Folkhälsomyndigheten samordnar och rapporterar varje år ett antal uppgifter som rör narkotikasituationen i Sverige till EU:s narkotikabyrå, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA). Rapporteringen omfattar många områden, såsom användning av narkotika, narkotikabeslag, narkotikarelaterad vård och narkotikarelaterad dödlighet. Syftet med rapporteringen är att ge EU och dess medlemsstater en objektiv överblick över EU:s narkotikasituation och narkotikaproblem samt bidra till en faktabaserad grund för narkotikaförebyggande arbete. Sverige arbetar för att uppnå målen som antogs i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling. Flera av delmålen kan direkt eller indirekt kopplas till narkotikaområdet, exempelvis insatser för att förbättra det förebyggande arbetet för att motverka narkotikaanvändning och motverka spridning av smittsamma sjukdomar. I Sverige är det övergripande folkhälsopolitiska målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Sverige arbetar även för ett samhälle fritt från narkotika och doping.

I den här publikationen sammanfattar vi delar av 2020 års data som rapporterats till EMCDDA. Vi redovisar även senast tillgängliga data för vissa prevalensundersökningar. Sammanställningen vänder sig till regionala och lokala samordnare inom områdena alkohol, narkotika, doping, tobak och spel (ANDTS) samt andra aktörer som arbetar med frågan eller har ett intresse av den svenska narkotikasituationen och dess utveckling.

Flera myndigheter och organisationer har bidragit till Folkhälsomyndighetens rapportering: Brottsförebyggande rådet (Brå), Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Inspektionen för vård och omsorg (IVO), Kriminalvården, Nationellt forensiskt centrum (NFC), Polismyndigheten, Tullverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse (SiS) och Åklagarmyndigheten.

Rapporten är framtagen av Frida Nyman i samarbete med andra utredare vid Folkhälsomyndigheten. Ansvarig enhetschef är Joakim Strandberg, enheten för drogprevention.

Folkhälsomyndigheten

Anna Bessö

Avdelningschef, avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor

I den här publikationen sammanfattar vi delar av 2020 års svenska data till EU:s narkotikabyrå (EMCDDA). Vi redovisar även senast tillgängliga data för användning av cannabis i befolkningen och bland skolelever.

Sveriges kommuner har en god grundstruktur för det narkotikaförebyggande arbetet, och i de flesta finns en utsedd samordnare. Men det finns också skillnader i grundläggande förutsättningar och förebyggande aktiviteter mellan olika grupper av kommuner. Mellan 2011 och 2020 minskade exempelvis den kommunala arbetstiden för planering och samordning av ANDT-förebyggande arbete. Under covid-19-pandemin 2020 skedde en del omställningar och förändringar gällande förebyggande aktiviteter och insatser i landet. Till exempel uppgav länsstyrelserna att fler digitala utbildningar genomfördes, medan insatser inom ANDT-samordning och tillsynsverksamhet minskade eller ställdes om.

Cannabis var den vanligaste narkotikatypen i Sverige 2021. I folkhälsoenkäten "Hälsa på lika villkor" rapporterade 3,3 procent av befolkningen (16–64 år) att de hade använt cannabis under de senaste 12 månaderna. Liksom under samtliga tidigare mätningar, var det fler män än kvinnor och fler yngre än äldre som uppgav detta. I åldersgruppen 16–34 år uppgav 7,8 procent av männen och 5,2 procent av kvinnorna att de hade använt cannabis under de senaste 12 månaderna.

Enligt sammanslagna uppgifter från polis och tull har det totala antalet narkotikabeslag och narkotikabrott ökat sedan 2016. Under 2020 ökade narkotikabeslagen med 12 procent och narkotikabrotten med 10 procent jämfört med 2019. Sett till antal narkotikabrott som rapporterades 2020 gällde majoriteten eget bruk och innehav. För narkotikabeslagen gällde ökningen marijuana och amfetamin. Kategorin produktion av narkotika stod för den största procentuella ökningen av brott.

