Smittvägar

Smittvägar och smittkällor

Spridning av mikroorganismer sker på olika sätt, genom olika smittvägar, från en smittkälla till en mottaglig person. Med smittkälla avses exempelvis en människa, ett djur eller ett föremål som ett smittämne sprids ifrån. Smittvägen kan skilja sig åt mellan mikroorganismer och ofta förekommer flera olika smittvägar för en och samma mikroorganism. Mikroorganismer som kan orsaka sjukdom eller ohälsa hos människor kallas smittämnen vilket är den benämning vi fortsatt kommer använda.

Nedan ges exempel på hur smittämnen kan ta sig in i kroppen, dels generellt men också vid särskilda moment som kan förekomma i laboratorie- och vårdmiljö. När smitta sprids från exempelvis en person till en annan, kallas smittvägen exogen (smittan kommer utifrån). Vid så kallad endogen smitta sker istället en spridning av mikroorganismer från den egna kroppen, exempelvis när hudbakterier tar sig in via slangar eller katetrar.

Via kontakt med hud och slemhinnor

Smittämnen kan spridas till hud och slemhinnor genom direktkontakt med smittämnet. Det kan exempelvis ske om en person är i direkt kontakt med en smittad persons kroppsvätskor och på så sätt för över dem till slemhinnor som mun, näsa eller ögon eller genom huden via sår, eksem eller andra typer av skadad hudbarriär.

Vid indirekt kontaktsmitta finns ett mellanled där personen rör vid ett föremål eller yta som varit i kontakt med smittkällan och på så sätt för med sig smittan och blir infekterad.

Smittämnen kan också överföras genom inokulering. Det kan ske om en person blir biten av en människa eller ett djur som bär på smittämnet, eller om personen sticker eller skär sig på ett föremål som är kontaminerat med smittämnet.

Via luften

Smittämnen kan spridas genom luften, från en smittad person (smittkälla) vid exempelvis hostning, nysning, tal eller sång, till en mottaglig person via inandning eller direkt deposition på slemhinnor i ögon, näsa eller mun.

Den sträcka som dropparna färdas och tiden de kan stanna kvar i luften påverkas av flera faktorer. Vissa droppar är större och faller snabbt ned medan små droppar är mindre och kan bilda ett slags droppmoln som även kallas aerosol. Aerosoler kan hänga kvar längre i luften och även spridas längre sträckor.

De minsta beståndsdelarna som kan spridas via luftvägarna kallas för droppkärnor. Vid inandning kan dessa nå långt ned i luftvägarna hos den mottagliga personen.

Risken för smittspridning genom luften påverkas av många faktorer som tid, avstånd, trängsel, rummets storlek och ventilation. Den mängd smittämne som krävs för att orsaka infektion kallas infektionsdos och kan vara lägre vid inandning av ett smittämne jämfört med vid direkt deposition.

Via förtäring av livsmedel och vatten

Smitta via förtäring kan ske genom att ett livsmedel, det vill säga mat eller något man dricker, har kontaminerats med smittämne. Det kan ske vid bristfällig hygien eller genom att livsmedlet kontaminerats under hanteringen.

Smitta kan även spridas från en infekterad persons avföring och därefter ha munnen som inkörsport, genom så kallad fekal-oral smittväg.

Via blod, blodprodukter eller annan vävnad

Blod, eller anda vävnader från en person som bär smitta kan leda till infektion då de ges till en mottaglig person. Smitta kan också spridas från kontaminerade kanyler, vid stick- eller skärskada eller i samband med olika medicinska åtgärder som innebär blodkontakt.

Beskrivning av olika smittvägar

Smittämnen sprids ofta på flera sätt. Här ger vi endast några exempel.

Exempel på spridningssätt som kan förekomma i laboratorier

Hantering av smittämnen på laboratorier kan innebära att det uppstår nya sätt för personer att exponeras för smitta. Det kan därmed förekomma andra smittvägar än de som normalt gäller för aktuellt smittämne. Nedan ges exempel på särskilda spridningssätt i laboratorier och andra lokaler där smittämnen hanteras. Det kan exempelvis röra sig om hantering av patientprover för olika typer av diagnostik, men också forskning som innebär hantering av smittämnen.

Stänk eller spill

Smittämnen kan spridas via stänk och andra små droppar som landar på slemhinnor eller skadad hud. Det kan exempelvis ske vid ett spill av smittförande material.

