Kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur och objekt

Publicerad: 29 november 2018Uppdaterad: -Folkhälsomyndigheten

Sammanfattning

Under 2016 och 2017 genomförde Folkhälsomyndigheten en undersökning för att följa upp kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur eller objekt (objektburen smitta) enligt miljöbalkens bestämmelser i 9 kap. 14-15 §§. Paragraferna anger att kommunen omedelbart ska vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor.

Undersökningen visar att:

  • Kommunernas ansvar behöver bli tydligare.
  • Centrala begrepp inom ansvarsområdet behöver klargöras.
  • Det behövs en uppdaterad beskrivning av viktiga steg i smittspårningsarbetet och ansvarsområdet för relevanta aktörer inom smittskyddsområdet.
  • Det behöver bli tydligare hur aktörerna kan få en mer effektiv samverkan och informationsöverföring i olika situationer som rör misstänkt smitta.

Undersökningen visar också att beredskapen att hantera objektburen smitta varierar mellan kommunerna och att det finns behov av ett ökat stöd och en tydligare vägledning till kommunerna på området för att utjämna dessa skillnader.

Ansvaret är otydligt

I enkätundersökningen svarade drygt 20 procent av kommunerna att det är otydligt vad som innefattas i kommunernas ansvar enligt miljöbalkens 9 kap. 15 §. Många kommuner tycker också att begreppen i denna bestämmelse är otydliga. Till exempel svarade 53 respektive 38 procent att det är mycket eller ganska otydligt vad som avses med ”objekt” respektive ”allvarlig smittsam sjukdom”.

Många kommuner saknar rutiner för att hantera objektburen smitta

Nästan hälften av kommunerna saknade dokumenterade rutiner för att hantera objektburen smitta enligt miljöbalkens 9 kap. 15 §. Generella rutiner för smittspårning fanns i 26 procent av kommunerna, och endast 9 procent hade rutiner som rörde hur man kan undanröja smittrisker. I 59 procent av kommunerna fanns inte heller dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren.

Bland de större kommunerna, sett till antalet invånare, var det en större andel än i de mindre kommunerna som hade dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren när det gäller att hantera objektburen smitta.

Större kommuner har mer erfarenhet av objektburen smitta

Bland de större kommunerna är det också fler som har vidtagit åtgärder 1–5 gånger per år för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning under de senaste två åren. Totalt svarade 45 procent av kommunerna att de inte har behövt vidta några sådana åtgärder under de senaste två åren. Legionella och salmonella var de smittämnen som flest hade hanterat under denna tidsperiod. Objektet var oftast dusch för legionella och sällskapsdjur för salmonella. Smittämnena har i de flesta fall spårats till en bostad.

Samverkan kan utvecklas med många aktörer

Totalt 67 procent svarade att samverkan med smittskyddsläkaren fungerar bra eller ganska bra, och 45 procent när det gäller samverkan med länsveterinären. Smittskyddsläkarna ansåg också att samverkan med kommunerna fungerar bra överlag, men att den generellt inte är lika utvecklad med de mindre kommunerna. Mer än varannan kommun svarade att de inte vet hur väl samverkan fungerar med centrala myndigheter, landsting och regioner, försvarsinspektören för miljö och hälsa (tidigare generalläkaren) samt andra kommuner och kommunförbund.

Kommunerna vill ha mer vägledning och stöd

Det finns ett stort behov av vägledning när det gäller att spåra smitta och undanröja smittrisker; över 70 procent av kommunerna efterfrågade sådant stöd. De intervjuade smittskyddsläkarna menar också att kommunerna, och andra inblandade aktörer, behöver mer vägledning. Förutom stöd till kommunerna i deras arbete med objektburen smitta, ser de behov av utbildning och övningar för berörda aktörer och ett tydliggörande av ansvarsfördelningen mellan smittskydd och kommuner.

Både kommuner och smittskyddsläkare har uttryckt att det är positivt med en uppföljning av kommunernas arbete med objektburen smitta enligt miljöbalken och att det är bra om det leder till att ansvaret och arbetet på området tydliggörs.

Summary

In 2016 and 2017, the Public Health Agency of Sweden conducted a survey to get a better understanding of the preparedness of the municipalities to handle object-borne infections according to the Swedish Environmental Code's provisions in Chapter 9, 14-15 §§. The Code states that the municipality must immediately, if there is a suspicion that a pet or object carries a serious contagious disease that can be transferred to humans, take the necessary measures to trace the infection and eliminate the risk of transmission.

The survey shows that:

  • The municipalities’ responsibility concerning object-borne infections needs to be clarified.
  • Central words and terms within the area of responsibility need to be explained.
  • There is a need for an updated description of important steps in tracing the infection and of the responsibility of relevant actors that might participate in the process.
  • There is a need for information regarding how these actors can collaborate and communicate more efficiently in different situations of suspected outbreaks of object-borne infections.

The survey also shows that the preparedness to manage object-borne infections varies between municipalities and that there is a need for more support and guidance to the municipalities to reduce these differences.

The responsibility is unclear

In the survey, more than 20 percent of the responding municipalities stated that it is unclear what is included in their responsibility. Many municipalities also think that central words and terms in Chapter 9, 14-15 §§ are unclear. For example, 53 and 38 percent, respectively, answered that it is very unclear or rather unclear what is meant by "object" and by "serious contagious disease".

Many municipalities lack routines for managing object-borne infections

Nearly half of the municipalities lacked documented routines for managing object-borne infections in accordance with Chapter 9, 15 § of the Environmental Code. Twenty-six percent of the responding municipalities had general routines for tracing infections, and only 9 percent had routines concerning how to eliminate the risk of transmitting the disease. In 59 percent of the municipalities, there were no documented routines for cooperation with the County Medical Officer.

The larger municipalities had to a greater extent than their smaller counterparts documented routines for cooperation with the County Medical Officer when it comes to handling object-borne infections.

Larger municipalities have more experience with object-borne infections

The larger municipalities have also been tracing infections and eliminating risks of transmitting infection more often than smaller municipalities over the past two years. A total of 45 percent of the municipalities answered that they had not handled any such cases during this time period. Legionella and salmonella were the most common infectious agents that the municipalities had handled during this period. The most common object that spread legionella was stated to be a shower, and for salmonella the object was a pet. The infectious agents have been traced to private homes in most cases.

Collaboration between actors can be developed

A total of 67 percent of the municipalities answered that the collaboration with the County Medical Officer works “well” or “quite well”. This figure was 45 percent concerning cooperation with the County Veterinarian. According to the County Medical Officers, cooperation with the municipalities works well overall, but is in general less developed with the smaller municipalities. More than 50 percent of the responding municipalities replied that they do not know how well their cooperation with central authorities, county councils and regions, the Defense Inspector for Environment and Health, and other municipalities is working.

The municipalities want more guidance and support

The survey shows that there is need for guidance in tracing infections and eliminating the risk of transmitting disease. More than 70 percent of the responding municipalities requested such support. All interviewed County Medical Officers also believe that actors in this area need more guidance. In addition to more support for the municipalities in their work with object-borne infections, they see the need for education and exercises for relevant actors and a clarification of responsibility between the County Medical Officers and the municipalities.

The municipalities and the County Medical Officers are equally positive that the preparedness of the municipalities to handle object-borne infections is now being followed-up, and they also point out that it is good if it leads to a clarification of responsibility in this area.

Om publikationen

Beredskap för att hantera utbrott av smittsamma sjukdomar är en viktig del i Sveriges krisberedskap. I Folkhälsomyndighetens uppdrag att främja hälsa, förebygga ohälsa och skydda mot hälsohot ingår att arbeta med krisberedskap inom smittskyddsområdet. Det gör myndigheten exempelvis genom att vägleda kommunerna i deras hantering av smittskyddshändelser.

När ansvaret för objektinriktat smittskydd 2004 fördes över från smittskyddslagen till miljöbalken fick de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna ett förnyat ansvar. Ansvaret innebär att kommunen omedelbart ska vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning, om det finns misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor. Kommunernas ansvar för det objektinriktade smittskyddet har inneburit nya arbetssätt för kommunernas miljö- och hälsoskyddsinspektörer.

Folkhälsomyndigheten har genom den här undersökningen följt upp kommunernas arbete med att hantera smitta som sprids via sällskapsdjur eller objekt (objektburen smitta) enligt miljöbalkens regler. Syftet med undersökningen var att få en tydligare bild över kommunernas beredskap vid objektburen smitta och att identifiera eventuella behov av stöd. Uppföljningen utgör underlag för Folkhälsomyndighetens fortsatta arbete på området.

Projektet har pågått under 2016–2018 och finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Bakgrund

Smittskyddslagens tillämpningsområde begränsades 2004 till att endast gälla åtgärder som riktar sig till människor (prop. 2003/04:30), och i samband med det överfördes reglerna om objektburen smitta till miljöbalken (9 kap. 14–15 §§). Ett syfte med att separera person- och objektinriktat smittskydd var att tydliggöra de kommunala miljö- och hälsoskyddsnämndernas ansvar för det objektinriktade smittskyddet. Ansvaret innebär att kommunerna ska agera för att vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning och skiljer sig därmed från kommunernas tillsynsarbete. Åtgärderna ska vidtas omedelbart vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor (miljöbalken 9 kap. 15 §).

Det finns ingen uttömmande beskrivning av vilka objekt, sällskapsdjur eller allvarliga smittsamma sjukdomar som avses utifrån bestämmelserna om objektburen smitta i 9 kap. 14 och 15 §§ miljöbalken.