Under de senaste tio åren är det allt fler som har vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård för problem som är orsakade av narkotika. Det är också fler som har fått läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO). De flesta som behandlades för sitt narkotikabruk under 2020 hade sökt vård för användning av flera substanser i kombination där det inte går att identifiera en primärdrog. När en primärdrog kunde anges var opioider vanligast inom slutenvård, specialiserad öppenvård och vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Bland dem som fått narkotikarelaterad vård inom Kriminalvården var cannabis vanligast.

Sedan en lagändring 2017 där det kommunala vetot togs bort och åldern för deltagande i programmen sänktes har antalet regioner som erbjuder sprututbytesprogram ökat. År 2020 var det 17 av Sveriges 21 regioner som hade program för sprututbyte, där personer som injicerar droger kan byta sina använda sprutor mot nya och få tillgång till basal hälso- och sjukvård såsom testning, vaccination och behandling för sjukdomar. Ytterligare tre regioner har nyligen fått tillstånd att bedriva sprututbytesprogram, men ännu inte startat. Sprututbytesprogram är en insats för att minska smittspridningen av sjukdomar såsom hepatit B, hepatit C och hiv. Programmen ska även motivera personer som injicerar droger till rehabilitering och ett narkotikafritt liv.

Under 2020 inträffade 524 narkotikarelaterade dödsfall i Sverige, och därmed fortsatte de senaste årens minskning (21 färre dödsfall jämfört med 2019). Överdoser var den vanligaste orsaken till narkotikarelaterade dödsfall under 2020 för både kvinnor och män. Opioider var involverade i närmare 90 procent av alla dödsfall där man känner till substansen.

Det finns en god grundstruktur för ett förebyggande arbete med hög kvalitet i många av Sveriges kommuner. Majoriteten av kommunerna hade en utsedd samordnare för det narkotikaförebyggande arbetet 2020 och samordnarna deltog även i stor utsträckning i de nätverk som länsstyrelsen organiserade för att stötta dem. Däremot minskade den kommunala arbetstiden för att samordna och planera ANDT-förebyggande arbete 2011–2020 från 148 till 79 årsarbetskrafter (se figur 1).

Figur 1. Antal kommuner som har ANDT-samordning vilken inkluderar narkotikafrågor samt antal årsarbetskrafter som kommunerna uppger.

Antal kommuner som besvarat enkäten respektive år: 2011: 281, 2012: 276, 2013: 270, 2014: 276, 2015: 255, 2016: 273, 2017: 270, 2018: 279, 2019: 270, 2020: 267.

Även om det finns en god grundstruktur för det förebyggande arbetet förekommer skillnader i ovan nämnda grundläggande förutsättningar, och även i förebyggande aktiviteter, mellan olika grupper av kommuner. Kommuner med en mer utsatt sociodemografisk situation, till exempel avseende utbildningsnivå, har i mindre omfattning ett förebyggande ANDT-arbete med hög kvalitet. I samma kommuner finns även en större risk för framtida ANDT-relaterad ohälsa, mätt i andelen som går ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet, samtidigt som befolkningen i dessa kommuner har de största skadorna som är kopplade till alkohol, narkotika och tobak.

Läs mer om resultat och metod från dessa analyser i rapporten Jämlikhetsperspektiv på lokalt hälsofrämjande och förebyggande arbete.

Under covid-19-pandemin 2020 uppgav många länsstyrelser att insatserna inom ANDT-samordningen och tillsynsverksamheten minskade, men nästan alla bedömde också att arbetet förändrades eller ställdes om. Många länsstyrelser gav exempel på ökade insatser under 2020, till exempel att de genomförde fler digitala utbildningar och gav mer råd och stöd till kommunerna.

En majoritet av kommunerna uppgav minskade ANDT-insatser, särskilt för målgrupperna föräldrar, barn och unga samt personal i kommunal verksamhet. Men många kommuner uppgav också att verksamhet ställdes om, oftast mot målgruppen barn och unga.

