Folkhälsomyndigheten samordnar och rapporterar varje år ett antal uppgifter om narkotikasituationen i Sverige till EU:s narkotikabyrå, European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA). Rapporteringen omfattar bland annat användning av narkotika, narkotikabeslag och narkotikarelaterad vård och dödlighet. Syftet är att ge EU och dess medlemsstater en objektiv överblick över EU:s narkotikasituation och narkotikaproblem samt bidra till en faktabaserad grund för narkotikaförebyggande arbete. Sverige arbetar för att uppnå målen som antogs i FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling. Flera av delmålen kan direkt eller indirekt kopplas till narkotikaområdet, exempelvis insatser för att motverka narkotikaanvändning och spridning av smittsamma sjukdomar. I Sverige är det övergripande folkhälsopolitiska målet att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen och sluta de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Sverige arbetar även för ett samhälle fritt från narkotika och doping.

I den här publikationen sammanfattar vi delar av 2021 års data som rapporterats till EMCDDA. Vi redovisar även senast tillgängliga data för vissa prevalensundersökningar. Sammanställningen vänder sig till personer och aktörer som arbetar med frågan eller har ett intresse av att få kunskap om den svenska narkotikasituationen, t.ex. regionala och lokala samordnare inom relevanta områden, ideella organisationer, myndigheter och beslutsfattare.

Flera myndigheter och organisationer har bidragit till Folkhälsomyndighetens rapportering: Brottsförebyggande rådet, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, Inspektionen för vård och omsorg, Kriminalvården, Nationellt forensiskt centrum, Polismyndigheten, Tullverket, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse och Åklagarmyndigheten.

Rapporten är framtagen av Ellinor Lithner i samarbete med andra utredare vid Folkhälsomyndigheten. Ansvarig enhetschef är Joakim Strandberg, enheten för drogprevention.

Folkhälsomyndigheten

Josefin Jonsson

Avdelningschef, avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor

I den här publikationen sammanfattar Folkhälsomyndigheten delar av 2021 års rapportering till EU:s narkotikabyrå. Vi redovisar även senast tillgängliga data för användning av cannabis i befolkningen och bland skolelever.

Sveriges kommuner har en god grundstruktur för det narkotikaförebyggande arbetet, och i de flesta finns en utsedd samordnare. Den totala arbetstiden för att samordna och planera ANDTS-förebyggande arbete (alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel) minskade dock kontinuerligt under perioden 2012–2021 från 139 till 78 årsarbetskrafter. Covid-19-pandemin har också påverkat arbetet; de flesta länsstyrelser uppger att insatserna inom ANDTS-samordningen och tillsynsverksamheten förändrades eller ställdes om 2020-2021.

Cannabis var den vanligaste narkotikatypen i Sverige 2022. I folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor rapporterade 3,2 procent av befolkningen (16–64 år) att de hade använt cannabis under de senaste 12 månaderna, med fler män än kvinnor och fler yngre än äldre. I åldersgruppen 16–34 år hade 8 procent av männen och 5,2 procent av kvinnorna använt cannabis under den perioden.

Tullens och polisens totala antal narkotikabeslag har ökat under de senaste tio åren. År 2012 rapporterades omkring 23 900 beslag jämfört med 39 800 under 2021. Mellan 2020 och 2021 minskade dock det totala antalet rapporterade beslag med 8 procent.

Antalet rapporterade narkotikabrott har också ökat under de senaste tio åren. År 2021 rapporterades omkring 118 100 brott, vilket är en ökning med 25 procent sedan 2012. Mellan 2020 och 2021 minskade dock antalet med 5 procent. De flesta rapporterade narkotikabrotten gäller användning och innehav (91 procent 2021).