Exempel på objekt som avses i detta sammanhang kan vara vatten- och avloppssystem, kyltorn, ventilationsanläggningar och lösa objekt, till exempel leksaker. Smittspridning via livsmedel, inklusive dricksvatten, omfattas inte eftersom det faller under andra regelverk.

Sällskapsdjur är djur som innehas av privatpersoner och som hör nära samman med den enskilde och dennes bostad. Sällskapsdjur som är föremål för yrkesmässig uppfödning eller försäljning, t.ex. i zoobutiker och djurparker, omfattas inte (prop. 2003/04:30).

Enligt förarbetena till smittskyddslagen (prop. 2003/04:30) kan vissa av de sjukdomar som betecknas som allmänfarliga i smittskyddslagen ses som allvarlig smittsam sjukdom i miljöbalkens mening, men även vissa andra smittsamma sjukdomar, där legionella och papegojsjuka nämns som exempel.

9 kap. 15 § miljöbalken

Vid misstanke om att ett sällskapsdjur som innehas av privatperson eller ett objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor, skall kommunen omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Om det är nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen får kommunen låta förstöra föremål av personlig natur och låta avliva sällskapsdjur som innehas av privatpersoner.

Den som har drabbats av ett beslut enligt första stycket andra meningen har rätt till skälig ersättning av kommunen.

Första och andra styckena gäller inte om åtgärder vidtas enligt livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) eller zoonoslagen (1999:658). Lag (2006:828).

Folkhälsomyndigheten (tidigare Socialstyrelsen) har i viss utsträckning skrivit om hantering av objektburen smitta enligt miljöbalkens 9 kap.14–15 §§ i tidigare rapporter och handböcker gällande smittskydd, t.ex. ”Hygien, smittskydd och miljöbalken – objektburen smitta” (Socialstyrelsen 2008). Dessa har dock i huvudsak varit inriktade på arbete med att förebygga smittrisker från objekt, till exempel genom hygien- och städrutiner, snarare än hanteringen när det finns en misstanke om smitta. Det innehåll som rör hantering av och samverkan vid objektburen smitta enligt miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§ är i behov av en översyn.

Kommunen har det huvudsakliga ansvaret för smittutredningen, och landstinget och smittskyddsläkaren har enligt lagstiftningen ingen befogenhet över den (prop. 2003/04:30). Däremot är kommunen skyldig att underrätta smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan ha betydelse för smittskyddet för människor (miljöbalken 9 kap. 14 §), och de olika aktörerna är skyldiga (efter begäran) att informera och samråda med varandra (6 kap. 7 § smittskyddslagen (2004:168)). Dessutom bör kommunen ta stor hänsyn till smittskyddsläkarens uppfattning (prop. 2003/04:30).

9 kap. 14 § miljöbalken

Kommunen skall utan dröjsmål underrätta smittskyddsläkaren om iakttagelser som kan vara av betydelse för smittskyddet för människor. Lag (2004:169).

Vid misstanke om objektburen smitta behöver kommunerna även hantera gränsdragningar mot andra lagstiftningar inom smittskyddsområdet, så som livsmedelslagen, lagen om provtagning på djur, epizootilagen och zoonoslagen. Kommunernas ansvar för det objektinriktade smittskyddet har inneburit nya arbetssätt för kommunernas miljö- och hälsoskyddsinspektörer, inklusive samverkan med övriga aktörer inom smittskyddsrådet. Folkhälsomyndigheten har i sin stödjande roll gentemot kommunerna i olika smittskyddsärenden fått signaler om att hantering av objektburen smitta generellt inte är något som kommunerna är specialiserade på och att det kan finnas behov av att stärka beredskapen på området. Eftersom utbrott av objektburen smitta sker relativt sällan och varje smittutredningsärende skiljer sig åt innebär det att det kan gå lång tid mellan smittutredningarna och att miljö- och hälsoskyddsinspektörerna ställs inför nya situationer och frågeställningar i de enskilda utredningarna. Vidare skiljer sig förutsättningarna åt mellan kommunerna för att kunna bedriva ett effektivt arbete vid objektburen smitta. I mindre kommuner är det vanligt med ett fåtal inspektörer som har att hantera alla typer av ärenden inom miljö- och hälsoskyddsområdet, vilket ställer krav på bred kompetens och mindre möjlighet att specialisera sig. Det kan därmed vara en utmaning för många kommuner att upprätthålla kompetensen inom det begränsade arbetsområdet som ansvaret för objektburen smitta oftast utgör.

Mot bakgrund av detta bedömde Folkhälsomyndigheten att det fanns behov av att på ett systematiskt sätt följa upp kommunernas arbete med att hantera objektburen smitta för att identifiera eventuella behov av stöd och framtida insatser för att trygga en god och jämlik beredskap på området nationellt.

Syfte

Syftet med undersökningen var att följa upp vilken beredskap kommunerna har att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur eller objekt till människor (objektburen smitta) i enlighet med miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§. Med undersökningen ville Folkhälsomyndigheten få en tydligare bild över kommunernas beredskap och identifiera eventuella behov av stöd. Med beredskap avses i den här undersökningen förberedelser inför och förmåga att hantera misstänkt eller konstaterad objektburen smitta.

Mer specifikt undersöktes

  • hur kommunerna har tolkat sitt ansvar vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor
  • om de anser att de har tillräckligt med resurser och stöd för att hantera ansvaret
  • om det finns några otydligheter i gränsdragningen mot andra lagstiftningar
  • hur kommunernas samverkan med andra myndigheter och aktörer på området fungerar.

Metod

För att följa upp kommunernas beredskap vid objektburen smitta genomfördes dels en enkätundersökning, dels uppföljande intervjuer med ett urval av de svarande kommunerna samt med några av landets smittskyddsläkare för att fördjupa och komplettera enkätsvaren.

Webbenkätundersökning i kommunerna

En webbenkät skickades ut till samtliga 290 kommuner i Sverige och den riktades till kommunernas miljö- och hälsoskyddskontor (eller motsvarande kontor). Personen som besvarade frågorna ombads svara för sin kommun eller sitt kommunförbund, och informerades om att det gick bra att konsultera andra i sin organisation för att besvara frågorna. Enkätfrågorna utformades i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i enlighet med förordning (1982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner.

Webbenkäten innehöll frågor om huruvida kommunen ansåg att det fanns några otydligheter i deras ansvar enligt miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§ eller i centrala begrepp i dessa bestämmelser, om de hade rutiner för hantering av objektburen smitta respektive för samverkan med smittskyddsläkaren, om kommunens erfarenhet av att hantera objektburen smitta, hur samverkan med andra aktörer inom smittskyddsområdet fungerar och om kommunen behöver något stöd på området. Webbenkäten som skickades till kommunerna visas i bilaga 1.

Datainsamlingen pågick den 20 september–15 december 2016. Under den pågående datainsamlingen skickades två påminnelser ut om att besvara enkäten.

Enkätverktyget Survey Generator användes för att konstruera webbformuläret samt för utskick och datainsamling. Datamaterialet har sedan bearbetats och analyserats i statistikprogrammet R Studio. Excel har använts för att analysera öppna svar och ta fram figurer och tabeller till rapporten.

Enkäten besvarades av enskilda kommuner och kommunförbund, men resultaten har analyserats och redovisas på kommunnivå.

I ett andra steg gjordes analyser med hänsyn till kommunernas storlek och kommunernas invånarantal valdes som mått på kommunstorlek. I dessa analyser har inte kommunförbundens svar tagits med på grund av att en jämförelse mellan enskilda kommuner och kommuner som ingår i förbund om två eller flera kommuner bedömdes kunna ge missvisande resultat, både med avseende på storlek och tänkbara skillnader i förutsättningar i arbetet med objektburen. Det antogs att kommunstorleken kunde ha betydelse för om bland annat rutiner hade utarbetats för hantering av objektburen smitta i kommunerna och för kommunernas erfarenhet och samverkan på området. Sammanlagt var det 15 kommunförbund (41 kommuner) som besvarade enkäten och som uteslöts i analyserna baserade på kommunstorlek. Kommunernas invånarantal 2016 hämtades från Statistiska centralbyrån (SCB, 2016) och därefter delades kommunerna in i fem grupper utifrån invånarantal:

  • 14 999 invånare eller färre (109 kommuner)
  • 15 000–29 999 invånare (60 kommuner)
  • 30 000–69 999 invånare (49 kommuner)
  • 70 000–199 999 invånare (27 kommuner)
  • 200 000 invånare eller fler (4 kommuner)

Endast fyra kommuner i Sverige har 200 000 invånare eller fler, vilket bör beaktas i resultatframställningen eftersom en kommun ensam utgör 25 procent. Varje enskilt svar från dessa stora kommuner väger alltså tungt.

Sammanlagt var det 220 av 290 kommuner som besvarade webbenkäten, vilket innebär en svarsfrekvens på 76 procent.

Uppföljande intervjuer med kommuner och smittskyddsläkare

Urvalet av intervjuobjekt och konstruktion av intervjufrågor till de uppföljande intervjuerna baserades i första hand på respondenternas enkätsvar. Kommunerna som medverkade i de uppföljande intervjuerna representerade också olika delar av landet. Urvalet omfattade kommuner som svarat att de ansåg att ansvaret var tydligt respektive otydligt, som hade respektive inte hade rutiner för att hantera objektburen smitta och som hade olika erfarenhet av bland annat samverkan. Totalt intervjuades miljö- och hälsoskyddsinspektörer från sju kommuner. Urvalet av smittskyddsläkare gjordes utifrån de regioner som de valda kommunerna hörde till. Fem smittskyddsläkare intervjuades.