Mer om det förebyggande arbetet under covid-19-pandemin: Sverige förebygger alkohol, narkotika, dopning och tobak under covid-19-pandemin

En viktig del i det narkotikaförebyggande arbetet är att tidigt identifiera narkotikabruk, främst hos barn och unga inom exempelvis skolan och elevhälsan, för att vid behov kunna slussa personerna vidare till grupp- eller individinriktade insatser. Flertalet kommuner hade, trots pandemin, insatser som bygger på samverkan mellan polis, öppenvård, socialtjänst och föräldrar, i syfte att tidigt upptäcka narkotikabruk bland unga eller unga vuxna. Andelen kommuner som arbetade med insatser av det här slaget ökade något mellan 2016 och 2020, från 73 till 79 procent. Däremot minskade andelen kommuner som genomförde utbildning av kommunal personal som möter barn och ungdomar, kopplat till tidig upptäckt, från 43 till 41 procent mellan 2016 och 2020. En majoritet av landets kommuner hade under 2020 en rutin för orosanmälan som inkluderade uppföljning och återkoppling (se figur 2).

Figur 2. Andel kommuner som genomförde olika insatser för tidig upptäckt och stöd till barn och unga, 2016–2020.

Svarsfrekvens respektive år (av totalt 288 kommuner): 2016: 95 %, 2017: 94 %, 2018: 97 %, 2019: 94 %, 2020: 92 %.

I Folkhälsomyndighetens senaste nationella folkhälsoenkät "Hälsa på lika villkor" från 2021 uppgav 3,9 procent av befolkningen i åldern 16–64 år att de hade använt någon typ av narkotika under de senaste 12 månaderna.

Den vanligaste illegala drogen i Sverige är cannabis (cannabis är ett samlingsnamn för marijuana och hasch), och under 2021 var det 3,3 procent av befolkningen i åldern 16–64 år som uppgav att de hade använt cannabis under de senaste 12 månaderna (se figur 3). År 2010 var andelen 2,8 procent. Liksom under tidigare mätningar visade folkhälsoenkäten även att andelen män som använt cannabis var större än andelen kvinnor, och att användning av cannabis var vanligare bland yngre än äldre. I åldersgruppen 16–34 år uppgav 6,5 procent att de använt cannabis under de senaste 12 månaderna. Sett till samma åldersgrupp uppgav 7,8 procent av männen och 5,2 procent av kvinnorna att de använt cannabis under de senaste 12 månaderna.

Figur 3. Till vänster: Användning av cannabis i befolkningen under de senaste 12 månaderna, 16–64 år. Till höger: Andelen män och kvinnor som använt cannabis under de senaste 12 månaderna, 16–34 år.

Varje år genomför CAN drogvaneundersökningen "CAN:s nationella skolundersökning (tidigare Skolelevers drogvanor)" bland elever i årskurs 9 och gymnasiets år 2. Under de senaste 20 åren har narkotikaerfarenheten bland eleverna legat på ungefär samma nivå, men den brukar variera något från år till år. Cannabis är den vanligaste drogen och det är fler pojkar än flickor som har använt drogen. I undersökningen 2021 uppgav omkring 6 procent av pojkarna och 4 procent av flickorna i årskurs 9 att de använt cannabis någon gång. Bland elever i gymnasiets år 2 uppgav omkring 16 procent av pojkarna och 12 procent av flickorna att de använt cannabis någon gång.

Färre nya psykoaktiva substanser (NPS) upptäcktes för första gången under 2020 i Sverige jämfört med föregående år. Under 2020 identifierades 17 NPS som inte tidigare förekommit i Sverige och som Folkhälsomyndigheten rapporterade till EMCDDA:s system för tidig varning. Det kan jämföras med 45 substanser 2019. Samtidigt reglerades 52 substanser i Sverige under 2020: 40 klassificerades som narkotika och 12 som hälsofarlig vara. Av de substanser som klassificerades som narkotika var det 24 substanser som omklassificerades från hälsofarlig vara. Större delen av de substanser som reglerades som narkotika eller hälsofarlig vara under 2020 hörde till substansgruppen syntetiska cannabinoider (se figur 4). Opioider, till exempel fentanylanaloger, har varit fortsatt prioriterade i Folkhälsomyndighetens klassificeringsarbete. Under 2020 reglerades totalt nio opioder, varav fem omreglerades till narkotika från hälsofarlig vara och fyra reglerades för första gången.