Under de senaste tio åren är det allt fler som har vårdats för problem som är orsakade av narkotika inom specialiserad öppenvård. Det är också fler som har fått läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO). De flesta som behandlades för sitt narkotikabruk under 2021 hade sökt vård för användning av flera substanser i kombination, vilket gör att det inte går att identifiera en primärdrog. När en primärdrog kunde anges var opioider vanligast inom både slutenvård och specialiserad öppenvård. Inom vård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall var stimulantia (kokain inte medräknat) vanligast och inom Kriminalvården var cannabis vanligast.

År 2022 var det 20 av Sveriges 21 regioner som hade startat program för sprututbyte. Syftet med sprututbytesverksamheterna är bland annat att personer som injicerar droger kan byta sina använda sprutor mot nya och få tillgång till basal hälso- och sjukvård såsom testning, vaccination och behandling för sjukdomar. Sprututbytesprogram är en insats för att minska smittspridningen av sjukdomar såsom hepatit B, hepatit C och hiv. Programmen ska även motivera personer som injicerar droger till rehabilitering och ett narkotikafritt liv.

Under 2021 inträffade 450 narkotikarelaterade dödsfall i Sverige, vilket är en minskning jämfört med föregående år. Överdoser var den vanligaste orsaken till narkotikarelaterade dödsfall under 2021 och opioider var involverade i 88 procent av alla dödsfall där man känner till substansen. I förhållande till befolkningsmängd har de nordiska länderna ett högt antal registrerade dödsfall om man jämför med andra europeiska länder. Detta kan delvis förklaras av att rutinerna för hur många obduktioner och toxikologiska analyser som genomförs, vad som analyseras och hur dödsfall kodas skiljer sig åt mellan länder. Sverige genomför förhållandevis många rättsmedicinska analyser, vilka också förbättras kontinuerligt.

Det finns en god grundstruktur för ett förebyggande arbete med hög kvalitet i många av Sveriges kommuner. Majoriteten av kommunerna hade en utsedd samordnare för det narkotikaförebyggande arbetet 2021 och samordnarna deltog även i stor utsträckning i de nätverk som länsstyrelsen organiserade för att stötta dem.

Figur 1. Antal kommuner med ANDTS-samordnare som arbetar med narkotikafrågor 2012–2021.

Antal kommuner som besvarat enkäten respektive år: 2012: 276, 2013: 270, 2014: 276, 2015: 255, 2016: 273, 2017: 270, 2018: 279, 2019: 270, 2020: 267, 2021: 271.

Den sammanräknade arbetstiden för att samordna och planera ANDTS-förebyggande arbete (alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel) minskade stadigt under perioden 2012–2021, från 139 till 78 årsarbetskrafter. Genomsnittstiden minskade också under perioden men har legat stabilt kring 0,2 årsarbetskrafter (motsvarar 20 procent av en arbetsvecka) under de senaste fem åren.

Tabell 1. Antal årsarbetskrafter i median för kommuner med ANDTS-samordning, 2012–2021.

Det finns skillnader i dessa förutsättningar, och även i förebyggande aktiviteter, mellan olika grupper av kommuner. Kommuner med en mer utsatt sociodemografisk situation, till exempel när det gäller utbildningsnivå, har i mindre omfattning ett förebyggande ANDTS-arbete med hög kvalitet. I samma kommuner finns även en större risk för framtida ANDTS-relaterad ohälsa, mätt i andelen som går ut grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiet, samtidigt som befolkningen i dessa kommuner har de största skadorna som är kopplade till ANDTS.

Läs mer om resultat och metod från dessa analyser i rapporten Jämlikhetsperspektiv på lokalt hälsofrämjande och förebyggande arbete – En jämförelse av kommunernas arbete mot alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksrelaterad ohälsa

Under covid-19-pandemin 2020–2021 uppgav de flesta länsstyrelser att insatserna inom ANDTS-samordningen och tillsynsverksamheten förändrades. En majoritet av kommunerna uppgav minskade insatser under pandemins första år, särskilt för målgrupperna föräldrar, barn och unga samt personal i kommunal verksamhet. Men många kommuner uppgav också att verksamhet ställdes om, oftast just mot målgruppen barn och unga. Kommunernas förmåga att ställa om kan delvis förklaras av deras sociodemografiska situation, det vill säga befolkningens inkomst- och utbildningsnivåer samt befolkningsstorleken. Det var vanligare att kommuner med en mer gynnsam sociodemografisk situation hade ställt om sin verksamhet.

