i frågor som gäller hälsoskydd enligt miljöbalken.

Projektledare på Folkhälsomyndigheten har varit Maria Arwidsson. I den slutliga handläggningen har enhetschefen Karin Ljung Björklund, avdelningschefen Lennie Lindberg, samt chefsjuristen Bitte Dellborg medverkat.

Folkhälsomyndigheten

Lennie Lindberg

Avdelningschef

Kyltorn används bland annat till komfortkyla i fastigheter och för att kyla olika industriella processer. Eftersom kylningen sker genom att det tillförs vatten till ett luftflöde kan vattendroppar slås sönder så att det bildas vattendimma, även kallade aerosoler. Om legionellabakterier har växt till i kyltornet kan de spridas genom luften via dessa aerosoler och när människor andas in aerosolerna kan de smittas. Även om det finns få dokumenterade utbrott från kyltorn i Sverige, kan ett utbrott ge allvarliga konsekvenser i form av många smittade människor och flera dödsfall. Verksamhetsutövarens egenkontroll och tillsynsmyndighetens tillsyn över egenkontrollen är viktiga verktyg för att förebygga tillväxt och spridning av legionella.

Legionella är en bakterie som kan orsaka två olika sjukdomar, legionärssjuka och pontiacfeber. Bakterien förekommer naturligt i jord, sjöar och vattendrag. Den kan också finnas i distributionsnäten för vatten och i andra vattensystem såsom kyltorn.

Tillsynsmyndigheterna är självständiga myndigheter och kan därmed välja att bedriva tillsyn på annat sätt än det som beskrivs i denna vägledning. Utöver denna vägledning är det viktigt att beakta rättspraxis samt relevant tillsynsvägledning från andra nationella myndigheter.

Denna vägledning tar upp begränsad information om legionella. Hos Folkhälsomyndigheten finns mer information.

Sjukdomsinformation om legionellainfektion

Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker

Denna vägledning har fokus på kyltorn som är anmälningspliktiga enligt 38 a § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Den kan även användas som stöd vid tillsyn av kyltorn som är en del av en tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet enligt miljöprövningsförordningen (2013:251). Den myndighet som har tillsynsansvar för den tillstånds- eller anmälningspliktiga verksamheten har tillsynsansvar även för kyltornet.

Denna vägledning vänder sig i första hand till kommunala tillsynsmyndigheter inom hälsoskyddsområdet. Anmälningsplikten gäller dock även kyltorn som omfattas av tillsyn av försvarsinspektören för hälsa och miljö (Fihm). I sådana fall ska anmälan i stället göras till Fihm.

Vägledningen tar enbart upp sådant som är relevant vid hälsoskyddstillsyn enligt miljöbalken och tillhörande förordningar.

Vid tillsynen av kyltorn kan det även vara relevant att kontrollera kyltornets påverkan på omgivande miljö. Naturvårdsverket ger tillsynsvägledning om miljöfarlig verksamhet.

naturvardsverket.se

För tillsynsvägledning om kemikalier i kyltorn hänvisar vi till Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.

kemi.se

Vid tillsyn av kyltorn kan det förekomma smittrisker genom inandning av vattendimma. Även andra risker så som risk för fall och halka samt exponering för kemikalier kan förekomma. Arbetsgivaren ansvarar för att identifiera och bedöma dessa risker och välja effektiva skyddsåtgärder med riskbedömningen som grund. Om personlig skyddsutrustning används är det viktigt att skyddsutrustningen är individuellt utprovad och ger avsedd effekt.

För mer information om arbetsmiljö hänvisar vi till Arbetsmiljöverket som är ansvarig tillsynsmyndighet.

Förebyggande åtgärder mot smittrisker (av.se)

Legionella är en bakterie som kan orsaka två sjukdomar hos människor - legionärssjuka och pontiacfeber. Legionärssjuka är en allvarlig form av lunginflammation, medan pontiacfeber ger mildare, influensaliknande symtom. Orsaken är ofta arten Legionella pneumophila, men andra arter som L. bozemanae, L. longbeachae, L. micdadei och L. anisa kan också orsaka sjukdom.

Legionellabakterier förekommer naturligt i vatten och jord och kan föröka sig i konstruerade vattensystem, som kyltorn. När vattnet i kyltornet tar upp föroreningar och organiskt material från den passerande utomhusluften, koncentreras de i vattnet. Om vattnet återcirkuleras anrikas näringsämnena efter hand och ger bakterierna god tillgång till näring. Vattnet i kyltorn håller sig ofta mellan 20 och 45 °C, som är idealiskt för bakterietillväxt. Dessa faktorer gör att biofilm kan bildas, vilket i sin tur gynnar tillväxt av legionella och skyddar dem mot biocider. Höga halter av legionella kan därför förekomma i kyltornsvatten, och i samband med utbrott har halter på flera miljoner kolonibildande enheter per liter (colony forming units – cfu/l) rapporterats. För att minimera risken för tillväxt och spridning av legionella är det viktigt med regelbundet underhåll, skötsel och rengöring.

Den kraftiga luftströmmen i kyltorn gör att små droppar kan slitas loss och följa med luften ut ur kyltornet. Om legionellabakterier har växt till i kyltornet kan de spridas genom luften via dessa aerosoler och när människor andas in aerosolerna kan de smittas. Så kallade droppfångare (även kallade vattenfångare eller vattenavskiljare) är installerade för att minska förlusten av vatten och minimera mängden aerosoler som frisätts till omgivningen. Droppfångare kan variera i effektivitet, men de kan aldrig eliminera aerosolerna helt.

I det här kapitlet beskrivs olika typer av kyltorn som förekommer i Sverige. Kyltorn kan delas in i tre typer: konventionella kyltorn, torrkylare och adiabatiska kyltorn. Dessa varierar utifrån teknik och kapacitet och kan innebära olika risk för legionella.

Kyltorn är en form av kylsystem som utnyttjar vattenavdunstning för att uppnå kyleffekt. I systemet kan det även ingå pumpar, recirkulationsrör och ventiler samt vanligtvis en värmeväxlare eller kondensor. Det kan också omfatta kompletterande utrustning, till exempel tankar, förbehandlingsanläggning och doseringssystem för kemikalier. (1)

Kylningen kan ske på olika sätt, med luft eller vatten, eller med en kombination av dessa. Risken för tillväxt och spridning av legionellabakterier är kopplad till kyltorn där kylningen sker genom att vatten tillförs direkt i luftströmmen på ett sätt som gör att aerosoler kan bildas. (2)

Kyltorn används där det finns ett kylbehov och kan finnas på eller i anslutning till många typer av byggnader. Några exempel på verksamheter där det kan finnas kyltorn:

• byggnader i behov av fastighets- eller komfortkyla, exempelvis kontorsbyggnader, centrumbyggnader och serverhallar,
• anläggningar för fjärrkyla,
• byggarbetsplatser,
• livsmedelsindustri,
• termoplastindustri,
• fordonsindustri och annan verkstadsindustri.

Det finns olika typer av kyltorn som presenteras nedan.

I konventionella kyltorn matas vatten direkt in i luftströmmen. Det finns två huvudtyper: öppna kyltorn och slutna kyltorn.

I ett öppet kyltorn (se figur 1) kyls vattnet direkt med hjälp av utomhusluft. Det varma vattnet som ska kylas kommer in i toppen av tornet där det fördelas över ett fyllnadsmaterial (fill pack). Fyllnadsmaterialet, som ofta är tillverkat av veckad plast, har som funktion att öka kontaktytan mellan vatten och luft och därmed förbättra värmeöverföringen. När vattnet möter luftströmmen kommer en liten del av kylvattnet avdunsta, vilket sänker temperaturen på det återstående vattnet. På grund av den starka luftströmmen kommer även vattendroppar frigöras och finfördelas till vattendimma (aerosoler) som transporteras till utomhusmiljön. Vattnet samlas sedan upp i en bassäng i botten av tornet, varifrån det pumpas tillbaka till en kondensor där värmeväxling sker. Därefter pumpas vattnet tillbaka igen till kyltornet. (2)

Figur 1. Öppet kyltorn.

I ett slutet kyltorn (se figur 2), som även kallas evaporativ kondensor, cirkuleras vätskan som ska kylas, som ofta består av vatten blandat med glykol, i ett slutet kretslopp (värmeväxlarkrets) i kyltornet. Genom att luft blåses över värmeväxlarkretsen kyls vätskan. För att öka kyleffekten används vatten som sprejas eller sipprar över värmeväxlarkretsen. Detta vatten är i öppen kontakt med luften som blåses igenom kyltornet och ut till omgivningen. Slutna kyltorn har alltså, namnet till trots, en öppen kylvattenkrets vilket innebär samma risk för spridning av legionella som hos ett öppet kyltorn.