Figur 4. Antal klassificerade substanser 2020.

Den svenska drogmarknaden består av både traditionella illegala droger, nya psykoaktiva substanser och icke-förskriven användning av narkotikaklassade läkemedel. Enligt sammanslagna uppgifter från polis och tull har det totala antalet narkotikabeslag och narkotikabrott ökat sedan 2016. Under 2020 ökade narkotikabeslagen med 12 procent och narkotikabrotten med 10 procent jämfört med 2019. Cannabis stod för omkring 35 procent av alla beslag gjorda 2020. Polisens och tullens sammanslagna beslagsdata visar på en ökning av antalet beslag av marijuana och amfetamin 2020 jämfört med 2019, medan antal beslag av hasch, heroin, kokain och ecstasy minskade under samma period.

Antalet beslag av narkotika beror till stor del på polisens och tullens prioriteringar och insatser, men antalet beslag är även beroende av förändringar i införseln i landet. Sedan 2016 har polisens och tullens arbete haft fokus på att bland annat kontrollera lastbilar och containrar, vilket resulterat i större mängder narkotikabeslag. Polisen genomför också riktade insatser och aktiviteter i områden där handel med narkotika förekommer, vilket kan bidra till ökat antal beslag av narkotika. Sverige är främst en marknad för narkotika som produceras utomlands och smugglas in i landet. De flesta beslag görs i den södra delen av landet, eftersom det ligger nära kontinenten och det där finns strategiska transportpunkter såsom hamnar och Öresundsbron. Det förekommer även smuggling via postförsändelser, vilket är sammankopplat med försäljning av narkotika på internet. Denna typ av smuggling har ökat stadigt under de senaste åren, och beslagen gäller främst mindre mängder narkotika.

I Sverige är den inhemska produktionen av narkotika låg. Antalet rapporterade fall avseende produktion av cannabis i landet har minskat sedan 2014, men mellan 2019 och 2020 ökade cannabisproduktionen. Enligt rapporter från polisen kan ökningen vara en effekt av införda smittskyddsåtgärder under covid-19-pandemin, då stängda gränser försvårade införsel av cannabis till Sverige. Det ökade antalet rapporterade fall av produktion av cannabis kan även vara ett resultat av flera insatser som genomförts av polis och tull, både nationellt och i Europa.

Sedan 1988 har mätningar avseende gatupris för olika narkotikasorter genomförts och under perioden 1988–2020 kan en prisnedgång ses för flera typer av narkotika, speciellt för substanser som kan injiceras såsom amfetamin och heroin, men även för kokain. Under 2020 noterades en prisökning jämfört med 2019 för flera narkotikasorter, exempelvis heroin, marijuana och hasch. Enligt polisen ökade gatupriset för marijuana med omkring 10 procent, och hasch med omkring 25 procent. Under 2020 förekom även uppgifter om minskad tillgänglighet på cannabis, och framförallt hasch.

Många substanser har även ökat i renhet och blivit starkare. Bland annat kan en långvarig ökning av tetrahydrocannabinolhalten (THC-halten) i cannabis ses, och även kokain har ökat i renhet över tid.

Det är inte konstaterat att förändringarna gällande pris och tillgänglighet beror på effekter av smittskyddsåtgärder som förekom under covid-19-pandemin, eller andra aktiviteter och insatser som genomförts.

Narkotikabrotten tillhör de brottskategorier där antalet anmälda brott i hög grad påverkas av polisens och tullens spanings- och ingripandeverksamhet. Under perioden 2010–2016 har antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen varit relativt oförändrat för att sedan öka. Runt 124 000 brott mot narkotikastrafflagen anmäldes under 2020, vilket är en ökning med omkring 36 procent jämfört med 2016 och 10 procent jämfört med 2019 (se figur 5).

Figur 5. Antal anmälda brott mot narkotikastrafflagen, 2020.