En viktig del i det narkotikaförebyggande arbetet är att tidigt identifiera narkotikabruk, främst hos barn och unga, för att exempelvis skolan och elevhälsan vid behov ska kunna slussa personerna vidare till grupp- eller individinriktade insatser. De flesta kommuner hade under 2021 insatser som bygger på samverkan mellan polis, öppenvård, socialtjänst och föräldrar, i syfte att tidigt upptäcka narkotikabruk bland unga eller unga vuxna. Andelen kommuner som arbetade med insatser av det här slaget ökade något mellan 2016 och 2021, från 73 till 78 procent. Andelen kommuner som genomfört utbildning av kommunal personal som möter barn och ungdomar, kopplat till tidig upptäckt, har varierat något från år till år men under 2021 var andelen 42 procent vilket är ungefär samma nivå som 2016 (43 procent). En majoritet av landets kommuner hade under 2021 en rutin för orosanmälan som inkluderade uppföljning och återkoppling (se figur 2).

Figur 2. Andel kommuner som genomförde olika insatser för tidig upptäckt och stöd till barn och unga, 2016–2021.

Svarsfrekvens respektive år (av totalt 288 kommuner): 2016: 95 procent, 2017: 94 procent, 2018: 97 procent, 2019: 94 procent, 2020: 92 procent, 2021: 93 procent.

Den vanligaste illegala drogen i Sverige är cannabis (cannabis är ett samlingsnamn för marijuana och hasch). I Folkhälsomyndighetens senaste nationella folkhälsoenkät Hälsa på lika villkor från 2022 uppgav 3,9 procent av befolkningen i åldern 16–64 år att de hade använt någon typ av narkotika under de senaste 12 månaderna, och 3,2 procent att de använt cannabis (se figur 3). År 2013 var andelen 2,9 procent.

Folkhälsoenkäten visade även att andelen män som använt cannabis var större än andelen kvinnor, och att användning av cannabis var vanligare bland yngre än äldre. I åldersgruppen 16–34 år uppgav 6,6 procent att de använt cannabis under de senaste 12 månaderna: 8 procent av männen och 5,2 procent av kvinnorna (se figur 4 ).

Figur 3. Användning av cannabis i befolkningen under de senaste 12 månaderna, 16–64 år.

Sedan 2016 genomförs undersökningen Hälsa på lika villkor endast vartannat år, så det finns inga data för 2017 eller 2019. Under 2021 gjordes en extrainsatt undersökning på grund av covid-19-pandemin.

Figur 4. Andelen män och kvinnor som använt cannabis under de senaste 12 månaderna, 16–34 år.

Varje år gör Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) drogvaneundersökningen CAN:s nationella skolundersökning (tidigare Skolelevers drogvanor) bland elever i årskurs 9 och gymnasiets år 2. Under de senaste 20 åren har narkotikaerfarenheten bland eleverna legat på ungefär samma nivå, men den brukar variera något från år till år. Cannabis är den vanligaste drogen och det är något fler pojkar än flickor som har använt den. I undersökningen 2022 uppgav omkring 6 procent av pojkarna och 5 procent av flickorna i årskurs 9 att de använt cannabis någon gång, och i gymnasiets år 2 var motsvarande andelar 14 procent respektive 13 procent.