Figur 2. Slutet kyltorn.

I adiabatiska kyltorn (även kallade hybridkylare) används luft för att kyla en värmeväxlarkrets. Denna kyltornstyp är utformad så att den kan fungera med enbart luftkylning. Vatten används endast för att kyla luften som kommer in i systemet när det är särskilt varmt ute, eller när kraven på kylsystemet är högre (3).

Risken för legionellasmitta hos adiabatiska kylare beror till stor del på dess utformning. I vissa varianter får luften passera en så kallad pad, som är en panel bestående av ett veckat förstärkt cellulosamaterial som fuktas med vatten (se figur 3). När vattnet i paden avdunstar kyls luften ner. I sådana adiabatiska kylare är risken för legionellasmitta liten eftersom lufthastigheten begränsas till en nivå som förhindrar att vattendroppar frigörs och finfördelas till vattendimma.

Det finns även andra varianter där vatten sprejas över luftintagen (se figur 4). Dessa adiabatiska kylare kan innebära att aerosoler bildas och sprids. Risken för legionellasmitta beror även på om det finns någon lagring eller återcirkulation av vatten samt om vatten dräneras ur kylaren när den fungerar som torrkylare.

Figur 3. Principskiss för adiabatisk kylning med pad.

Figur 4. Principskiss för adiabatisk kylning där vatten sprejas över luftintagen.

I torrkylare (torra kyltorn) sker kylningen endast med luft utan tillsats av vatten och de kan därför inte sprida legionella. Ren luftkylning är dock betydligt mindre effektiv än "våt" kylning, vilket gör att torrkylare är mer energi- och utrymmeskrävande än konventionella kyltorn.

För att förebygga risken för spridning av legionella i samhället gäller sedan 2024 anmälningsplikt för kyltorn. Anmälningsplikten infördes för att ge kommunen bättre förutsättningar att bedriva förebyggande tillsyn, och för att underlätta smittspårningsarbetet vid sjukdomsfall av legionella.

Anmälningsplikten innebär att det är förbjudet att utan anmälan till kommunen uppföra eller använda ett kyltorn. Den som anmäler kyltornet får påbörja användningen av det tidigast sex veckor efter det att anmälan inkommit till kommunen, om inte kommunen beslutar något annat. Kommunen kan alltså besluta om att användningen av kyltornet får påbörjas både tidigare eller senare än sex veckor.

Bestämmelsen om anmälningsplikt för kyltorn finns i 38 a § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I 38 b § samma förordning finns även bestämmelser om vad som gäller vid ändring av verksamheten.

Enligt 38 c § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska bestämmelserna om anmälningsplikt inte tillämpas på kyltorn som ingår i en verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljöprövningsförordningen (2013:251). Sådana kyltorn omfattas därmed varken av anmälningsplikten eller av kravet på underrättelse vid ändring enligt 38 b § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Även om dessa kyltorn inte omfattas av anmälningsplikten omfattas de av kraven i miljöbalken och dess förordningar, och behöver få tillsyn. Tillsynsmyndigheten, det vill säga länsstyrelsen eller kommunen, behöver begära in uppgifter från sina verksamhetsutövare för att ta reda på om det finns kyltorn inom ramen för deras verksamhet.

För att kommunerna ska ha beredskap inför framtida smittspårningar behöver de känna till även de kyltorn som inte är anmälningspliktiga. Eftersom länsstyrelsen i många fall har tillsynsansvar för dessa verksamheter, kan de inneha relevant information om vilka verksamheter som använder kyltorn. Kommunerna bör därför aktivt begära in sådana uppgifter från länsstyrelsen. Detta säkerställer att alla kyltorn, oavsett anmälningsplikt, blir kända för kommunen och kan inkluderas i beredskapsarbetet.

Enligt definitionen i lagstiftningen är ett anmälningspliktigt kyltorn ”en anordning som används för att avlägsna överskottsvärme från en kylprocess där kylningen sker genom att det tillförs vatten till ett luftflöde på ett sätt som gör att aerosoler bildas”.

Kyltorn förekommer i olika utföranden, vilket beskrivs i föregående kapitel. Om kyltornet är utformat så att det inte producerar och släpper ut vattenaerosoler omfattas det inte av anmälningsplikten. Om det råder osäkerhet ligger det på verksamhetsutövaren att visa för den kommunala tillsynsmyndigheten att kyltornet inte kommer kunna släppa ut aerosoler.

Dessa kyltorn är normalt anmälningspliktiga:

• Öppna kyltorn.
• Slutna kyltorn (evaporativa kondensorer).
• Adiabatiska kyltorn (hybridkylare) med sprejmunstycken som kan skapa aerosoler.

Dessa kyltorn är normalt inte anmälningspliktiga:

• Torrkylare (torra kyltorn) som inte är kopplade till vatten som kommer i kontakt med luften eller annars inte kan producera aerosoler
• Adiabatiska kyltorn (hybridkylare) utan sprejmunstycken och där aerosoler inte bildas. Det är verksamhetsutövarens ansvar att visa att ett kyltorn inte bildar aerosoler. Vid osäkerhet kan tillsynsmyndigheten begära in dokumentation som visar om aerosoler kan bildas.

Anmälan ska vara skriftlig och innehålla de uppgifter som behövs för ärendet samt de ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma anläggningen för kyltornet. Det är viktigt att ritningarna och de tekniska beskrivningarna på ett tydligt sätt beskriver kyltornets funktion och typ. Tillsynsmyndigheten ska utifrån anmälan kunna förstå de huvudsakliga riskerna med kyltornet, exempelvis om aerosoler kan bildas. I anmälan bör det även framgå om anläggningen består av ett eller flera kyltorn.

Tillsyn av kyltorn görs för att säkerställa att verksamhetsutövaren har rutiner för att upptäcka och åtgärda de risker för olägenhet för människors hälsa som kyltornet kan ge upphov till. En viktig aspekt vid tillsyn är att bedöma hur verksamhetsutövaren kontrollerar risken för tillväxt och spridning av legionellabakterier till omgivningen.

Tillsyn kan utföras genom besök på anläggningen, men det är inte alltid som en inspektion av kyltornet på plats ger en tillräckligt tydlig bild av hur kyltornet fungerar och sköts. Det kan också vara svårt att inspektera kyltornet om det är i drift. En viktig del av tillsynen är därför systemtillsyn, det vill säga att granska verksamhetsutövarens egenkontroll. Det är också lämpligt att inspektören följer upp resultatet av kontroller och provtagningar, av exempelvis legionella, som ska vara dokumenterade av verksamhetsutövaren.

Det kan underlätta om inspektören redan innan tillsynsbesöket har granskat de ritningar och tekniska beskrivningar som verksamhetsutövaren har inkommit med vid anmälan. På så vis kan inspektören få en bild av hur kyltornet fungerar redan inför tillsynsbesöket. Eventuellt kan även verksamhetens egenkontroll granskas inför tillsynsbesöket.

Tillsynsbehovet kan variera mellan olika kyltorn. Den kommunala tillsynsmyndigheten väljer själv hur tillsynen av kyltorn ska prioriteras och genomföras, men det är lämpligt att prioritera tillsynen utifrån vilken risk för olägenhet för människors hälsa verksamheten innebär.

I kapitlet ”Verksamhetsutövarens egenkontroll av kyltorn” framgår relevanta kontrollområden för den förebyggande, planerade tillsynen.

I bilaga 1 ”Kontrollpunkter för checklista vid tillsyn av kyltorn” finns en lista på kontrollpunkter som kan användas som utgångspunkt för en checklista.

Enligt 9 kap. 14§ miljöbalken ska kommunen utan dröjsmål underrätta smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för smittskyddet för människor. Vilka iakttagelser som ska rapporteras bör kommunen och smittskyddsläkaren gemensamt fastställa, men det kan exempelvis vara uppgifter om att ett kyltorn har uppvisat höga halter av legionella eller har bristande underhåll. Smittskyddsläkaren kan ha nytta av sådan information i samband med smittspårningar av sjukdomsfall. Det kan även vara relevant för kommunen att meddela smittskyddet hur ärendet hanteras och resultatet av de åtgärder som genomförs.

I kapitlet ”Smittspårning vid sjukdomsfall av legionella” finns stöd för kommunens arbete och roll vid smittspårning av legionellafall kopplade till kyltorn.

Egenkontroll regleras huvudsakligen i 26 kap. 19 § miljöbalken. Tillsammans med hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken utgör denna bestämmelse grunden för kraven på verksamhetsutövares egenkontroll. Eftersom kyltorn är anmälningspliktiga verksamheter enligt 38 a § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, omfattas de även av förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. I den senare ställs bland annat krav på att den som bedriver verksamheten ska

• göra riskbedömningar av verksamheten och upprätta en ansvarsfördelning för de delar av verksamheten som påverkar människors hälsa och miljön
• upprätta en kemikalieförteckning
• ha rutiner för kontroll och underhåll av de delar av verksamheten som kan påverka miljön eller människors hälsa
• ha en fördelning av det organisatoriska ansvaret.