Intervjufrågorna utformades i samråd med SKL i enlighet med förordning (1982:668) om statliga myndigheters inhämtande av uppgifter från näringsidkare och kommuner. Intervjufrågorna till kommunerna och smittskyddsläkare redovisas i bilaga 2 respektive bilaga 3.

Uppföljningsintervjuerna med de utvalda kommunerna och smittskyddsläkarna genomfördes hösten 2017, antingen under ett personligt möte, via telefon eller Skype. Ljudupptagning och anteckningar gjordes under tiden. Respondenterna har fått möjlighet att ta del av och lämna synpunkter på sammanfattningar av intervjusvaren.

Resultat

Nedan presenteras resultaten från webbenkätundersökningen i kommunerna följt av sammanfattningar av kommunernas respektive smittskyddsläkarnas svar på de uppföljande intervjufrågorna, uppdelat i följande avsnitt:

  • Kommunernas ansvar vid objektburen smitta
  • Rutiner för att hantera objektburen smitta och samverka med smittskyddsläkaren
  • Erfarenhet av objektburen smitta
  • Samverkan med andra aktörer
  • Behov av vägledning och annat stöd
  • Goda exempel

Kommunernas ansvar vid objektburen smitta

Webbenkätundersökningen

Ett syfte med undersökningen var att följa upp hur kommunerna har tolkat sitt ansvar vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor. Därför fick kommunerna svara på hur väl de instämde i påståendet ”Det är tydligt vad som innefattas i kommunens ansvar enligt miljöbalkens 9 kap 15 §” (figur 1). Dessutom fick de ange hur tydliga de anser att olika centrala begrepp är i samma bestämmelse (figur 2–8).

Figur 1. Kommunernas svar på frågan om hur väl de instämmer i påståendet ”Det är tydligt vad som innefattas i kommunens ansvar enligt miljöbalkens 9 kap 15 §”. På en skala 1–5 betyder ”1” att påståendet inte stämmer alls, medan ”5” betyder att påståendet stämmer mycket bra. Antalet svar anges i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 220 kommuner på frågan.

diagram över tydlighet i ansvar

Påståendet stämmer inte alls enligt 5 procent av de svarande kommunerna. Ytterligare 17 procent av kommunerna lutar åt att påståendet inte stämmer (svarsalternativ 2). En neutral ställning till påståendet hade 36 procent av kommunerna (svarsalternativ 3) medan 28 procent var mer instämmande (svarsalternativ 4), och 14 procent uppgav att påståendet stämmer mycket bra (svarsalternativ 5).

Figur 2. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”misstanke” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 216 kommuner på frågan.

diagram över misstanke

Figur 3. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”sällskapsdjur” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram sällskapsdjur

Figur 4. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”objekt” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 214 kommuner på frågan.

diagram över objekt

Figur 5. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”allvarlig smittsam sjukdom” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 215 kommuner på frågan.

diagram allvarlig smittsam sjukdom

Figur 6. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”omedelbart” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram omebelbart

Figur 7. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”spåra smittan” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram spåra smitta

Figur 8. Kommunernas svar på frågan om hur tydligt de anser att begreppet ”undanröja risken för smittspridning” är, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram över undanröjda smittspårining

För att kommunerna ska veta när miljöbalkens 9 kap. 15 § är tillämplig måste det vara tydligt vad som avses med centrala ord och begrepp i bestämmelsen. Begreppen ”sällskapsdjur” och ”omedelbart” är ganska eller mycket tydliga för ungefär 80 procent av kommunerna (figur 3 och 6). Omkring 60 procent av kommunerna angav att begreppen ”misstanke”, ”allvarlig smittsam sjukdom” och ”spåra smittan” i samma paragraf är ganska eller mycket tydliga (figur 2, 5 och 7). Mer än varannan kommun angav att begreppet ”objekt” är ganska eller mycket otydligt, varav 22 procent av dem svarade att det är mycket otydligt (figur 4). Det var också 45 procent av kommunerna som uppgav att begreppet ”undanröja risken för smittspridning” i miljöbalken är otydligt (ganska otydligt eller mycket otydligt), varav 17 procent av dem svarade mycket otydligt (se figur 8).

Flera kommuner framförde i webbenkätens fritextfält att de önskar tydliga definitioner av begrepp som är centrala i miljöbalkens 9 kap. 15 §. Det skulle bidra till ökad tydlighet och samsyn på området, vilket man anser är viktigt bland annat eftersom insatserna kan ha stor inverkan på det personliga planet, till exempel när sällskapsdjur avlivas för att undanröja risk för smittspridning. Det finns flera exempel på frågor som framförts via webbenkäten och som visar att det finns frågetecken kring vad som faller inom kommunens ansvarsområde och hur långt ansvaret sträcker sig i olika avseenden:

  • ”Vad är ett objekt?”
  • ”Vilka djur är sällskapsdjur?”
  • ”Vilka sjukdomar är allvarligt smittsamma?”
  • ”Hur omedelbart är omedelbart?”
  • ”Vad behövs för att det ska vara en misstanke?”
  • ”Hur långt är det rimligt att spåra en smitta, resursmässigt och tidsmässigt?”
  • ”När ska en smitta anses vara spårad?”
  • ”Vad är tillräckligt undanröjt?”

En kommun som svarar att de ord och begrepp som nämns i miljöbalken verkar vara ganska tydliga, påpekar att det inte är säkert att de skulle uppfattas som lika tydliga i ett skarpt läge.

Flera kommuner uppger att det finns behov av mer kunskap om smittspårning och undanröjande av smittrisker när det gäller allvarliga smittsamma sjukdomar hos sällskapsdjur. Någon kommun undrar om smitta hos sällskapsdjur faller under länsveterinärens ansvar och en annan påpekar att det är svårt att få kännedom om smitta hos djur eftersom kommunerna inte längre ansvarar för djurskyddstillsynen. Det har också framförts att det är mycket otydligt vad som menas med ”Den som har drabbats av ett beslut enligt första stycket andra meningen har rätt till skälig ersättning av kommunen”. Vidare anser någon att det är oklart om ”kommunen” i miljöbalkens bestämmelser om objektburen smitta är liktydigt med miljönämnden.

Uppföljande intervjuer

Kommunernas svar

Även av de uppföljande intervjuerna framgick att bestämmelserna om objektburen smitta i miljöbalkens 9 kap. 14-15 §§ tolkas på olika sätt av kommunerna.

  • ”Vad är ett objekt?”

Intervjuerna visar att det finns olika uppfattningar om vad som kan anses ingå i begreppet objekt, men majoriteten svarade att det kan vara allt från små saker såsom lampknappar, handtag och leksaker (”allt man tar på”) till större objekt eller verksamheter såsom gallerior och bassängbad.

  • ”Vilka djur är sällskapsdjur?”

Det är i vissa fall även otydligt hur begreppet sällskapsdjur ska tolkas, utöver katt och hund och liknande djur som mestadels hålls inomhus för sällskap. Exempelvis tolkar några kommuner det som att höns och orm innefattas, medan några lyfter ut just dessa som exempel på djur som faller utanför begreppet. Tre kommuner är även osäkra på hur minigris och duvor ska definieras.

  • ”Vilka sjukdomar är allvarligt smittsamma?”

Alla är överens om att legionella och salmonella ingår i begreppet ”allvarlig smittsam sjukdom” men också att fler sjukdomar omfattas. Här hänvisar kommunerna till olika definitioner: sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen, sjukdomar som är anmälningspliktiga och/eller smittspårningspliktiga eller sjukdomar som definieras av läkarvetenskapen. Som exempel på allvarliga smittsamma sjukdomar nämns MRSA, papegojsjuka och svininfluensa. En kommun nämner att det även skulle kunna vara förkylningar, eftersom de kan vara allvarliga, men att de kan falla utanför begreppet i och med att de kanske inte kan ses som objektburna.

  • ”Hur omedelbart är omedelbart?”

Ett par kommuner definierar begreppet omedelbart som samma dag eller dagen efter, eller måndag om ärendet kommer in en fredag. Detta är otydligt i lagstiftningen anser flera. En kommun tar upp att begreppet omedelbart kan vara problematiskt i samband med provtagning eftersom det finns risk att prover som skickas för analys i slutet av veckan blir liggande över helgen. Kommunen tar därför om möjligt prov tidigare i veckan. För att undvika att utredningen stannar upp och att smitta sprids i väntan på analyssvar ser man efter om det finns någon åtgärd som kan vidtas under analystiden. Som exempel på detta nämns att kommunen vid misstänkt men inte konstaterad legionella kan be verksamhetsutövaren att höja temperaturen eller göra en hetvattenspolning redan innan provsvaret har kommit. En kommun svarar att man för en omedelbar hantering ofta är beroende av andra aktörer, exempelvis saneringsfirmor.

  • ”Vad behövs för att det ska vara en misstanke?”

På frågan vad som krävs för att miljö- och hälsoskyddsinspektörerna ska vidta åtgärder svarar flera att det är när smittskyddsläkaren eller länsveterinären kontaktar dem som de påbörjar arbetet med att smittspåra och undanröja smittrisken. Ibland kan smittutredningsarbetet påbörjas på grund av något som upptäcks vid vanlig tillsyn, t.ex. för låg varmvattentemperatur i ett flerbostadshus som innebär ökad risk för legionellatillväxt eller magsjukeutbrott på förskola. En kommun svarar att det även kan initieras av inkommande klagomål.