Totalt rapporterade Folkhälsomyndigheten 29 nya psykoaktiva substanser (NPS) till EMCDDA:s system för tidig varning under 2021. Det var fler än under 2020 men färre än 2012–2019, då omkring 40 substanser identifierades årligen. Under 2021 reglerades 11 substanser i Sverige: åtta klassificerades som narkotika och tre som hälsofarlig vara. Av de substanser som reglerades som narkotika var det fyra som omreglerades från hälsofarlig vara. Förutom katinoner reglerades även substanser inom grupperna syntetiska cannabinoider och arylalkylaminer. Eftersom opioider kan kopplas till många dödsfall har denna substansgrupp varit prioriterad i Folkhälsomyndighetens klassificeringsarbete. Under 2021 omreglerades en opioid till narkotika från hälsofarlig vara.

Den svenska drogmarknaden består av både traditionella illegala droger, nya psykoaktiva substanser och icke-förskriven användning av narkotikaklassade läkemedel. Enligt sammanslagna uppgifter från polis och tull har det totala antalet narkotikabeslag ökat under de senaste tio åren, och 2021 rapporterades omkring 39 800 beslag, jämfört med omkring 23 900 beslag 2012 (räknat som ett beslag per beslagstillfälle eller ärende). Mellan 2020 och 2021 minskade dock det totala antalet rapporterade beslag med 8 procent, med färre beslag av narkotikasorterna marijuana, heroin, amfetamin, kokain och ecstacy. Beslagen av hasch var de enda som ökade (+23 procent). Sammantaget stod cannabis för omkring hälften av alla beslag 2021. Notera att siffrorna beskriver antal rapporterade beslag, vilket inte speglar mängden som beslagtas.

Antalet beslag av narkotika beror till stor del på polisens och tullens prioriteringar och insatser, men också på förändringar i införseln i landet. Sedan 2016 har polisens och tullens arbete haft fokus på att bland annat kontrollera lastbilar och containrar, vilket resulterat i större mängder narkotikabeslag. Polisen gör också riktade insatser och aktiviteter i områden där handel med narkotika förekommer, vilket kan bidra till fler beslag av narkotika. En stor del av narkotikan i Sverige produceras utomlands och smugglas in i landet. De flesta beslag görs i den södra delen av landet, eftersom det ligger nära kontinenten och det där finns strategiska transportpunkter såsom hamnar och Öresundsbron. Det förekommer även smuggling via postförsändelser, vilket är sammankopplat med försäljning av narkotika på internet. Denna typ av smuggling har ökat stadigt under de senaste åren, och beslagen gäller främst mindre mängder narkotika.

Sedan 1988 har man följt gatupriset för olika narkotikasorter, och 1988–2021 sågs en prisnedgång för främst substanser som kan injiceras såsom amfetamin och heroin, men även för kokain. Under 2021 noterades en svag prisökning jämfört med 2020 för vitt heroin och kokain (+4 procent respektive +3 procent). Priset för marijuana och amfetamin var oförändrat medan priset för hasch och brunt heroin minskade något (-8 procent respektive -1 procent).

Många substanser har även ökat i renhet och blivit starkare. Bland annat ses en långvarig ökning av tetrahydrocannabinolhalten (THC-halten) i cannabis, och även kokain har blivit renare.

Narkotikabrotten tillhör de brottskategorier där antalet anmälda brott i hög grad påverkas av polisens och tullens spanings- och ingripandeverksamhet. Under perioden 2012–2016 var antalet anmälda narkotikabrott relativt oförändrat, men har sedan dess ökat. Runt 118 100 brott mot narkotikastrafflagen anmäldes under 2021, vilket är en ökning med omkring 25 procent jämfört med 2012 (se figur 5). Mellan 2020 och 2021 minskade dock antalet narkotikarelaterade brott för första gången sedan 2016 (-5 procent).

Figur 5. Antal anmälda brott mot narkotikastrafflagen, 2012–2021.