Samtliga rutiner och kontroller ska dokumenteras.

Mer information om egenkontroll finns på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Egenkontroll enligt miljöbalkens regler

Verksamhetsutövaren är den som har faktiska och rättsliga möjligheter att vidta eventuella åtgärder på kyltornet. Verksamhetsutövaren är ytterst ansvarig för att upprätta egenkontrollen, hålla den uppdaterad och följa upp resultatet av olika kontroller. Det är vanligt att verksamhetsutövaren har överlåtit vissa arbetsuppgifter såsom drift, skötsel eller provtagning av kyltornet till en annan aktör. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte friskriver verksamhetsutövaren från ansvar enligt miljöbalken.

När flera aktörer deltar i skötseln av kyltornet är det viktigt att det framgår tydligt vem som ansvarar för vad. Det är viktigt att verksamhetsutövaren har skrivit ner fördelningen av arbetsuppgifter som är av betydelse för lagefterlevnaden och skyddet av miljön och människors hälsa. Krav på fastställd och dokumenterad ansvarsfördelning finns i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll.

Om någon annan aktör sköter provtagningen är det viktigt att verksamhetsutövaren har en kontinuerlig dialog med denne och får tillgång till resultatet av olika kontroller.

Det är viktigt att verksamhetsutövaren säkerställer att den personal som ansvarar för drift, underhåll och hantering av kyltornet har rätt kompetens och kunskap om vilka rutiner och åtgärder som gäller för det aktuella kyltornet. Personalen behöver även ha kunskap om vad legionella är, vilka risker som kan uppstå vid tillväxt av legionella och hur de kan förebyggas.

Eftersom kyltorn innebär risk för att orsaka legionellasmitta är det viktigt att verksamhetsutövaren utformar egenkontrollen utifrån detta och riskerna med det aktuella systemet. Alla anläggningar har olika förutsättningar. Vilka kontroller och rutiner som behövs, samt hur och hur ofta dessa utförs kan därför variera.

Nedan följer viktiga riskfaktorer som påverkar möjligheten för legionellabakterier att växa till. Verksamhetsutövaren kan gärna utgå från dessa i utformningen av sin riskbedömning:

• Typ och konstruktion av kyltorn, vilket avgör risken för aerosolbildning.
• I vilken grad vattenaerosoler riskerar att spridas till allmänheten utifrån kyltornets placering och lokalisering. Observera dock att vattenaerosoler kan spridas flera kilometer, så det går inte att ange några säkerhetsavstånd.
• Om kyltornsvattnet återcirkuleras och det därmed finns större risk för mikrobiell tillväxt.
• Om temperaturen på vattnet vid någon tidpunkt kommer att vara gynnsam för legionellatillväxt (20–45 °C).
• Om kyltornsvattnet kan bli stillastående i systemet, till exempel om kyltornet har intermittent (periodisk) drift eller om det finns tankar eller liknande där vatten blir stillastående.
• Luftkvaliteten runt kyltornet. Föroreningar från exempelvis trafik och industrier eller organiskt material såsom pollen och insekter kan utgöra näring för mikroorganismer och därmed öka risken för tillväxt.

Allvarliga incidenter eller problem med driften ska rapporteras till den kommunala tillsynsmyndigheten. Det följer av 6 § förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll.

Exempel på sådana störningar är att legionella har detekterats. Men vilken halt som kan anses vara en driftstörning kan variera, eftersom förutsättningarna skiljer sig mellan olika kyltorn. Vissa kyltorn kan ha kända problem med legionella och återkommande positiva prover, medan andra sällan visar på förekomst av bakterien. Verksamhetsutövaren bör därför, i samråd med tillsynsmyndigheten, fastställa vilka halter eller driftstörningar som är relevanta att rapportera. Syftet är att oväntade analysresultat eller hälsorelaterade incidenter som kan påverka människors hälsa snabbt når myndigheten.

När en driftstörning rapporteras bör tillsynsmyndigheten följa upp att verksamhetsutövaren har vidtagit lämpliga åtgärder för att förhindra att situationen upprepas.

Det ska finnas dokumenterade rutiner för varje kyltorn. Rutinerna syftar bland annat till att fortlöpande kontrollera utrustning och att förebygga olägenheter för människors hälsa. Vid tillsyn kan man kontrollera om verksamhetsutövaren har dokumenterat följande:

• En teknisk beskrivning av kyltornet, inklusive en schematisk ritning. Syftet med en sådan ritning är att personer som inte är bekanta med anläggningen snabbt och enkelt kan förstå principerna för hur kyltornet och dess utrustning fungerar.
• En tydlig ansvarsfördelning mellan verksamhetsutövaren och andra aktörer som är delaktiga i skötseln och driften av kyltornet.
• Bedömning av kompetens hos personal och rutiner för utbildning av personal.
• Vattenbehandlingsprogram, det vill säga vilka kemikalier inklusive biocider (desinfektionsmedel) som ska användas, i vilken koncentration, samt hur deras effekt ska styras och övervakas.
• Rutiner för provtagning, analys och övriga kontroller, drift, rengöring och underhåll.
• Loggbok och/eller krysslistor för dokumentation av exempelvis genomförda kontroller och underhåll, avvikelser och utförda åtgärder.
• Korrigerande åtgärder vid avvikelser samt rutiner för att rapportera till den kommunala tillsynsmyndigheten vid driftstörningar.
• Kontaktuppgifter till ansvarig chef och andra aktörer som är delaktiga i skötseln och driften av kyltornet.
• Kemikalieförteckning med uppgifter om bland annat produktens namn, omfattning, användning, hälso- och miljöskadlighet samt klassificering.

För mer vägledning om kemikalieförteckning se Naturvårdsverket.

Kemikalieförteckning (naturvardsverket.se)

I figur 5 ges ett exempel på ett öppet kyltorn och dess processer samt kontrollpunkter som verksamhetsutövaren kan använda som utgångspunkt i sin egenkontroll. Det är dock verksamhetsutövaren som måste bedöma vilka kontroller som är relevanta för det aktuella kyltornet och hur de ska utföras i detalj (4).

1. Påfyllnadsvatten. Kontroller av kvaliteten kan vara lämpligt, särskilt om påfyllnadsvattnet varierar mycket i kvalitet.
2. Tillförsel av kemikalier som förhindrar kalkavlagringar och korrosion. Kontrollera funktionen och doseringen.
3. Tillförsel av biocider. Kontroller av dosering och verifiering av effekten (provtagningsresultaten).
4. Avblödning/avlopp. Jämförande kontroller av hur koncentrationen av mineraler ökat i kylvattnet (till exempel genom att mäta konduktivitet) för att avgöra behov av avblödning och påfyllnad av nytt vatten.
5. Droppfångare. Kontroller av att de är stadigt fästa, rena och inte skadade.
6. Fyllnadsmaterial. Kontroller av renhet (eventuella beläggningar) samt rengöringsrutin.
7. Luftintag. Kontroller av renhet.
8. Vattencirkulation. Kontroller av renhet hos ledningar och tankar, att vattnet fördelas rätt samt att pumpar fungerar.

Figur 5. Schematisk ritning av ett kyltorn och viktiga funktioner som behöver kontrolleras i egenkontrollen (1-8).

I kyltorn där vattnet cirkuleras behöver biocider tillsättas för att minimera tillväxten av bakterier och biofilm. Det kan också behöva tillsättas kemikalier för att begränsa korrosion (rost), slambildning och kalkavlagringar, då dessa beläggningar annars kan skapa grogrund för bakterier såsom legionella.

Vattenbehandlingsprogrammet är en viktig del av egenkontrollen och ska därför vara dokumenterat. Vattenreningsprogrammet kan exempelvis beskriva följande:

• vilka kemikalier som används och i vilket syfte
• hur, när och i vilken koncentration kemikalier ska doseras
• vilka parametrar som ska styra driften av kyltornet, och börvärden för dessa
• hur effektiviteten av vattenbehandlingen verifieras (det vill säga hur verksamhetsutövaren säkerställer att den är effektiv). (2)

För att hämma eller begränsa den mikrobiella tillväxten och bildningen av biofilm när vattnet lagras eller återcirkuleras behöver biocider tillsättas. Biociderna tillförs antingen vid intaget av cirkulationspumpen eller på annat sätt som säkerställer att de aktiva ämnena cirkulerar genom hela kylsystemet.