  • ”Hur långt är det rimligt att spåra en smitta, resursmässigt och tidsmässigt?”

De flesta svarar att de spårar en smitta tills provtagning visar om smittan kommer därifrån man misstänkte eller inte. Det händer dock att ärenden avslutas utan att kommunen har kunnat fastställa smittkällan ”om det inte finns något mer att gå på” eller om det mynnar ut i någon annans ansvar. När det gäller magsjuka kan det räcka med förebyggande råd enligt en kommun.

De flesta kommunerna ser inget hinder för att ta prov i enskilt hem eller på privat egendom. En kommun svarar att de har rätt till provtagning i ett enskilt hem eller på privat egendom genom miljöbalkens tillträdesbestämmelser. En annan svarar att det kan uppstå situationer där det inte är tydligt vad som gäller, t.ex. om provtagning i enskild brunn visar att åtgärder behöver vidtas men fastighetsägaren motsätter sig detta. En kommun pekar på att allvaret i sjukdomen styr vad kommunen känner att de kan kräva.

Flera av de intervjuade är inte säkra på vem som betalar för provtagning, men de flesta verkar anse att kommunen ska stå för kostnaden när det gäller enskilda bostäder. När det gäller flerbostadshus svarar flera kommuner att det är fastighetsägaren som faktureras.

  • Vad är tillräckligt undanröjt?

De flesta anser att smittan är undanröjd när ett uppföljande prov är negativt eller visar att man är tillbaka på ”normalläge” istället för ”förhöjt sjukdomsläge”. När det gäller salmonella hos djur anser man att det oftast är tillräckligt att ge hygienråd och karantän i hemmet.

Flera ser en risk för svårigheter när det gäller att vidta åtgärder i någons privata hem för att undanröja risk för smittspridning. De flesta har dock inte någon erfarenhet av detta då majoriteten av ärendena inte rör privatbostäder utan flerbostadshus och olika verksamheter. Om personen i bostaden jobbar med t.ex. livsmedel eller har barn som kan smittas kan det enligt de intervjuade kommunerna vara motiverat att vidta åtgärder. En kommun svarar att det skulle vara svårt att till exempel förelägga någon att byta varmvattenberedare om personen inte har råd. En kommun svarar att de tar hjälp av smittskyddsläkaren för att resonera sig fram till vad som är lämpligt i det enskilda fallet.

De flesta anser att det är fastighetsägaren som ska betala för att undanröja risken, t.ex. sanering. Någon svarar att kommunen kan gå in och betala om det saknas pengar och att kommunen står för kostnaden för provtagning i en sjuk persons bostad. När det gäller sällskapsdjur svarar en kommun att det är kommunen som får betala, medan en annan svarar att det är djurägaren som får stå för kostnaden.

I de uppföljande intervjuerna med kommunerna lyfte flera att det är en svårighet att det saknas ett riktvärde för legionella, både för att bedöma smittrisk och för att veta när det är lämpligt att vidta åtgärder, och då vilka.

Av de intervjuade anser de flesta att ansvarsfördelningen gentemot andra aktörer som arbetar med smittskyddsfrågor är ganska tydlig, i alla fall när det gäller livsmedelsburen smitta.

Smittskyddsläkarnas svar

I intervjuerna framkommer att smittskyddsläkarna tar kontakt med miljökontoren vid alla typer av smittor som misstänks vara objektburna, det vill säga både de som omfattas av miljöbalkens regler och de som är livsmedels- och dricksvattenburna och omfattas av livsmedelslagstiftningen. Livsmedels- och dricksvattenburen smitta hanteras dessutom i större utsträckning jämfört med smittor som sprids via andra objekt, vilket avspeglas i intervjusvaren. Oftast är det smittskyddsläkaren som först får information som ger misstanke om objektburen smitta, varpå de informerar miljökontoren.

Legionella är ett exempel på när de intervjuade smittskyddsläkarna alltid tar kontakt med miljökontoren om de har en patient. Smittskyddsläkarna kan ta kontakt direkt även vid mindre allvarliga sjukdomsfall, men det är en bedömning som görs från fall till fall, bland annat beroende på vilken typ av smittämne det handlar om. Ibland räcker det med misstanke om sjukdom för att smittskyddsläkarna ska kontakta miljökontoren. Smittskyddsläkarna kan få rapporter om att det finns individer med en viss sjukdomsbild, och då kan de informera miljökontoren i ett tidigt skede, redan innan det finns några positiva provsvar.

Sjukdomar som bedöms vara ”allvarliga smittsamma sjukdomar” i miljöbalkens mening är enligt de intervjuade smittskyddsläkarna framför allt allmänfarliga och/eller smittspårningspliktiga sjukdomar som är kopplade till avlopps- och vattensystem (legionella), mag- och tarmsjukdomar (olika gastroenteriter, ehec, salmonella, campylobakter m.fl.), MRSA och blodsmitta som är kopplad till avfall från sjukvårdande verksamhet.

Rutiner för att hantera objektburen smitta och samverka med smittskyddsläkaren

Rutiner kan hjälpa kommunerna att vara förberedda och snabbt veta vad vilka åtgärder som behöver vidtas i händelse av misstänkt eller konstaterad objektburen smitta.

Webbenkätundersökningen

Enligt webbenkäten hade 26 procent av kommunerna generella och dokumenterade rutiner för smittspårning och 8 procent av kommunerna hade dokumenterade rutiner för smittspårning av specifika smittämnen (figur 9). Generella rutiner för att undanröja smittrisker fanns dokumenterade i 9 procent av kommunerna och 6 procent hade dokumenterade rutiner för att undanröja smittrisk som är kopplad till specifika smittämnen. Därutöver svarade 8 procent att de hade rutiner för andra delar av hanteringen, till exempel rutiner för inkomna ärenden (handläggning, diarieföring, sekretess och fakturering) och rutiner för att kontakta t.ex. myndigheter, fastighetsägare, patienter och djurägare. Rutiner som är relevanta för objektburen smitta återfanns även i bland annat beredskapsplaner för vatten- och livsmedelsburna utbrott, krishanteringsplaner och saneringsintyg för internationell fartygstrafik.

Bland de kommuner som saknade dokumenterade rutiner för hantering av objektburen smitta hade 10 procent muntliga rutiner. Hela 39 procent av kommunerna saknade helt rutiner för att hantera objektburen smitta i enlighet med miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§.

Figur 9. Kommunernas svar på frågan om dokumenterade rutiner finns för hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram över rutin över smitta

Totalt 34 procent hade dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren när det gäller hantering av objektburen smitta (figur 10). I 59 procent av kommunerna fanns inga sådana rutiner och därutöver har 7 procent svarat att de inte vet om dokumenterade rutiner finns för samverkan med smittskyddsläkaren.

Figur 10. Kommunernas svar på frågan om de har dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren som gäller hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 217 kommuner på frågan.

diagram rutiner

Andelen kommuner med dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren vid objektburen smitta ökar med kommunernas invånarantal (Metod, se sidan 17). I kommungrupperna med 70 000–199 999 invånare och 200 000 invånare eller fler, svarade 50 procent att det finns sådana dokumenterade rutiner (se tabell 1). Bland små kommuner med 14 999 invånare eller färre, uppgav 67 procent att de saknar dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren. I de övriga kommungrupperna (15 000–29 999 respektive 30 000–69 999 invånare) var det 55 procent respektive 51 procent som inte hade dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren.

Tabell 1. Kommunernas svar på frågan om de har dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren, redovisat i procentuella andelar och indelat efter kommunernas invånarantal. Resultatet inkluderar totalt 176 kommuners svar.

KommunstorlekJaNejVet inte
14 999 invånare eller färre 24 66,7 9,3
15 000 – 29 999 invånare 40 55 5
30 000 – 69 999 invånare 42,9 51,4 5,7
70 000 – 199 999 invånare 50 50
200 000 invånare eller fler 50 50

Uppföljande intervjuer

Kommunernas svar

De som har rutiner för att hantera objektburen smitta har dem på olika ställen: som separata rutiner, ihop med andra länsgemensamma smittskyddsrutiner eller som en del i beredskapsrutinerna. Rutinerna som finns används av inspektörerna. Det framkom också att det är i samband med utbrott av smitta som många kommuner blir medvetna om vikten med dokumenterade och uppdaterade rutiner. De som inte har rutiner har inte prioriterat att ta fram sådana eftersom de hanterar dessa ärenden så sällan. Det anses också vara svårt att ta fram rutiner för något som sker så sällan och för scenarier som kan se så olika ut. De intervjuade kommunerna som saknar dokumenterade rutiner svarar att hanteringen av objektburen smitta har fungerat väl ändå. En av dessa hade dock arbetsinstruktioner att tillgå inom vissa områden, t.ex. legionella.

Rutiner för att samverka med smittskyddsläkaren finns på samma ställen som övriga rutiner. Rutinerna följs och det finns en upparbetad kontakt med smittskyddsläkaren i de flesta av de intervjuade kommunerna, även de som svarade att de har inte har rutiner. Smittskyddsläkaren (eller länsveterinären) kontaktas oftast direkt när kommunen får kännedom om en misstänkt objektburen smitta, men oftast är det smittskyddsläkaren som kontaktar kommunen.

