Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Jordbruksverket, Livsmedelsverket och SVA har gemensamt arbetat fram en femårig strategi som ska minska risken för att människor smittas av ehec/vtec. Strategin beskriver hur risken för infektion hos människor kan minskas genom exempelvis åtgärder inom smittskydd, djurhållning och hantering av livsmedel.
Bläddra och läs i publikationen längre ned
Sammanfattning
Infektion med verotoxinbildande Escherichia coli (VTEC) är en zoonos som kan orsaka allvarlig sjukdom hos människa och som orsakar stora kostnader för både individen och samhället. Infektionen förkommer i alla åldersgrupper, men drabbar framför allt småbarn. Den kan ge blodig diarré och även leda till njursvikt på grund av s.k. hemolytiskt uremiskt syndrom (HUS). Komplikationen uppträder framför allt hos barn i förskoleåldern, men kan även drabba vuxna. Infektionen kan vara alltifrån mild till att ha dödlig utgång, vilket är relativt ovanligt.
Infektion med VTEC hos människa är, i enlighet med smittskyddslagen (2004:168), en allmänfarlig och smittspårningspliktig sjukdom. Eftersom bakterierna ofta orsakar blodig diarré hos människa kallas de även enterohemorragiska E. coli (EHEC). För att undvika missförstånd används beteckningen VTEC genomgående i detta dokument.
I Sverige har under senare år 350–550 VTEC-fall rapporterats årligen. Ungefär hälften av dessa fall har anmälts som smittade inom landet och resten utomlands. Människor kan smittas via kontaminerade livsmedel, direkt eller indirekt kontakt med djur eller djurens närmiljö. Andra tillfällen där det kan finnas risk för smittspridning är exempelvis mellan djuranläggningar via miljön eller mellan djur. Eftersom infektionsdosen är mycket låg, mindre än 100 bakterier, förekommer också smitta från person till person. De flesta av fallen är sporadiska och inträffar under sommaren och tidig höst. I Sverige har större utbrott endast förekommit i samband med konsumtion av kontaminerade livsmedel. Vid sporadiska fall är smittkällan ofta svår att spåra.
Idisslare, framför allt nötkreatur, är huvudsaklig reservoar för VTEC. Djuren blir inte själva sjuka, men vissa typer av VTEC kan orsaka allvarlig infektion hos människa. Det är därför angeläget att definiera dessa högvirulenta bakteriestammar för att kunna rikta specifika smittskyddsåtgärder mot i första hand infektioner eller smittbärarskap med dessa stammar. Detta förutsätter att de metoder och den terminologi som används är jämförbara mellan human-, livsmedel- och djursidan.
VTEC O157:H7 är en vanlig serotyp som påvisats hos djur i Sverige och som också är vanligast vid infektion hos människa. En subtyp av VTEC O157:H7, kallad klad 8, är överrepresenterad bland de stammar som ger den allvarliga följdsjukdomen HUS. Denna subtyp har orsakat flera livsmedelsburna utbrott i landet och mellan 2001 och 2007 stod den för mer än två tredjedelar av antalet inhemska fall av VTEC O157:H7.
Typen av virulensgener hos en serotyp av VTEC är en viktig markör för infektionens allvarlighetsgrad, där vissa kombinationer av virulensfaktorer verkar vara förknippade med allvarligare sjukdom. VTEC O157:H7 av klad 8 är ett exempel på en sådan serotyp. Även andra VTEC, som exempelvis en viss typ av O121, har visat sig kunna ge allvarlig sjukdom hos människa.
Provtagning av djurbesättningar utförs, när detta skrivs, framförallt vid misstanke om smitta till människa, exempelvis via livsmedel eller direkt kontakt med djur. Det medför att endast ett fåtal djurägare får information om smittan i sin djurbesättning. Övervakning hos djur består av passiv övervakning (anmälningsplikt vid epidemiologisk koppling mellan humanfall och djurisolat samt O157:H7 av klad 8) och aktiv övervakning (regelbundna prevalensundersökningar). På vilket sätt spridning av smitta sker via miljön till andra djuranläggningar och till människor är inte klarlagd.