Det är viktigt att verksamhetsutövaren använder biocider som är lämpliga utifrån det aktuella systemets behov och kan visa det för den kommunala tillsynsmyndigheten, exempelvis genom att det finns en dokumentation från leverantören som styrker dess effektivitet.

Det finns i huvudsak två typer av biocider:

• oxiderande
• icke-oxiderande.

Oxiderande biocider består vanligtvis av brom- eller klorföreningar, och icke-oxiderande biocider utgörs av olika typer av organiska föreningar. Ett vattenbehandlingsprogram som använder icke-oxiderande biocider innehåller ofta två biocider som används växelvis för att minimera risken för att mikroorganismer utvecklar tolerans mot en viss typ av biocid (1). Växelvis användning är inte nödvändigt för oxiderande biocider eftersom de har en annan verkningsmekanism.

Exempel på oxiderande biocider är klordioxid, klor och brom. Oxiderande biocider tillförs i första hand kontinuerligt, men kan även användas för regelbunden så kallad chockdosering som innebär en enstaka dos med en hög halt av biocider (1).

Oxiderande biocider har vissa fördelar. Koncentrationen och desinfektionsmedlets verkan kan övervakas med enkla kemiska tester som kan utföras på plats, exempelvis med hjälp av ett instrument som mäter redoxpotentialen (redoxmätare). De är även lätta att neutralisera när ett prov tas för bakterieanalys. En nackdel är att många oxiderande biocider ökar risken för korrosion, vilket är viktigt att verksamhetsutövaren är medveten om och har en bevakning av.

Verksamhetsutövaren behöver säkerställa att det finns en tillräcklig koncentration av brom eller klor med hänsyn till vattnets pH-värde. Klorets desinfektionseffekt börjar minska vid pH över 6 och avtar markant vid pH över 8. Även effektiviteten av tillsatt brom påverkas av pH, men det är mindre känsligt för variationer i pH än klor.

Effektiviteten hos klordioxid påverkas inte av pH-värde. Det är också mindre korrosivt än klor och brom. För kontinuerlig dosering är det därför många som föredrar att använda klordioxid. Klordioxid har god förmåga att penetrera biofilm och är inte lika frätande som fritt klor, men kan vara svårare att dosera korrekt.

Icke-oxiderande biocider är generellt sett mer stabila och förbrukas inte lika snabbt som oxiderande biocider. Koncentrationen kommer dock att minska med tiden, på grund av dels nedbrytning av de aktiva substanserna, dels avblödning och påfyllnad av nytt vatten.

För att uppnå en tillräcklig koncentration av icke-oxiderande biocider måste de i regel doseras som en engångsdos, men det kan i vissa fall fungera att tillsätta dem kontinuerligt.

Det är lämpligt att verksamhetsutövaren mäter halten av biocider när halten förväntas vara som lägst och helst vid samma tid varje vecka. En nackdel med många icke-oxiderande biocider är dock att det saknas robust och tillförlitlig teknik för att mäta koncentrationen. I dessa fall måste den mängd biocid som tillförs systemen kontrolleras noggrant varje vecka, och halten beräknas utifrån kyltornets vattenvolym och halveringstiden för biocidens verksamma ämnen i kyltornet, samt den nödvändiga exponeringstiden. Allt detta måste verksamhetsutövaren beakta för att uppnå den biocidkoncentration som krävs för att avdöda mikroorganismerna.

Utöver biocider kan andra kemikalier behöva tillsättas för att minska beläggningar på ytor i kyltornet och öka effekten av biociderna.

Inhibitorer är kemikalier som förhindrar korrosion och uppbyggnad av kalkavlagringar. Sådana beläggningar kan försämra kyltornets funktion men även gynna utveckling av biofilm och tillväxt av legionella. Verksamhetsutövaren behöver välja lämpliga inhibitorer utifrån exempelvis kvaliteten på påfyllnadsvattnet, kyltornets utformning, driftförhållanden och användningsperioder.

Dispergeringsmedel är särskilda ytaktiva ämnen, eller tensider, som har en upplösande effekt på biofilm. Dispergeringsmedel används ofta i kombination med oxiderande biocider och gör så att biociderna lättare tränger in i eventuell biofilm. De flesta icke-oxiderande biocider innehåller redan ytaktiva ämnen, så dessa behöver inte tillsättas separat (1, 2).

Det finns ytterligare metoder för vattenbehandling som ibland används, vanligen i kombination med biocider (1). Några tekniker som finns tillgängliga är följande:

• UV-strålning, som vanligtvis används tillsammans med en biocid
• ozon
• pulserande elektromagnetiska fält
• ultraljud
• filtrering.

Oavsett vilken metod eller vilka kemikalier som används är det viktigt att verksamhetsutövaren säkerställer att den valda metoden passar systemets specifika behov och kan visa att metoden är effektiv.

För att verksamhetsutövaren ska kunna säkerställa att biocider och andra kemikalier som ingår i vattenbehandlingen doseras i rätt mängd och med tillräcklig frekvens behövs vanligen en automatisk doseringsutrustning. Det är också viktigt att det finns en mekanism som visar att doseringen faktiskt fungerar. Mätinstrument behöver kontrolleras och kalibreras regelbundet enligt tillverkarens instruktioner.

Det behöver finnas rutiner för kontroll av halten biocid som finns kvar i dunken eftersom detta visat sig vara relativt vanligt förekommande anmärkning vid tillsyn.

Det är nödvändigt att verksamhetsutövaren kontrollerar kyltornet regelbundet för att bedöma behovet av underhåll och rengöring. Resultatet av kontrollen kan med fördel dokumenteras med fotografering. Beläggningens tjocklek och typ (rost, slam, kalkavlagringar, biofilm, alger med mera) behöver bedömas för beslut om lämplig åtgärd och rengöringsmetod.

Hur ofta verksamhetsutövaren behöver utföra dessa okulära kontroller varierar beroende på den miljö där kyltornet är i drift, och historiken för tidigare rengöringar. Verksamhetsutövaren behöver kunna visa för tillsynsmyndigheten hur de bedömt behovet och hur de kommit fram till en viss frekvens för kontroller och rengöring.

Droppfångarnas funktion är att minimera spridningen av aerosoler. Det är viktigt att verksamhetsutövaren har rutiner för att regelbundet kontrollera att de är hela och stadigt fästa så att de fungerar som avsett. Vid kontrollen är det även bra om verksamhetsutövaren säkerställer att droppfångarna är fria från organiskt material, korrosion, avlagringar och annan smuts, och rengör dem vid behov.

När ett kyltorn startas för första gången är det viktigt att verksamhetsutövaren har rutiner som på ett lättbegripligt och entydigt sätt beskriver idrifttagandet. Lämpligtvis är rutinerna baserade på leverantörens rekommendationer. Det behöver vara tydligt vilket ansvar som ligger på den personal som ansvarar för uppstartsprocessen.

Avblödning är när en del av kylvattnet tappas av och ersätts med färskt påfyllnadsvatten. Detta görs för att begränsa uppbyggnaden av salter, mineraler och andra föroreningar i det cirkulerande vattnet. Verksamhetsutövaren kan kontrollera behovet av avblödning genom att mäta konduktiviteten.

Även om verksamhetsutövaren har ett fungerande vattenbehandlingsprogram kommer kyltornet med tiden bli kontaminerat och nedsmutsat. Det är därför nödvändigt att ta kylsystemet ur drift med jämna mellanrum för mekanisk, och eventuell kemisk, rengöring för att avlägsna biofilm, sediment och andra föroreningar som kan gynna tillväxt av legionella och andra mikroorganismer.

Vilken rengöringsfrekvens som är lämplig får verksamhetsutövaren avgöra utifrån en bedömning av hur snabbt kyltornet riskerar att smutsas ner. Under vår och sommar sker nedsmutsning och tillväxt av biofilm ofta snabbare. En lämplig minimifrekvens kan vara en gång per år, men ytterligare rengöringstillfällen kan behövas exempelvis i följande fall:

• om kyltornet är beläget i stadsmiljö eller utsätts för luft med mycket organiskt material, till exempel pollen
• om en okulär kontroll visar att kyltornet har sedimentuppbyggnad eller beläggningar
• om kyltornet eller andra delar av kylsystemet har ändrats eller reparerats på ett sätt som kan påverka vattenkvaliteten eller vattenbehandlingen
• om de mikrobiologiska kontrollerna visar ökad aktivitet, till exempel om halten av odlingsbara mikroorganismer är förhöjd
• om det finns misstanke om utbrott av legionella i det geografiska området där kyltornet är beläget (rengöring sker i så fall efter utförd provtagning)
• vid uppstart av ett nytt kyltorn eller säsongsstart av ett kyltorn i säsongsdrift.