Spridning till slemhinnor och hud kan också ske indirekt genom kontakt med kontaminerade föremål eller ytor. Det kan ske om händerna inte tvättas eller desinfekteras innan man äter, dricker eller vid kontakt med ansiktets slemhinnor.

Aerosolgenererande procedurer

På laboratorier kan smittämnen överföras via inandning av små droppar som sprids i luften vid aerosolgenererande procedurer som centrifugering, pipettering, användning av skakapparater, sonikator, vortex och andra typer av blandare. Aerosoler kan även bildas vid spill av smittförande material.

Inokulering

Smittämnen kan överföras via nålstick eller sårskador som uppstått genom användning av skarpa föremål som glas, vassa kanter och kanyler. Hit räknas även bett och klösningar från hantering av djur.

Exempel på spridningssätt som är särskilt viktiga i vårdmiljöer

Samtliga ovan beskrivna smittvägar kan också förekomma i vårdmiljöer. Nedan beskrivs särskilt viktiga smittvägar inom vård och omsorg.

Endogena infektioner är vanligt i sjukvården, till exempel i form av hudinfektioner, urinvägsinfektioner och luftvägsinfektioner, i synnerhet i samband med intensivvård. Smitta kan spridas exogent mellan patienter eller mellan patienter, vårdpersonalen och besökare.

Spridning kan exempelvis ske om vårdpersonalens händer kontaminerats med smitta utan adekvat handtvätt, handdesinfektion eller vid felaktig användning av handskar. Smitta via luften utgör en särskild utmaning då vårdtagare och vårdpersonal kan vara smittsamma även i frånvaro av symtom.

Smitta kan även spridas direkt eller indirekt vid stänk av kroppsvätskor eller vid arbetsmoment som skapar aerosoler samt vid användning av ofullständigt rengjord utrustning i samband med undersökning eller ingrepp på en patient. Inom vården kan smitta även spridas med kontaminerade medicintekniska produkter eller läkemedel.

Hanteringen av stickande och skärande utrustning som exempelvis kanyler, utgör en särskild risk för vårdpersonal. Ytterligare spridningssätt kan vara i samband med omhändertagande av smittförande tvätt eller avfall.

Laboratorieassocierade infektioner

Laboratorieassocierade infektioner (LAI) kallas de infektioner som överförs till människor i samband med laboratorieaktivitet. I begreppet inkluderas primära fall när personal smittats direkt i laboratoriet och sekundära fall där infektionen spridits vidare till kollegor, vänner, familj eller andra människor utanför laboratoriet. Huvudsyftet med biosäkerhetsarbetet är att förhindra laboratorieassocierade infektioner.

Studier har genom åren visat att mänskliga faktorn i många fall ligger bakom LAI. Det kan röra sig om bristande riskbedömning, otillräckliga arbetsprocedurer, otillräcklig eller brister i användning av personlig skyddsutrustning eller bristande utbildning och träning hos personalen.

Underrapporteringen av tillbud och olyckor misstänkts vara betydande. Det har i studier redan från femtiotalet visat sig att endast omkring en femtedel av de kända fallen av laboratorieassocierade infektioner kan kopplas till ett specifikt olyckstillfälle. En del fall kan vara svårupptäckta och kanske förväxlas med smittor som normalt förekommer i samhället.

Kännedom om rapporterade fall av laboratorieassocierade infektioner är viktig för att på förhand ta lärdom och kunna vidta lämpliga skyddsåtgärder och på så vis förhindra upprepning. Även om verksamheten har krav på sig att dokumentera tillbud och olyckor och detta görs både i interna processer och i vissa fall också till exempelvis Arbetsmiljöverket, så finns det få sammanställningar av rapporterade fall av LAI som är tillgängliga för allmänheten. En användbar resurs är Belgian Biosafety Servers webbplats där rapporter om LAI finns sammanställda.

Laboratory-acquired infections and bio-incidents (biosafety.be)

Läs mer

• Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2023:10) om risker i arbetsmiljön (av.se)
• Bioriskhantering för laboratorier och andra liknande organisationer (ISO 35001:2019, IDT) (sis.se)
• Biosafety in Microbiological and Biomedical Laboratories (BMBL) 6th Edition (cdc.gov)
• Laboratory biosafety manual, 4th edition (who.int)
• Tuberculosis Laboratory Biosafety Manual (who.int)
• Laboratory biosafety guidance related to coronavirus disease (COVID-19) (apps.who.int)