En kommun framförde önskemål om en rutin i form av ett flödesschema för att hantera objektburen smitta i olika scenarier, så att de kan följa de olika stegen i en utredning. En annan kommun påpekade att det vore bra med gemensamma rutiner mellan kommunen och smittskyddsläkaren, så att man vet vad man kan förvänta sig av varandra under en utredning.

Erfarenhet av objektburen smitta

Webbenkätundersökningen

Folkhälsomyndigheten ville få en uppfattning om kommunernas erfarenhet av att hantera objektburen smitta och vilka smittämnen, objekt och verksamheter som hanteras i enlighet med miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§. Därför fick kommunerna uppskatta hur ofta de hade vidtagit åtgärder för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning under de senaste två åren.

Vid tiden för enkätundersökningen (hösten 2016) uppgav 28 procent av kommunerna att de hade vidtagit åtgärder för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning mindre än 1 gång per år under de senaste två åren (figur 11), och 21 procent av kommunerna att de vidtagit sådana åtgärder 1–5 gånger per år. Knappt en procent av kommunerna svarade att de hade vidtagit åtgärder för att hantera objektburen smitta mer än 5 gånger per år, medan hela 45 procent av kommunerna inte hade behövt vidta några åtgärder alls under denna tidsperiod. Det var också 6 procent av kommunerna som inte visste hur ofta åtgärder vidtagits.

Figur 11. Kommunerna har angett antal gånger som åtgärder vidtagits under de senaste två åren, vid tiden för enkätundersökningen, för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning vid misstanke om allvarlig smittsam sjukdom hos sällskapsdjur eller objekt. Kommunernas svar redovisas uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 218 kommuner på frågan.

diagram över åtgärder

Bland de större kommunerna var det en större andel som uppgav att de har vidtagit åtgärder för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning 1–5 gånger per år (Metod, sidan 17). Det var endast kommuner med 30 000-69 999 invånare som svarade att de vidtagit sådana åtgärder mer än fem gånger per år, under de senaste två åren (tabell 2). I kommuner med 14 999 invånare eller färre uppgav 57 procent att de inte har hanterat objektburen smitta enligt miljöbalkens paragraf under de senaste åren, vilket är en större andel än i övriga kommungrupper.

Tabell 2. Kommunernas svar på frågan om hur många gånger de har vidtagit åtgärder för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning under de senaste två åren, redovisat i procentuella andelar och indelat efter kommunernas invånarantal. Resultatet inkluderar totalt 177 kommuners svar.

Kommunstorlek 1-5 gånger/år>5 gånger/årAldrigVet inte
14 999 invånare eller färre 28 8 57,3 6,7
15 000 – 29 999 invånare 32,5 20 45 2,5
30 000 – 69 999 invånare 40,5 32,4 5,4 21,6
70 000 – 199 999 invånare 28,6 33,3 38,1
200 000 invånare eller fler 75 25

Legionella är det vanligaste smittämnet bland de som kommunerna uppgav att de har hanterat under de senaste två åren. Sammanlagt uppgavs legionella 95 gånger. Objektet är i de flesta fall duschar, vilket har nämnts 77 gånger, men i enstaka fall har smittan även spårats till bubbelpooler, badkar, badvatten, fontäner och vattentappkranar.

Legionellainfektion

En anmälnings- och smittspårningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.

Legionellabakterier är vanligt förekommande i jord och vatten. De sprids främst via små vattendroppar (aerosoler) och kan vid inandning ge svår lunginflammation, så kallad legionärssjuka. De kan även orsaka en mildare febersjukdom som kallas pontiacfeber.

Läs sjukdomsinformation legionellainfektion

Det näst vanligaste smittämnet som kommunerna har hanterat är salmonella, vilket angavs 58 gånger. Objektet är nästan uteslutande ett sällskapsdjur, t.ex. katt, orm eller fjäderfä. Några tog också upp fall av magsjuka (ospecificerat smittämne) som har förekommit i förskolan.

Salmonellainfektion

En anmälnings- och smittspårningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.

Salmonella är en zoonotisk bakterie som är vanlig i stora delar av världen hos många olika djurslag. Bakterien utsöndras i avföringen och kan sedan spridas vidare, exempelvis via vatten, livsmedel eller kontakt med smittade djur. Vid salmonellainfektion ses vanligen ett akut insjuknande med buksmärtor, feber, diarréer och ibland kräkningar. Komplikationer med ledinflammation kan även uppträda.

Läs sjukdomsinformation salmonella

Den vanligaste verksamheten eller platsen som smitta har spårats till är bostadshus (92 gånger). I 11 fall har smittan spårats till förskolan och i 2 fall till skolan. I 9 fall har smittan spårats till äldreboende eller vårdboende. Badhus, simhall och spa har nämnts 7 gånger och utomhusbad 2 gånger. Vidare har gym/idrottsanläggning angivits som verksamhet 6 gånger; restaurang, inklusive skolkök, 6 gånger; hotell, vandrarhem och kursgård 6 gånger. Övriga verksamheter som nämns är butik, sjukhus, camping, lantbruk och vattenverk.

Andra smittämnen och infektioner som kommunerna enligt undersökningen har hanterat enligt miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§ enstaka gånger är ehec, calicivirus, Cryptosporidium, MRSA, Campylobakter, Pseudomonas, skabb, Seoul hantavirus, fågelinfluensa, streptokocker och enterokocker.

Uppföljande intervjuer

Kommunernas svar

Samtliga intervjuade kommuner var av uppfattningen att de smittor, objekt och verksamheter som de uppgav i enkäten är desamma som kommunen har hanterat även sett till en längre period. Hanteringen gäller oftast legionella kopplat till varmvattenproblematik, salmonella hos katt och magåkommor.

En fråga gällde om vissa smittämnen eller verksamheter är prioriterade i arbetet med objektburen smitta, och svaren är samstämmiga: man prioriterar känsliga grupper såsom barn och äldre, och kopplat till detta prioriteras förskolor, skolor och äldreboenden. Men det beror till stor del på smittans allvar och hur många som kan komma att drabbas, och information och råd från smittskyddsläkaren får ofta styra. Legionella ses dock alltid som en allvarlig smitta. En av kommunerna lyfte fram att de jobbar mycket med förebyggande tillsyn och preventiva insatser mot förskolor och skolor med fokus på städning och hygien.

Vissa utredningar kan bli mycket omfattande och det kan ta lång tid att skriva beslut, och då får annat arbete läggas åt sidan. Kommunerna ser dock att tidsmässiga och ekonomiska resurser kan ha en begränsande effekt på smittutredningarnas omfattning.

En intervjufråga gällde om kommunerna har stött på några svårigheter i sin hantering av objektburen smitta. Svarspersonerna tog upp att det inte alltid är självklart hur ett ärende ska handläggas, vilken roll kommunen har, vem som är ansvarig för olika delar och vilken lagstiftning som gäller. I vissa avseenden behöver kommunen få hjälp av olika aktörer för att fullgöra sitt ansvar med att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning. Vid otydlighet kan missförstånd uppstå, till exempel gällande vilken aktör som ska göra vad. Det kan också ta tid att sätta sig in i ärenden eftersom de kommer sällan och alla ärenden är olika.

På frågan om hur kommunerna har löst problem som uppstått under utredningsarbetet är svaret kommunikation. Enligt kommunerna uppstår svårigheter ofta på grund av att mottagaren inte inser hur allvarlig situationen är. Det är viktigt att kommunicera med de drabbade och med allmänheten utan att skapa rädsla och onödig oro. Regelbundna möten och möjlighet att bolla idéer med aktörer under en utredning togs också upp som värdefullt för ett effektivt smittutredningsarbete. Vidare menar de att arbetet skulle vara mer effektivt om alla kände till sin roll och sitt ansvar.

Aktörer som varit aktiva i utredningarna berodde delvis på smittan, men generellt var alltid de drabbade, kommunen och smittskyddsläkaren involverade, och ofta också fastighetsägare.

Smittskyddsläkarnas svar

Smittskyddsläkarna har inte inblick i kommunernas beredskapsplaner men upplever att beredskapen är väldigt varierande, ofta beroende på kommunens storlek. Beredskapen uppfattas som högre i större kommuner och att de har mer erfarenhet på området. I de mindre kommunerna är det ofta få anställda som måste täcka in både miljöskydd, hälsoskydd och livsmedel. Flera av smittskyddsläkarna uttrycker att det ibland kan vara svårt att komma fram till enskilda handläggare och inspektörer eftersom de ofta är upptagna och man inte har tillgång till direktnummer. En smittskyddsläkare har fått intryck av att inspektörerna får bristfällig stöttning inom kommunen i arbetet med objektburen smitta, och en annan har noterat att inspektörerna oftare påtalar kostnader i samband med smittutredningar. Läkarna ser också ett pågående generationsskifte bland miljö- och hälsoskyddsinspektörerna i många kommuner, vilket medför att kompetens försvinner. De som inte har så lång arbetslivserfarenhet behöver stöd från de med mer erfarenhet på området.

Samverkan med andra aktörer

Webbenkätundersökningen

I enkäten fick kommunerna ange hur väl samverkan fungerar med olika aktörer vid hantering av objektburen smitta. De flesta svarade att samverkan med smittskyddsläkaren fungerar bra (44 procent) eller ganska bra (23 procent) (figur 15). Mer än en fjärdedel (28 procent) av kommunerna svarade ”vet inte” på frågan.