Olika typer och utformningar av kyltorn kan kräva olika metoder för rengöring. Åtkomligheten kan också skilja sig mellan olika kyltornstyper. Det kan krävas olika metoder och kemikalier för att få bort olika typer av föroreningar, exempelvis kalkavlagringar, rost, sediment och biofilm.

Verksamhetsutövaren behöver noggrant spola alla delar av kyltornet som kommer i kontakt med vatten, inklusive fyllnadsmaterialet. Även droppfångarna och andra fuktiga ytor som inte kommer i kontakt med det cirkulerande vattnet behöver rengöras om behov finns. Det är olämpligt med rengöringsmetoder som involverar stark vattensprej, såsom högtryckstvätt, eftersom de kan innebära risk att aerosoler sprids. Om det ändå är nödvändigt att använda högtryckstvätt, till exempel vid borttagning av beläggningar, är det viktigt att rengöringen utförs så att så få personer som möjligt utsätts för aerosoler.

Det är lämpligt att verksamhetsutövaren tar ut fyllnadsmaterialet i kyltornet för rengöring minst en gång per år, helst var sjätte månad. Om det inte går att ta bort fyllnadsmaterialet är det nödvändigt att använda kemikalier för att rengöra det på plats.

Det är lämpligt att verksamhetsutövaren spolar systemet tills vattnet som leds till avloppet är klart (så klart som möjligt). Om starkt sura eller alkaliska kemikalier har använts kan rengöringen avslutas när pH-värdet i spolvattnet är motsvarande ledningsvattnets pH.

När rengöringsarbetet är avslutat kan systemet fyllas på med vatten och biocider igen enligt samma metod som använts före rengöringen.

Innan vatten med betydande rester av fritt klor får släppas till avlopp eller recipient kan det vara nödvändigt att verksamhetsutövaren avklorerar vattnet för att uppfylla lokala miljökrav eller mottagarens krav. Om andra biocider än klor har använts kan det vara lämpligt att verksamhetsutövaren följer leverantörens anvisningar för hur utsläppen ska hanteras i samband med övergången från reningsfas till driftfas.

Om vattnet ska släppas till ett allmänt ledningsnät för spill- eller dagvatten, behöver verksamhetsutövaren enligt lagen om allmänna vattentjänster (2006:412) kontakta va-huvudmannen för att få anslutningen godkänd.

För ytterligare tillsynsvägledning, kontakta Naturvårdsverket.

Kyltorn som inte är i kontinuerlig drift utan exempelvis endast är igång under sommarsäsongen, kräver särskild uppmärksamhet för att säkerställa att effektiv koncentration av biocider upprätthålls. Det är viktigt att vattnet inte blir stillastående för länge. Om kyltornet inte kommer vara i drift under en vecka eller längre, är det lämpligt att verksamhetsutövaren säkerställer att det desinficerade vattnet cirkulerar genom hela systemet minst en gång i veckan, och att detta dokumenteras. Om ett system inte ska användas i mer än en månad bör det tömmas och stängas av. (1)

Kyltorn med säsongsdrift behöver rengöras och desinfekteras före driftstart. Det är viktigt att verksamhetsutövaren gör detta så nära driftstarten som möjligt, och inte tidigare än en månad före säsongsstart. Det kan också vara lämpligt att rengöra kyltornet i samband med att det tas ur drift vid säsongens slut.

En viktig del av verksamhetsutövarens egenkontroll för att säkerställa god drift är kontroller av kvaliteten på kylvattnet och påfyllnadsvattnet. Kontrollen inkluderar såväl analys av mikrobiologisk kvalitet som kemiska parametrar.

Det är viktigt att verksamhetsutövaren har rutiner för att kontrollera den mikrobiologiska kvaliteten på kylvattnet, det vill säga analysera förekomst av legionella och halten odlingsbara mikroorganismer.

Verksamhetsutövaren ansvarar för att identifiera provtagningspunkter som är representativa för vattenkvaliteten i kyltornet. Dessa punkter bör vara belägna långt ifrån och inte nedströms den plats där biocider doseras. Eftersom kyltorn finns i olika utföranden måste provtagningspunkterna anpassas efter det specifika kyltornets konstruktion och funktion. Det är lämpligt att provtagningspunkterna dokumenteras i egenkontrollen, och att de är tydligt uppmärkta så att de är lätta att hitta för provtagande personal.

Metoden för provtagning behöver vara densamma vid varje provtagningstillfälle för att verksamhetsutövaren ska kunna bedöma förändringar i halterna av mikroorganismer. Det är lämpligt att spola provtagningspunkten innan prov tas. På så vis blir provet så representativt som möjligt.

Det är också viktigt att proverna tas vid den tidpunkt då kvaliteten på vattnet kan förväntas vara sämst. Om biocider inte doseras kontinuerligt är det viktigt att ta provet innan dosering, när halten av biocider är så låg som möjligt (1).

Sommartid är risken för tillväxt av legionella ofta högre, dels på grund av att kylvattnets temperatur är högre, dels på grund av ökad nedsmutsning via luften från exempelvis pollen och insekter.Provtagning av legionella och odlingsbara mikroorganismer en gång i månaden kan därför vara lämpligt under den varma delen av året. Under den kalla delen av året kan intervallet oftast glesas ut. Men vilka provtagningsintervall som är lämpliga kan variera mellan olika kyltorn. Därför är det verksamhetsutövaren som utifrån sin riskbedömning måste besluta om provtagningsintervall för det aktuella kyltornet.

Det är viktigt att eventuell laboratorieundersökning, såsom analys av förekomsten av legionellabakterier, utförs av laboratorier som är ackrediterade för de aktuella metoderna. Det är lämpligt att verksamhetsutövaren skickar in sina egenkontrollprover för odling till ett laboratorium som är ackrediterat för analyser av legionella enligt SS-EN ISO 11731 och för analyser av odlingsbara mikroorganismer enligt SS-EN ISO 6222.

Vid frågor om analysresultat och hantering av olika prover är det lämpligt att verksamhetsutövaren tar kontakt med laboratoriet.

Det är viktigt att verksamhetsutövaren kontrollerar förekomsten av legionella i sitt kyltorn. Att helt undvika förekomst av legionella i kyltorn har dock visat sig vara svårt, och det är därför inte ovanligt att legionella påvisas i kyltornsprover.

Kontroll av legionella sker genom att vattenprover skickas in till ett miljölaboratorium för odling av Legionella species (Legionella spp. eller L. spp) enligt metoden SS-EN ISO 11731. Detta innebär förenklat att laboratoriet analyserar hela släktet legionella; det görs alltså inte någon bestämning av vilken art eller typ legionella som förekommer. Detta är tillräckligt vid rutinmässig kontroll av de flesta kyltorn.

Men i vissa fall kan det vara lämpligt att även analysera legionella på en djupare nivå (serotyp) för att verksamhetsutövaren ska få en mer detaljerad bild av vilka arter och serogrupper som finns i kyltornet. Det kan till exempel gälla kyltorn med kända problem med legionella, där verksamhetsutövaren behöver mer kunskap för att göra en säkrare riskbedömning och bedöma vilka åtgärder som ska vidtas.

Det finns även andra metoder som kan detektera legionella i vatten och miljöprover:

• PCR – kan detektera L. spp. eller L. pneumophila beroende på val av PCR-metod. Skiljer inte på döda och levande bakterier.
• Snabbtest baserade på antigen-antikroppsinteraktion (immunokromatografiska test). Snabbtesten är oftast specifika mot en viss art och serogrupp av legionella. Skiljer inte på döda och levande bakterier.

Både PCR och snabbtest kan ge en snabbare men mer begränsad indikation på förekomst av legionella och bör därför främst ses som komplement till odling, inte som ersättning. Sammanfattningsvis är odling oftast den mest lämpliga metoden, dels eftersom den är kvantitativ – halten av bakterier mäts – dels eftersom de flesta arter av legionella kan detekteras.

Halten av odlingsbara mikroorganismer är inte ett direkt mått på risker kopplade till kyltornet och speglar inte förekomsten av legionella. Men genom regelbundna kontroller av odlingsbara mikroorganismer får verksamhetsutövaren en uppfattning om hur det totala bakterieinnehållet i vattnet varierar över tid. Det är också ett sätt att verifiera att biociderna är verksamma.

Kontroll görs genom att vattenprover skickas in till ett miljölaboratorium för analys av odlingsbara mikroorganismer enligt SS-EN ISO 6222, där odling sker i 30 °C under minst 48 timmar.

Det går även att kontrollera halten av odlingsbara mikroorganismer på plats med så kallade dip-slides, en sorts plastbrickor täckta av odlingsmedium där mikroorganismer kan växa. Men denna metod inte är helt jämförbar med odling enligt SS-EN ISO 6222, och ska främst ses som en kompletterande metod, för att verksamhetsutövaren ska kunna följa trender i halt.