I Sverige är den inhemska narkotikaproduktionen låg, men när sådan produktion upptäcks och anmäls rör det sig oftast om cannabis. Antalet brott som gäller produktion ökade 2012–2014 för att sedan minska något 2015–2018. Men 2018–2020 vände den nedåtgående trenden och antalet brott ökade med 71 procent (ökade från 447 till 765 brott), för att sedan återigen minska 2021 (-21 procent). Enligt rapporter från polisen kan ökningen mellan 2019 och 2020 vara en effekt av smittskyddsåtgärderna under covid-19-pandemin, då stängda gränser försvårade införsel av cannabis till Sverige.

De flesta narkotikabrott som rapporterades 2021 gällde, liksom tidigare år, användning och innehav med totalt 107 280 brott, vilket motsvarar 91 procent av de anmälda narkotikabrotten (se figur 6) och en ökning med 30 procent sedan 2012. Antalet rapporterade brott 2021 var omkring 5 procent lägre än 2020. Brott som rör langning minskade med 8 procent under perioden 2012–2021 (från 11 137 till 10 224 brott) och med 5 procent 2020–2021.

Figur 6. Typ av anmälda narkotikabrott 2012–2021.

Under 2021 rapporterades 14 834 fall av narkotikarattfylleri, vilket är en minskning med 12 procent sedan 2020. Mellan 2012 (då 11 959 antal brott rapporterades) och 2021 ökade antalet brott med 24 procent. År 2021 rapporterades 2 128 brott som rör narkotikasmuggling, jämfört med 2 777 brott 2012. Mellan 2020 och 2021 minskade antalet rapporterade brott med 3 procent.

En stor del av Kriminalvårdens klienter är dömda för narkotikabrott. Bland dem som var inskrivna på en anstalt den 1 oktober 2021 var våldsbrott det vanligaste huvudbrottet (31 procent) följt av narkotikabrott eller smuggling (29 procent). Totalt 62 procent uppgav att de använt någon form av narkotika under de senaste 12 månaderna före anstaltsvistelsen, jämfört med 55 procent 2020. Vanligast var cannabis (45 procent), följt av kokain (22 procent), amfetamin (22 procent) och bensodiazepiner (19 procent) (se figur 7). En större andel män svarade att de hade narkotikarelaterad beroendeproblematik: 45 procent jämfört med 38 procent bland kvinnor.

Figur 7. Användning av olika typer av narkotika bland Kriminalvårdens klienter (av de som uppgett att de använt någon form av narkotika) under de senaste 12 månaderna före anstaltsvistelse, 2021.

Annat inkluderar MDMA (Ecstasy), LSD, heroin, GHB/GBL och syntetiska cannabinoider.

Varje år gör Kriminalvården ett antal drogtest bland klienterna för att minska och kontrollera förekomsten av narkotika på anstalterna, och vanligen är bara 1–3 procent av svaren positiva. För att ytterligare förebygga narkotikaanvändning utbildas personalen i att identifiera vanliga tecken på påverkan och vanligt förekommande beteendeförändringar hos individer som brukat narkotika.

Dessutom kontrollerar Kriminalvårdens personal besökarna innan de får inträde på anstalterna. Enligt Kriminalvården gör man endast ett fåtal narkotikabeslag per år vid sådana kontroller och då mycket små mängder. Att arbeta med narkotikakontroller, drogtester och behandlingsprogram är dock tre viktiga faktorer för att minska narkotikaförekomsten på anstalter i Sverige.

Under de senaste tio åren är det allt fler som fått narkotikarelaterad vård inom specialiserad öppenvård. Ökningen gäller både patienter som tidigare fått narkotikarelaterad vård och patienter som vårdats för första gången. Inom sjukhusbaserad slutenvård ses inte samma ökning och majoriteten av de patienterna har tidigare fått narkotikarelaterad vård.

Bland patienter i narkotikarelaterad vård under 2021 var det vanligast att ha använt flera substanser i kombination och att en primärdrog inte kunde identifieras. När en primärdrog väl uppgavs inom slutenvård och specialiserad öppenvård gällde det oftast droggruppen opioider, följt av hypnotika och lugnande medel och cannabis. För vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) var den vanligaste primärdrogen stimulantia (kokain inte medräknat), följt av opioider och hypnotika och lugnande medel. När det gäller primärdrog för dem som fick vård inom Kriminalvården var cannabis vanligast, följt av stimulantia (kokain inte medräknat) och därefter opioider.