En stor andel av kommunerna (44–68 procent) uppgav också att de inte vet hur väl samverkan fungerar med andra aktörer, dvs. centrala myndigheter, landsting och regioner, försvarsinspektören för hälsa och miljö (tidigare generalläkaren), länsstyrelsen, länsveterinären, andra kommuner/kommunförbund och aktörer inom den egna kommunen (figur 16-22).

Figur 15. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med smittskyddsläkaren fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 215 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med smittskyddsläkaren

Figur 16. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med centrala myndigheter fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 214 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med centrala myndigheter

Figur 17. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med landsting och regioner fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 212 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med regioner

Figur 18. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med försvarsinspektören för hälsa och miljö (f.d. generalläkaren) fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 214 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med försvarsinspektör

Figur 19. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med länsstyrelsen fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 213 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med länsstyrelsen

Figur 20. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med länsveterinären fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 212 kommuner på frågan.

samverkan med länsveterinären

Figur 21. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med andra kommuner och kommunförbund fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 212 kommuner på frågan.

diagram över samverkan med andra kommuner och kommunförbund

Figur 22. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan med aktörer inom den egna kommunen fungerar vid hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 205 kommuner på frågan.

Samverkan med annan aktör inom kommunen

Andelen kommuner som uppgav att de har bra samverkan med smittskyddsläkaren ökar ju fler invånare kommunerna har, med undantag av de största kommunerna (tabell 3). Samma mönster ses i svaren gällande samverkan med centrala myndigheter (tabell 4), där de största kommunerna svarat att de antingen inte vet hur väl samverkan fungerar eller att de inte har någon samverkan med centrala myndigheter. Små kommuner svarade i större utsträckning att samverkan fungerar dåligt. I kommuner med 70 000–199 999 invånare svarade 52 procent att samverkan fungerar bra med landsting och regioner, vilket är en större andel än i de övriga kommungrupperna (tabell 5). Andelen som inte vet hur väl samverkan med landsting och regioner fungerar minskar ju fler invånare kommunerna har. Motsatt förhållande råder när det gäller kommuner som inte har någon samverkan med landsting och regioner.

Tabell 3. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan fungerar med smittskyddsläkaren, redovisat i procentuella andelar och indelat efter kommunernas invånarantal. Resultatet inkluderar totalt 174 kommuners svar.

KommunstorlekBraDåligtIngen samverkanVet inte
14 999 invånare eller mindre 58,9 1,4 2,7 37
15 000 – 29 999 invånare 64,1 2,6 33,3
30 000 – 69 999 invånare 73 2,7 8,1 16,2
70 000 – 199 999 invånare 85,7 4,8 9,5
200 000 invånare eller mer 75 25

Tabell 4. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan fungerar med centrala myndigheter, redovisat i procentuella andelar och indelat efter kommunernas invånarantal. Resultatet inkluderar totalt 173 kommuners svar.

KommunstorlekBraDåligtIngen samverkanVet inte
*14 999 invånare eller mindre 26 12,3 2,7 58,9
15 000 – 29 999 invånare 28,9 13,2 2,6 55,3
*30 000 – 69 999 invånare 37,8 2,7 10,8 48,6
70 000 – 199 999 invånare 42,9 9,5 19 28,6
200 000 invånare eller mer 25 75

*Att summan inte uppgår till 100 procent beror på avrundningsfel

Tabell 5. Kommunernas svar på frågan om hur väl samverkan fungerar med landsting och regioner, redovisat i procentuella andelar och indelat efter kommunernas invånarantal. Resultatet inkluderar totalt 171 kommuners svar.

KommunstorlekBraDåligtIngen samverkanVet inte
*14 999 invånare eller färre 26,4 6,9 6,9 59,7
*15 000 – 29 999 invånare 29,7 10,8 10,8 48,6
*30 000 – 69 999 invånare 29,7 10,8 13,5 45,9
70 000 – 199 999 invånare 52,4 23,8 23,8
200 000 invånare eller fler 25 50 25

*Att summan inte uppgår till 100 procent beror på avrundningsfel

Utan hänsyn till kommunernas invånarantal var det så många som 146 kommuner som inte kände till hur väl samverkan fungerar med Försvarinspektören för hälsa och miljö. Tre av storstadskommunerna svarade att de inte har haft någon samverkan med Försvarinspektören för hälsa och miljö.

Positiva erfarenheter av samverkan

Flera kommuner har i enkäten beskrivit positiva erfarenheter av samverkan med t.ex. smittskyddsläkaren och smittskyddsenheten, hygiensjuksköterskan, länsstyrelsen, landstinget, andra myndigheter och länsveterinären. Exempelvis har det anordnats uppskattade nätverksträffar genom smittskyddet. Vissa kommuner har av smittskyddet blivit inbjudna till möten ett par gånger om året och kommunernas livsmedels- och hälsoskyddsinspektörer samt länsveterinären har deltagit på dessa möten. Snabba beslut, snabbt agerande, bra kommunikation med smittskyddet och tydlig och tillgänglig information är exempel på sådant som kommunerna uppskattar.

Även personliga kontakter inom kommunen och externt är en trygghet som leder till gemensamt ansvar och samarbete. För att samverkan ska fungera bra anser flera kommuner att det är viktigt att känna till olika aktörers uppdrag och ansvar.

Brist på samverkan och negativa erfarenheter

Hantering av objektburen smitta är en ovanlig ärendetyp i de flesta kommuner. De kan ha haft något eller par enstaka fall, men många kommuner har inte haft något ärende alls under de senaste åren.

I vissa fall har kommunikationen varit bristfällig mellan kommunerna och andra aktörer som varit involverade i ett smittspårningsärende. Någon kommun har påpekat att olika aktörer kan ge kommunen skilda budskap i ett och samma ärende och en annan påtalar att kommunikationen varit rörig. Det har också framhållits att resurserna hos länsstyrelser och centrala myndigheter verkar vara begränsade, dvs. otillräckliga för att kunna erbjuda kommunerna en aktiv samverkan. Att processen kan vara trög ibland beskrivs också, till exempel i ett fall där en länsveterinär meddelade kommunen först sju dagar efter att salmonella hade konstaterats hos ett sällskapsdjur. Djuret hann tillfriskna innan kommunen fick möjlighet att agera.

Uppföljande intervjuer

Kommunernas svar

När det gäller hur samverkan fungerar med olika aktörer vid hantering av objektburen smitta svarade många att det beror på sammanhanget, men att kontakten med smittskyddsläkaren generellt fungerar bra. Däremot saknas ett forum för kontakt med exempelvis länsveterinären och andra kommuner. På vissa platser i landet saknas samverkan i form av exempelvis hälsoskyddsträffar och miljösamverkan.

Några av kommunerna relaterade till specifika fall där samverkan hade fungerat bra, då alla var insatta och uppdaterade och kommunikationen mellan aktörerna fungerade väl. En kommun lyfte att de i arbetet enligt Internationella hälsoreglementet (IHR) har regelbundna träffar med flera aktörer, där frågor om objektburen smitta som kopplar till miljöbalkens bestämmelser diskuteras.

En fråga gällde vad som skulle behövas för att samverkan ska fungera bättre, och flera nämnde ett forum eller nätverksträffar för att skapa personliga kontakter och i lugn och ro diskutera till exempel ansvarsfördelning och roller, så att det inte bara sker i skarpt läge. Flera kommuner lyfte även att det vore bra med en vägledning som anger vilka aktörer kommunerna kan och bör vända sig till när det finns behov av samverkan. Kommunerna ansåg också att övningar skulle öka förståelsen för varandras roller och gränsdragningar i lagstiftningen. Ett problem som nämndes är tid och resurser, så det skulle behöva komma ett direktiv uppifrån. Det skulle även behövas ett helhetsgrepp om kommunernas rutiner. Kommuner som har rutiner föreslås dela med sig till andra kommuner. Statliga myndigheter skulle också kunna ta fram ytterligare vägledning på området.

Det framkom även att kommunen skulle behöva samverka mer med fastighetsägare, bland annat när det gäller deras egenkontrollansvar. Det handlar dock mer om det förebyggande arbetet, men framhålls som viktigt av den intervjuade för att ”inte hamna i 9:15”, dvs. för att förhindra att objektburen smitta uppkommer som föranleder åtgärder enligt miljöbalkens 9 kap. 15 §.

Smittskyddsläkarnas svar

Samverkan med kommunerna fungerar överlag bra, men det finns skillnader i de olika regionerna. De smittskyddsenheter som ingick i undersökningen har utvecklat ett bra samarbete och har upparbetade kontakter med de största kommunerna i sina respektive regioner. Flera smittskyddsenheter har regelbundna träffar med miljökontoren där olika samverkansfrågor diskuteras (1–2 per år), som antingen smittskyddet eller länsstyrelsen sammankallar till. Flera av smittskyddsläkarna har även samarbetat med miljökontoren för att ta fram handböcker och utbrottslathundar (dock oftast kring vatten- eller livsmedelsburen smitta). I övrigt gäller muntliga rutiner om att alltid kontakta varandra vid misstanke om objektburen smitta. Skriftliga rutiner finns för arbete enligt smittskydds- respektive livsmedelslagstiftningen, men inte specifikt för miljöbalken, uppger en smittskyddsläkare.