Brickan doppas i vattnet som ska provtas, och ställs sedan in i en inkubator som håller 30 °C i minst 48 timmar. Bakterier och andra mikroorganismer som hamnat på plattan kommer då att växa och bilda synliga kolonier som syns som prickar på brickan. Genom att jämföra brickan med bilder i ett diagram får man en indikation på halten av bakterier i vattnet i enheten cfu/ml. Det är viktigt att inkubationstiden och temperaturen i inkubatorn är samma varje gång testet utförs. (1)

I följande avsnitt används begreppet aktionsvärden för att bedöma halter av odlingsbara mikroorganismer respektive legionellabakterier i rutinprover. Aktionsvärde är ett begrepp som myndigheter i flera länder använder för att bedöma vid vilka halter av mikroorganismer som olika åtgärder bör vidtas. Det finns ingen känd infektionsdos för legionella, det vill säga hur mycket bakterier man behöver andas in för att bli sjuk. Aktionsvärden ska alltså inte ses som hälsomässiga nivåer eller gränser eftersom de inte har någon direkt koppling till en dos (mängd bakterier) som orsakar sjukdom. Aktionsvärden kan istället tolkas som en halt för verksamhetsutövaren att reagera på – nu behöver något ytterligare göras!

Folkhälsomyndigheten rekommenderar att verksamhetsutövaren, i sin egenkontroll, utgår från nedanstående aktionsvärden för Legionella spp. Det är viktigt att notera att de korrigerande åtgärderna som krävs kan variera mellan olika kyltorn. Därför bör varje verksamhetsutövare utforma egna, detaljerade rutiner baserade på dessa aktionsvärden.

• Upp till 1 000 cfu/l – säkerställ att övriga kontrollparametrar är normala.
• Över 1 000 cfu/l och upp till 10 000 cfu/l – ta omedelbart omprov och om lika höga halter detekteras igen, gå igenom egenkontrollrutinerna för att identifiera lämpliga åtgärder.
• Över 10 000 cfu/l – vidta omedelbart åtgärder så att aerosolproduktion upphör, ta omedelbart omprov, chockdosera med biocid, granska och revidera egenkontrollrutinerna för att identifiera vad som kan ha orsakat tillväxten av legionellabakterier. När tillräckliga åtgärder genomförts med påvisad effekt kan kyltornet sättas igång igen.

Utöver ovanstående aktionsvärden behöver följande beaktas när verksamhetsutövaren bedömer halter av legionella:

• Ge inte enskilda prover allt för stor betydelse. Eftersom legionella mestadels växer i biofilm kommer halten (antalet cfu/l) i ett prov bland annat att bero på om provet fångar lösgjord biofilm eller inte. Antalet legionellabakterier i olika prover tagna inom samma tidsperiod från ett kyltorn kan därför variera.
• Om flera prover från olika provtagningspunkter eller provtagningstillfällen visar höga värden indikerar det en högre risknivå.
• Observera att ett provsvar som anger att legionellabakterier inte påvisats inte kan tolkas som att halten är ”noll” (0 cfu/l). Detektionsgränsen kan skilja sig mellan olika laboratorier. Om detektionsgränsen för laboratorieanalysen anges till exempelvis 1 000 cfu/l betyder det att halter under 1 000 cfu/l inte kan påvisas och kvantifieras vid analysen.
• Förutom uppmätta legionellahalter bör resultat av andra kontrollparametrar vägas in. Är den generella mikrobiologiska statusen (halten av odlingsbara mikroorganismer) tillfredsställande? Är halten av biocider och andra vattenparametrar på rätt nivåer?

När ett vattensystem har koloniserats med legionella kan det i vissa fall vara svårt att genom åtgärder minska antalet till halter under detektionsnivån, och kontinuerligt påvisande av legionella kan förekomma. I dessa fall behöver verksamhetsutövaren inkludera detta i riskbedömningen av kyltornet och utarbeta rutiner för att hålla halten legionellabakterier så låg och stabil som möjligt.

Genom att följa halten av odlingsbara mikroorganismer får verksamhetsutövaren ett allmänt mått på bakteriehalten i vattnet och en uppfattning om systemet är under kontroll och om desinfektionen fungerar. Det ger även möjlighet att övergripande följa systemet och eventuella förändringar över tid.

Folkhälsomyndigheten bedömer att det är lämpligt att verksamhetsutövaren i sin egenkontroll utgår från följande aktionsvärden för odlingsbara mikroorganismer:

• Upp till 10 000 cfu/ml – systemet är under kontroll.
• Över 10 000 cfu/ml och upp till 100 000 cfu/ml – säkerställ att vattenbehandlingsprogrammet fungerar, justera dosen biocid om nödvändigt. Ta omprov för att säkerställa att åtgärden haft effekt.
• Över 100 000 cfu/ml – chockdosera systemet med lämplig biocid, alternativt höj dosen biocid. Ta omprov för att säkerställa att åtgärden haft effekt. Om den höga halten kvarstår, ta reda på vad som är fel och vidta lämpliga åtgärder.

Det finns även andra (kemiska) parametrar som kan behöva kontrolleras. Verksamhetsutövaren måste utifrån sin kunskap och riskbedömning bedöma vilka kemiska parametrar som är relevanta och hur ofta de behöver kontrolleras, då behovet kan skilja sig mellan olika system. Parametrar som kan behöva kontrolleras är till exempel:

• koncentration av biocider
• pH (kan påverka effekten av kemikalier, bland annat biocider)
• konduktivitet (mått på mängden lösta salter, speglar behovet av avblödning och påfyllning med färskt vatten)
• hårdhet, dvs. kalcium (speglar vattnets mineralinnehåll och benägenhet att bilda kalkavlagringar)
• järn (indikerar korrosionshastighet)
• klorider (indikerar korrosionsbenägenhet)
• halt av övriga tillsatta kemikalier, till exempel inhibitorer.

I detta kapitel finns övergripande vägledning om hur kommunen kan agera vid utredning och smittspårning i samband med legionellafall kopplade till kyltorn.

I bilaga 2 till denna tillsynsvägledning finns beskrivningar av tidigare utbrott i Sverige och internationellt kopplade till kyltorn.

Folkhälsomyndigheten har även en separat vägledning där metodiken kring smittspårning av objektburen smitta samt aktörernas olika roller beskrivs.

Smittspårning och undanröjande av objektburen smitta – Vägledning enligt miljöbalken

Folkhälsomyndigheten har också ett informationsblad som i korthet beskriver vad kommunen bör tänka på när man upphandlar tjänster för att analysera legionella i samband med smittspårning. Informationsbladet ger även viss generell information om analyser och smittspårning.

Smittspårning av legionella – att tänka på vid upphandling av miljöanalyser

Legionellainfektion är en objektburen smitta och kommunen har tillsyns- och utredningsansvar enligt 9 kap. 15 § miljöbalken. Legionellainfektion räknas även som en smittspårningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168).

Smittspårning av legionellafall ska göras oavsett om det handlar om enstaka fall eller utbrott av sjukdomen. Ett utbrott definieras som att två eller flera personer har insjuknat nära varandra i tid och att smittan misstänks komma från samma smittkälla.

Kommunen får ofta information om att ett objekt misstänks bära på en allvarlig smittsam sjukdom via smittskyddsenheten. Kommunen har huvudansvaret för smittspårningen, men det är lämpligt att den sker i nära samverkan med regionens smittskyddsenhet. Förslagsvis kan kommunen och smittskyddsenheten ha upparbetade rutiner för hur arbetet vid misstanke om objektburen smitta ska skötas och fördelas. Samarbetet mellan parterna är avgörande för att förebygga och hantera utbrott av legionellainfektion kopplade till kyltorn.

Det är viktigt att notera att kommunens ansvar att utreda misstänkta kyltorn inte är begränsat till sådana som är anmälningspliktiga enligt 38 a § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Kommunen ansvarar alltså för att utreda alla kyltorn som misstänks ha orsakat sjukdomsfall, även sådana som ingår i tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter enligt miljöprövningsförordningen.

Kyltorn är en känd källa till legionellautbrott, även om det är relativt ovanligt att större utbrott inträffar. Om flera fall av legionellainfektion inträffat i ett geografiskt avgränsat område kan kyltorn misstänkas vara smittkällan. Då är det viktigt att identifiera vilket kyltorn som kan ha spridit legionella, så att effektiva åtgärder kan sättas in och fler fall förhindras. I flera av de utbrott som utretts har spridningsmodeller, där man bland annat undersökt vindriktning och vindhastigheter, använts för att se hur legionellabakterier kunnat spridas i luften i samhället.