Andelen brott avseende produktion ökade 2010–2015 för att sedan minska något 2016–2018. Mellan 2018 och 2020 vände den nedåtgående trenden och andelen brott avseende produktion ökade med 71 procent (ökat från 447 till 765 antal brott). Mellan 2019–2020 ökade andelen rapporterade brott med 67 procent. Sett till antal narkotikabrott som rapporterades 2020 gällde, liksom tidigare år, majoriteten av dessa eget bruk och innehav med totalt 112 468 antal brott, vilket motsvarar 91 procent av de anmälda narkotikabrotten (se figur 6) och en ökning med 42 procent sedan 2010. Jämfört med 2019 så ökade andelen rapporterade brott under 2020 med 8 procent. Rapporterade brott gällande langning ökade med 33 procent under perioden 2010–2020 (ökat från 8 141 till 10 811 antal brott) och med 26 procent från 2019 till 2020.

Under 2020 rapporterades 16 871 brott avseende narkotikarattfylleri, vilket är en ökning med 15 procent sedan 2019 och 34 procent sedan 2010, då 12 555 brott rapporterades. Under 2020 rapporterades 2 201 brott gällande narkotikasmuggling, vilket är undefär samma antal som 2010 då 2 180 brott rapporterades. Mellan 2019 och 2020 minskade andelen rapporterade brott med 5 procent.

Figur 6. Till vänster: Typ av anmälda narkotikabrott 2020. Till höger: Antal anmälda brott för narkotikarattfylleri 2020.

En stor del av Kriminalvårdens klienter är dömda för narkotikabrott. Bland dem som var inskrivna på en anstalt den 1 oktober 2020 var våldsbrott det vanligaste huvudbrottet (31 procent) följt av narkotikabrott eller smuggling (27 procent). Omkring en tredjedel av nyintagna på anstalter under 2020 hade narkotikabrott eller smuggling som huvudbrott.

Bland klienter som var inskrivna på anstalt den 1 oktober 2020 uppgav 55 procent att de använt någon form av narkotika under de senaste 12 månaderna före anstaltsvistelsen, vilket är något lägre jämfört med 2019 då motsvarande andel var 57 procent. Vanligast var cannabis (43 procent), följt av kokain (22 procent) och amfetamin (21 procent) (se figur 7). Bland män var det 37 procent som uppgav att de hade narkotikarelaterad beroendeproblematik och bland kvinnor var motsvarande andel 27 procent.

Figur 7. Användning av olika narkotikasorter hos Kriminalvårdens klienter (av de som uppgett att de använt någon form av narkotika) under de senaste 12 månaderna före anstaltsvistelse, 2020.

Varje år genomför Kriminalvården ett antal kontroller för att minska och kontrollera förekomsten av narkotika på anstalterna, genom att intagna klienter får genomgå drogtest. Förekomsten av positiva svar på testerna är låg; resultaten visar vanligen på omkring 1–3 procent positiva svar. Enligt resultat från 2019 var amfetamin och cannabis de vanligast förekommande narkotikasorterna bland de individer som testat positivt vid kontroll. För att ytterligare förebygga användning av narkotika bland klienter på anstalter i Sverige, utbildas personal i att kunna identifiera vanliga tecken på påverkan av narkotika och vanligt förekommande beteendeförändringar hos individer som brukat narkotika.

Enligt sammanslagna uppgifter från Socialstyrelsens patientregister, Statens institutionsstyrelses utvärderings- och dokumentationssystem (DOK) och Kriminalvårdsregistret fick 33 247 personer narkotikarelaterad vård under 2020 (se figur 8), vilket är omkring 1 380 färre personer jämfört med 2019 (En individ kan förekomma i flera källor och räknas då mer än en gång). Av de sammanslagna uppgifterna framkommer att 69 procent av patienterna som fick narkotikarelaterad vård var män.

Figur 8. Totalt antal individer som fick narkotikarelaterad vård samt fördelning mellan olika vårdinstanser, 2020.

Inom sjukhusbaserad slutenvård och/eller specialiserad öppenvård fick totalt 30 779 personer narkotikarelaterad vård under 2020. Majoriteten var 25–34 år vid start av behandling (31 procent), och den största åldersgruppen var 25–29-åringar (16 procent).