Enligt sammanslagna uppgifter från Socialstyrelsens patientregister, Statens institutionsstyrelses utvärderings- och dokumentationssystem och Kriminalvårdsregistret fick 32 826 personer narkotikarelaterad vård under 2021, vilket är 421 färre än 2020 (en individ kan förekomma i flera källor och räknas då mer än en gång). Totalt 68 procent var män.

Inom sjukhusbaserad slutenvård och/eller specialiserad öppenvård fick 30 717 personer narkotikarelaterad vård under 2021. Majoriteten var 25–34 år när behandlingen startade (30 procent), och den största åldersgruppen var 30–34-åringar (15 procent).

Inom Kriminalvården fick 1 696 personer narkotikarelaterad vård. Majoriteten var 20–29 år vid starten (39 procent) och den största åldersgruppen var 25–29-åringar (21 procent).

Under 2021 var det totalt 836 vuxna individer som skrevs in för tvångsvård på institution och av dessa uppgav 413 personer att de hade narkotiska preparat som primärdrog vid inskrivning. Majoriteten av dessa 413 klienter var 20–29 år vid behandlingens start (56 procent) och den största åldersgruppen var 25–29-åringar (29 procent).

Medelåldern var 31 år för personer som fick tvångsvård på institution, 34 år inom Kriminalvården, och 38 år inom slutenvård och/eller specialiserad öppenvård. Åldersfördelningen har sett ungefär likadan ut under de senaste fyra åren.

Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO) är en stöd- och behandlingsåtgärd som bland annat ska förebygga återfall, förbättra social funktion och minska medicinska komplikationer, smittspridning och dödlighet. Flera av insatserna har även ett rehabiliterande syfte för patienterna. Antalet patienter som hämtat ut något av de läkemedel som används inom LARO har ökat sedan 2006. Detta framgår av Socialstyrelsen läkemedelsregister. Det året gjordes förändringar i regelverket som bidrog till att fler deltagare kunde antas till behandlingen. År 2021 var runt 4 300 individer över 20 år registrerade i läkemedelsregistret med ett recept på något av de läkemedel som används inom LARO, vilket innebär en ökning med omkring 1 700 individer jämfört med 2006. En allt större andel LARO-läkemedel ordineras på rekvisition, alltså utan någon uthämtning från apotek, och registreras då inte i läkemedelsregistret. Då den oregistrerade andelen är oklar så bör uppgifter om antal patienter som fått LARO tolkas med försiktighet. I Sverige erbjuder samtliga regioner LARO och majoriteten av LARO-enheterna finns inom offentlig sektor, vilket inkluderar SiS-institutioner och Kriminalvårdens anstalter. För att minska skillnader i tillgänglighet och förbättra möjligheterna till en likvärdig vård för personer med opioidberoende publicerade Socialstyrelsen i början av 2020 ett kunskapsstöd, Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende. Kunskapsstöd – i hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det ska bidra till att hälso- och sjukvårdspersonal på ett mer likartat sätt kan bedöma förutsättningarna för att inleda, genomföra och eventuellt avsluta behandling samt bedöma hur samsjuklighet kan hanteras.

Personer som injicerar droger löper ökad risk att infekteras av sjukdomar såsom hepatit B, hepatit C och hiv. Dessa sjukdomar sprids framför allt genom delning av injektionsverktyg, till exempel kanyler och sprutor. Flera regioner erbjuder därför sprututbytesprogram för att minska infektionsrisken. Genom sådana program kan personer som injicerar droger byta sina använda injektionsverktyg mot nya oanvända verktyg, och få tillgång till basal hälso- och sjukvård såsom testning, vaccination och behandling för sjukdomar. Programmen ska även motivera personer som injicerar droger till rehabilitering och ett narkotikafritt liv.