Kyltorn kan också orsaka enstaka fall av legionella, men sådana samband kan vara svårare att upptäcka. Det är därför mindre vanligt att kyltorn utreds som misstänkt smittkälla vid enstaka sjukdomsfall.

För att bedöma sannolikheten att ett visst kyltorn har orsakat smittspridningen behöver kommunen, i samråd med smittskyddsenheten, väga samman följande aspekter:

• Hur är kyltornet placerat i relation till den smittade personen? Observera att kyltorn ibland kan sprida aerosoler flera kilometer så undvik en alltför snäv geografisk avgränsning.
• Har kyltornet varit i drift under sjukdomsfallens inkubationstid (som ofta anges vara 2−14 dygn)?
• Har kyltornet uppvisat avvikande eller förhöjda halter av legionella?
• Har det funnits tekniska problem eller bristande underhåll som kan ha bidragit till smittspridning?

När ett eller flera kyltorn har identifierats som möjliga smittkällor behöver kommunen, så snart som möjligt, ta prover och se till att de analyseras för legionella. Om smittspridning misstänks inom ett geografiskt område med flera kyltorn kan det bli aktuellt att genomföra provtagning av alla dessa.

Vattenprover från kyltorn tas lämpligen från en, gärna flera, punkter där man kan förvänta sig högst sannolikhet att legionellabakterier finns. Det kan exempelvis vara där vattnet är stillastående eller där vattnet är som varmast, långt från den plats där doseringen av biocider sker. Bassängen kan vara en lämplig plats. Det är bra att diskutera provtagningen med den som i vanliga fall är ansvarig för provtagning av kyltornet. Om bassängen är tömd kan det vara lämpligt att ta prover på sediment eller biofilm.

Det är viktigt att ta reda på om det nyligen har gjorts en chockdosering med biocid före provtagningen, eftersom detta kan påverka resultatet. Om det finns många kyltorn i området kan det bli en utmaning att hinna provta dessa kyltorn och det kan behövas utökade resurser och samarbete med andra aktörer.

Provtagningen har två syften, dels att påvisa förekomst av legionella i kyltornet, dels att om möjligt jämföra legionellabakterierna i proverna från kyltornet med bakterier som påträffats hos den eller de smittade personerna. Odling är den enda metod som genererar bakterieisolat, vilket krävs för att kunna karaktärisera legionellabakterierna från kyltornet och jämföra med legionellabakterierna från patienten.

Kommunen ansvarar för att skicka proverna till ett miljölaboratorium som är ackrediterat för de aktuella analyserna. Det är bra att be laboratoriet att utföra serotypning direkt för att om möjligt få reda på vilken art och serogrupp det är i provet. Serotypning ingår inte normalt i odling enligt ISO-standarden utan är oftast en tilläggsanalys. Att få svar från analyserna tar cirka nio dagar. För att snabbare kunna bedöma om legionella förekommer i det aktuella kyltornet kan kommunen be laboratoriet om ett preliminärt svar om legionella verkar växa på odlingsplattorna eller ej.

PCR är en metod som kan användas som screeningmetod vid smittspårningar för att snabbt analysera förekomsten av legionella i ett större antal kyltorn. De kyltorn med negativt resultat i PCR kan då uteslutas från den fortsatta utredningen. PCR kan därmed fungera som komplement till odling vid en utredning.

Mängden legionellabakterier som en individ exponeras för via ett kyltorn är beroende av fler faktorer än halten i kylvattnet, såsom närhet till kyltornet, topografi och väderförhållanden. Därför behöver man inte lägga alltför stor vikt vid halten av legionella i ett prov i samband med en smittspårning. Detta innebär även att de aktionsvärden som används vid egenkontrollen inte kan tillämpas vid en smittspårning. Ett prov från ett kyltorn som resulterar i en låg halt av legionella utesluter alltså inte kyltornet som möjlig smittkälla.

När det finns bakterieisolat kan man gå vidare och karaktärisera legionellabakterierna från kyltornet. En sådan karaktärisering benämns epidemiologisk typning och sker stegvis, från artbestämning till helgenomsekvensering. Om bakterieisolat även finns tillgängligt från någon eller några av de insjuknade personerna kan även dessa karakteriseras och jämföras med isolaten från miljön.

Den mest fördjupade typningen är helgenomsekvensering (karaktärisering av bakteriens arvsmassa) och detta behöver göras för att kunna koppla ett specifikt kyltorn och ett sjukdomsfall till varandra. Ju större likheten är mellan legionellabakterierna från kyltornet och patienten, desto större är sannolikheten att kyltornet är smittkällan.

I praktiken kan det vara svårt att få bakterieisolat från patienter. Det är också vanligt att potentiella smittkällor identifieras efter hand och därför inte provtas samtidigt. En smittspårning kan därför vara komplex och dra ut på tiden. Det är inte alltid man lyckas göra de jämförelser som behövs för att kunna dra fullständiga slutsatser om smittkällan.

Vid misstanke om att ett objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor, ska kommunen omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Detta framgår av 9 kap. 15 § miljöbalken. Notera att kommunen inte behöver göra någon skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § miljöbalken vid undanröjande av smitta.

Lämpliga åtgärder bedöms från fall till fall och kan innefatta att verksamhetsutövaren föreläggs att:

• vidta omedelbart åtgärder så att aerosolproduktion upphör (exempelvis stänga av fläktar) tills åtgärder har genomförts och verifierats
• chockdosera med biocid
• granska och revidera egenkontrollrutinerna
• ta uppföljande prover.

Om kyltornet har stängts av på grund av att något avvikande påvisats är det viktigt att detta åtgärdas innan kyltornet tas i drift igen. Vid chockdosering med biocid är det viktigt att effekten dokumenteras genom uppföljande provtagning. Särskild expertis och extern kompetens kan behövas för att genomföra åtgärderna så att risker för människors hälsa inte uppstår.

• Aerosoler – används i denna vägledning för att beskriva vattendimma, alltså små vattendroppar som är finfördelade i luft
• Avblödning – när en del av kylvattnet tappas av och ersätts med färskt påfyllnadsvatten
• Avklorering – inaktivering av kloret i ett vatten genom tillsats av natriumsulfit eller natriumtiosulfat
• Bakterieisolat – en renodlad kultur av en viss bakterie som har isolerats från ett miljöprov eller ett patientprov
• Biocid – används i denna vägledning som synonym till desinfektionsmedel, ämne som kan döda mikroorganismer
• Biofilm – en hinna bestående av mikroorganismer som växer på en yta
• Börvärde – det värde som en reglerande process bör hålla
• Detektionsgräns – den lägsta koncentrationen av en mikroorganism som en analysmetod tillförlitligt kan upptäcka i ett prov
• Dispergeringsmedel – ytaktiva ämnen, eller tensider, som har en upplösande effekt på biofilm
• Droppfångare – konstruktion som minskar förlusten av vatten och mängden aerosol som släpps ut från ett kyltorn
• Evaporativ kondensor – en variant av kyltorn, även kallat slutet kyltorn
• Helgenomsekvensering – karakteriseringen av hela arvsmassan hos en organism
• Inhibitorer – kemikalier som förhindrar uppbyggnad av korrosion och kalkavlagringar
• Infektionsdos – den minsta mängd smittämne (antal bakterier) som krävs för att orsaka en infektion hos en individ
• Isolat – se bakterieisolat
• Konduktivitet – mått på mängden lösta salter och speglar behovet av avblödning och påfyllning med färskt vatten
• Korrosion – kemisk process där en metall löses upp och bildar mer stabila oxider, hydroxider eller sulfider, till exempel rost
• Legionella species (L. spp) – alla arter av legionella
• Odlingsbara mikroorganismer – olika mikroorganismer (bakterier, mikrosvampar) som lever på att bryta ner organiskt material
• PCR – molekylärbiologisk och biokemisk metod som används för att förstärka en viss DNA-sekvens i ett prov (se även förkortningar)
• Recipient – det vattendrag, sjö eller hav som avlopps- eller dagvatten leds till, utan eller efter rening
• Redoxpotential – ett mått på vattnets reduktions- eller oxidationsförmåga. Kan till exempel indikera hur mycket fritt klor det finns i vattnet, eftersom fritt klor är oxiderande.
• Serogrupp – undergrupp av bakterier inom samma art som är nära besläktade med varandra (se även förkortningar)
• ST – sekvenstyp
• Utbrott – två eller flera sjukdomsfall som inträffat nära varandra i tid och där smittan kan misstänkas komma från samma smittkälla

• CFU – colony forming units (kolonibildande enheter)
• L. spp. – Legionella species
• PCR – polymerase chain reaction (polymeraskedjereaktion)
• sg – serogrupp

Genom hela arbetet med denna tillsynsvägledning har Folkhälsomyndigheten samverkat med representanter från följande organisationer:

• Afry
• Arbetsmiljöverket
• Baltimore Aircoil
• Halmstads kommun
• Huddinge kommun
• Länsstyrelsen i Västra Götalands län
• Mölndals stad
• Naturvårdsverket
• Smittskydd Stockholm
• Stockholms stad
• Watertech

Denna lista innehåller kontrollpunkter som kan vara relevanta vid hälsoskyddstillsyn av kyltorn. Notera att det även kan vara relevant att utöva tillsyn över andra aspekter, exempelvis kemikalier och miljöskydd. Se Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket för vägledning.