Inom Kriminalvården fick totalt 1 985 personer narkotikarelaterad vård. Majoriteten var 25–34 år vid start av behandling (40 procent) och den största åldersgruppen var 25–29-åringar (22 procent).

Under 2020 fick totalt 483 personer tvångsvård på institution (LVM). Även inom vård enligt LVM var majoriteten 25–34 år vid start av behandling (46 procent) och den största åldersgruppen var 15–24-åringar (26 procent).

Medelåldern för dem som fick tvångsvård på institution enligt LVM var lägre än för dem som behandlades inom specialiserad öppenvård och/eller sjukhusbaserad slutenvård, samt inom Kriminalvården. Medelåldern var 30 år för personer som fått tvångsvård på institution, 34 år inom Kriminalvården, och 37 år inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård. Åldersfördelningen har sett ungefär likadan ut under de senaste tre åren.

Antalet individer som vårdats i slutenvård och/eller specialiserad öppenvård för problem orsakade av narkotika har ökat under de senaste tio åren. Den största ökningen skedde 2010–2015, och därefter har inga större förändringar noterats. Vanligast var att patienter i narkotikarelaterad vård under 2020 hade använt flera substanser i kombination och att en primärdrog inte kunde identifieras. När en primärdrog uppgavs inom slutenvård och specialiserad öppenvård gällde det oftast droggruppen opioider, följt av gruppen hypnotika och lugnande medel och cannabis. För vård enligt LVM var den vanligaste primärdrogen opioider, följt av stimulantia (vanligast var amfetamin) och hypnotika och lugnande medel. När det gäller primärdrog för dem som fick vård inom Kriminalvården rapporterades cannabis som vanligast, följt av stimulantia (vanligast var amfetamin) och därefter opioider.

Vilken som var den vanligaste primärdrogen för vård enligt LVM skiljde sig åt mellan olika åldersgrupper: Opioider och stimulantia var vanligare i den yngre åldersgruppen, medan alkohol var vanligast för personer som var 45 år och äldre.

Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO) är en stöd- och behandlingsåtgärd som bland annat syftar till att förebygga återfall, förbättra social funktion och minska medicinska komplikationer, smittspridning och dödlighet. Flera av insatserna har även ett rehabiliterande syfte för patienterna.

Antalet patienter som registrerats i Socialstyrelsens läkemedelsregister med ett recept på något av de läkemedel som används inom LARO har ökat sedan 2006. Då hade bland annat begränsningen av antalet deltagare tagits bort. År 2020 var runt 4 200 individer över 20 år registrerade i läkemedelsregistret med ett recept på något av de läkemedel som används inom LARO, vilket innebär en ökning med omkring 1 600 individer jämfört med 2006. Upphandling av LARO-läkemedel som rekvisitionsmedel ökar och en allt större andel läkemedel ordineras utan att det sker någon uthämtning från apotek, vilket är en förutsättning för registrering i läkemedelsregistret. Det är dock inte konstaterat hur stor andel av patientgruppen som inte registreras. Det medför att siffror avseende antal patienter som fått LARO bör tolkas med försiktighet.

I Sverige erbjuder samtliga regioner LARO och majoriteten av LARO-enheterna i landet finns inom offentlig sektor. Behandlingen kan ibland ske på SiS-institutioner och Kriminalvårdens anstalter. För att minska skillnader i tillgänglighet till behandling och förbättra möjligheterna till en likvärdig vård för personer med opioidberoende publicerade Socialstyrelsen i början av 2020 ett kunskapsstöd, "Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Kunskapsstöd – i hälso- och sjukvård och socialtjänst". Kunskapsstödet ska bidra till att hälso- och sjukvårdspersonal på ett mer likartat sätt kan bedöma förutsättningarna för att inleda, genomföra och eventuellt avsluta behandling samt bedöma hur samsjuklighet kan hanteras.