År 2017 ändrades lagen (2006:323) om utbyte av sprutor och kanyler och kommuner kan inte längre hindra regioner från att upprätta sprututbytesprogram. Samtidigt sänktes åldern för att delta i programmen från 20 till 18 år. Sedan dess har antalet regioner som erbjuder sprututbyten ökat, liksom antalet sprututbytesprogram. År 2022 hade 20 av 21 regioner i Sverige startat sprututbyten.

Personer som injicerar droger är en särskilt riskutsatt grupp för att infekteras av hepatit C. I dag finns dock effektiva mediciner för att behandla infektionen, och ett av WHO:s fastställda mål är att eliminera hepatit C i världen till 2030.

Under 2021 rapporterades 1 131 fall av hepatit C, vilket är något fler fall än 2020, men fortsatt färre än före covid-19-pandemin. Den vanligaste smittvägen var via injektion av droger med oren injektionsutrustning, med omkring 580 fall, vilket motsvarar cirka 80 procent av fallen med rapporterad smittväg. Av dessa hade 92 procent fått infektionen i Sverige (532 fall), varav 34 procent var kvinnor och 66 procent män. Unga och unga vuxna, 15–24 år, utgjorde fortsatt cirka 15 procent av de som fått infektionen i Sverige via injektion av droger. 

Under 2012–2021 minskade antalet fall av hepatit C via injektion av droger med oren injektionsutrustning med Sverige som smittland, och antalet 2021 var ungefär detsamma som 2019 efter en nedgång 2020 (se figur 8). Minskningen under perioden kan bland annat vara en effekt av fler program för sprututbyten och ökad tillgång till botande behandling. Covid-19-pandemin kan också ha påverkat med smittskyddsåtgärder och fysisk distansering samtidigt som färre provtogs för hepatit C. Det kan vara en bidragande orsak till att färre fall rapporterades och upptäcktes under 2020, följt av en liten ökning 2021.

Spridningen av hiv och hepatit B inom Sverige är fortsatt mycket begränsad. Under 2021 registrerades endast ett fåtal fall av hivinfektion och inga fall av hepatit B via injektion av droger med oren injektionsutrustning i Sverige. Sprutbytesprogrammen erbjuder vaccination mot hepatit B och kan ha bidragit till minskad smittspridning inom gruppen personer som injicerar droger.

Figur 8. Antalet rapporterade fall av hepatit C per smittväg bland de som infekterats i Sverige 2012–2021.

Annan smittväg/uppgift saknas inkluderar till exempel blod eller blodprodukt, sexuell kontakt med motsatt kön, sexuell kontakt – män som har sex med män och uppgift saknas.

Varje år samlar EMCDDA in uppgifter om antalet narkotikarelaterade dödsfall. EMCDDA använder ett mått som skiljer sig något från det mått som används i den svenska officiella statistiken (läkemedels- och narkotikaförgiftningar), men båda måtten visar att dödsfallen har minskat för fjärde året i rad. Egentligen ses en minskning sedan 2015 då antalet dödsfall låg som högst, men 2017 kom en tillfällig ökning på grund av många dödsfall med fentanylanaloger. Under 2021 inträffade 450 narkotikarelaterade dödsfall, jämfört med 675 stycken 2015 (se figur 9). Av dödsfallen under 2021 var 310 män och 140 kvinnor. Den totala minskningen sedan 2015 har framförallt varit bland män.

I förhållande till befolkningsmängd har de nordiska länderna ett högt antal registrerade dödsfall om man jämför med andra europeiska länder. Jämförelser mellan länder bör dock göras med försiktighet, eftersom statistiken som ligger till grund för narkotikarelaterad dödlighet delvis beror på hur många obduktioner och toxikologiska analyser som genomförs, vad som analyseras och hur dödsfallet kodas. Rutinerna för detta skiljer sig åt mellan länder. Alla länder rapporterar heller inte in data. Sverige gör förhållandevis många rättsmedicinska analyser, vilka också förbättras kontinuerligt.

