Med denna handlingsplan inleds processen för att fullfölja Sveriges åtagande att bidra till WHO:s mål om att utrota mässling och röda hund i hela världen. Planen innehåller bland annat åtgärder inom strategiskt viktiga områden och vilken myndighet som ansvarar för vad.
Bläddra och läs i publikationen längre ned
Sammanfattning
Mässling och röda hund är virusorsakade sjukdomar som enbart kan drabba människan. Det finns ingen specifik behandling, men däremot effektiva vacciner. Världshälsoorganisation (WHO) bedömer att det finns förutsättningar för att utrota sjukdomarna genom vaccinationsprogram, vilket numera ingår i organisationens långsiktiga mål.
Sverige har inte haft någon kontinuerlig inhemsk smittspridning av mässling eller röda hund sedan slutet av 1980-talet. Vaccinationstäckningen är hög och immuniteten har på bas av nationella tvärsnittsundersökningar bedömts vara generellt god. Samtidigt har importrelaterade sjukdomsfall lett till flera större utbrott av mässling under de senaste åren. Antalet fall i olika åldersgrupper visar att de två sjukdomarna inte längre är att betrakta som barnsjukdomar, även om de flesta som insjuknar är ovaccinerade barn. Med smittspridning bland vuxna följer en ökad risk för vårdrelaterad smitta. En växande riskgrupp som är beroende av s.k. flockimmunitet mot mässling är personer med nedsatt försvar mot infektioner, framför allt patienter som behandlas med immunnedsättande läkemedel. En upphörd cirkulation av röda hund i Sverige ger skydd till ovaccinerade kvinnor inom landet, men inte om de reser till länder där sjukdomen cirkulerar . År 2011 rapporterades det första fallet på tre decennier där ett barn fötts med svåra skador av röda hund, efter det att en ovaccinerad kvinna smittats i samband med utlandsresa tidigt under graviditeten.
Att upprätta och vidmakthålla ett högt förtroende hos allmänheten för vaccinationsprogrammet i allmänhet och vaccination mot mässling och röda hund i synnerhet är en förutsättning att minska smittspridning och bidra nationellt till genomförande av WHO:s globala mål för utrotning och kommer även att vara en av de största utmaningarna. Ett viktigt delmål för utrotningen av mässling och röda hund är således att uppnå och behålla mycket hög täckning (mer än 95 procent) med två doser mässlingsvaccin och åtminstone en dos vaccin mot röda hund. Detta kräver en förbättrad tillgänglighet till och användande av evidensbaserad information till professionen och till allmänheten om de fördelar och risker som finns med vaccination mot mässling och röda hund. Det behövs även riktade insatser för att identifiera grupper med låg vaccinationstäckning och utforma anpassade åtgärder, t.ex. riktade kommunikationsinsatser. Sådana insatser är till exempel främjande av insatser på lokal- och individnivå i områden med kontinuerligt låg vaccinationstäckning genom bl.a. förstärkning av resurserna hos vaccinerade enheter (BVC).
Ett annat viktigt delmål är att erbjuda vaccin mot mässling och röda hund, inklusive kompletterande vaccination, till alla befolkningsgrupper med risk för och mottaglighet för mässling och röda hund. Det gäller dels grupper med ökad risk för att bli exponerade, t.ex. personer som reser utomlands samt hälso-och sjukvårdspersonal, dels personer som av olika anledningar kan ha en lägre täckningsgrad, t.ex. samhällsvårdade barn och nyanlända flyktingar.
En speciell problematik är barn under 18 månader som ännu inte har erhållit sin första vaccindos. Ju fler gravida kvinnor som har en vaccininducerad immunitet, desto tidigare kommer spädbarnets antikroppar från mamman att klinga av. Här behövs ett kunskapsunderlag samt ställningstagande till den optimala tidpunkten för första dos.
Att stärka övervakningssystem genom strikt fallundersökning och laboratorieverifiering av misstänkta enstaka fall och utbrott blir allt viktigare när man närmar sig eliminering av mässling och röda hund. Ett grundproblem är att allt ovanligare sjukdomar försvinner ur det kliniska medvetandet hos hälso-och sjukvårdspersonal, vilket ger ett ökat behov av kunskapsstöd för såväl sjukvård som virologiska laboratorier.
Att stärka rutiner för utbrottshantering och smittspårning kommer även det att få ökad betydelse i en fas där enstaka fall blir alltmer sällsynta. Det behövs tydliga planer för handläggning för såväl utbrott som för smittspårning av enstaka fall, inklusive riktlinjer för användning av immunoglobulin som postexpositionsprofylax.