Bland personer som injicerar droger finns en ökad risk att infekteras av sjukdomar såsom hepatit B, hepatit C och hiv. Dessa sjukdomar sprids framför allt genom delning av injektionsverktyg, till exempel kanyler och sprutor. Flera regioner erbjuder därför sprututbytesprogram för att minska smittrisken. Genom sådana program kan personer som injicerar droger byta sina använda injektionsverktyg mot nya oanvända verktyg, och få tillgång till basal hälso- och sjukvård såsom testning, vaccination och behandling för sjukdomar. Programmen ska även motivera personer som injicerar droger till rehabilitering och ett narkotikafritt liv.

Med regeringens ändring i lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler 2017, försvann möjligheten för kommuner att hindra regioner från att upprätta sprututbytesprogram, och åldern för deltagande i programmen sänktes från 20 till 18 år. Sedan dess har antalet regioner som erbjuder sprututbyten och antalet sprututbytesprogram ökat. År 2020 hade 17 av 21 regioner i Sverige startat sprututbyten, och det fanns 28 aktiva sprutbytesprogram. (Sprututbytesprogram finns inte i regionerna Gävleborg, Dalarna, Västmanland och Västernorrland. Regionerna Gävleborg, Dalarna och Västmanland har nyligen fått tillstånd att bedriva sprututbytesverksamhet, men ännu inte startat).

Personer som injicerar droger är en särskilt riskutsatt grupp för att infekteras av hepatit C. I dag finns effektiva mediciner för att behandla hepatit C, och ett av WHO:s fastställda mål är att eliminera hepatit C i världen till 2030.

Under 2019 rapporterades runt 1 400 fall med hepatit C-infektion i Sverige, och under 2020 minskade antalet fall till totalt 1 020 fall. Av dessa 1 020 fall hade 61 procent fått infektionen i Sverige (24 procent saknade rapporterat smittland). Den vanligaste smittvägen var via injektion av droger med oren injektionsutrustning, med omkring 480 fall, vilket motsvarar cirka 80 procent av fallen med rapporterad smittväg. Av de som smittats via oren injektionsutrustning hade 89 procent fått infektionen i Sverige, varav 32 procent var kvinnor och 68 procent män (se figur 9). Under de senaste åren har antalet fall av hepatit C via injektion av droger med oren injektionsutrustning minskat. Bland 15–24-åringar som infekterats med hepatit C i Sverige har över 80 procent injicerat droger. Även i denna åldersgrupp syns en minskning av antalet fall med hepatit C. Minskningen av antalet rapporterade fall kan ha flera orsaker. Dels kan det vara en effekt av att antalet sprututbyten har ökat i Sverige, dels att tillgången till botande behandling har ökat. Även påverkan av smittskyddsåtgärder och fysisk distansering under covid-19-pandemin, med minskat antal personer som provtagits för hepatit C trots behov som följd, kan vara en bidragande orsak till minskat antal rapporterade och upptäckta fall under 2020. Den 1 januari 2020 ändrades även falldefinitionen för anmälan av hepatit C till att endast innefatta pågående hepatit C-infektioner, vilket kan vara ytterligare en påverkande faktor.

För hiv och hepatit B fortsätter antalet rapporterade fall att vara lågt. Under 2020 rapporterades att ett fåtal personer hade fått hivinfektion och att ingen person hade fått hepatit B via injektion av droger med oren injektionsutrustning i Sverige.

Figur 9. Totalt antal rapporterade fall av hepatit C via injektion av droger med oren injektionsutrustning, andelen av dem som fått infektionen i Sverige och andelen av dem som fått infektionen i Sverige uppdelat på kvinnor och män, 2020.

Varje år rapporteras antalet narkotikarelaterade dödsfall in till EMCDDA. EMCDDA använder ett mått som skiljer sig något från det mått som används i den svenska officiella statistiken (läkemedels- och narkotikaförgiftningar), men båda måtten visar samma utveckling. Antalet dödsfall har minskat för tredje året i rad i Sverige. Under 2020 inträffade 524 narkotikarelaterade dödsfall jämfört med 643 dödsfall 2017 (se figur 10). Av de narkotikarelaterade dödsfallen som inträffade under 2020 gällde 71 procent män och 29 procent kvinnor. Till skillnad från föregående år då minskningen enbart var bland männen, skedde minskningen mellan 2019 och 2020 framför allt bland kvinnorna.

