ESBL-producerande tarmbakterier

Här sammanfattas kunskapen vi har i dag om detektion, epidemiologisk typning, vårdhygien och behandling vid infektioner med Enterobacteriaceae med ESBL, inklusive ESBL-CARBA. Vi ger förslag på handläggning för diagnostik, behandling och vård av patienter som har infektioner orsakade av Enterobacteriaceae med ESBL eller som bär på bakterierna.

Bläddra och läs i publikationen längre ned

Sammanfattning

Tarmbakterier som Escherichia coli, Klebsiella pneumoniae och besläktade arter (Enterobacteriaceae) tillhör några av de vanligaste sjukdomsframkallande bakterierna. De orsakar bland annat urinvägsinfektioner, infektioner efter bukoperationer och blodförgiftning. Dessa bakterier har i ökande omfattning förvärvat ESBL-enzymer (extended spectrum betalaktamaser) som gör dem resistenta mot penicilliner, cefalosporiner och i vissa fall karbapenemer. Samtidigt bär de ofta på resistens mot andra typer av antibiotika, vilket gör dem särskilt svårbehandlade. Det skapar stora problem, framför allt vid allvarliga infektioner.

ESBL-producerande tarmbakterier är de vanligaste anmälningspliktiga resistenta bakterierna i Sverige. Under 2012 rapporterades 7 225 nya fall. Antalet fall har ökat med 14–33 procent varje år sedan de blev anmälningspliktiga 2007. Konsekvenserna av ESBL är väldokumenterade och dit hör ökad dödlighet, förlängda vårdtider och ökade kostnader för sjukhusen.

Ett särskilt allvarligt hot är utvecklingen av en variant av ESBL som kallas ESBLCARBA. Bakterier med ESBLCARBA är oftast endast känsliga för kolistin. Antalet fall av ESBLCARBA är fortfarande litet i Sverige men ökar stadigt. År 2011 anmäldes 16 fall och under 2012 21 fall. Totalt fram till och med 2012 hade 56 fall rapporterats i Sverige.

Bärarskap och smittspridning

Utifrån svenska studier bedömer vi att en betydande andel av den svenska befolkningen bär på ESBL-producerande tarmbakterier, men andelen är sannolikt fortfarande mindre än fem procent. Enligt en nyligen avslutad svensk studie kvarstår bärarskapet i ett år hos 42 procent av individerna. Av dessa blev 27 procent åter positiva efter ett eller flera föregående negativa prover. Därför går det i dagsläget inte med säkerhet att avskriva bärarskap baserat på negativa screeningodlingar.

Tarmbakterier sprids vanligtvis via fekal-oral smitta, framför allt via förorenade händer. Risken för smittspridning ökar om patienten har diarré eller är feces- eller urininkontinent. Andra riskfaktorer är KAD/RIK, bukdränage, stomi, PEG, tracheostoma och omläggningskrävande sår.

Strategier för att minska uppkomst och spridning av ESBL

För riktlinjer för direkt handläggning av patienter hänvisas alltid till lokala PM från smittskydds- respektive vårdhygienenheter.

Det finns få studier med hög evidensgrad som pekar ut hur man bör agera för att minska uppkomst och spridning av ESBL. Förslag till handläggningen i det här kunskapsunderlaget baseras därför i huvudsak på utbrottsrapporter, fallbeskrivningar och rekommendationer från experter med erfarenhet av arbete med ESBL-producerande bakterier. Nedan följer en sammanfattning av de strategier som enligt litteraturen visats ha effekt.

För att minska selektion av ESBL-producerande stammar bör cefalosporiner och kinoloner endast användas om likvärdiga behandlingsalternativ saknas. Detta gäller både för behandling och för kirurgisk profylax. Vilka behandlingsregimer som är optimala beror bland annat på det lokala resistensläget och eventuella pågående lokala utbrott. Riktlinjer för empirisk behandling av akuta infektioner måste därför anpassas till lokal resistensepidemiologi.

Det är viktigt att ta relevanta odlingar innan man påbörjar antibiotikabehandling. Då kan den empiriska behandlingen anpassas efter odlingsresultat. Det ger också underlag för att kunna smalna av behandlingen så att patienten inte utsätts för bred antibiotikaterapi under längre tid än nödvändigt. Odlingar är även viktiga för att skapa ett resistensepidemiologiskt underlag för framtida behandlingsbeslut. Vid inläggning på vårdinrättning bör man alltid göra en screenodling om en patient under det senaste halvåret har vårdats utomlands eller i en svensk vårdmiljö där det pågår utbrott. Även patienter som tidigare burit på Enterobacteriaceae med ESBLCARBA bör screenodlas.

Om man upptäcker ESBL-producerande bakterier hos en patient, bör man dokumentera det med en tydlig journalanteckning och informera patienten muntligt och skriftligt om bärarskapet. När patienter flyttas inom eller mellan vårdinstanser, är det dessutom viktigt att informera den som tar emot patienten om patientens bärarskap. Rutiner för märkning av journaler skiljer sig åt i landet.

Viktigast för att förhindra smittspridning inom vård och omsorg är god följsamhet till basala hygienrutiner. Basala hygienrutiner ska alltid tillämpas oavsett känd smitta. Även patienters handhygien är viktig.

Eftersom allt fler patienter bär på ESBL-producerande tarmbakterier, kommer behovet av en situationsanpassad riskbedömning i det enskilda fallet att öka. Man bör alltid beakta i vilken typ av verksamhet patienten vårdas, bedöma om patienten har några riskfaktorer som ökar risken för smittspridning och anpassa de vårdhygieniska åtgärderna därefter. Det medicinska omhändertagandet får dock aldrig hindras eller fördröjas på grund av att man misstänker eller har konstaterat att patienten bär på en bakterie med ESBL eller ESBLCARBA.

För Enterobacteriaceae med ESBLCARBA föreslås i nuläget kraftfulla vårdhygieniska interventioner, eftersom dessa bakterier är resistenta mot så gott som alla registrerade antibiotika och smittspridning av dessa bakterier får mycket allvarliga konsekvenser för vården. Med ökad förekomst av dessa bakterier och växande erfarenhet av vård av dessa patienter i svenska vårdmiljöer så kan dessa förslag till handläggning behöva omprövas.

Bläddra och läs

  • Författare: Folkhälsomyndigheten
  • Utgivningsdatum: 2014-06-24
  • Antal sidor: 104

Öppna publikationen

ESBL-producerande tarmbakterier(PDF 1,6 MB)

Beställ

Denna publikation finns ej för beställning.