Smittskyddsläkarna upplever att de generellt inte har lika mycket och utvecklad samverkan med flera av de mindre kommunerna, att det i vissa regioner och med vissa kommuner inte finns en tydlig kontaktväg och att det finns behov av en kunskapsuppbyggnad på området i vissa kommuner. Möjliga orsaker som smittskyddsläkarna tar upp är att det på vissa miljökontor är få inspektörer med flera arbetsområden och mycket att göra, och de upplever att det är ett generationsskifte mellan inspektörer och att miljöskyddet prioriteras över hälsoskyddet. Kunskapen om objektburen smitta varierar stort och kommuner ringer ibland till smittskyddsläkaren och frågar om råd om sådant som smittskyddsläkaren anser ligger utanför sitt ansvarsområde. En av de intervjuade framhåller vikten av nätverk för de mindre kommunerna med enstaka inspektörer. Smittskyddsenheterna ger idag mer stöd till mindre kommuner och man hänvisar också ofta inspektörerna i dessa till andra större kommuner för information om t.ex. provtagningsrutiner.

Samarbetet kring legionella verkar överlag fungera bra, men det nämns under intervjuerna att miljökontoren inte alltid har tillräcklig mikrobiell kunskap för att veta vilka analyser de ska välja. En annan utmaning i smittutredningsarbetet är att en del privata laboratorier som miljökontoren har avtal med inte alltid erbjuder alla analyser som behövs. När det gäller smittor på förskolor flyter smittskyddsenheternas och miljökontorens arbete in i varandra. En smittskyddsläkare uttrycker att smittskyddsenheterna kanske tar över för mycket i smittutredningar, och att det delvis kan bero på att ansvarsfördelningen är otydlig i lagstiftningen på det området.

Behov av vägledning och annat stöd

Webbenkätundersökningen

I enkäten ställdes frågan om kommunen behöver vägledning eller annat stöd när det gäller att hantera objektburen smitta enligt miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§.

Kommunens ansvarsområde behöver tydliggöras, enligt 67 procent av kommunerna (figur 23). En så stor andel som 72 procent svarade att de behöver vägledning och stöd när det gäller smittspårning och undanröjande av smittrisker. Knappt 4 procent svarade att de inte hade behov av ytterligare vägledning och stöd när det gäller hantering av objektburen smitta. Vidare svarade 14 procent av kommunerna att de behöver annan vägledning och/eller annat stöd som är kopplat till arbetet med objektburen smitta. Bland annat efterfrågas vägledning gällande samverkan och goda exempel (se nedan).

Figur 23. Kommunernas svar på frågan om de behöver vägledning och stöd när det gäller hantering av objektburen smitta, uttryckt i procentuella andelar. Sammanlagt svarade 216 kommuner på frågan.

diagram över behov av stöd

Förtydligande av kommunernas ansvar

Flera kommuner saknar erfarenhet på området och någon nämnde att man före undersökningen varit omedveten om att ansvaret ligger på kommunen. Det finns också behov av att förtydliga hur långt smittan ska spåras, vem som ska stå för kostnaderna i samband med smittspårningen och hur långt kommunernas ansvar sträcker sig när det gäller att undanröja smittrisker. Kommunerna efterfrågar särskilt vägledning om vilka objekt som omfattas av miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§ och hur ersättningsplikten bör bedömas.

Vägledning och rutiner

I fritextfältet efterfrågade kommunerna också skriftliga vägledningar och rutiner, till exempel i form av en handbok, lathund eller checklista. Det fanns också önskemål om att en sådan vägledning ska vara kort, enkel och koncis och innehålla beskrivningar av olika typfall av objektburen smitta. Några efterfrågade en handbok liknande den som Folkhälsomyndigheten har tagit fram gällande utbrott av livsmedelsburen smitta. Någon kommun ville också veta mer om vilka smittutbrott som är aktuella och vilken utrustning som bör finnas i beredskap.

En av de svarande kommunerna framhöll att det kan vara svårt att ta fram generella rutiner för hantering av objektbunden smitta, om de ska bli ett verkligt stöd för handläggaren, eftersom åtgärderna måste väljas utifrån förhållandena i det enskilda fallet.

Samverkan

Flera kommuner anser att de behöver mer kunskap om vilka aktörer som samverkar vid hanteringen av objektburen smitta, och att det behöver tydliggöras hur samverkan ska fungera. I kommunerna finns behov av samverkan när det gäller vägledning och rutiner, både nationellt och regionalt med de närmaste grannkommunerna. Det finns ett brett intresse för kompetensutveckling på området och några av de svarande föreslår att kommuner som redan har rutiner på plats skulle kunna bidra med goda exempel till andra kommuner.

Regelbundet återkommande övningar och kurser med föreläsningar efterfrågas och där bör även lagstiftningen ingå. Till exempel föreslås en smittspårningsdag tillsammans med smittskyddsläkaren i landstinget och övriga miljökontor. Man anser att övningar är värdefulla för att veta hur rutiner fungerar i praktiken.

Uppföljande intervjuer

Kommunernas svar

På frågan om behov av vägledning och annat stöd framkom att hela ämnesområdet behöver lyftas. En kommun svarade att objektburen smitta ofta ses som ett separat arbetsområde på hälsoskyddsavdelningen. Kunskapsnivån behöver höjas i kommunerna med tydligare beskrivningar av området och vad det innebär. Intervjupersonerna efterfrågade även mer förklaringar och beskrivningar av olika begrepp och arbetsmoment, exempel och stöd, gärna i form av en checklista. Ett förslag gällde ett flödesschema ”vid objektburen smitta” med exempel på hur smitta kan hanteras i olika scenarier och vilka lagar som då gäller.

Kommunerna efterfrågade även övningar och träffar, en utbildning där olika exempel på fall kunde tas upp och webbsidor med vägledning, så som det material Folkhälsomyndigheten har tagit fram för asylboenden. En kommun lyfte att de ofta fick ”konsultfrågor” om praktiska och tekniska lösningar, t.ex. hur legionella ska saneras bort i olika system. De uttryckte att det kanske är viktigare att fastighetsägarna har tillgång till sådan information.

Smittskyddsläkarnas svar

Samtliga smittskyddsläkare uttryckte att de inblandade aktörerna behöver vägledning i arbetet med objektburen smitta enligt miljöbalken. De ser att det finns behov av både utbildning och övningar till aktörerna, stöd till kommunerna i deras arbete med objektburen smitta och en tydligare ansvarsfördelning mellan smittskydd och kommuner. Man ansåg att stabsövningar är bra och att de högsta cheferna också bör vara med vid dessa övningar.

Någon uttryckte att det skulle behövas en tydligare styrning, en likriktning, så att alla jobbar på samma sätt och inte ad hoc. Det framfördes att det finns tillfällen då smittskydden behöver sätta gränser men att gränsdragningen bitvis kan vara ganska svår, framförallt så att smittskydden inte tar någon annans lagrum: ”Kanske är vi (smittskydden) även dåliga på att veta vad det är miljöförvaltningarna faktiskt gör.”

Goda exempel

I de uppföljande intervjuerna fick både kommunerna och smittskyddsläkarna frågan om de hade några goda exempel från arbetet med objektburen smitta som de ville lyfta fram. Kommunerna tog bland annat upp följande exempel på sådant som fungerar bra och uppskattas:

  • Samverkan med smittskyddsläkaren är god.
  • Den skriftliga rutin som kommunen använder vid objektburen smitta fungerar bra.
  • Det är värdefullt att samråda med mer erfarna inspektörer vid utbrott av smitta.
  • Deltagande i miljösamverkan, där bl.a. rutiner kring legionellahantering har tagits fram, är värdefullt.
  • Arbets- och miljömedicinska (AMM) klinikerna kan vara en bra resurs i smittutredningsarbetet (i detta fall nämndes AMM i Uppsala).

Smittskyddsläkarna lyfte bland annat fram olika smittutbrott där samarbetet fungerat bra och där arbetet varit effektivt. Exemplen rörde dock främst livsmedel, t.ex. magsjukeutbrott på en flyktingmottagning, inhemsk salmonella och E. coli på en konferensanläggning.

En av smittskyddsläkarna lyfte att de har årliga utbildningar tillsammans med inspektörer som handlar om frågor som de samverkar kring, t.ex. legionella, och att detta är värdefullt för arbetet med objektburen smitta. Det finns ett behov av kontinuerliga möten för att få upparbetade kontaktvägar, som man sedan har nytta av både i det dagliga arbetet och i skarpt läge.

Både kommuner och smittskyddsläkare har uttryckt att de uppskattar att arbetet med objektburen smitta enligt miljöbalken följs upp och hoppas att det leder till att kommunerna får en tydligare bild av ansvaret och arbetet på området.

Diskussion och slutsatser

Den samlade lägesbilden av kommunernas beredskap är ett viktigt underlag för att identifiera vilka eventuella insatser som behövs för att stärka kommunernas beredskap och förmåga att spåra objektburen smitta av allvarlig karaktär och undanröja risk för smittspridning. En ökad beredskap hos kommunerna innebär att befolkningens hälsa och samhällsviktiga funktioner har ett bättre skydd från utbrott av allvarliga objektburna smittor.

Uppdelningen som gjordes 2004 i person- respektive objektrelaterat smittskydd syftade till att tydliggöra kommunernas ansvar på smittskyddsområdet. Denna undersökning visar dock att det kvarstår oklarheter gällande vad som innefattas i kommunernas ansvar och var gränserna mot annan lagstiftning går. Uppföljningen visar också att det finns en sårbarhet i kommunernas beredskap att hantera objektburen smitta, och att den varierar mellan kommunerna.