• Typ av verksamhet och kyltornets funktion för verksamheten.
• Typ av kyltorn (öppet, slutet, adiabatiskt med sprejmunstycken eller annat).
• Kyltornets placering på fastigheten (till exempel tak, mark).
• Kyltornets ålder.
• När på året är kyltornet i drift?
• Finns det en teknisk beskrivning (schematisk ritning) av kyltornet?

• Hur ser ansvarsfördelningen ut avseende drift, underhåll, provtagning och uppföljning av avvikelser? Finns det avtal med eventuell underentreprenör?
• Vem ansvarar ytterst för egenkontrollen? (att nödvändiga åtgärder vidtas, att rutiner och dokumentation upprättas, uppdateras och följs upp etc.)
• Finns dokumenterad ansvarsfördelning?
• Hur säkerställs att personalen har rätt kunskap (samt är medvetna om rutinerna och att de följs)?

• Finns skriftliga rutiner? Har de utarbetats efter de aktuella riskerna i det specifika systemet?
• Hur ofta kontrolleras kyltornet okulärt för synlig tillväxt och korrosion?
• Utförs någon annan typ av kontroll på anläggningen? (till exempel kontroll av droppfångare)
• Dokumenteras kontrollerna? (loggbok, krysslistor)
• Hur ofta rengörs hela systemet?
• Hur utförs rengöringen?
• Vilka rutiner finns om systemet stängs av, till exempel vid driftstopp? Sker rengöring och desinfektion före driftstart?

• Vilken kvalitet har vattnet som används som påfyllnadsvatten (dricksvatten, processvatten, ytvatten, annat)? Sker några kontroller av påfyllnadsvattnet?
• Återcirkuleras vatten?
• Används biocider? Vilken typ och halt?
• Hur säkerställs en korrekt halt och effekt av desinfektionsmedel? Hur utförs dosering av biocid eller desinfektionsmedel (automatiskt eller manuellt)? Hur kontrolleras att doseringen fungerar? Finns det larm på doseringsutrustning?
• Tillsätts inhibitor? Vilken typ? Hur och när tillsätts inhibitor?
• Kontrolleras behov av avblödning och påfyllning av nytt vatten till systemet (t.ex. genom kontroller av ökad konduktivitet i kylvattnet)?
• Finns andra vattenbehandlingssteg (till exempel filter)? Hur ofta kontrolleras och rengörs det?
• Finns säkerhetsdatablad till alla produkter?

• Hur ofta tas prover för mikrobiell laboratorieanalys av
  • legionella?
  • odlingsbara mikroorganismer?
• Hur bedöms halter av
  • legionella?
  • odlingsbara mikroorganismer?
• Var tas proverna? Är provtagningspunkterna uppmärkta?
• Har det någon gång förekommit tillväxt av legionella? Om ja, vilka åtgärder vidtogs?
• Hur dokumenteras resultatet av provtagningar? Sparas provsvar så att det går att följa trender?
• Finns rutiner för att anmäla driftstörning till den kommunala tillsynsmyndigheten? Vid vilka händelser ska rapportering ske?
• Vilket laboratorium utför analyserna? Är det ackrediterat?
• Används andra metoder såsom dip-slides (för odlingsbara mikroorganismer)?

Sker provtagning och analys av någon av följande parametrar?

• pH
• Konduktivitet
• Hårdhet (kalcium)
• Järn
• Klorider
• Halt av biocider
• Redoxpotential
• Halt av övriga kemikalier, till exempel inhibitorer

• Beskrivning av omgivning och kyltornets placering.
• Ser kyltornet ut att vara i gott skick?
• Finns synbar påväxt av organiskt material, biofilm eller korrosion?
• Finns rutindokument på plats? Är krysslistor eller loggbok ifyllda?
• Kontroll av biocid. (Till exempel fungerar dosering? Finns det biocid kvar i dunken?)
• Kunde kyltornet inspekteras vid besöket (cirkulationsvattenpumpar och luftfläktar avstängda)?
• Finns filter?
• Övriga noteringar.

Sveriges första och hittills största legionellautbrott inträffade i Västerås 1979, med 68 legionellafall varav ett dödsfall. Smittan spreds via ett friskluftsintag som var placerat endast några meter från ett kyltorn på taket av ett varuhus. De smittade personerna vårdades på sjukhus i 4–45 dagar. Legionella pneumophila sg 1 kunde isoleras upprepade gånger från prov på kyltornsvattnet.

Det andra kyltornsrelaterade utbrottet i Sverige inträffade i Lidköping 2004. 32 personer insjuknade i legionärssjuka och två personer avled till följd av sjukdomen. Omfattande provtagningar gjordes från anläggningar i omgivningen och L. pneumophila sg 1 påvisades vid två industrier varav båda hade två kyltorn. I ett av dessa påvisades halter på 1,2 x 10⁹ cfu per liter och i två andra påvisades lägre halter (cirka 10⁵ cfu per liter). Typning av legionellaisolat från tre sjukdomsfall och från kyltornen ledde till slutsatsen att kyltornet med den högsta halten av legionella var den troliga smittkällan. Kartläggning av väderförhållanden och meteorologisk modellering visade en trolig spridning från kyltornet mot stadskärnan och mot området där fyra av de smittade personerna, som var tillfälliga besökare i Lidköping, hade vistats.

Ett tredje legionellautbrott inträffade i norra Stockholm sensommaren 2017, där åtta personer smittades, varav fyra avled. Miljöförvaltningen i Stockholm bedrev i nära samarbete med regionens smittskyddsenhet en utredning för att identifiera källan till utbrottet. Den geografiska spridningen av sjukdomsfallen gjorde att kyltorn redan tidigt i utredningen misstänktes vara smittkällan. Utredningen var mycket komplicerad eftersom det saknades register över vilka kyltorn som fanns i området. Efter omfattande arbete fick miljöförvaltningen kännedom om ett kyltorn i nordvästra Stockholm som de provtog under hösten. Kyltornet fanns på en fastighet som var utrymd och någon egenkontroll hade inte skett under ett halvår. Detta kyltorn bedömdes vara smittkällan eftersom helgenomsekvensering av bakterieisolat från kyltornet var nästintill identiskt med isolat från fyra patientprov. Systemet stängdes av och sanerades.

Det hittills största legionellautbrottet i världen inträffade i Murcia, Spanien år 2001. Utredarna räknar med att över 600 personer drabbades. De meteorologiska förhållandena under utbrottet gynnade spridning av aerosoler och legionellabakterier uppskattas ha spridits cirka 1,3 km från kyltornet.

I ett tätbebyggt område norr om Lissabon i Portugal inträffade ett legionellautbrott i november 2014 där närmare 400 personer insjuknade. Utifrån 49 möjliga smittkällor identifierades fyra industrier med kyltorn som misstänkta smittkällor. Ett isolat från ett av kyltornen hade samma sekvenstyp som fanns hos ett 70-tal sjukdomsfall. Helgenomsekvensering visade också på likhet mellan isolaten.

Under sommaren 2015 inträffade ett stort legionellautbrott i Bronx, New York City, där 127 personer insjuknade och 12 avled. I utredningen provtogs 37 kyltorn varav 13 var positiva för legionella. Myndigheterna använde flera olika typningsmetoder för att spåra smittkällan och alla gav överensstämmande resultat. 22 av patientisolaten var samma sekvenstyp och denna typ av L. pneumophila påvisades även i sex prover från kyltornet på ett hotell som därför bedömdes ha orsakat utbrottet.

1. Legionnaires’ disease Technical guidance: Part 1: The control of legionella bacteria in evaporative cooling systems. United Kingdom: Health and Safety Executive; 2024.
2. Kjøletårn. Folkhelseinstituttet (FHI) Norge; 2020. Hämtad från: https://www.fhi.no/ss/veiledere/legionellaveilederen/temakapitler/kjoletarn2/.
3. Adiabatic Cooling Systems & Open Evaporative Cooling Towers Compared. WTS. Hämtad från: https://watertreatmentservices.co.uk/adiabatic-cooling-open-evaporative-cooling/.
4. European Technical Guidelines for the Prevention, Control and Investigation, of Infections Caused by Legionella species. ESCMID Study group for legionella infections; 2017.