Detta dokument är tänkt som ett stöd för behandlande läkare och smittskyddsläkare för att förhindra spridning av MRSA från människa till djur i lantbruksmiljöer. I dokumentet beskrivs bland annat riskfaktorer som kan föreligga hos människan och hur dessa faktorer kan innebära risk för smittöverföring.

Bläddra och läs i publikationen längre ned

Sammanfattning

Detta dokument är en sammanställning av befintlig kunskap om spridning av MRSA från människa till lantbrukets djur. Dokumentet är tänkt att kunna användas som stöd till behandlande läkare och smittskyddsläkare med syfte att förhindra spridning av MRSA från människor till lantbrukets djur.

En typ av MRSA som kallas MRSA CC398 eller livestock-associated MRSA (LA-MRSA) är vanlig hos vissa typer av lantbruksdjur, framför allt grisar, i många länder. I Sverige har LA-MRSA hittills inte varit ett problem till skillnad från exempelvis Danmark, där personer som arbetar med grisbesättningar ses som en riskgrupp och därför provtas för LA MRSA vid kontakt med sjukvården. Grisarna blir som regel inte sjuka av bakterien, men djuren utgör en reservoar med risk för spridning till människor. Det är därför viktigt att förhindra att MRSA introduceras och sprids bland svenska lantbruksdjur. Smittspridningen kan minimeras genom förebyggande åtgärder, bl.a. genom förhindrande av spridning med avelsdjur och transporter mellan besättningar men även genom att förhindra att människor sprider smittan till djuren.

Det finns en risk att framför allt personer som arbetat i djurstallar i andra länder tar med sig den djuranpassade LA-MRSA-varianten som sprids mycket effektivt mellan djur och sedan från djuren till människor till Sverige. Fall av samhälls- och utlandsförvärvade humanstammar av MRSA ökar i befolkningen. Om humanstammar sprids lika lätt till djur och mellan djur är inte känt i nuläget och därför bör alla MRSA-stammar beaktas tills det finns mer fakta.

Ett stall kan inte jämföras med en anläggning med människor och alla stallar är olika, men liksom i sjukvården finns moment vid djurhantering som innebär en ökad risk för att smittan överförs. En läkare kan själv, eller vid behov med hjälp av länsveterinären, hjälpa en MRSA-positiv djurägare att uppnå ett bra smittskydd i dennes besättning genom att belysa var riskerna med överföring av smitta finns och föreslå lämplig hantering. Ibland kan det betyda att vissa arbetsmoment är olämpliga att utföras av en MRSA-smittad person. En riskvärdering av personens smittsamhetsgrad (exempelvis öppna sår eller inte) behöver göras.

MRSA är en anmälningspliktig sjukdom både hos människor och hos djur. Enligt smittskyddslagen är MRSA även en allmänfarlig smitta hos människor. Detta innebär att det finns lagstöd för att vidta särskilda åtgärder i syfte att minska risken för smittspridning till och mellan människor, men inte från människor till djur. En svaghet som identifierats i smittskyddslagstiftningen är hur man ska se på smitta till människor via lantbrukets djur och vilken tolkning som ska göras av det särdelade person- och objektrelaterade smittskyddet.

Dokumentet innehåller en genomgång av de bindande föreskrifter och regelverk som finns om möjligheter och skyldigheter att agera mellan human- och djursida vid misstänkt eller konstaterad smitta. Situationer med smittade personer eller smittade djur kan innebära avsaknad av ekonomisk kompensation för att man inte kan arbeta med djuren eller för konsekvenser av smittan i besättningen. Eftersom läkaren har en sekretess att ta hänsyn till är det viktigt att det är tydligt för alla parter hur denna ska hanteras om veterinärer involveras i arbetet med djuren.

Föreskrifter på djursidan (K112) reglerar lägstanivå för hygien vid arbete med livsmedelsproducerande djur. Jordbruksverket har genom provtagningslagen möjlighet och lagstöd att skydda djur från uppenbar smittorisk om denna är känd, samt att både lägga restriktioner på, och sanera i en smittad besättning. Vid tillämpande av denna lagstiftning är Jordbruksverket inte skyldigt att ekonomiskt ersätta djurägaren för eventuella förluster orsakade av ingripandet. På så sätt skiljer sig provtagningslagen från bekämpning av smittor med stöd av zoonoslagen (enbart salmonella). På grund av de ekonomiska konsekvenserna är det inte självklart för Jordbruksverket att använda det befintliga lagstödet.

Vilka konsekvenserna blir för en djurägare om MRSA konstateras i besättningen beror på vilka restriktioner som läggs eller rekommenderas och kan exempelvis handla om svårigheter att sälja avelsdjur, stigmatisering och svårigheter att anställa personal som vill arbeta med djuren. Det är således av stor vikt att personer som arbetar med djur får möjlighet att förhindra smittan till djuren och då inte enbart ur perspektivet att djuren kan sprida smittan till fler människor.

Bläddra och läs

  • Författare: Socialstyrelsen
  • Utgivningsår: 2015
  • Antal sidor: 31
  • Artikelnummer: 2015-4-13