Resultaten från webbenkäten visar bland annat följande:

  • Drygt 20 procent av de svarande kommunerna (49 av 220) angav att det inte är tydligt vad som innefattas i kommunernas ansvar enligt miljöbalkens 9 kap. 15§. Flera av begreppen i denna bestämmelse uppgavs vara otydliga för en stor andel av kommunerna; t.ex. svarade 53 respektive 38 procent att det är mycket eller ganska otydligt vad som avses med ”objekt” respektive ”allvarlig smittsam sjukdom”.
  • Nästan 40 procent av de svarande kommunerna (84 av 218) angav att de helt saknade dokumenterade rutiner för att hantera objektburen smitta enligt miljöbalkens 9 kap. 15 §.
  • Av 217 svarande kommuner angav 138 (64 procent) att de inte hade eller visste om de hade dokumenterade rutiner för samverkan med smittskyddsläkaren.
  • En stor majoritet av kommunerna (97 procent) uppgav att de behöver vägledning och stöd i hur de ska hantera sitt ansvar gällande objektburen smitta enligt miljöbalkens regler.

En förklaring till att det fortfarande finns oklarheter i ansvaret kan vara att många kommuner har begränsad erfarenhet av att hantera objektburen smitta och att hanteringen enligt miljöbalkens 9 kap. 15 § skiljer sig från det ordinarie tillsynsarbetet och det arbetssätt som miljö- och hälsoskyddsinspektörerna är vana vid. Hantering av objektburen smitta är en ovanlig ärendetyp i många kommuner. I små kommuner (14 999 invånare eller färre) uppgav 57 procent att de under de senaste två åren inte behövt vidta några åtgärder för att spåra smitta och undanröja risk för smittspridning, vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom.

Webbundersökningen och intervjuerna visar att det inte är helt tydligt för kommunerna var gränsdragningen mot andra lagstiftningar går i arbetet med objektburen smitta. Dricksvatten- och livsmedelsburen smitta har varit återkommande exempel i svar och samtal, och enstaka exempel har rört vilda djur och arbete i enlighet med annan lagstiftning. En förklaring till detta kan vara att vi i undersökningen inte har varit tillräckligt tydliga med syftet och avgränsningarna. Vidare framgår det av undersökningen att det kan vara förvirrande att olika begrepp, som delvis överlappar, används i olika lagstiftningar. Både kommunerna och smittskyddsläkarna behöver till exempel veta och hålla isär vilka sjukdomar som omfattas av miljöbalkens ”allvarlig smittsam sjukdom” och smittskyddslagens ”allmänfarliga”, ”samhällsfarliga” och ”smittspårningspliktiga” sjukdomar.

Kommuner med få invånare saknar i högre grad rutiner för att hantera objektburen smitta. Några kommuner har påpekat att det är vid smittsamma utbrott som man blir medveten om hur viktigt det är med rutiner, och av intervjuerna verkar det som att rutiner ofta tas fram i samband med att man har haft ett eller flera utbrott. Att ha rutiner på plats innan ett kritiskt läge uppstår underlättar arbetet med att så snabbt som möjligt identifiera smittkällan och undanröja risken för smittspridning. Både kommuner och smittskyddsläkare anser att kunskapshöjande föreläsningar och övningar skulle vara värdefullt, bland annat för att kommunerna ska kunna öva och utvärdera sina rutiner för att hantera objektburen smitta i en påhittad krissituation eller som ett led i arbetet med att ta fram nya rutiner.

För kommunerna är det en trygghet att ha etablerade kontakter inom kommunen och kommunförbundet men också externt, eftersom det leder till ökat samarbete och gemensamt ansvar vid utbrottsutredningar. Samverkan anses också underlättas av att aktörerna känner till varandras uppdrag och ansvarsområden. En stor andel av kommunerna har svarat att de inte vet hur samverkan med olika aktörer fungerar. Det kan bero på att de personer som besvarade enkäten inte har någon personlig erfarenhet av samverkan med dessa aktörer och inte vet hur kommunens samverkan ser ut eller har sett ut. Svaret kan också bero på att samverkan har fungerat olika bra i olika utredningar och beroende på vilken aktör de har samverkat med. Kommunerna har framfört önskemål om tydliggörande av ansvarsområdet för relevanta aktörer inom smittskyddsområdet och vägledning om hur kommunerna kan nå en mer effektiv samverkan och informationsöverföring med dessa i olika situationer med misstänkt smitta. Det bör noteras att olika aktörers ansvar inom smittskyddsområdet till exempel finns beskrivet i handboken om objektburen smitta (Socialstyrelsen, 2008). Eftersom kommunerna efterfrågar en beskrivning av ansvarsområdet för relevanta aktörer inom smittskyddsområdet framgår det att alla kommuner inte känner till denna eller anser att den inte ger tillräcklig information om detta.

Sammanfattningsvis har undersökningen visat att bestämmelserna i miljöbalkens 9 kap. 14–15 §§ kan tolkas på olika sätt och att det behövs en större samsyn på området. Kommunerna har också framfört att de behöver stöd och vägledning, som bland annat tydliggör kommunernas ansvar, klargör centrala begrepp inom ansvarsområdet och identifierar och beskriver viktiga steg, inklusive samverkan, i smittutredningsarbetet. Flera kommuner efterfrågar vägledning och stöd i form av en handbok. Handledningen ska enligt önskemål vara lättillgänglig, enkel och koncis och innehålla beskrivningar av olika typfall av objektburen smitta, förslag på rutiner och checklistor. De smittämnen och objekt och verksamheter som kommunerna enligt undersökningen hanterar i störst utsträckning skulle kunna användas som exempel för att konkretisera en vägledning på området.

Även om kommunerna har huvudansvaret för att söka svar på sådant som de anser är otydligt och se till att det finns en god beredskap att hantera objektburen smitta enligt miljöbalkens bestämmelser, finns behov av att förbättra förutsättningarna för och stödja kommunerna att fullfölja detta ansvar. Förutsättningarna skulle exempelvis kunna förbättras genom ökad samverkan mellan kommuner, liksom mellan kommuner och andra myndigheter och aktörer, och framtagande av rutiner.

Denna uppföljning av kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur eller objekt är ett värdefullt underlag för en användbar och beredskapshöjande handledning på området. Projektresultaten kommer att fungera som underlag när Folkhälsomyndigheten ska identifiera, prioritera och utveckla det fortsatta arbetet med objektburen smitta, för att bidra till en stärkt och likvärdig beredskap i kommunerna.

Förkortningar

AMM – Arbets- och miljömedicin

ehec – Enterohemorragisk E. coli-infektion

IHR – Internationella hälsoreglementet

MRSA – Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (gula stafylokocker)

MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

SCB – Statistiska centralbyrån

SKL – Sveriges Kommuner och Landsting

Referenser

  1. SCB, 2016. Statistiska centralbyrån. Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2016 och befolkningsförändringar 2016. [uppdaterad 2017-02-21; citerad 2017-05-03]. Hämtad från: http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/pong/tabell-och-diagram/helarsstatistik--kommun-lan-och-riket/folkmangd-i-riket-lan-och-kommuner-31-december-och-befolkningsforandringar/
  2. Socialstyrelsen, 2008. Hygien, smittskydd och miljöbalken – objektburen smitta. ISBN: 978-91-85999-17-0. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/e85c98c5f7fa493d9123a55d374da836/hygien-smittskydd-miljobalken-objektburen-smitta.pdf (PDF, 741 kB)
  3. Miljöbalk (1998:808)
  4. Regeringens proposition 2003/04:30. Ny smittskyddslag m.m. Stockholm 2003.
  5. Smittskyddslag (2004:168)

Kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur och objekt

Folkhälsomyndigheten har genomfört en undersökning för att följa upp kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur eller objekt (objektburen smitta) enligt miljöbalkens bestämmelser i 9 kap. 14-15 §§. Paragraferna anger att kommunen omedelbart ska vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning vid misstanke om att ett sällskapsdjur eller objekt bär på en allvarlig smittsam sjukdom som kan föras över till människor.

Syftet med undersökningen var att få en tydligare bild över kommunernas beredskap vid objektburen smitta och att identifiera eventuella behov av stöd. Undersökningen visar bland annat att:

  • Kommunernas ansvar för det objektinriktade smittskyddet behöver bli tydligare.
  • Centrala begrepp inom ansvarsområdet behöver klargöras.
  • Det behövs en uppdaterad beskrivning av viktiga steg i smittspårningsarbetet och ansvarsområdet för relevanta aktörer inom smittskyddsområdet.
  • Det behöver bli tydligare hur aktörerna kan få en mer effektiv samverkan och informationsöverföring i olika situationer som rör misstänkt smitta.
  • Beredskapen att hantera objektburen smitta varierar mellan kommunerna och det finns behov av ytterligare vägledning till kommunerna på området för att utjämna dessa skillnader.

Resultaten från undersökningen är sammanställda i rapporten "Kommunernas beredskap att hantera allvarliga smittsamma sjukdomar som sprids via sällskapsdjur och objekt" och kommer att utgöra underlag för en kommande vägledning till kommunerna. Vägledningen är planerad att vara färdig under hösten 2019.

Projektet har pågått under 2016–2018 och finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

  • Författare: Folkhälsomyndigheten
  • Publicerad: 29 november 2018
  • Uppdaterad: -

Öppna publikationen

Läs publikation

Beställ

Denna publikation finns ej för beställning.