Figur 9. Antal narkotikarelaterade dödsfall fördelat på män och kvinnor, 2012–2021.

Narkotikarelaterade dödsfall brukar delas in i oavsiktliga förgiftningar (överdoser), avsiktliga förgiftningar (suicid) och förgiftningar med oklar avsikt. Av dessa var överdoser den vanligaste orsaken till narkotikarelaterade dödsfall under 2021 för både kvinnor och män (se figur 10 och 11), och opioider var involverade i 88 procent av de dödsfall där det är känt vilken substans som orsakade dem. Överdoser stod för 65 procent av dödsfallen bland männen och för 47 procent bland kvinnorna. Det är vanligare med narkotikarelaterade suicid bland kvinnor än bland män: 27 procent respektive 12 procent.

Figur 10. Antal narkotikarelaterade dödsfall bland män fördelat på orsak, 2012–2021.

Figur 11. Antal narkotikarelaterade dödsfall bland kvinnor fördelat på orsak, 2012–2021.

Män är generellt yngre än kvinnor när de avlider. År 2021 var 28 procent av männen och 15 procent av kvinnorna 29 år eller yngre (se figur 12), och ungefär 62 procent av kvinnorna och 33 procent av männen var 45 år eller äldre.

Figur 12. Andel narkotikarelaterade dödsfall fördelat på ålder, 2021.

För att minska narkotikarelaterade skador och dödsfall behövs olika insatser på flera nivåer i samhället. En åtgärd är ett brett förebyggande och hälsofrämjande arbete som syftar till att förebygga narkotikaanvändning och minska efterfrågan på narkotika, men tillgången till narkotika behöver också minska. Det är även viktigt med skademinimerande och behandlande insatser, och insatser för att förebygga psykisk ohälsa och suicid i befolkningen.

Flera insatser som förväntas minska dödligheten har genomförts eller pågår i Sverige. Tillgängligheten till naloxon som häver opioidöverdoser har ökat under de senaste åren och idag arbetar de flesta regioner för att tillgängliggöra naloxon. Under 2021 fick Socialstyrelsen dessutom i uppdrag av regeringen att ytterligare öka tillgängligheten, och de nationella riktlinjerna för vård och stöd vid missbruk och beroende från 2019 rekommenderar också att hälso- och sjukvården erbjuder naloxon och utbildningsinsatser till personer med opioidberoende och risk för överdos. Vidare har Socialstyrelsen publicerat informationsfoldrar och samtalsstöd om överdosrisker och användning av naloxon, som är riktade till brukare och personer som möter brukare. Tillgången till, och kunskapen om, läkemedelsassisterad behandling har också ökat och regionerna har startat fler sprututbytesprogram (se även tidigare avsnitt).

År 2021 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag att på nationell nivå implementera det informations- och varningssystem (VSN) som tidigare bedrivits som ett pilotprojekt. VSN är en plattform för att snabbt dela brådskande information om narkotika, men även utbyta kunskap och erfarenheter mellan och inom myndigheter, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Syftet är att motverka dödsfall och skador av narkotika, och att förbättra det förebyggande arbetet. År 2022 utvecklades arbetet med VSN ytterligare och flera aktörer i Sverige samverkar nu i arbetet.

I juni 2022 publicerade fyra myndigheter en gemensam rapport med statistik om narkotika- och läkemedelsförgiftningar. Rapporten ger en bild av omfattningen och utvecklingen men också mer kunskap om vilka det är som dör utifrån olika bakgrundsfaktorer och andra diagnoser, och vilka substanser som orsakar förgiftningsdödsfall.

Läs mer i rapporten: Dödsfall till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar – en statistiksammanställning (socialstyrelsen.se)