Magsjukeutbrott orsakade av norovirus orsakar varje säsong stora problem inom hälso- och sjukvården och på äldreboenden. Utbrotten leder till stora kostnader och organisatoriska problem på grund av förlängda vårdtider, intagningsstopp med tillhörande platsbrist, utlokalisering av patienter, sjukskrivning av personal och ökat lidande för patienterna.

Denna rapport sammanställer aktuell kunskap avseende epidemiologi, diagnostik och vårdhygien samt ger förslag till handläggning utifrån aktuella evidens och erfarenheter. Dessutom ges exempel på hur landsting och kommuner har arbetat för att kartlägga, hantera och förebygga norovirusutbrott.

Rapporten kan användas som ett underlag för att upprätta vårdhygieniska riktlinjer lokalt i landsting och kommuner för handläggning av enskilda fall och av utbrott. Den riktar sig främst till vårdhygieniska enheter, smittskyddsenheter, medicinskt ansvariga sjuksköterskor, mikrobiologiska laboratorier och patientsäkerhetsansvariga, men kan vara av värde för alla som kommer i kontakt med magsjukeutbrott.

Bläddra och läs i publikationen längre ned

Sammanfattning

Gastroenterit med norovirus kallas även vinterkräksjuka och är den vanligaste orsaken till mag- och tarminfektioner i vår del av världen. Vinterkräksjuka är vanligast under november–april.

Typiska symtom är häftiga kräkningar och diarréer. Inkubationstiden är 1–2 dygn och symtomen varar normalt i 1–3 dygn. Småbarn, äldre och personer med kroniska eller andra allvarliga sjukdomar kan dock vara sjuka längre.

Det är viktigt att tänka på att kräkningar och/eller diarré även kan vara tecken på en annan allvarlig sjukdom, t.ex. blodförgiftning, hjärtinfarkt eller akut bukåkomma.

Smittsamt tarmvirus

Smittade personer utsöndrar stora mängder norovirus, framför allt i avföring men även i kräkningar. Samtidigt behövs endast 10–100 viruspartiklar för att orsaka en infektion. Dessutom är norovirus svåra att avdöda och kan överleva länge i miljön, vilket också bidrar till smittspridningen. Genomgången infektion ger dessutom troligtvis bara en kortvarig immunitet. Kunskapen om hur länge en person med norovirus är smittsam är bristfällig. Smittsamheten är dock störst hos personer med symtom och anses kvarstå cirka två dygn efter att symtomen har upphört.

Studier har visat att upp till 30 procent av dem som blir smittade med norovirus endast blir bärare utan symtom. Dessa asymtomatiska bärare är inte lika smittsamma som personer som har symtom.

Efter en utläkt symtomgivande infektion kan virus utsöndras i avföring i flera veckor. Det är oklart hur smittsam personen då är men risken för smitta är sannolikt låg. Risken för att sjukvårdspersonal utan symtom sprider smitta bedöms som låg.

I vården är indirekt kontaktsmitta vanligast, framför allt via förorenade händer eller via miljön. Norovirus skulle dessutom kunna spridas via aerosol från kräkningar. I samhället förekommer smitta via dricks- och badvatten eller livsmedel. Även smitta inom familjen är vanligt.

Svårt att avdöda

Norovirus saknar hölje och sådana virus är svåra att avdöda, och de flesta alkoholbaserade handdesinfektionsmedel har inte god effekt mot norovirus. Det är därför viktigt att man mekaniskt rengör händerna med tvål och vatten för att ta bort så stor virusmängd som möjligt. För att avlägsna andra smittämnen bör alkoholbaserade handdesinfektionsmedel användas efter handtvätt.

Goda städrutiner är centrala för att bli av med norovirus i miljön, och även när det gäller städning är det viktigt med mekanisk rengöring av ytor.

Nya varianter av norovirus drabbar vården

Nya varianter av norovirus drabbar vården Smittskyddsinstitutets övervakning av norovirus har visat att majoriteten av alla vårdrelaterade utbrott orsakas av olika stammar av en enda genotyp: norovirus GII.4. Under det senaste decenniet har nya spridningsbenägna varianter av GII.4 orsakat stora vårdrelaterade utbrott i hela världen. Varför just GII.4 sprids så lätt inom vården är inte känt. En möjlig förklaring är att den orsakar mer kräkningar och längre sjukdomsförlopp än andra genotyper som förekommer i samhället.

Det är viktigt att man inom hälso- och sjukvården har en överblick över vilka vårdenheter som för närvarande är drabbade inom en region. Därför har bl.a. Gävleborgs län och NU-sjukvården i Västra Götalandsregionen utvecklat olika typer av system för att rapportera gastroenterit. Målsättningen med systemen är att minska risken för smittspridning genom ett förbättrat informationsutbyte mellan olika vårdinrättningar.

På laboratorier är PCR ("polymeras chain reaction") den vanligaste metoden för att diagnostisera norovirus. Med PCR undersöks organismers arvsmassa, DNA eller RNA. Metoden är mycket känslig och därför måste man alltid bedöma vilken klinisk relevans ett positivt provsvar har. Den höga känsligheten medför också att falskt negativa provsvar är ovanliga.

Vid utbrott av gastroenterit bör prov tas på minst tre patienter. Övriga fall kan diagnostiseras via klinisk bedömning. Upprepad provtagning för att bedöma smittsamhet är inte meningsfull eftersom virus kan påvisas med PCR i flera veckor efter att symtomen gått över.

Kostsamma utbrott

Vårdrelaterade utbrott med norovirus är ett återkommande problem varje vintersäsong. Det finns få publicerade svenska kostnadsberäkningar men uträkningar visar att det kan röra sig om miljonbelopp för ett enskilt drabbat sjukhus.

Att drabbas av en gastroenterit med norovirus innebär även ett lidande för patienten. För äldre och personer med bakomliggande sjukdomar kan det vara en stor belastning och kan också öka dödligheten.

Åtgärder mot vinterkräksjuka varierar

Vilka åtgärder som vidtas varierar mellan olika vårdgivare. Länge saknades ett nationellt kunskapsunderlag som kunnat ligga till grund för åtgärder vid norovirusutbrott. Därför tog SMI fram detta underlag med förslag på åtgärder som bl.a. tar upp kommunikation, kohortvård, smittsamhet, rengöring och desinfektion.

Bläddra och läs

  • Författare: Folkhälsomyndigheten
  • Utgivningsdatum: 2014-05-15
  • Antal sidor: 73
  • Artikelnummer: 2014-05-07