Om sociala investeringar och finansieringsmodeller
Sociala investeringar kan ses både som perspektiv, arbetssätt och som finansieringsmodell.
Ett socialt investeringsperspektiv handlar om att se förebyggande och hälsofrämjande insatser som investeringar, inte som kostnader. Som arbetssätt innebär sociala investeringar att systematiskt analysera behov, identifiera målgrupper, genomföra och finansiera insatser med resultatbaserad betalning. Syftet är att generera social och samhällsekonomisk nytta och förutsätter uppföljning och utvärdering. Arbetet innebär ofta samverkan mellan olika verksamheter och aktörer.
Ordinarie strukturer innebär ofta utmaningar när det handlar om att finansiera hälsofrämjande och förebyggande insatser. För att skapa bättre förutsättningar för den här typen av insatser har nya finansieringsmodeller utvecklats. De har vuxit fram för att hantera situationer där ansvar, kostnader och effekter är fördelade mellan olika aktörer, där effekterna uppstår på längre sikt eller där det finns behov av att pröva nya arbetssätt.
Här presenterar vi fyra varianter av finansieringsmodeller:
En social investeringsfond är en modell där medel reserveras antingen från driftsbudgeten eller öronmärks av eget kapitel till sociala investeringar. Det är inte en fond i traditionell mening. Till skillnad från traditionella projektmedel utgår arbetssättet från en investeringslogik. Det innebär att både sociala, hälsomässiga och ekonomiska resultat följs upp och utvärderas.
Sociala investeringsfonder började etableras i svenska kommuner i början av 2010 talet som ett sätt att skapa utrymme för långsiktiga och förebyggande insatser som annars kan vara svåra att prioritera inom ordinarie budgetprocesser. Drygt 100 kommuner och hälften av regionerna har eller har haft initiativ som motsvarar sociala investeringsfonder.
I de här modellerna har samma aktör rollen som både investerare och utfallsansvarig. Det betyder att det finns en direkt koppling mellan investering och utfall. I vissa fall har kommuner valt att formalisera kopplingen i form av en återföringsmodell. Formerna för detta skiljer sig åt, men intentionen är att medel återförs till fonden i de fall kostnadsminskningar uppstår.
Medlen i sociala investeringsfonder används ofta för satsningar som berör flera verksamheter. Syftet är att underlätta samverkan mellan aktörer och att dela risker och nyttor mellan olika berörda förvaltningar och verksamheter.
Ofta finns en politiskt beslutad riktlinje för arbetet som beskriver mål och syfte, och som reglerar arbetsprocessen och vem som får ansöka om medel. En del kommuner använder en återföringsmodell, där eventuella besparingar återförs till fonden.
Med framtiden för sig – en ESO-rapport om sociala investeringar (eso.expertgrupp.se)
Sociala utfallskontrakt är ett avtal mellan en extern finansiär (till exempel en privat investerare) och en utfallsansvarig aktör (till exempel en kommun, region eller stat). Finansiären lånar ut kapital för att genomföra en specifik insats, exempelvis ett förebyggande program för att minska sjukskrivningar, förbättra skolresultat eller reducera återfall i kriminalitet.
Om insatsen uppnår de överenskomna målen får finansiären tillbaka det investerade beloppet plus en avkastning. Om målen inte nås, återbetalas endast en del av beloppet eller inget alls. På så sätt skapas ett riskdelningssystem där den offentliga aktören bara betalar för framgångsrika resultat.
Sociala utfallskontrakt sluts mellan en extern finansiär och den utfallsansvariga aktören (kommun, region eller stat). När insatsen handlar om sociala utfall kallas det ofta socialt utfallskontrakt.
Ett utfallskontrakt innebär förenklat att den externa finansiären lånar ut pengar till den utfallsansvariga aktören som förbinder sig att genomföra ett antal insatser för en definierad målgrupp. Om insatserna leder till överenskomna förbättrade utfall för målgruppen betalas en något högre summa tillbaka än den som lånats. Om utfallen inte nås betalas en lägre summa tillbaka till den externa finansiären än den som lånats.
Först att pröva ett socialt utfallskontrakt med en extern finansiär var Norrköpings kommun. Modellen testades för att minska antalet barn och unga placerade i samhällsvård. För att säkerställa kvalitet och trovärdighet involverades en intermediär, det vill säga en oberoende aktör som stöttar med utformning, uppföljning och utvärdering.
I Sverige finns även exempel på när sociala utfallskontrakt har använts som benämning för en intern överenskommelse mellan två förvaltningar i en kommun där den ena tar rollen som utfallsansvarig och den andra rollen som finansiär. Den typen av överenskommelser påminner i hög utsträckning om sociala utfallskontrakt men utgör inte något bindande avtal, utan tydliggör hur eventuella positiva eller negativa utfall efter insatserna ska hanteras internt.
Än så länge finns få utvärderade sociala utfallskontrakt i Sverige. Men erfarenheter tyder på att utfallskontrakt kan vara relevanta i följande situationer:
- Det finns behov av att dela finansiell risk med en extern part, när nya insatser ska utvecklas.
- Det saknas tillräckliga interna medel för att finansiera insatsen, men om önskade utfall uppnås kan det frigöra medel som finansierar insatsen i efterhand.
- Det finns särskilda behov av att säkerställa programtrogenhet, det vill säga att insatsen genomförs enligt vad som har beslutats.
- Det finns behov av stöd och extern kompetens i utformning, genomförande eller utvärdering av insatsen.
En utfallsobligation är ett finansiellt instrument där en investerare tillför kapital till en aktör, till exempel en kommun eller region, och där avkastningen är kopplad till uppnådda utfall. När avkastningen är kopplad till sociala eller hälsomässiga resultat används ibland begreppen social utfallsobligation eller hälsoobligation.
Utfallsobligationer fungerar som värdepapper där investerare köper obligationer vars avkastning är kopplad till sociala eller hälsomässiga utfall. Till skillnad från sociala utfallskontrakt, där finansiären ofta är direkt involverad i genomförandet, kan obligationer köpas och säljas på en marknad.
Modellen kan vara lämplig för långsiktiga insatser där effekterna kan mätas över tid. Den kan även användas för att mobilisera privat kapital till områden där offentliga medel är otillräckliga. Utmaningar att hantera är komplexiteten i att designa obligationerna, behovet av trovärdiga utfallsmått och risken för att projektet inte genererar tillräcklig avkastning.
I Sverige har utfallsobligationer främst använts inom förebyggande hälsoinsatser. För att lyckas krävs tydliga avtal, transparens i uppföljningen och en balans mellan finansiella och sociala mål.
Resultatbaserade avtal innebär att ersättningen till utföraren helt eller delvis kopplas till uppnådda resultat, i stället för enbart till vilka aktiviteter som har genomförts. Avtalet kan utformas på olika sätt, till exempel
- att en del av ersättningen endast betalas ut om definierade utfall uppnås
- att ersättningen minskas om resultaten inte når upp till målet (riskdelningsavtal).
Resultatbaserade avtal kan användas både inom ordinarie finansiering och i kombination med särskilda finansieringsmodeller, som sociala utfallskontrakt.
Att koppla ersättningen till utfall förutsätter att utfallen är tydligt definierade och möjliga att mäta och att det finns en koppling mellan utförarens insats och de utfall som ska uppnås.
Det kräver också en medveten avvägning mellan att skapa starka drivkrafter för att uppnå önskade utfall, att säkerställa rimliga förutsättningar för utföraren och att risk hanteras på ett balanserat sätt.