I förhållande till befolkningsmängd hade Sverige under 2019 flest registrerade narkotikarelaterade dödsfall i Europa. Jämförelser mellan länder bör göras med försiktighet, då statistiken som ligger till grund för narkotikarelaterad dödlighet delvis beror på hur många obduktioner och toxikologiska analyser som genomförs, vad som analyseras och hur dödsfallet kodas. Dessa rutiner skiljer sig åt mellan länder. Sverige genomför förhållandevis många obduktioner och rättsmedicinska analyser, vilka också förbättras kontinuerligt. För 2020 finns ännu inte sammanställd data.

Figur 10. Antal narkotikarelaterade dödsfall fördelat på män och kvinnor, 2016–2020.

Narkotikarelaterade dödsfall brukar delas in i oavsiktliga förgiftningar (överdoser), suicid med narkotika och förgiftningar med oklar avsikt. Av dessa var överdoser den vanligaste orsaken till narkotikarelaterade dödsfall under 2020 för både kvinnor och män (se figur 11 och 12), och opioider var involverade i 88 procent av de dödsfall där det är känt vilken substans som orsakat dödsfallet. Överdoser stod för 66 procent av dödsfallen bland männen och för 47 procent bland kvinnorna. Det är vanligare med narkotikarelaterade suicid bland kvinnor än bland män. Totalt 28 procent av dödsfallen bland kvinnorna var suicid jämfört med 13 procent bland männen.

Figur 11. Antal narkotikarelaterade dödsfall bland män fördelat på orsak, 2016–2020.

Figur 12. Antal narkotikarelaterade dödsfall bland kvinnor fördelat på orsak, 2016–2020.

När det gäller narkotikarelaterade dödsfall avlider män i högre utsträckning i lägre ålder och kvinnor i högre utsträckning i högre ålder. Det var 27 procent av männen och 19 procent av kvinnorna som var 29 år eller yngre vid tiden för dödsfallet (se figur 13). Ungefär 53 procent av kvinnorna och 35 procent av männen var äldre än 45 år vid tiden för dödsfallet.

Figur 13. Andel narkotikarelaterade dödsfall fördelat på ålder, 2020.

För att minska narkotikarelaterade skador och dödsfall behövs olika insatser på flera nivåer i samhället. Förutom ett brett förebyggande och hälsofrämjande arbete som syftar till att förebygga narkotikaanvändning och minska efterfrågan på narkotika behöver tillgången till narkotika minska. Det är också viktigt med skademinimerande och behandlande insatser, samt insatser för att förebygga psykisk ohälsa och suicid i befolkningen.

Flera insatser som förväntas minska dödligheten har genomförts eller pågår i Sverige. Tillgängligheten till naloxon som häver opioidöverdoser har ökat under de senaste åren och under 2020 bedrev 18 regioner ett systematiskt arbete för att tillgängliggöra naloxon. Under 2021 tilldelades Socialstyrelsen ett regeringsuppdrag med syftet att ytterligare förbättra tillgängligheten till naloxon. De nationella riktlinjerna för vård och stöd vid missbruk och beroende från 2019 rekommenderar nu att hälso- och sjukvården erbjuder naloxon och utbildningsinsatser till personer med opioidberoende och risk för överdos. Socialstyrelsen har publicerat informationsfoldrar och samtalsstöd om överdosrisker och användning av naloxon riktade till brukare och personer som möter brukare. Tillgången till, och kunskapen om, läkemedelsassisterad behandling har ökat och regionerna har startat fler sprututbytesprogram (se även tidigare avsnitt).

Under 2021 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag att på nationell nivå implementera det informations- och varningssystem (VSN) som tidigare bedrivits som ett pilotprojekt. VSN är en plattform för att snabbt kunna dela brådskande information om narkotika, men även för att kunna utbyta kunskap och erfarenheter mellan och inom myndigheter, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Syftet är att motverka dödsfall och skador av narkotika, och att förbättra det förebyggande arbetet.